”Tacksamhet”, sa Bill(ström)

För några dagar sedan skrev Somar Al Naher i Aftonbladet om den enormt förnedrande process som asylsökande i Sverige är idag, och det hån det innebär att sedan kallas till en ceremoni där man får se vikten av sitt nya, svenska medborgarskap.

För oss som aldrig flytt från konflikter är detta trauma fullständigt omöjligt att förstå. Vi tror nog också gärna att vi är en produkt av våra egna kamper och goda driv snarare än yttre omständigheter. Precis som att vi har mer rätt till biten mark vi befinner oss på än några andra människor, och att det till och med är så att det är värt att skicka tillbaka människor till död och misär snarare än att släppa in dem i vårt land där vi faktiskt har det bra. Att vi har ett land folk flyr till, snarare än från, är något vi i regel tar för givet.

Efter Somars krönika yttrade sig Tobias Billström i frågan, på Facebook:

11391695_10153428006189973_161800623141855784_n

Billström är moderat och vice talman i Riksdagen, han går alltså inte att avfärda som vem som helst. Vad Billström menar är naturligtvis att Somar Al Naher ska hålla käften, hon ska inte yttra sig kritiskt, för vi, de ”goda svenskarna”, hade det enorma överseendet att ta in henne och hennes förlorade familj under våra beskyddande vingar. Hon ska även i framtiden tänka på hur bra hon har det och vad mycket vi givit henne, och hålla käften även då.

Detta faller väl inom de enormt obehagliga politiska strömningar som går just nu. För vad Billström samtidigt säger är att Somar inte är svensk, inte sådär på riktigt som ”vi andra” är. För om hon är svensk, vem ska hon i sådana fall visa tacksamhet mot? Sig själv? Naturligtvis inte. Sverige är vi andra, inte Somar och människor som liknar henne, och detta är en ganska vidrig människosyn.

Sverige är ett rikt land, ett enormt rikt land faktiskt, och vi är inte villiga att tumma på något alls för andra människors välfärd. Vi demoniserar dem, spottar på dem, och ljuger om dem. Porträtterar dem som kriminellt slödder som inte är värda ett dugg, när de bara vill ha det kanske 10% så bra som vi har det.

Det jag skulle önska i allt detta är väl kanske då att Tobias Billström själv visade lite respekt. Respekt kanske mot exempelvis yttrandefriheten, och därmed höll sin egen käft, istället för att uppmana andra att hålla deras. Men de principer man slåss för gäller oftast bara andra, speciellt när man är en politiker med en obehaglig agenda.

Till förvillarnas försvar

Idag gick föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) ut med vilka som utsetts till Årets förvillare och Årets folkbildare 2014. Årets folkbildare för 2014 blev, inte helt oväntat, den alldeles utmärkta Viralgranskaren i Metro. Årets förvillare 2014 var dock lite mer oväntad, då den titeln gick till TV4 Nyhetsmorgon.

Utmärkelsen av TV4 Nyhetsmorgon som Årets förvillare har redan rönt ganska stor uppmärksamhet, och i DN fick TV4 försvara programmet, och gjorde det. I DN konstaterar Linda Strand Lundberg (föreningens ordförande), helt korrekt, att felaktiga råd och rekommendationer kan göra exempelvis psykisk ohälsa värre, och det var då denna kritik man gärna hade sett att TV4 bemöter.

Viveka Hansson, en av programdirektörerna på TV4, bemötte kritiken såhär:

– ”Nyhetsmorgon” sänder drygt 60 000 minuter tv om året, reklam ej inräknad. Här kritiseras ungefär 57 minuter av dessa tusentals. Det är väl egentligen ett ganska gott betyg åt ett program med så mycket innehåll som spänner över många genrer. Sedan har jag stor tilltro till våra tittare. De förstår nog skillnaden på ett vetenskapligt inslag och ett där Dermont Clemenger sover i spökhus. ”Nyhetsmorgon” är ett program som ska pendla mellan diskussion om regeringskris, lättsammare inslag och humor. Det förstår tittarna, skriver hon.

Detta är på många sätt att anmärkningsvärt resonemang, och det anmärkningsvärda i det konkretiseras bäst genom att applicera det på i princip vad som helst utöver det aktuella ämnet.

Betänk en situation där jag står åtalad för mord. Till mitt försvar anför jag att jag vid mina 34 år i livet levt ungefär 17 870 400 minuter, och endast under en endaste ynka minut av dessa har jag huggit en annan människa i huvudet med en yxa. Bör rätten fokusera på de 17 870 399 minuter när jag inte sysslat med bestialiska mord, eller bör fokus ligga på den minut när jag faktiskt gjorde det? Vad är jag för sorts människa om jag på fullaste allvar anser att det är ett gott betyg för min person att jag i princip aldrig sysslar med bestialiska yxmord?

Ser man sig som en seriös mediekanal så är 57 minuter av innehåll som kan skada tittarna allvarligt 57 minuter för många. Detta anser uppenbarligen inte Viveka Hansson, eller så basunerar hon endast ut företagets officiella ståndpunkt i frågor som dessa, vilket är minst lika anmärkningsvärt.

När titeln Årets förvillare presenteras hoppas jag alltid på två saker. Först att det är rätt person/organisation som får titeln, sedan att de lär sig något av titeln. TV4 och Nyhetsmorgon har förankrat första punkten, nu är jag försiktigt positiv till att även den andra går hem.

Troende dyrkar minst en ateist

Ateister bespottas ofta av troende på många olika sätt. Detta sker också i olika grad beroende på vart i världen man lever, men även här i Sverige förekommer demonisering av icke-troende. Nu är jag själv ateist, så jag tror alltså inte, men det intressanta i sammanhanget är väl hur en eventuell gud skulle se på denna företeelse.

Teism definieras som att man har en tro på en gud eller flera gudar. Sådan tro vilar rakt av på principen att vi alltså inte rakt av vet huruvida några gudar existerar eller ej, men teister tror alltså att så är fallet. De kan naturligtvis påstå sig veta detta, men innan evidens presenterats som styrker påståendet så är det naturligtvis ”bara” en tro det handlar om.

Ponera nu de heliga skrifternas gudar. Om det är något som knyter dessa samman så är det deras ofelbarhet, övermäktighet och omnipotens. De är, kort sagt, allvetande. En allvetande varelse saknar helt möjligheten att inte veta, detta är tvunget enligt denna definition. Alltså vet denna varelse med ofelbar säkerhet vilka väsen som existerar och inte, och därmed kan denna varelse omöjligt vara teist.

Det samma skulle gälla oss människor om vi med total säkerhet lyckades identifiera en eller flera gudar. Dessa gudar skulle då inte längre falla inom teismen utan inom det fullt naturalistiska. NE definierar teism som just ”tron på en Gud”, vilket då definitionsmässigt utesluter att någon gud är något annat än just en ateist. Såvida man inte vill hävda att denna gud inte är allvetande, det vill säga.

Demoniseringen av ateism blir med tanke på ovanstående smått ironisk. Dock får man väl lov att säga att med tanke på att vi alla föds som ateister (utan tro på gudar) så är vi ju faktiskt i den bemärkelsen ”skapta i Guds avbild”, som man gillar att hävda, men det var nog inte riktigt detta man menade då skulle jag gissa.

En annan intressant vinkling på det hela är varför den ultimata, intergalaktiska vetenskapsmannen tillika ateisten skulle föredra teister över just ateister. Tål att tänkas på.

Manualernas manual

För ett tag sedan investerade jag i en sprillans ny receiver till min hemmabio. Det blev en av märket Yamaha, en modell i medelklassen. Förvirringen blev dock ganska total, när jag öppnade kartongen för att se att pjäsen var än mer komplex än jag kunnat föreställa mig. Fjärrkontrollen var helt packad med olika knappar som hade märkliga beskrivningar, och själva enheten hade vad som vid tillfället kändes som hundratals in-/utgångar, vred och knappar. Så, jag fick lov att konsultera manualen.

Efter en tids mekande noterade jag att även om jag kopplat vad jag trodde var rätt så verkade det inte riktigt stämma. Jag såg sedan att instruktionerna jag fick för fjärren var ännu värre, manualen refererade till knappar som inte fanns, och de som faktiskt fanns verkade inte längre ha riktigt samma funktion. Jag kunde inte få ihop manualens instruktioner med det jag hade framför mig, så jag behövde vägledning, och ringde Supporten:

Jag: Hej, David heter jag, och jag har köpt en receiver av modell 310 av er.
Supporten: Hej David, vad roligt, vad kan vi hjälpa dig med?
Jag: Jo, manualen jag fick med, jag får den inte riktigt att stämma överens med själva hårdvaran.
Supporten: Ah, jag förstår. Men det är så förstår du att manualen skrevs för väldigt, väldigt längesedan, säkert 20 år sedan, om du inte får den att stämma överens med din hårdvara så läser du den fel.
Jag: Läser den fel? Jag kan väl bara läsa det som står?
Supporten: Åh, nej, det är ett vanligt misstag! Du måste läsa den i rätt kontext. Du tar saker ur deras sammanhang förstår du! Sammanhanget är att denna manual skrevs för väldigt, väldigt längesedan, för den hårdvara som fanns då. Läser du den ur den kontexten så ska du se att du förstår.
Jag: OK, då provar jag det, tack!

Nu när jag fått reda på hur dum jag varit som inte läst manualen i rätt kontext utan istället fokuserat på vad som faktiskt stod där så tänkte jag att nu kommer det naturligtvis gå lättare. Så, på manualen igen, och några veckor senare fick jag åtminstone ljud i receivern. Jag insåg snabbt att även om det jag behövde göra för att få ljud i receivern inte stod uttryckligen i manualen, så hade jag aldrig klarat det utan manualens hjälp. Jag förstod i efterhand att när manualen angav att man skulle trycka på Röd A för att aktivera HDMI1 så menade den, egentligen, i rätt kontext, att det var Blå B som skulle användas. Efter att ha läst manualen noggrant flera gånger blev jag lite av en expert på den, och när vänner kom över för att hjälpa mig så kunde jag högtravande förklara för dem att de minsann inte läste manualen korrekt, men jag hade ju svaren de sökte.

Men usch, vänner ja. En polare kom över en kväll, tittade på receivern och konstaterade att han hade minsann en Sony, och den var mycket bättre. Han hade dock precis samma problem med sin manual, den var också väldigt, väldigt gammal, men han hade förstått den exakt nu, och därigenom kunde han utröna att hans var bättre än min. Trots att komponenterna är snarlika och det till och med verkade vara samma författare av manualerna så var han säker på sin överlägsenhet.

I smärre panik började jag slå i manualen, jag visste inte hur jag skulle hantera detta riktigt. I manualens FAQ, mot slutet, fanns räddningen. Och det var faktiskt mycket enkelt. Manualen krävde att jag helt enkelt skulle mörda min vän under något rituella former, för detta var vad som krävdes när man stötte på någon som inte trodde på Yamaha. Där var manualen faktiskt väldigt tydlig, där krävdes det ingen tolkning. Skönt ibland att ha vissa svar serverade för sig.

Sedan vaknade jag upp. En riktigt vidrig dröm var det, där människor med olika manualer berövade sig själva av sin mänskliga heder och slog ihjäl varandra för småsaker. Låter ju helt galet såhär i efterhand, men i drömmen kändes det allt för verkligt…

Homeopati är allt annat än seriös verksamhet

För några dagar sedan skrev sidan Dagens Homeopati om en incident som inträffat på den nyligen upprättade Homeopatiakuten. Enligt utsago var det en person som gick dit utan att egentligen vara sjuk, dock kan jag väl känna att det är sådana kunder man bör ha när man säljer medicin som inte egentligen är medicin.

Under denna ”artikel” ställs det lite frågor. Jag har också frågat, men Marina Szöges, som driver sidan, släpper inte igenom inlägg med frågor hon inte tycker att hon kan besvara. Den riktiga läkaren Mats Reimer lyfter fram en fråga som är högst relevant: ”Ni som inte är legitimerad sjukvårdspersonal lyder väl inte under någon sekretesslagstiftning?”. Szöges släpper igenom frågan, men besvarar den med en lögn.  Juridiskt sett så faller homeopati in under Patientsäkerhetslagen, men eftersom precis vem som helst kan kalla sig homeopat och sälja preparaten så finns det ingen kontroll alls över titeln och dess utförande. Följande står att läsa under 12 §:

”Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja vad han eller hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden.”

Men homeopatin tillhör som bekant inte sjukvården. Så, svaret är att nej, juridiskt sett har du inget skydd av någon sekretess när du går till en homeopat. Detta tror jag att väldigt många inte känner till, alternativt att de låter sig luras av homeopaternas lögner.

Detta är dock inte vad som är mest uppseendeväckande med artikeln i fråga. Notera att vårdgivarna varit misstänksamma mot den person som besökt deras akutmottagning, och valt att leta rätt på personen på Internet. Såhär säger de själva:

”Det är ganska lätt att hitta folk på nätet idag, även om de uppträder under falskt namn. Så vi vet att den patient som satt framför oss, heter inte det som personen ifråga uppgav.”

Vad personalen på Homeopatiakuten gjort är alltså att man sökt upp en patient på Internet efter patientens besök. Känns inte det lite obehagligt? Skulle du vilja söka upp en vård där du googlas efteråt? Kan säga att om jag fick reda på att min lokala vårdcentral jobbade så hade jag blivit mäkta upprörd. Men jag förväntar mig inte detta av en seriös vårdgivare heller.

Men min kommentar då (var egentligen två), den som inte godkändes i modereringen… Var den hård, elakt formulerad, eller varför godkändes den inte? Döm själv:

sekretess

 

Men det är klart, man kan ju inte släppa igenom vad som helst.

Låt Pontus vara!!!

Igår lanserades söktjänsten Lexbase, som nog kanske kan beskrivas som en sorts Google för brottsregistret. För om vi nu är totalt oförmögna till att döma ”nya” brottslingar i våra domstolar så kan vi ju fortsätta sparka på dem vi redan dömt.

Tjänstens ansikte utåt blev snabbt advokaten Pontus Ljunggren, som nu, bara en dag efter att tjänsten presenterats, väljer att hoppa av hela bolaget. Skälet uppges vara att Pontus med familj mordhotats, bland annat, och att någon skulle drabbas såhär hårt av sidan Lexbase lagt upp var naturligtvis inte tanken, åtminstone inte att det skulle drabba skaparna av sidan.

Dock tycker jag att det är trist att det ska behöva bli sådana korståg för att jaga människor som Pontus. Kom igen nu, Pontus begick ett misstag, han var naiv och han ångrar sig. Han har sonat för detta, tagit avstånd från sina handlingar och är redo att gå vidare med sitt liv.

Kan vi inte bara låta honom göra det då? Ska detta verkligen behöva belasta Pontus goda namn in absurdum?

För om du är en sådan människa som aldrig låter folk sona för sina misstag, om du aldrig kan acceptera att deras ånger och påföljande lärdom kanske gjort dem till bättre individer, då undrar jag vad du är för sorts människa egentligen. Du kanske rent av är nån sorts jävla Pontus Ljunggren!?

Har du sett ett spöke, tror du?

Min son är snart fyra år gammal och inne på det här med spöken. Han kan säga att han är rädd ibland, för att han är rädd för just spöken, men när han frågar om det faktiskt finns spöken förklarar jag att det gör det självklart inte, för då skulle ju även mamma och pappa vara rädda för dem. Ett resonemang han köper för stunden, men rädslan kommer ändå tillbaka efter en stund. Det blir svårare att förklara hela spök-tramset för honom när man samtidigt inser att det finns vuxna människor, och ganska gott om sådana, som helt och fullt tror på detta nonsens.

Om vi ska börja nysta lite i spök-frågan så kan man börja med att ställa sig en fråga som kanske till en början låter lite märklig: Kan du förklara skillnaden mellan Mexikansk och Sydafrikansk gravitation? En fråga som denna ställer allt på kant. Vadå ”skillnaden”? Och funderingen är korrekt, för det finns naturligtvis ingen skillnad. Skälet till detta är att gravitation är en naturkraft, något som förekommer i naturen och är en betydande del av vår verklighet. Det finns inga regionala eller kulturella skillnader för gravitation, den fungerar likadant överallt. Så, om vi nyttjar den logiken och applicerar den på spök-fenomenet, borde det inte betyda att om det finns spöken så är deras existens fullt naturlig, möjlig att förklara och företeelsen bör verka likadant oavsett var den verkar?

För det är faktiskt så att ska man postulera att spöken existerar så kan man inte i samma handvändning påstå att spöken ska ha någon unik status i den naturliga ordningen. Det finns inga skäl till att anta att något sådant ska vara nödvändigt, lika lite som det är nödvändigt för gravitation.

Med denna insikt kan vi då fundera lite på historiken runt spöken. I Asien har man haft denna kultur väldigt länge, men det samma kan inte sägas här i Sverige. För så kort tid sedan som på 1800-talet var det inte spöken man såg ute i stugorna, det var tomtar, vättar och annat småknytt. Idén om spöken fanns naturligtvis även förr, men då sysslade de mest med att skramla med kedjor på kända slott eller i katakomber under sjukhus osv, numera har dessa spöken flyttat in i vanliga, svenska hushåll, där de snarare än att skramla kedjor flyttar på bullformar och slår i dörrar. Det verkar alltså som att spökens popularitet hos de levande ökar deras förekomst tusenfalt samt att det totalt ändrar deras beteendemönster och utseende. Tänk om vi fick mer gravitation bara för att det talades om det i TV.

Ett annat problem med idén om spöken är det geografiska, eller kulturella, om man så vill. Idén om vad spöken är och hur de ser ut skiljer sig inte bara inom vår egen historia, utan också just precis nu, världen över. I Japan ser man i regel spöken som livlösa individer som är stundvis aggressiva, den bild av japanska spöken som modern skräckfilm spridit, där det är flickor/kvinnor med långt hår som ser ut som att de står och skäms är en god representation av vad det handlar om. Amerikas indianer har helt andra bilder av hur spöken ser ut, där handlar det mer om att man går tillbaka till att bli en sorts jord-ande, och man kan då representeras av djur osv. Och självklart är det så att likväl som det finns gott om människor inom vår kultur som svär vid att de sett spöken så finns det människor inom andra kulturer som är precis lika säkra på att de också sett spöken, som då råkar harmonisera mer med deras kulturella preferenser.

Så, har du sett spöken, tror du? Nej, det har du inte. Tror du det så tror du fel, du har tolkat det du sett på ett felaktigt sätt, helt enkelt. Vi människor gör det hela tiden, hjärnan tolkar allt vi ser, och vi ser egentligen inget alls för vad det egentligen är. Du har en blind fläck i ögat där du är blind, men du ser inte det för hjärnan fabricerar helt enkelt den delen av synfältet. Hjärnans kapacitet för att fabricera är otrolig, men vi behöver också inse detta.

Och nästa gång ett barn frågar dig om spöken finns, använd din vuxna hjärna och förklara att nej, det finns inga spöken.