I am returning William Lane Craigs gift

A few days ago, William Lane Craig gave a gift to all atheists out there. The gift was called ”five reasons why god exists”, and I will now quote these reasons and respond to them in order.

1.  God provides the best explanation of the origin of the universe.  Given the scientific evidence we have about our universe and its origins, and bolstered by arguments presented by philosophers for centuries, it is highly probable that the universe had an absolute beginning. Since the universe, like everything else, could not have merely popped into being without a cause, there must exist a transcendent reality beyond time and space that brought the universe into existence. This entity must therefore be enormously powerful. Only a transcendent, unembodied mind suitably fits that description.

To someone who is scientifically litterate, God is not an explanation any more than fairies explain gravity or trolls explain chemistry. God is unprovable assertion, and therefore useless as a scientific explanation of anything. And yes, the beginning of everything needs, and has, a scientific explanation.

It is also important to note that you are in no position to claim what must have existed before or outside existence itself. This is not knowledge you can reason yourself to, this is probably what we would call unknowable.

2.  God provides the best explanation for the fine-tuning of the universe. Contemporary physics has established that the universe is fine-tuned for the existence of intelligent, interactive life.  That is to say, in order for intelligent, interactive life to exist, the fundamental constants and quantities of nature must fall into an incomprehensibly narrow life-permitting range.  There are three competing explanations of this remarkable fine-tuning: physical necessity, chance, or design. The first two are highly implausible, given the independence of the fundamental constants and quantities from nature’s laws and the desperate maneuvers needed to save the hypothesis of chance. That leaves design as the best explanation.

Once again, science demands science, not fairytales. Also, the universe is largely completely unable to support life, which would then speak against your own claim.

Plausibility is difficult to understand for a lot of people. For something to be deemed implausible, it needs to be compared to something else, it can only be implausible in relation to something else. For instance, if I am about to throw a T-20 die, it is implausible that I will strike a 10 at the first go, it’s one in 20. It is far more likely, and therefore more plausible, that i will strike an even number, there’s a 50% chance of that happening.

If the claim is that it is implausible that the universe needs to be the way it is, my question is: in comparison to what, exactly? How do you measure this implausibility? I would say that the universe being the way it needs to be is infinitely more probable than design, since design is an impossibility.

3.  God provides the best explanation of objective moral values and duties. Even atheists recognize that some things, for example, the Holocaust, are objectively evil. But if atheism is true, what basis is there for the objectivity of the moral values we affirm? Evolution? Social conditioning? These factors may at best produce in us the subjective feeling that there are objective moral values and duties, but they do nothing to provide a basis for them. If human evolution had taken a different path, a very different set of moral feelings might have evolved. By contrast, God Himself serves as the paradigm of goodness, and His commandments constitute our moral duties. Thus, theism provides a better explanation of objective moral values and duties.

Objectivity cannot, and should not, be applied to actions and beliefs. The holocaust is not objectively bad simply because any fair minded person believes so. There are still nazis in the world, and they for instance probably think the holocaust was a good thing. Are they objectively wrong in thinking this? No, but most of us would agree that they are wrong anyway.

Objective moral values simply do not exist, because moral values do not exist outside of subjective reasoning and understanding of the world. Is it wrong for me to stare at the back of your head for five seconds? No, it isn’t, but if we had evolved in a way so that this action killed you, we would surely consider it immoral to do so. This is the reason we consider stabbing, shooting and strangling people to be immoral. The actions become immoral because they hurt other human beings, if they did nothing, they would be morally neutral.

As a moral person, you not liking something is enough reason for me to refrain from doing it, generally speaking. You don’t benefit from being hurt or killed, so I do my best to not subject you to that. I also expect you to return the favor. There is simply no need to involve a deity.

4.  God provides the best explanation of the historical facts concerning Jesus’ life, death, and resurrection.  Historians have reached something of consensus that the historical Jesus thought that in himself God’s Kingdom had broken into human history, and he carried out a ministry of miracle-working and exorcisms as evidence of that fact.  Moreover, most historical scholars agree that after his crucifixion Jesus’ tomb was discovered empty by a group of female disciples, that various individuals and groups saw appearances of Jesus alive after his death, and that the original disciples suddenly and sincerely came to believe in Jesus’ resurrection despite their every predisposition to the contrary. I can think of no better explanation of these facts than the one the original disciples gave:  God raised Jesus from the dead.

I reject your claims of consensus, since they haven’t been substantiated. We also need to take into consideration that consensus isn’t fact, especially when no facts are actually available. The existence of Jesus isn’t more probable the more people you convince, the same goes for all these other claims. The best, and no matter how you look at it, most probable explanation is that these are just fairytales told through generations.

5.  God can be personally known and experienced.  The proof of the pudding is in the tasting. Down through history Christians have found through Jesus a personal acquaintance with God that has transformed their lives.

In what religion isn’t this the case? This argument is fairly common, though it is a pretty lousy one. If you had been born in the Middle Easy, Mohammed would be your prophet, not Jesus, and your belief would be just as vivid and strong. This proves beyond a doubt that humans are vary receptive when it comes to religious claims and ideas no matter if they are true or not. All religions cannot be true, yet they gain believers every day.

No, William Lane Craig, I do not accept your gift of ignorance, I am in fact returning it in unopened and pristine condition.

Världen Idag och pressetik

För en kort tid sedan anmälde jag tidningen Världen Idag till PO för en vidrig artikel de publicerat rörande förbön och leukemi. Jag konstaterade tidigt att jag inte trodde att denna anmälan skulle leda till något.

Jag fick svar snabbt, och jag fick också rätt i att anmälan inte skulle leda någonstans. Vad jag däremot inte räknat med var skälet till varför så var fallet.

Det är nämligen så att i Sverige så kan alla tryckta tidningar granskas av PO, men när det gäller webbsidor så finns det andra regler. För att en webbsida ska kunna granskas krävs det att ägaren knutit hemsidan till organisationen Tidningsutgivarna (TU), alternativt att de via PO.se helt enkelt valt att frivilligt följa pressetiska regler.

Jag har pratat med Ola Sigvarsson, som jobbar på PO, och han var mycket behjälplig med att reda ut begreppen.

Kruxet med min anmälan är dels att jag inte drabbas personligen av publikationen, men bedömningen går inte ens så långt, då Världen Idag alltså valt att INTE ansluta sin webbsida till TU eller frivilligt följa pressetiska regler. En stor kristen tidning som alltså tycker sig stå över pressetiken, något man naturligtvis inte nämnde i artikeln som svarade på min anmälan.

Måste säga att detta fascinerar mig en smula. Efter det att jag fick svar från PO kontaktade jag ansvariga utgivaren för Världen Idag, Lukas Berggren heter han, men märkligt nog har han inte bemödat sig med att svara. Om Lukas plötsligt bestämmer sig för att förklara varför de inte känner att pressetik är något för dem så kommer jag naturligtvis publicera hans svar.

Men vad kan det bero på? Anser sig Världen Idag ha en sorts etik som står över de pressetiska regler Sverige har? Man rycker ju uppenbarligen på axlarna när man bryter mot dem och misskrediterar kritiker, så jag förstår väl varför de inte ansluter sig, förvisso.

Världen Idag reagerar på min kritik

Idag publicerade den kristna tidningen Världen Idag en artikel riktad i huvudsak mot den anmälan som jag tidigare i veckan skickade till PO. Jag har tidigare bloggat om detta.  Kan börja med att flika in en kort och extremt ogivande konversation mellan mig och en av tidningens krönikörer direkt efter att jag twittrat om min anmälan:

menduråUtöver det faktum att Tommy ljuger när han påstår att förbön botat någon alls, visst känns det lite skönt med vuxna som verkligen står för att de likt medelfjärdeklassaren inte argumenterar bättre än ”men durå!!”? Man ska stå för sina begränsningar.

Hur som haver så har alltså Världen Idag valt att skriva ovan nämnda artikel rörande min anmälan. Problemet när de försöker bemöta detta är att de inte brytt sig om att ta reda på vad kritiken faktiskt är. Då kan det ju bli lite svårt, speciellt när man saknar självinsikt och självkritik.

Anledningen till att jag anmält är helt enkelt att de talar om för sina läsare att förbön kan bota leukemi. Om förbön kan bota leukemi, vad kan det då inte bota? Problemet är bara det att vi, som jag tidigare konstaterat, vet att spontan remission kan förekomma i dessa fall. Vi vet också att underlag för att förbön har någon effekt alls lyser med sin frånvaro. Från artikeln:

– Det här handlar om en familj som själva beskriver hur deras dotter, efter att många har bett intensivt för henne under en vecka, plötsligt får drastiskt förändrade blodvärden. Själva tror de att Gud har gripit in och läkarna verkar stå förundrade, säger Världen idags chefredaktör Lukas Berggren. 
– Det är klart att de måste ha rätt att berätta om detta. Personligen väljer jag att glädjas med familjen.

Lukas Berggren är uppenbarligen en väldigt fin människa, då han unnar en familj deras dotter. Insinuationen är naturligtvis att jag, och andra med mig, inte gör det. Vi är ju dåliga ateister, som krossar kattungar på skoj och ger rakbladsgodis till barn på påsk, värsta sortens människor helt enkelt. Eller inte.

Om detta presenterades som ett livsöde som nu, om än kort, vänts till det bättre, hade jag inte sagt något alls om det. De kan dock berätta sin historia utan att få det att låta som att ett mirakel har skett, och presentera det som detta. Kritiken är alltså INTE riktad mot familjen i fråga, den är riktad mot en oärlig tidning, som uppenbarligen inte skyr några medel för att misstänkliggöra kritiker.

Vidare:

Lukas Berggren påpekar att varken tidningen eller de föräldrar som intervjuas uppmanar läsarna att strunta i läkarvård.

Ingenstans i artikeln presenteras förbön som ett komplement. Hade man sagt att Gud verkat genom läkarvetenskapen eller något liknande hade jag inte haft en åsikt om det. Nu får man det att låta som att samma resultat uppnåtts även utan blodtransfusioner, vilket naturligtvis är strunt.

Artikelförfattaren säger också att jag hänvisar till pressetiska regler, vilket jag gör, men verkar inte förstå vissa regler. Läs Världen Idag-artikeln, den jag anmälde, och fundera på följande punkt i publicistreglerna (jag har markerat):

2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

Så, Världen Idag tror inte de kommer fällas. Det tror inte jag heller, oavsett ovanstående, men jag tycker ändå det är viktigt att säga ifrån när sekt-publikationer som dessa yttrar sig totalt felaktigt om vård, speciellt när det är barn med i bilden.

Jag vill samtidigt rikta ett stort tack till magikern Samuel Varg Thunberg och universitetsprästen Kent Wisti, som båda sade ifrån när de läste artikeln.

Marcus Birro vald till Årets Förebild 2013 av nättidningen Dagen

Den kristna nättidningen Dagen (www.dagen.se) har valt Marcus Birro till Årets Förebild 2013. Det var en jury samt läsarna som valde Birro.

Birro blir naturligtvis rörd, det blir han ju så fort han får uppmärksamhet för något annat än den idiotiska skit han säger, och han tillägger: ”Man förlorar en hel del på att vara tydlig med sin tro och sina åsikter, då är det skönt att det i bland hamnar något annat i den andra vågskålen”.

Saken är dock den att naturligtvis är även ovanstående skitsnack, det är ju ändå Birro som säger det. Andra människor undviker inte kritik genom att vara vaga eller otydliga; andra människor undviker kritik genom att inte häva ur sig så förbannat mycket dynga att vad de än säger så finns det alltid något dravel att kritisera. Birro vill på detta sätt ansträngt få det till att det är hans mod och rakryggade förhållningssätt som gör att han attackeras, snarare än det faktum att han säger så vansinnigt korkade och insiktslösa saker.

Ett annat problem med Birros uttalande är att han själv alltid är först med att marknadsföra sig själv som raka motsatsen till rak och tydlig. För en tid sedan utmanades Birro till debatt av Christer Sturmark, och i den debatten hade Christer laddat upp med en rad olika citat från Birro, citat som Sturmark med all rätt ansåg behövde förklaras. Inte ett enda av dessa citat ägde Birro dock vid denna debatt, allt var bara missförstånd osv. Se själv:

Är det detta Birro kallar att vara tydlig och att stå för sina åsikter? Är det såhär en förebild beter sig? Beror tydligen på vem man frågar.

Det jag undrar mest är väl då egentligen varför någon alls skulle lyssna på Birro, om man ska lita på honom. Stämmer det han säger så är han ju så kanondålig på att uttrycka sig att absolut ingen kan förstå vad han egentligen tycker eller syftar på. För det är ju så det låter på honom, man har missförstått, han har varit otydlig osv, han tycks alltid mena mer eller mindre tvärt om vad han säger.

Men så är det naturligtvis inte. Birro vet precis vad han skriver. Han är bara en feg skitstövel som sedan inte klarar av att stå för sina åsikter i en seriös debatt. Vilken förebild, va?

Enligt Världen Idag botar förbön leukemi

Jag har anmält den kristna tidningen Världen Idag till Allmänhetens Pressombudsman (www.po.se) för en artikel de igår publicerade om att förbön kan bota leukemi.

Vad som gör denna artikel extra idiotisk är att den publiceras i just en kristen tidning, som alltså riktas mot kristna. Detta är människor som troligtvis har betydligt lättare att ta till sig av detta påstående än vad människor av annan eller icke-tro har, vilket gör det extremt farligt och potentiellt skadligt.

Det är också relevant att det faktiskt finns underlag för att denna typ av leukemi kan gå i spontan remission, speciellt i samband med blodtransfusioner, dock är denna effekt bara temporär enligt tillgängligt underlag. Man ger bilden av att Gud botar barn bara man ber för det, men naturligtvis är det inget som tyder på att så sker.

Tänk också på vilken Guds-bild detta speglar. En tyrann som håller en pistol mot ditt barns huvud och trycker av om du inte bönar och ber mer tillräcklig intensitet. Vidrigt.

Får väl se vad PO säger, jag räknar inte med några underverk.

Den tendensiösa människan

Gissningsvis är du en person som genom livet träffat andra människor. De flesta av oss är sådana personer. I dessa relationer med andra lär man sig i regel ganska snabbt karaktäristiska drag som individer har. Du kanske känner Åke, som tenderar att köpa ny bil för att sälja den tre månader senare, och när du hör om detta för tredje gången kan du säga med stor säkerhet att detta beteende är typiskt Åke. Om du funderar bara en kort stund på de relationer du har aktiva i ditt liv just nu så kan du garanterat komma på typiskt beteende som du associerar till var och en av de individer du har regelbunden kontakt med.

Alla människor har detta. Alla människor har beteenden som är typiska för dem som individer, men medan dessa beteenden kanske gör oss unika inom den omedelbara umgängeskretsen så kan vi samtidigt räkna med att flera människor delar dessa specifika karaktäristiska drag. Även om agerande knutet till bilhandel är sådär jättekaraktäristiskt för mänskligheten som helhet så finns det saker vi människor tenderar att göra som jag tycker är intressanta. För på en större skala kan man avgöra vissa drag som karaktäristiska för mänskligheten som enhet, vilket är vad jag tänkte gå in på lite närmare.

Människan har god fantasi och är en mycket bra historieberättare. Vårt psyke påverkar oss enormt mycket, och ofta är det inställning och mental ork som är viktigare än rent fysiska faktorer. Vi tenderar dock att nyttja vårt psyke på enligt min mening fel sätt i många lägen, och alldeles för lite i ännu fler lägen. Den mentala kapacitet vi har tenderar vi åsidosätta för att underhålla idéer och fantasier som ter sig mer bekväma och behagliga än rimliga och verklighetsförankrade.

Tron på spöken och liknande företeelser är ett mycket bra exempel på detta. Spöktro i den moderna formen som visar sitt fula ansikte i program som Det Okända och liknande är ny, för bara några hundra år sedan var det inte spöken man ”visste” knackade i väggarna och smög runt på gården, då var det hustomtar och troll som bråkade med oss. Människor svor vid att de sett tomtarna med sina egna ögon, säkerligen med samma trovärdighet och inlevelse människor idag påstått att de sett spöken. Vi tror inte längre på tomtar och troll, det är åtminstone ingen folktro längre. Så, bara genom att studera historien, utan att lägga någon egentlig vikt vid huruvida spöken eller tomtar existerar, kan vi konstatera följande tendenser hos människan:

  • Människan är benägen att hitta på företeelser som kallas övernaturliga.
  • Baserat på grumlig information kan vi fylla vår upplevda verklighet med fantasiväsen.
  • Vi kan övertyga oss själva om att vi sett något som inte existerar och som vi heller inte egentligen sett.

Notera nu att för att konstatera ovanstående behöver man inte göra något annat än att ta historien i beaktande. Såvida man inte hävdar att alla väsen (vättar, älvor, tomtar, troll, småknytt osv osv) existerar så finns det ingen annan logisk slutsats än ovanstående, oavsett vad man tror på.

Låt oss ta resonemanget vidare och titta på mänskligt läkande och medicin. Det finns tusentals alternativmedicinska behandlingsmetoder världen över, vissa har övergivits helt och hållet, andra praktiseras än idag. Åderlåtning är en personlig favorit, en metod som framhölls som ytterst förträfflig tills för bara några hundra år sedan, när evidens inom medicinen blev allt viktigare.

Gott om metoder som praktiseras även idag saknar helt evidensbas. Man utgår inte från vetenskap, utan från vad metodens nyttjare säger om den. Detta beror naturligtvis inte på att vetenskap är dyrt att bedriva, för det är det inte, utan snarare beror det på att de rön man skulle få fram via denna metod inte skulle stämma överens med den upplevelse man har av sin produkt och/eller metod.

Men inte heller här behöver vi egentligen gå in på huruvida exempelvis homeopati fungerar eller ej, vad som är intressant är vad vi kan lära oss genom att titta på vilka tendenser människan har inom det medicinska området:

  • Människan är benägen att hitta på medicinska metoder som är verkningslösa eller rent av farliga.
  • En metod behöver inte ha en faktisk inverkan på oss för att vi ska uppleva att den har det.
  • Människor försvarar ivrigt metoder de upplever fungera, även om de inte gör det.

Åter igen, för att avfärda ovanstående behöver du ha den inställningen att precis alla alternativa medicinska metoder är sanna och fungerande enligt vad som påstås om dem. Om du inte har den inställningen finns det ingen annan slutsats än att ovanstående är korrekt.

Men, sist men inte minst, den ultimata tendensen hos mänskligheten. Sidan Godchecker.com har i dagsläget katalogiserat över 3000 gudar, andar och demoner. Om jag minns rätt så finns det runt 2800 dokumenterade gudar som vi människor tillbett genom historien, gudar som en efter en hamnat på soptippen. Ofta har andra gudar tagit över, men den övertygelse människor haft om alla dessa gudars existens kan inte förbises. Detta är en av de absolut största tendenser vi har som art; tendensen att uppfinna gudar. Detta är något ingen människa kan förneka, då ingen människa tror på alla dessa ca 2800 gudar. Slutsatsen av detta blir:

  • Människan tenderar att uppfinna gudar, gudar som vi alla senare är överens om inte existerar.
  • Människan är så säker på sin guds existens att hen är villig att mörda, kriga och erövra i dennes namn.
  • Religioners påståenden strider inte bara mot vetenskapen, utan även mot varandra, vilket betyder att ett flertal idag existerande och praktiserade religionerna har fel i sina antaganden.

När man ser det på detta sätt blir det nog lite lättare att genomskåda dessa dumheter, det är åtminstone vad jag hoppas. Bedragare som spelar på saker vi tenderar att acceptera och anta som sanna har inga större problem med att inte bara övertyga oss om att verkligheten ser ut på ett annat sätt än vad den de facto gör, de har också lätt för att knyta oss till dem på ett sätt som gör att vi tar våra misshandlare i försvar. Människor försvarar påstådda medium för att de tror sig ha fått hjälp, likväl som de försvarar sin homeopat eller ställer sig bakom sin präst. Detta sker oavsett sanningshalten i det som påstås, just för att vi tenderar att tro på dessa saker.

Därför är det viktigt att vara uppmärksam. Inom de områden där vi tenderar att inte vara kritiska måste vi vara extra kritiska. Vi måste rannsaka oss själva och överväga om det kan vara så att våra övertygelser baseras på vilja och önsketänkande snarare än rimlighet och verklighet.

För rent krasst, vad är ”känt” om den kristna guden Jahve idag som inte var ”känt” om Thor under vikingatiden? Vad kan vi säga oss veta idag om kristallhealing som man inte visste om åderlåtning? Och hur mycket mer underlag finns det egentligen för spökens existens än tomtars existens?

Är det inte ärligt talat lite förmätet att tro att alla andra som hittat på företeelser innan just nu haft fel men att vi nu lyckats gissa rätt i våra antaganden och spekulationer?

Mitt blygsamma förslag är: Tendera mot skepticism istället.

Din döda släkting var lite av en röv

Tänk dig ett scenario där du och jag sitter på ett café, för du behöver prata av dig lite. En nära släkting som vi båda hade en relation till har nyligen gått bort, och du behöver prata med någon om detta. Jag har naturligtvis inte haft lika mycket kontakt med släktingen som du har, du är uppväxt med denna släkting men jag träffade hen först för några år sedan.

När du berättat om dina känslor och förklarat hur ledsen du är över att din släkting gått bort tar jag över konversationen. Jag förklarar lugnt och sakligt för dig att dina känslor enligt min mening är helt omotiverade, då min erfarenhet av din släkting var att hen var något av en röv. Av denna anledning har jag kallat släktingen för just ”arslet” vid flera tillfällen, även framför dig, mest på ett kanske lite skämtsamt sätt men ändå kryddat med visst allvar. Släktingen hade konstiga värderingar, var otrevlig mot mig vid upprepade tillfällen, behandlade inte dig speciellt väl enligt min mening heller, och kontentan av mitt utspel är att du egentligen inte alls borde sörja din släktings bortgång. Tvärt om var hen snarare en belastning än något annat, en person som inte tillförde något på något plan egentligen, något av en icke-person i sociala sammanhang.

Du tar en tanke-paus, då din erfarenhet av släktingen gör att reaktionen jag just visat upp var minst sagt oväntad. Du förklarar för mig att du blir ledsen när jag säger som jag gjorde, eftersom denna släkting varit med dig hela livet och ändå betytt väldigt mycket. Du förklarar också att de aspekter av släktingen jag tar upp är bara några få aspekter av de känslor du har gentemot hen, och att er relation varit mer mångfacetterad och komplicerad än vad min relation till släktingen var. Du säger att det faktum att jag kallar hen för ”arslet” ibland känns inte alls bra, och det vore schysst om jag slutade med det, för det gör dig ledsen.

Men jag står på mig. Jag upprepar mina poänger rörande släktingen och vidhåller min position. För att demonstrativt cementera denna för mig viktiga position fortsätter jag referera till hen som ”arslet”, mer nu än tidigare, just för att verkligen förankra det ”faktum” att mina erfarenheter av din relation till släktingen vida överskuggar dina erfarenheter. Detta trots att dina erfarenheter är djupare, mer detaljerade och sträcker sig över en livstid.

Hur skulle man se på mig om jag betedde mig på detta sätt? Finns det något försvar för den typen av beteende? Tål att tänkas på.

Tänk dig nu ett nytt, men snarlikt scenario, på samma café. Vi sitter och pratar, servitrisen kommer ut med vår beställning. Jag säger: ”Tackar så mycket, jag har varit sugen på en n-boll i flera dagar nu”. Dina föräldrar är från Gambia, och nu ska jag förklara för dig varför det är fel av dig att bli ledsen när jag använder det ordet.

Min utmaning till Pascal

Religionsdebatten tenderar väldigt ofta att handla om att man ska antingen stärka intrycket av att Gud existerar eller att man ska försöka förkasta denna idé. Idén som sådan, alltså den att Gud existerar, har debatterats i tusentals år, och eftersom vi aldrig tycks finna faktisk evidens i någon riktning så kommer nog den frågan inte riktigt bli löst.

Vi kan stånga oss blodiga när vi argumenterar med logik och liknande till buds stående medel, för att försöka övertyga varandra om att det mest ”rimliga” är att Gud existerar, eller att hen inte gör det. Ingen människa ser sig själv som irrationell eller lättlurad heller, så man strider inte bara mot en sned världsbild utan också av en förgiftad självbild. Detta gäller nog oavsett vilken irrationell tro man besitter i regel.

Jag tänkte göra ett litet tankeexperiment. Tänk dig att Gud existerar, det spelar ingen roll vilken gud du väljer egentligen. Tänk dig sedan att vi befinner oss i precis samma värld som idag.  Ett axplock av det vi kallt kan konstatera utan att analysera världen alldeles för mycket är:

  • Kvinnor förtrycks systematiskt i stater som är kontrollerade av religiösa ledare. USA är ett light-exempel på detta, och Saudi Arabien är ett tuffare exempel. I USA har republikanska partiet lagt till i sina stadgar att abort ska vara olagligt på en federal nivå, och i Saudi Arabien får inte kvinnor köra bil.
  • Vansinneshandlingar med religiösa förtecken sker dagligen, över hela världen. Ibland så nära som i fallet Breivik, och ibland så långt bort som Nigera, men det händer överallt, hela tiden. Religionen lär oss att andra människor behöver mördas bara för att de inte delar vår tro.
  • Troende försöker aktivt förstöra utbildning och sabotera det faktiska kunskapsläget. Här i Sverige har vi kreationisten Newtonbloggaren som sprider sina villfarelser till alla som vill lyssna, i USA har vissa intressegrupper under många år försökt få in kreationism/religion i skolan och presentera den som vetenskap, vilket den naturligtvis inte är. I Saudi Arabien har man lärt ut på universitetsnivå att Jorden står still, och deras främsta religiösa auktoritet, Abdul-Aziz Ibn Baaz, påstod 1993 att Jorden är platt och att alla som hävdar motsatsen är ateister och borde straffas. Detta var en fatwa som utlystes, notera det.
  • Varje dag dör nästan 16000 barn av svält-relaterade orsaker. 925 miljoner människor lever i svält världen över.
  • Naturkatastrofer drabbar världens kontinenter regelbundet och med en oförlåtande och massiv kraft. Inga besparas, och katastroferna drabbar alla lika oavsett vilken tro eller övertygelse de har.

Ovanstående är ett muntert axplock av vilken dynga tro och övertygelse för med sig. Men vad kan man dra för slutsatser av detta? Vi har ju redan antagit att Gud faktiskt finns, så om vi spinner vidare på detta och har ovanstående i åtanke, vad kan vi komma fram till?

Det som torde stå klart för samtliga är att Gud antingen inte bryr sig om att agera mot uppenbara katastrofer eller orättvisor, eller helt enkelt inte kan det. Då inget ingripande sker finns det inga andra alternativ, Gud antingen bryr sig inte eller kan inte. Tro i sig ger alltså inga konkreta fördelar för mäskligheten. Man kan argumentera för att individen mår bättre, men detta är då ett strikt själviskt argument.

Vad som också står klart är att insikten (kom ihåg att vi är inne i en tankeövning!) att Gud existerar bevisligen får människor att göra vidriga och för andra helt ofattbara saker mot varandra. Att vilka sabotera utbildning och kunskapsläget (evolutionen är sann även om Gud existerar) är en sak, men att spränga, bränna eller skjuta varandra kallblodigt bara för att våra världsbilder går isär är ett extremt destruktivt och samhällsfarligt beteende.

Så, finns Gud? Jag tycker det är fel fråga, egentligen. För den frågan är ointressant. Oavsett om Gud finns eller ej, vill vi ha en värld som den vi har idag, eller vill vi ha en bättre värld? Säger vi att vi vill ha en bättre värld, en värld där vi inte delas av inbillningar om gudomlig influens, måste vi göra oss av med idén om att Gud existerar, ÄVEN OM GUD EXISTERAR. Är du med på vad jag menar?

Vi kan, vi människor alltså, uppenbarligen inte hantera bilden av Gud. Så huruvida Gud existerar eller ej är ovidkommande, om vi inte tror på hen får vi automatiskt en värld med bättre förutsättningar för utveckling och framgång. Gud själv förstör inget, bilden av Gud förstör och förgiftar allt. Du kanske känner sådär innerst inne att du VET att Gud faktiskt finns, men är du verkligen så totalt genomsäker på detta att du samtidigt kan säga att du känner att den konkreta verklighet vi bevisligen lever i och vars sömmar spricker på grund av din och andras övertygelse är motiverad och ett rimligt pris att betala?

Bilden av Gud kanske får dig personligen att må bättre, men är det värt det? Väger din privata, självgoda och lite småmysiga känsla av att du är utvald av universums skapare verkligen mer än alla könsstympningar och mord som ligger i andra vågskålen? Är din personliga tro verkligen så viktigt att du kan acceptera att världen brinner på grund av den?

Den franska filosofen Blaise Pascal utformade på 1600-talet vad som kallas för Pascals Trossats. Vad trossatsen gick ut på var att det fanns mer att vinna på att satsa på att Gud existerar än inte, då ateisterna har hela evigheten att garanterat förlora, medan troende har allt att vinna. Jag vill vända på det. Jag vill säga att troende försätter hela världen i en stadigt dalande spiral av förstörelse, mord och förföljelse, och att den enda garanterade vinsten för oss som individer och som art kommer ur att inte tro och att inte besitta en massa irrationella idéer.

Religiös tro är helt enkelt inte etiskt försvarbar. Anser man att den religiösa tron är värd det lidande den orsakar är man heller inte en etisk person.

Satan är bland oss

Kristna, som naturligtvis inte på något sätt är en homogen grupp, definierar både Helvetet och Satan på väldigt olika sätt, och har spridda idéer om dessa två koncept. Många kristna, och definitivt de mer moderata sådana, kan rakt av hävda att de inte tror på Helvetet, men kommer man in på frågan om huruvida Satan faktiskt existerar så brukar detta vara mer eller mindre en självklarhet. För Satan behövs liksom för att själva idén om det ultimata goda (Gud) och ultimata onda (Satan) ska kunna fungera, eftersom detta är relativa mått och inte absoluta termer. En god gud kan bara vara god om det finns ett värre alternativ att jämföra med.

Nyligen uttalade sig den amerikanska kongressledarmoten Paul Broun om diverse vetenskapliga frågor, och drog slutsatsen att såväl evolutionsteorin, som embryologi och Big Bang-teorin, hade sina rötter i Helvetet. Broun vill få det till att det finns gott om vetenskapliga belägg för exempelvis att Jorden är ca 9000 år gammal, och att alltså Satan fabricerat dessa andra uppgifter. Satans mål med detta är enligt Broun att vi människor ska tro att vi inte behöver en frälsare, och därmed lämna religionen bakom oss.

Det finns andra, liknande tankar som flyter omkring därute. Ett annat bra exempel är att Satan helt enkelt planterat fossiler på Jorden för att människor ska tvivla på Bibeln och det påstådda faktum att Gud skapat allt för 6-10000 år sedan (något Bibeln inte uttryckligen hävdar, men ungjordskreationister påstår gärna detta). Man tillskriver alltså på detta sätt Satan en sorts skapande också, men en typ av skapande som endast syftar till att föra oss bort från Gud.

Satan presenteras också gärna som Guds största fiende, den som Gud konstant behöver bekämpa i en episk strid om våra själar. Tanken att universums skapare inte bara älskar en utan även slåss för en förstår jag är tilltalande, men å andra sidan är ju tanken om Jultomten det också. Men vi bör titta lite mer på hur Satan faktiskt definieras. Själva ordet, ”Satan”, kommer från hebreiskan och kan översättas till ”motarbetaren”. Satan definieras av dictionary.com som Guds motståndare, alltså inte nödvändigtvis Guds motpol, utan den som strider mot Gud. Ondska är inte per automatik ställt mot godhet, då detta är relativa termer som är ganska svåra att definiera, men vad som däremot inte är relativt är om Lasse och Bengt strider mot varandra.

Ur detta perspektiv så blir Satan en alldeles utmärkt metafor, även för oss som inte tror på sagoböcker. Och tittar man på vad som sägs om Satan av troende så blir metaforen ännu mer relevant. För som icke-troende är Gud bara nys, en saga som planterar frön av irrationalitet i huvudet på annars i regel fullt hederliga människor som bara vill väl. Och vad är irrationalitetens största fiender? Jo, rationalitet, sanningen och verkligheten. Så ur det religiösa perspektivet strider dinosaurieskelett definitivt mot Gud, eftersom dinosaurier definitivt existerat, för miljoner år sedan. En annan idé som många troende har svårt med är evolutionsteorin, och med goda skäl, då den klart demonstrerar att vi då rakt inte skapats. Och tror man att Jorden är 6000 år gammal får man svårt med sådana idéer, ”Satans idéer”, som utan intentioner till det har makten att rasera irrationella övertygelser. Och Satan tycks producera fler och fler idéer, fler och fler saker som utmanar den irrationella övertygelsen om Gud.

Men bara människan slåss för att behålla sina irrationella övertygelser. Gud slåss inte mot Satan, för Gud finns inte. Vad som finns är bara korkade idéer som utmanas av verkligheten. Och medan kristna ”forskare” försöker hitta Noas ark eller förklara varför Grand Canyon bildades vid syndafallet så satsar riktiga forskare på att göra om hudceller till stamceller och få Nobelpris för det. Satans verk, du vet.

Tro förstör

Människors tro och personliga övertygelse kastas runt åt alla håll i alla möjliga sammanhang. Att tro presenteras också i regel som något fint, som att det är en dygd värd att försvara. Tro presenteras också ofta som något universellt, som alla människor har i någon form, och man är då också i regel ganska pigg med att mer eller mindre likställa all tro. Precis som att en tro på övernaturligt nonsens är likställt med att ”tro” att solen ska gå upp imorgon. Men, naturligtvis är det inte riktigt så enkelt, långt ifrån.

Som icke-troende, som jag är, gillar jag evidens. Vad detta innebär i praktiken är att jag inte gillar saker som föreslås eller antas utan just evidens i ryggen, då sådana påståenden och idéer är effektivt värdelösa. Att påstå saker utan evidens är inte en väg till upplysning, man kan inte lära sig något på detta sätt. Det finns ingen information i påhittat nonsens, det finns ingen kunskap i sådant som inte är grundat i verkligheten. Det är därför jag och många med mig tjatar allt som ofta om evidens och underlag, just för att vi inser att utan detta kan hur många som helst vara övertygade om att X är sant utan att X för den sakens skull blir mer sannolikt sant.

Hela synen på tro som något fint gör mig faktiskt irriterad. Att tro är inte fint, att tro är ignorant. Det är att aktivt räkna bort verkligheten, att strunta i huruvida det man föreslår är sant eller ej. Det finns flera sätt att upptäcka verkligheten på, men tro är inte ett sådant sätt, aldrig någonsin.

Skillnaden mellan exempelvis mig och en troende är att om du skulle presentera något för mig som jag försanthåller baserat på tro snarare än evidens så slutar jag tro på det, punkt. Jag har gjort det förr och skulle göra det igen, jag har inga problem med den principen, för mig är den självklar. När man ratar den principen kopplar man också bort sig från verkligheten och konstaterar med sina handlingar att man föredrar sina privata illusioner över verkligheten.

Som om inte detta vore nog så finns det ju då också de som hävdar att alla har en tro, att ateism är en tro osv. Ateism är per definition icke-tro, men oavsett så har jag ingen tro. Att jag antar att solen går upp imorgon är ingen tro, det är en bedömning som grundar sig i tidigare erfarenhet och evidens. Alla människor fungerar så, vi har en rad saker som vi förutsätter och förväntar oss baserat på evidens och beprövad erfarenhet, och vi vet att den metoden fungerar. Den metoden har givit oss allt vi har mer eller mindre, men ändå är vi organiserat ovilliga på en enorm skala att applicera samma princip på de absolut största frågorna om livet och vår plats här i universum. Nej, där väljer vi istället tro.

Men det räcker inte här, för tro förstör mer än vägen till kunskap. Tro och irrationella övertygelser delar människor och kulturer. Människor tränas till att bespotta varandra för att de begått påhittade brott mot påhittade rymdföräldrar. Att mörda varandra för att man inte delar samma tro och att misstro den som inte delar samma inbillningar. Så vad är egentligen dygden i att ha en tro, vari ligger det fina i att tro?

Om jag fick välja en sak som precis nu skulle förändras i alla människors huvuden, levande och kommande, så vore det att radera all tro. Så att vi för en gångs skull kunde enas om att det vi vet det vet vi, och det vi inte vet försöker vi ta reda på. Min övertygelse, baserad på evidens och beprövad erfarenhet, är att detta inte bara är vägen till suverän kunskap utan också ett krav för goda relationer mellan människor och grupper.