Kreationism är inte ett alternativ till evolutionsteori
Idén att kreationism bör presenteras sida vid sida med evolutionsteori är vanligt förekommande bland just kreationister. Få icke-kreationister köper detta, oavsett vilken tro man kan tänkas ha i övrigt, och med goda skäl. Dock kan det vara svårt att exakt sätta fingret på varför icke-acceptans är det korrekta synsättet i sammanhanget.
Problematiken finns inom många andra områden också, säkerligen inom alla områden där verkligheten konstant behöver konkurrera med trams. Den grundläggande principen går nämligen att applicera utan några som helst problem på inbillade motsättningar som homeopati kontra evidensbaserad medicin exempelvis. Åter igen, för den oinsatte, och ibland definitivt även för den insatte, kan det vara väldigt vanskligt att inte bara förklara att dessa saker inte gör att jämföra, utan även att förklara varför dessa saker inte går att jämföra.
Först och främst måste vi titta på vem som kan besitta en föreställning. Alla har idéer om hur verkligheten ser ut, och vad som skiljer dessa idéer åt är i regel hur man kommit fram till dem. Jag kan exempelvis påstå att gevärskulor är helt ofarliga, men detta påstående skulle jag nödvändigtvis ha funnit stöd för endast i min egen fantasi, då man inte behöver studera underlaget speciellt länge för att inse motsatsen. Jag kan nå rätt slutsats här (dvs att gevärskulor är väldigt farliga om de avfyras) utan att för den sakens skull ha någon som helst erfarenhet av gevär eller vapen över lag. Dessa två idéer, alltså farlighet kontra ofarlighet, behandlar precis samma område men har totalt olika ursprung. Är de då konkurrerande idéer? Nej, självklart inte.
Vi kommer ett steg närmare pudelns kärna när vi funderar på vilka som faktiskt är kreationister. Faktum är ju att alla kristna definitivt inte är kreationister, det finns många framstående kristna som absolut inte är det. Hur många ateister är kreationister? Gissningsvis inga alls, och skälet till detta är helt enkelt att kreationism är en religiös idé. Vad kreationister försöker få det till, just för att göra dessa saker jämförbara, är att måla upp det som att evolutionsteori är en ateistisk idé, vilket det alltså bevisligen inte är. Evolutionsteorin är på bred front accepterad även bland troende.
Likväl som många kreationister försöker måla upp kreationism som vetenskap så försöker man lika ansträngt att få det till att evolutionsteori är en religion. En idé som skulle vara “minst lika orimlig som kreationism”, följt av en drös påståenden där det ena är mer lögn än det andra. Moralens väktare har misstänkt ofta svårt att hålla sig till sanningen.
Så, kort och koncist: Kreationism är tro och evolutionsteori är vetenskap. Kreationism är påhitt och evolutionsteorin är ett faktum. Att jämföra dessa två saker är som att försöka jämföra doften av oregano med färgen röd.
Osannolika dumheter
Miraklens tid är inte förbi, jag ska nu visa dig något som kommer få dig att tappa andan. Det jag nu ska visa dig har jag inspirerats till från flera håll. Dels har den onaturligt solbrända riksstjärten Björn Ranelid inspirerat mig, men jag drar också inspiration från alla de kreationister som använder sannolikhetsargument när de försöker försvara sina sagor.
Vad jag har gjort, och ja, jag har faktiskt gjort det, är att jag har slagit en tärning 101 gånger och noterat resultatet. En helt vanlig tärning med sex sidor, och resultatet blev som följer:
3 2 5 1 5 2 4 1 5 4
2 6 5 4 4 4 3 1 1 6
6 6 3 6 3 5 3 5 1 6
1 5 5 1 3 5 6 5 6 4
4 4 4 2 6 1 2 1 3 3
3 1 1 4 4 3 6 6 3 6
6 1 3 3 6 1 2 3 1 4
1 2 1 6 5 2 1 5 4 1
3 2 5 6 1 4 2 2 4 1
5 4 4 2 4 6 2 2 1 6
1
Anledningen till att jag ville dela detta med just dig är att denna sekvens i sig är helt fantastisk. Oddsen för att jag skulle slå just denna sekvens är nämligen ungefär 1 på 4*10^78. Jag tror inte att du riktigt uppskattar hur enormt fantastiskt detta är!
Vi kan jämföra med universum. I den delen av universum som är observerbar för oss från Jorden beräknar man att det finns ungefär 10^80 atomer. Oddsen för att jag skulle slå just precis sekvensen ovan är alltså ungefär de samma som att jag ber dig att på slump välja en atom i den observerbara delen av universum, sedan väljer även jag en, och vi råkar välja samma.
Problemet med att resonera på detta sätt är att ALLT är extremt osannolikt. Allt vi gör, alla vi träffar, allt vi har för oss är, i efterhand, extrema osannolikheter staplade på varandra. Vad detta betyder är egentligen bara att saker och ting inträffar, inget mer, eftersom extrema osannoliheter är oundvikliga i det stora hela. Ovanstående logik används dock av troende världen över som en sorts bevis på att just deras bullshit-föreställning om hur världen är beskaffad faktiskt är den korrekta. Just inom religion kan man ofta se osannolikhetsargumentet användas, i stil med att vår existens är så osannolik att det måste finnas en gudomlig förklaring.
Så, min sekvens ovan, kräver den en gudomlig förklaring? Nej, självklart inte. Och jag kan fortsätta slå tärningen, icke att förglömma. Jag kan slå den en hel dag och nå sådan astronomisk osannolikhet att man nästan skulle kunna kalla den omöjlig. Men poängen är ju den att om jag fortsätter slå tärningen så är det ju faktiskt så att denna extrema osannolikhet i sig är helt oundviklig. Varför? Jo, för att saker och ting inträffar, som sagt.
Att spå sekvenser som dessa på förhand vore mer eller mindre omöjligt, det kan vi nog alla vara överens om, men märk väl att det inte är vad dem som använder argumentet hävdar att man kan. Man försöker applicera sannolikhet på historiska händelser, vilket jag tror de flesta som läst detta nu skulle hålla med om är ganska meningslöst.
Kvack! – Ännu en podcast
I somras fick jag en idé. Detta händer med jämna mellanrum, men denna kändes fullt genomförbar. Idén var att starta en ny, skeptisk podcast som skulle skilja sig lite från de andra som fanns. Tanken var att det skulle vara en podcast med fokus på veckan som gått, och kommentarer om detta. Kommentarerna skulle vara lite som mina reflektioner här på bloggen, alltså lite mer raljerande än vad poddlyssnare kanske är vana vid.
Jag frågade Frida om hon ville vara med, hon bloggar annars på skepchick.se och har en del att säga om både det ena och det andra. Tanken var dock att vi skulle vara tre i den permanenta panelen, och jag frågade då Henrik, som jag var bekant med sedan tidigare genom 1023.se, bland annat. Henrik tackade också ja omedelbart, och cirkeln var sluten.
Sedan gick det ganska fort. Vi skaffade lite ny utrustning, spelade in testprogram, registrerade domäner och allt sådant som hör till, och nu har vi faktiskt redan kört till program 10 (program 11 spelades in idag). Trots att vi inte funnits så förbannat länge så har vi redan fått hundratals lyssnare, vi har uppmärksammats vitt och brett i skeptiska kretsar, samt att vi under de senaste veckorna legat under “New & Noteworthy” på iTunes förstasida. Kul! Vi får också väldigt bra feedback och känner att vi blir bättre och bättre för varje program vi spelar in. Det riktiga hästjobbet gör dock Henrik, som redigerar programmen så att de blir trevliga att lyssna på.
För mig känns det som att podcasten fått precis den ton och inriktning som jag tänkt, samt att formatet verkar passa de andra panelisterna perfekt. Podcasten är vad den är tack vare oss alla tre, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
Så, om du vill höra en podcast som är lite i samma ton som denna blogg, gå till kvackyou.se, eller till iTunes och prenumerera på podcasten. Betygsätt oss gärna på iTunes också, det tycker vi är kul!
Hitchens har lämnat oss
Christopher Hitchens, som är en av vår tids absolut största och mest skickliga debattörer, har gått bort. Hitchens var en militant ateist, som med ett knivskarpt intellekt inte möjligen kunde lämna någon motståndare med känslan att denne hade vunnit debatten i fråga.
Det finns enorma mängder material om och med Hitchens på nätet, och han var en makalös författare och förebild för alla som föreslår att en rationell världssyn är att föredra över en irrationell sådan. Alla vi som sett upp till Hitchens kan egentligen bara göra en sak nu, och det är att se honom som den mentor han var, och hedra hans minne genom att följa i hans fotspår. Att klart och tydligt sätta ner foten, inte gulla med dumheter och aldrig, ALDRIG låta irrationella och människofientliga idéer ta mark genom att undvika att ta debatt när det är som allra viktigast och betyder som allra mest.
Så, jag hoppas att skeptiker, ateister och rationalister världen över inte ser detta som slutet på Christopher Hitchens inflytande och briljans. Jag hoppas att vi ser det som början, och att vi alla nu tar vid där Hitchens alldeles för tidigt slutade, och springer med den fackla han så osjälviskt tänt åt oss.
Jag avslutar med ett av mina favoritklipp med Hitchens, rörande omskärelse:
En genialisk kil för tjej-bögarna
Det här med tydlighet är viktigt. Det är viktigt att alla vet vad man egentligen pratar om och vad man egentligen diskuterar. Är man någorlunda van med att bemöta dumheter på Internet så stöter man allt för ofta på människor som med vilje är just otydliga för att dölja sin egen agenda.
För är man mot något som människor över lag tenderar att vara för så är det bekvämt att rubricera detta som något annat, som kanske inte låter lika kontroversiellt. Det är väl exempelvis inte SÅ farligt att vara motståndare till samkönade äktenskap? Detta är väl bara en harmlös övertygelse som religiösa vanligtvis slänger sig med? Eller abort, att vara en tapper soldat som försvarar ofödda barn, det har väl bara med just barnen att göra, eller?
Just nu rasar den politiska debatten i USA, då republikanerna kliver över varandra för att få vara den som utmanar Barack Obama. Kandidat efter kandidat konstaterar att de vill förbjuda samkönade äktenskap av diverse olika anledningar, samt att aborträtten bör antingen inskränkas eller utplånas helt. Det jag skulle vilja att någon utfrågare då hade stake att fråga är hur kandidaten ser på mänskliga rättigheter. Hur tror du att kandidaten skulle svara på det?
För vad jag har beskrivit nu handlar helt och hållet, faktiskt, om just mänskliga rättigheter. Visst finns det rättigheter för specifika grupper, men det är ju människor det handlar om. Och på något vansinnigt sätt har denna kil som man så utstuderat har slagit ner mellan homosexuella och deras mänskliga tillhörighet fungerat. För jag vågar garantera att alla skulle säga sig vara en stark försvarare av mänskliga rättigheter, medan de samtidigt ämnar motarbeta dessa.
Samma företeelse finns och fungerar här i Sverige. Om någon frågade Jimmie Åkesson om hur han och Sverigedemokraterna ser på mänskliga rättigheter är han säkerligen för dessa utan undantag. Men SD vill också begränsa rättigheten till fri abort, samt att de motsätter sig samkönade äktenskap.
Det är bara när man blandar och ger med begreppen som odemokratiska värderingar kan nå kärnan i en demokrati. Jag ser inte detta som hållbart i längden, men det fungerar ju dessvärre bevisligen.
Ett kritiskt, öppet sinne
Den lugna och sansade bloggaren VEM I HELVETE?! skrev för snart två månader sedan ett utmärkt inlägg om det öppna sinnet som trams-troende brukar bekänna sig till. Jag har under senaste tiden i diverse olika debatter stött på just kravet på ett öppet sinne, och har två ytterligare poänger att göra runt detta.
Tittar man på hur kravet på ett öppet sinne används och slängs runt i tid och otid så kan syftet med att kräva detta bli lätt förvirrande. Troende av alla valörer håller krampartat i påståendet om ett öppet sinne, när det bevisligen förefaller sig vara så ironiskt att det är ju de själva som saknar detta, och vetenskapens företrädare och försvarare som besitter den största kapaciteten för att ha ett öppet sinne.
Så, varför använda detta icke-argument så ofta det passar (eller inte gör det)? Dels är det säkerligen så att det låter fint, eftersom det faktiskt ofta är bra att ha ett öppet sinne. Åtminstone i ordets rätta bemärkelse. För vad man kräver när man begär att någon annan ska ha ett öppet sinne är INTE att man ska vara öppen för möjligheter. Det handlar om att man ska ignorera evidens. Detta blir extra tydligt när man debatterar med någon som tror på exempelvis alternativmedicin, där det finns mängder av evidens som talar mot den position som förespråkaren håller. Man stämplas som en person som saknar ett öppet sinne, bara för att man helt enkelt känner till och accepterar den evidens som finns inom området. Eller helt enkelt besitter en logikprocessor som fungerar.
Detta är rakt jämförbart med att laga mat med arsenik under premissen att man har ett öppet sinne. De flesta skulle rubricera det som galenskap, även de som tror på alternativmedicin, men det finns principiellt sett ingen skillnad mellan dessa idéer. Vi vet vilken effekt arsenik har på kroppen, likväl som vi vet att homeopati inte fungerar och att kinesiologi bara är en dyr fotmassage.
Detta var den första viktiga poängen. Den andra poängen är att fråga sig varför en person egentligen begär att man ska ha ett öppet sinne. Att ha ett öppet sinne förefaller sig naturligt för all form av framgång, och ändå används det som en sorts slagträ i debatter och diskussioner.
Då det alltså handlar om att ignorera evidens snarare än att faktiskt hålla sinnet öppet så blir det uppenbart att den person som kräver att du ska ha ett öppet sinne gentemot det som föreslås helt enkelt kräver att du okritiskt ska acceptera det som sägs. Du ska inte ifrågasätta, du ska inte tänka och du ska inte resonera så mycket, du ska bara nicka och acceptera. Detta är naturligtvis ett utmärkt recept på galenskap, och bör inte accepteras av någon.
Det som inte klarar kritisk granskning finns det heller inga skäl att acceptera som sant, eftersom det då fallerat de mest grundläggande krav vi måste kunna ställa på precis alla idéer.
Absoluta sanningar inom skeptikerrörelsen
Skeptikerrörelsen är, till skillnad från vad många utanför den säkerligen tror, ingen enkel rörelse att verka i. Hur många andra rörelser ser det som vardagsmat och helt självklart att allt som sägs och presenteras ska stötas, blötas, granskas och kommenteras i leda? Förmodligen inte värst många. Men, samtidigt som detta är rörelsens stora styrka så är det också i vissa fall får lite oanade konsekvenser.
När man som regel ifrågasätter och granskar det mesta så tenderar det att bli så att man både får rätt (så rätt det går att ha med till buds stående underlag) och att man också till sist håller med varandra. Har man en oöppnad present på julafton som morbror Gusten skickat från Arvidsjaur kan det självklart råda vida delade meningar om vad denna present faktiskt innehåller, detta skulle nog med några glas under västen kunna leda till ett julaftonsbråk i många hem, men när man väl öppnat paketet och konstaterat att det är ett uppblåsbart får med misstänkt bruten förpackning så ska det mycket till för att någon ska ta ton och hävda att det nog ändå är en rosa plysch-kostym eller Lionel Richie-biljetter. Man når alltså någon form av konsensus, det är det jag vill komma fram till.
Det är med denna metod i backfickan lätt hänt att man då låter denna förväntade konsensus glida in på andra områden, där konsensus kanske inte står lika lätt att finna. Exempelvis i frågor om tycke och smak. Vi skeptiker tenderar att se oss som en grupp, och inom en grupp känns det märkligt att inte få medhåll av de personer man så naivt tidigare antog var på “min sida”. Personer som annars har så vettiga åsikter om alla religioners destruktiva natur, den öronbedövande tramsighet som påstått mediala ägnar sig åt eller det rena bondfångeri som tarot-linjer pysslar med har mage att anse att Battlestar Galactica är ett sömnpiller i TV-serieform! Reaktionen blir då i regel att något måste vara fel, och vi måste diskutera detta tills smakmotståndaren anpassar sig.
För att koplicera det ännu mer kan man förvänta sig ovanstående inom området humor, som måste vara det svåraste området som finns. Min vän Charmkvark skrev ett humoristiskt inlägg på Skepchick.se, som sedan kritiserades med ganska hårda ordalag från olika håll. Hon blev efter detta kallad både det ena och det andra, och den enda synbara grunden till detta är att man helt enkelt inte delar samma typ av humor. Man kan motivera varför en annan person har en humor man inte instämmer med, men kontentan blir ändå den exakt samma hur många gånger man än får detta till sig som skribent. Och vad förväntas man göra åt detta, ärligt talat?
Den som läst mer än uppskattningsvis tre ord i min blogg vet att jag uppskattar ganska mörk humor själv, jag tycker man kan skämta om det mesta, vad andra tycker är roligt rör mig inte så farligt mycket i ryggen. Mörk humor som exempelvis Torsk på Tallin tycker jag är genialisk, då jag ser det tragikomiska i det hela istället för att fokusera på hur enormt synd det faktiskt är om Roland.
Så, om du är skeptiker uppmuntrar jag dig till att inte alltid tro att du har rätt bara för att du är just skeptiker, speciellt inte om det handlar om områden som är smak-relaterade. Och om du inte är skeptiker, lyssna på oss, vi har ALLTID rätt.
Sällan fjärrskådad idioti
Igår rapporterade Aftonbladet om en familj i Luleå som förlorat sin bil, bilen blev helt enkelt stulen. Artikeln är nu uppdaterad, och det finns lite att säga om detta ärende.
Händelseförloppet beskrivs av de berörda som att bilen stals, mannen ringde polisen och kvinnan ringde en siare. Siaren gav dem information som denna: “det var en ung person, mellan 20 och 25, som hade tagit bilen” och att bilen fanns ”på en parkeringsplats, vid tallar, nära hus och vatten”.
Vid en första anblick kan detta låta specifikt, och det är också vad troende hävdar att sådana utsagor är. Låt oss då titta på en satellitbild över Luleå, med terräng:
Oavsett om du är troende eller ej, känns det som en högoddsare att dra till med tallar, hus och vatten? Jag är inte heller speciellt frågande till att tjuven skulle vara mellan 20 och 25 år gammal, då detta säkerligen inte är en speciellt ovanlig åldersgrupp för denna typ av brottslingar.
Men, det finns andra intressanta aspekter av det hela. Det mest intressanta är minnet. Alla människor har vad som kallas för kognitiv bias, vilket betyder att vi helt enkelt uppfattar det som stämmer överens med våra övertygelser mycket bättre än det som inte gör det. Om saker har sagts eller inträffat som strider rakt mot vad vi är säkra på är verklighet så tenderar vi sortera bort detta helt och inte alls minnas att det har inträffat.
Just på grund av ovanstående är anekdoter oanvändbara i sammanhang där man ska avgöra huruvida något inträffat eller ej, eftersom minnen inte bara lagras felaktigt, de förändras också över tid. Jag har själv stött på fall där jag blivit på det klara med att saker jag minns väldigt tydligt aldrig har inträffat, och detta är jag inte alls ensam om.
Så, hur fortlöpte egentligen konversationen mellan brottsoffret och siaren? Det vet vi inte, eftersom båda är troende och har modifierat sina minnen därefter.
Det tråkiga med det hela blir snabbt uppenbart i artikelns kommentarsfält, dock. Väldigt många vilsna människor vill så enormt gärna tro på företeelser som dessa att de hugger efter precis vilka halmstrån som helst, och det är trist tycker jag. Det är trist att människor ibland inte kan finna sådan trygghet och ro i den fantastiska verklighet som faktiskt finns att upptäcka, så att de känner behov av att fly till en alternativ sådan.
Så det tråkiga är inte att man behöver ta diskussionen, för det är jag van vid, och gör det gärna. Det tråkiga är att det behövs.
Åkesson, Sverige och dumma dumheter
Igår skrev Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson en debattartikel i SvD:s Brännpunkt. Sin vana trogen kommer han mest med en massa konstateranden som i sig helt saknar värde utan att de backas upp, vilket han naturligtvis inte anstränger sig med. Påhittade sanningar som vi alla förväntas acceptera utan grund och underlag. Ett påstående vill jag dock fokusera lite extra på:
Det är kristendomen och dess värderingar som utgör grunden på vilket vårt samhälle vilar, trots att det tycks vara svårt för många att acceptera.
Mycket dumt sägs av många varje dag, men vissa uttalanden förtjänar en extra polerad monter på Idioti-museet. Det som gör uttalandet extra intressant för mig personligen att reflektera över är det faktum att jag misstänker att många delar denna grava missuppfattning.
Först och främst vore det intressant att veta vilka kristna värderingar som utgör vår nations grund. Personer som föreslår ovanstående brukar snabbt bli väldigt vaga när det gäller att motivera påståendet i mer detalj än så, eftersom kristendomen helt saknar sunda värderingar som den inte tagit från befintliga, tidigare samhällsstrukturer.
Principer som att man inte ska döda, att man ska respektera andras rätt till deras egendom osv är inte på något sätt kristna påhitt. De fanns garanterat i Sverige innan landet ens snuddat vid kristendomen. Troende accepterar dock gladeligen att kristendomen gör anspråk på en hel del saker som den inte givit upphov till, förmodligen mest på grund av att det ger hela religionen en falsk legitimitet. En känsla av att den faktiskt tillfört och bidragit med något positivt, när sådana saker faktiskt lyser med sin frånvaro.
Troskadar.se
Jag vet att jag inte har varit speciellt aktiv med bloggandet under sommaren, men det blir skärpning i höst. Jag har ett nytt, skeptiskt projekt på G samt att jag också har fått äran att börja blogga tillsammans med skeptiska vänner på www.troskadar.se.
Så, jag har inte lagt av, jag har bara haft lite annat för mig.
Skriv under
-
Senaste kommentarerna
Gesus on Jag har sökt jobb som med… Avsnitt 15 – M… on Kreationism är inte ett altern… Davbjo on Osannolika dumheter Biggles on Osannolika dumheter Davbjo on Kvack! – Ännu en po…
