Förödande siffror för samtliga religioner

Nästan sex miljarder människor bekänner sig idag till någon sorts tro. Man uppskattar att bara inom kristendomen finns det över 34 000 denomineringar, och samma avgrening ser man även inom andra religioner.

22 världsreligioner har en halv miljon följare eller mer. Alla dessa har heliga skrifter, heliga figurer som genomfört mirakel och så vidare. Vi känner alla till strukturen nästan alla religioner har. Det finns tiotusentals gudar och gudaliknande figurer beskrivna historiskt sett, och även dem som bekänner sig till exakt samma version av exempelvis kristendom brukar också mellan varandra ha (ofta kraftigt) avvikande gudabilder.

Två argument brukar lyftas fram av skeptiker, baserat på siffror som dessa. De kan se ut ungefär såhär:
1. Du är ateist kontra alla andra gudar än din egen, jag som kallar mig ateist har bara tagit det hela en gud längre.
2. Vad är chansen för att just DIN tro är den rätta?

Rörande nummer 1 så skulle jag säga att det är ett ganska dåligt påstående, för det är ju egentligen inte mer än just ett påstående. Att kalla det argument blir därmed inte helt korrekt, men oavsett. Skillnaden mellan att tro och att inte tro är diametral, skillnaden mellan att tro på en, fem eller tusen gudar är det inte. När man tror applicerar man samma tankeprocess oavsett hur många eller vilka gudar man råkar tro på, att inte tro kräver något helt annat.

Det blir därmed inte korrekt att säga att man ”bara tagit det hela en gud längre”, eftersom man inte är ateist gentemot en specifik gudabild, man är helt enkelt inte troende. Detta påstående klistrar på ateismen en etikett som man ofta får jobba för att riva av i debatter, för ateismen är i sig inte något mer än just icke-teism. Varken mer eller mindre.

Rörande nummer 2 så är detta dessvärre ganska enkelt för troende att besvara. Att spela på odds som dessa blir svårt, eftersom man som troende endast behöver hävda att hur osannolikt det än må verka så ÄR det deras tro som är den korrekta. Man introducerar också i frågan idén om att det är just att ”träffa rätt” det handlar om, att när man drar en religionslott ur hatten så kan man få en vinst. Det är den aspekten av det hela jag brukar fokusera mer på.

För siffrorna i sig är långt ifrån ointressanta. Användaren VSK på Andlig Skepticism iFokus sade såhär:

Låt oss säga att endast en procent av dessa upplevt riktiga paranormala saker. Då har jag sållat bort 99%. Vad detta kan bli i siffra vet jag inte, men det är ett antal hundra tusentals personer. Du menar att dessa människors upplevelse och erfarenhet inte är nåt att räkna med?

Detta går att applicera på all tro, för detta är precis vad alla troende förutsätter är verkligheten. De har rätt, alla andra har fel, således har den överväldigande majoriteten av alla troende tvunget fel i sin tro. Det finns inget resonemang som kommer runt detta, det blir tvunget så.

Motfrågan jag ställde till VSK, som gjorde hen ganska gravt fientlig, var i korthet: Om även troende köper att så mycket som 99% av det som upplevs är falskt, om vi antar att hjärnan är så bristfällig, varför inte 100%?

Och detta är det centrala. För om du som troende villigt erkänner och konstaterar att en näst intill alla som har en religiös övertygelse har fel i sin övertygelse så är detta ett enormt underkännande av det mänskliga psyket. Ett underkännande jag misstänker att många icke-troende också skriver under på, vi är helt enkelt som art fruktansvärt dåliga på att avgöra vad som är sant och inte när det kommer till religiösa föreställningar.

Så om nu nästan alla har fel, och man själv av ren nödvändighet accepterar att så är fallet och att vi är så bristfälliga på denna punkt, hur kan man då med något spår av intellektuell heder i behåll hävda att man själv har rätt inom detta område? När precis ALLT pekar på att du, och hela den art du tillhör, inte besitter något spår av kompetens inom just detta, är det inte då makalös hybris att tro sig själv ha identifierat den enda korrekta gudabilden?

Såklart. Det enda logiska och rimliga är att helt enkelt se verkligheten för vad den är. Vi skapar gudar och religioner på löpande band, vår art är experter på detta, det sker precis hela tiden. Och med siffror som dessa behöver ingen längre tvivla på att allt är hittepå.

”Tacksamhet”, sa Bill(ström)

För några dagar sedan skrev Somar Al Naher i Aftonbladet om den enormt förnedrande process som asylsökande i Sverige är idag, och det hån det innebär att sedan kallas till en ceremoni där man får se vikten av sitt nya, svenska medborgarskap.

För oss som aldrig flytt från konflikter är detta trauma fullständigt omöjligt att förstå. Vi tror nog också gärna att vi är en produkt av våra egna kamper och goda driv snarare än yttre omständigheter. Precis som att vi har mer rätt till biten mark vi befinner oss på än några andra människor, och att det till och med är så att det är värt att skicka tillbaka människor till död och misär snarare än att släppa in dem i vårt land där vi faktiskt har det bra. Att vi har ett land folk flyr till, snarare än från, är något vi i regel tar för givet.

Efter Somars krönika yttrade sig Tobias Billström i frågan, på Facebook:

11391695_10153428006189973_161800623141855784_n

Billström är moderat och vice talman i Riksdagen, han går alltså inte att avfärda som vem som helst. Vad Billström menar är naturligtvis att Somar Al Naher ska hålla käften, hon ska inte yttra sig kritiskt, för vi, de ”goda svenskarna”, hade det enorma överseendet att ta in henne och hennes förlorade familj under våra beskyddande vingar. Hon ska även i framtiden tänka på hur bra hon har det och vad mycket vi givit henne, och hålla käften även då.

Detta faller väl inom de enormt obehagliga politiska strömningar som går just nu. För vad Billström samtidigt säger är att Somar inte är svensk, inte sådär på riktigt som ”vi andra” är. För om hon är svensk, vem ska hon i sådana fall visa tacksamhet mot? Sig själv? Naturligtvis inte. Sverige är vi andra, inte Somar och människor som liknar henne, och detta är en ganska vidrig människosyn.

Sverige är ett rikt land, ett enormt rikt land faktiskt, och vi är inte villiga att tumma på något alls för andra människors välfärd. Vi demoniserar dem, spottar på dem, och ljuger om dem. Porträtterar dem som kriminellt slödder som inte är värda ett dugg, när de bara vill ha det kanske 10% så bra som vi har det.

Det jag skulle önska i allt detta är väl kanske då att Tobias Billström själv visade lite respekt. Respekt kanske mot exempelvis yttrandefriheten, och därmed höll sin egen käft, istället för att uppmana andra att hålla deras. Men de principer man slåss för gäller oftast bara andra, speciellt när man är en politiker med en obehaglig agenda.

Till förvillarnas försvar

Idag gick föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) ut med vilka som utsetts till Årets förvillare och Årets folkbildare 2014. Årets folkbildare för 2014 blev, inte helt oväntat, den alldeles utmärkta Viralgranskaren i Metro. Årets förvillare 2014 var dock lite mer oväntad, då den titeln gick till TV4 Nyhetsmorgon.

Utmärkelsen av TV4 Nyhetsmorgon som Årets förvillare har redan rönt ganska stor uppmärksamhet, och i DN fick TV4 försvara programmet, och gjorde det. I DN konstaterar Linda Strand Lundberg (föreningens ordförande), helt korrekt, att felaktiga råd och rekommendationer kan göra exempelvis psykisk ohälsa värre, och det var då denna kritik man gärna hade sett att TV4 bemöter.

Viveka Hansson, en av programdirektörerna på TV4, bemötte kritiken såhär:

– ”Nyhetsmorgon” sänder drygt 60 000 minuter tv om året, reklam ej inräknad. Här kritiseras ungefär 57 minuter av dessa tusentals. Det är väl egentligen ett ganska gott betyg åt ett program med så mycket innehåll som spänner över många genrer. Sedan har jag stor tilltro till våra tittare. De förstår nog skillnaden på ett vetenskapligt inslag och ett där Dermont Clemenger sover i spökhus. ”Nyhetsmorgon” är ett program som ska pendla mellan diskussion om regeringskris, lättsammare inslag och humor. Det förstår tittarna, skriver hon.

Detta är på många sätt att anmärkningsvärt resonemang, och det anmärkningsvärda i det konkretiseras bäst genom att applicera det på i princip vad som helst utöver det aktuella ämnet.

Betänk en situation där jag står åtalad för mord. Till mitt försvar anför jag att jag vid mina 34 år i livet levt ungefär 17 870 400 minuter, och endast under en endaste ynka minut av dessa har jag huggit en annan människa i huvudet med en yxa. Bör rätten fokusera på de 17 870 399 minuter när jag inte sysslat med bestialiska mord, eller bör fokus ligga på den minut när jag faktiskt gjorde det? Vad är jag för sorts människa om jag på fullaste allvar anser att det är ett gott betyg för min person att jag i princip aldrig sysslar med bestialiska yxmord?

Ser man sig som en seriös mediekanal så är 57 minuter av innehåll som kan skada tittarna allvarligt 57 minuter för många. Detta anser uppenbarligen inte Viveka Hansson, eller så basunerar hon endast ut företagets officiella ståndpunkt i frågor som dessa, vilket är minst lika anmärkningsvärt.

När titeln Årets förvillare presenteras hoppas jag alltid på två saker. Först att det är rätt person/organisation som får titeln, sedan att de lär sig något av titeln. TV4 och Nyhetsmorgon har förankrat första punkten, nu är jag försiktigt positiv till att även den andra går hem.

Troende dyrkar minst en ateist

Ateister bespottas ofta av troende på många olika sätt. Detta sker också i olika grad beroende på vart i världen man lever, men även här i Sverige förekommer demonisering av icke-troende. Nu är jag själv ateist, så jag tror alltså inte, men det intressanta i sammanhanget är väl hur en eventuell gud skulle se på denna företeelse.

Teism definieras som att man har en tro på en gud eller flera gudar. Sådan tro vilar rakt av på principen att vi alltså inte rakt av vet huruvida några gudar existerar eller ej, men teister tror alltså att så är fallet. De kan naturligtvis påstå sig veta detta, men innan evidens presenterats som styrker påståendet så är det naturligtvis ”bara” en tro det handlar om.

Ponera nu de heliga skrifternas gudar. Om det är något som knyter dessa samman så är det deras ofelbarhet, övermäktighet och omnipotens. De är, kort sagt, allvetande. En allvetande varelse saknar helt möjligheten att inte veta, detta är tvunget enligt denna definition. Alltså vet denna varelse med ofelbar säkerhet vilka väsen som existerar och inte, och därmed kan denna varelse omöjligt vara teist.

Det samma skulle gälla oss människor om vi med total säkerhet lyckades identifiera en eller flera gudar. Dessa gudar skulle då inte längre falla inom teismen utan inom det fullt naturalistiska. NE definierar teism som just ”tron på en Gud”, vilket då definitionsmässigt utesluter att någon gud är något annat än just en ateist. Såvida man inte vill hävda att denna gud inte är allvetande, det vill säga.

Demoniseringen av ateism blir med tanke på ovanstående smått ironisk. Dock får man väl lov att säga att med tanke på att vi alla föds som ateister (utan tro på gudar) så är vi ju faktiskt i den bemärkelsen ”skapta i Guds avbild”, som man gillar att hävda, men det var nog inte riktigt detta man menade då skulle jag gissa.

En annan intressant vinkling på det hela är varför den ultimata, intergalaktiska vetenskapsmannen tillika ateisten skulle föredra teister över just ateister. Tål att tänkas på.

Manualernas manual

För ett tag sedan investerade jag i en sprillans ny receiver till min hemmabio. Det blev en av märket Yamaha, en modell i medelklassen. Förvirringen blev dock ganska total, när jag öppnade kartongen för att se att pjäsen var än mer komplex än jag kunnat föreställa mig. Fjärrkontrollen var helt packad med olika knappar som hade märkliga beskrivningar, och själva enheten hade vad som vid tillfället kändes som hundratals in-/utgångar, vred och knappar. Så, jag fick lov att konsultera manualen.

Efter en tids mekande noterade jag att även om jag kopplat vad jag trodde var rätt så verkade det inte riktigt stämma. Jag såg sedan att instruktionerna jag fick för fjärren var ännu värre, manualen refererade till knappar som inte fanns, och de som faktiskt fanns verkade inte längre ha riktigt samma funktion. Jag kunde inte få ihop manualens instruktioner med det jag hade framför mig, så jag behövde vägledning, och ringde Supporten:

Jag: Hej, David heter jag, och jag har köpt en receiver av modell 310 av er.
Supporten: Hej David, vad roligt, vad kan vi hjälpa dig med?
Jag: Jo, manualen jag fick med, jag får den inte riktigt att stämma överens med själva hårdvaran.
Supporten: Ah, jag förstår. Men det är så förstår du att manualen skrevs för väldigt, väldigt längesedan, säkert 20 år sedan, om du inte får den att stämma överens med din hårdvara så läser du den fel.
Jag: Läser den fel? Jag kan väl bara läsa det som står?
Supporten: Åh, nej, det är ett vanligt misstag! Du måste läsa den i rätt kontext. Du tar saker ur deras sammanhang förstår du! Sammanhanget är att denna manual skrevs för väldigt, väldigt längesedan, för den hårdvara som fanns då. Läser du den ur den kontexten så ska du se att du förstår.
Jag: OK, då provar jag det, tack!

Nu när jag fått reda på hur dum jag varit som inte läst manualen i rätt kontext utan istället fokuserat på vad som faktiskt stod där så tänkte jag att nu kommer det naturligtvis gå lättare. Så, på manualen igen, och några veckor senare fick jag åtminstone ljud i receivern. Jag insåg snabbt att även om det jag behövde göra för att få ljud i receivern inte stod uttryckligen i manualen, så hade jag aldrig klarat det utan manualens hjälp. Jag förstod i efterhand att när manualen angav att man skulle trycka på Röd A för att aktivera HDMI1 så menade den, egentligen, i rätt kontext, att det var Blå B som skulle användas. Efter att ha läst manualen noggrant flera gånger blev jag lite av en expert på den, och när vänner kom över för att hjälpa mig så kunde jag högtravande förklara för dem att de minsann inte läste manualen korrekt, men jag hade ju svaren de sökte.

Men usch, vänner ja. En polare kom över en kväll, tittade på receivern och konstaterade att han hade minsann en Sony, och den var mycket bättre. Han hade dock precis samma problem med sin manual, den var också väldigt, väldigt gammal, men han hade förstått den exakt nu, och därigenom kunde han utröna att hans var bättre än min. Trots att komponenterna är snarlika och det till och med verkade vara samma författare av manualerna så var han säker på sin överlägsenhet.

I smärre panik började jag slå i manualen, jag visste inte hur jag skulle hantera detta riktigt. I manualens FAQ, mot slutet, fanns räddningen. Och det var faktiskt mycket enkelt. Manualen krävde att jag helt enkelt skulle mörda min vän under något rituella former, för detta var vad som krävdes när man stötte på någon som inte trodde på Yamaha. Där var manualen faktiskt väldigt tydlig, där krävdes det ingen tolkning. Skönt ibland att ha vissa svar serverade för sig.

Sedan vaknade jag upp. En riktigt vidrig dröm var det, där människor med olika manualer berövade sig själva av sin mänskliga heder och slog ihjäl varandra för småsaker. Låter ju helt galet såhär i efterhand, men i drömmen kändes det allt för verkligt…

Homeopati är allt annat än seriös verksamhet

För några dagar sedan skrev sidan Dagens Homeopati om en incident som inträffat på den nyligen upprättade Homeopatiakuten. Enligt utsago var det en person som gick dit utan att egentligen vara sjuk, dock kan jag väl känna att det är sådana kunder man bör ha när man säljer medicin som inte egentligen är medicin.

Under denna ”artikel” ställs det lite frågor. Jag har också frågat, men Marina Szöges, som driver sidan, släpper inte igenom inlägg med frågor hon inte tycker att hon kan besvara. Den riktiga läkaren Mats Reimer lyfter fram en fråga som är högst relevant: ”Ni som inte är legitimerad sjukvårdspersonal lyder väl inte under någon sekretesslagstiftning?”. Szöges släpper igenom frågan, men besvarar den med en lögn.  Juridiskt sett så faller homeopati in under Patientsäkerhetslagen, men eftersom precis vem som helst kan kalla sig homeopat och sälja preparaten så finns det ingen kontroll alls över titeln och dess utförande. Följande står att läsa under 12 §:

”Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja vad han eller hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden.”

Men homeopatin tillhör som bekant inte sjukvården. Så, svaret är att nej, juridiskt sett har du inget skydd av någon sekretess när du går till en homeopat. Detta tror jag att väldigt många inte känner till, alternativt att de låter sig luras av homeopaternas lögner.

Detta är dock inte vad som är mest uppseendeväckande med artikeln i fråga. Notera att vårdgivarna varit misstänksamma mot den person som besökt deras akutmottagning, och valt att leta rätt på personen på Internet. Såhär säger de själva:

”Det är ganska lätt att hitta folk på nätet idag, även om de uppträder under falskt namn. Så vi vet att den patient som satt framför oss, heter inte det som personen ifråga uppgav.”

Vad personalen på Homeopatiakuten gjort är alltså att man sökt upp en patient på Internet efter patientens besök. Känns inte det lite obehagligt? Skulle du vilja söka upp en vård där du googlas efteråt? Kan säga att om jag fick reda på att min lokala vårdcentral jobbade så hade jag blivit mäkta upprörd. Men jag förväntar mig inte detta av en seriös vårdgivare heller.

Men min kommentar då (var egentligen två), den som inte godkändes i modereringen… Var den hård, elakt formulerad, eller varför godkändes den inte? Döm själv:

sekretess

 

Men det är klart, man kan ju inte släppa igenom vad som helst.

Låt Pontus vara!!!

Igår lanserades söktjänsten Lexbase, som nog kanske kan beskrivas som en sorts Google för brottsregistret. För om vi nu är totalt oförmögna till att döma ”nya” brottslingar i våra domstolar så kan vi ju fortsätta sparka på dem vi redan dömt.

Tjänstens ansikte utåt blev snabbt advokaten Pontus Ljunggren, som nu, bara en dag efter att tjänsten presenterats, väljer att hoppa av hela bolaget. Skälet uppges vara att Pontus med familj mordhotats, bland annat, och att någon skulle drabbas såhär hårt av sidan Lexbase lagt upp var naturligtvis inte tanken, åtminstone inte att det skulle drabba skaparna av sidan.

Dock tycker jag att det är trist att det ska behöva bli sådana korståg för att jaga människor som Pontus. Kom igen nu, Pontus begick ett misstag, han var naiv och han ångrar sig. Han har sonat för detta, tagit avstånd från sina handlingar och är redo att gå vidare med sitt liv.

Kan vi inte bara låta honom göra det då? Ska detta verkligen behöva belasta Pontus goda namn in absurdum?

För om du är en sådan människa som aldrig låter folk sona för sina misstag, om du aldrig kan acceptera att deras ånger och påföljande lärdom kanske gjort dem till bättre individer, då undrar jag vad du är för sorts människa egentligen. Du kanske rent av är nån sorts jävla Pontus Ljunggren!?