Sven Thomas Magnusson

Sven är tydlig med sitt budskap. Han är rak, genom att vara flummig, kan man säga. Sven är en vanlig, tråkig svenne. Faktum är att han är född i Gävle, av alla ställen. Han är egentligen inte vidare speciell, men frågar man honom själv så är han nog kanske det. Sven har inte samma intressen som vi andra. Åtminstone ska vi inte tro att han har det, för han är som sagt lite speciell. Han är inte intresserad av pengar eller att vara kändis, han bara finns där. Men, han har ett budskap. Och detta budskap måste ut till varje pris, och att det nu är en miljonindustri bekommer honom inte.

Frågar man Sven hur viktigt ett namn är så säger han förmodligen att inget ligger i namnet, utan att det handlar om personen bakom det osv. Sådan smörja, kan tyckas, speciellt eftesom Sven är mer känd som Thomas Di Leva. Och att vara Thomas Di Leva och att komma från en skitstad som Gävle, det passar sig liksom inte.

Man kan undra hur mycket av oss som formas genom föräldrarollen egentligen. Möjligheten att klämma ut ungar gör en som bekant inte till en bra förälder, och barn lär sig väldigt mycket av föräldrarna. Man kan tycka att ett namn är ovidkommande egentligen, men frågan är om en Lars inte är snäppet tuffare än en Christoffer ändå.

Jag tror absolut att vi formas av våra namn, eftersom de påverkar andras uppfattning av oss. Följer vi exemplet ovan så behandlas nog Lars på ett annat sätt än Christoffer, så nog för att det kanske inte är namnet som sådant som gör det, men det har ändå effekt på vilken sorts formning personen i fråga utsätts för av samhället i stort.

Själviska arslen till föräldrar som döper sina barn till skitnamn har jag skrivit om förut, och det blir vanligare och vanligare. Att ha finkänsliga små månstoffssurfande ungar med känsla för chi osv är viktigare för vissa än att ha barn som klarar sig i verkligheten. Varför skulle man annars döpa ett barn till Tindra? Men å andra sidan finns det tillräckligt med folk för att vi ska klara oss ändå, långt ifrån alla är ju produktiva i samhället.

Men det vore intressant att veta hur det egentligen låg till med detta, om det bara är spekulationer från min sida, eller om det ligger något i det. Undra vad Sven tycker.

Annonser

Enligt vegetarianerna är jag (nästan) bäst i världen

Det är alltid fascinerande att diskutera moral med andra människor. Speciellt när personen man diskuterar med anser att moral faktiskt är något konkret, som går att definera i rätt och fel. Vegetarianerna som grupp anser i regel detta, och det är intressant tycker jag.

Vad vegetarianerna över lag anser är att de är moraliskt bättre än de som äter kött. Anledningen till detta är att de på något sätt genom sitt icke-agerande bryr sig om djuren.

Resonemanget ser alltså ut så att om man inte utför handling X så är man snäll mot alla de som handling X påverkar negativt. Inte nog med det, man bryr sig om dem som handling X påverkar.

Själv håller jag väl inte riktigt med om detta, minst sagt. Ingen har fått en medalj för att vara passiv, det fungerar helt enkelt inte. Att inte göra något alls är INTE att ta ställning, det är bara fegt. Jag äter kött, precis varje dag, och jag står för det till 100%. Är jag då mer moraliskt förkastlig än en person som väljer att inte äta kött? Hur många djur har vegetarianernas skitfega passivitet räddag, ärligt talat?

Men resonemanget finns ju åtminstone där, så varför inte applicera det på andra saker också? Det är självklart att det fungerar, så, om jag inte utför handling X, som skadar andra varelser, så är jag alltså en moraliskt bättre människa som bryr sig om den påverkade gruppen.

Vad detta betyder rent krasst är ju att eftersom jag inte slår kvinnor, och aldrig skulle göra det, så är jag omedelbart en av moralens väktare och alla kvinnors beskyddare. Det räcker dock inte, för jag släpper inte ut en massa gifter i våra svenska sjöar heller, så det betyder ju att jag också är naturens beskyddare, som stolt försvarar vårt påstått känsliga ekosystem i vått och torrt.

Jösses, jag kan riktigt känna hur rättfärdigheten växer i mig!

Vidare så räcker det ju inte med att jag inte slår kvinnor, jag slår inte barn heller! Alla barn bör känna en enorm tacksamhetsskuld gentemot mig, eftersom jag tydligen, helt utan att ens veta om det själv, varit deras beskyddare hela livet. Jag röker inte heller, så alltså är jag välmåendets och hälsans frontman, lite av en superhjälte nästan!

Oooh, det pirrar i hela kroppen!

Nu tänker ni säkert att man nästan inte KAN bli bättre än mig, men det finns faktiskt mer! Jag löptränar inte heller nämligen, så alltså räddar jag tusentals smådjur som annars skulle ha trampats ihjäl, och helt plötsligt blev jag myrornas, skalbaggarnas och maskarnas skyddshelgon.

Blir nästan lite yr av allt detta, måste vara för att jag sitter på en häst som har så höga ben att jag kan se Paris.

Vegetarianerna är som vilken sekt som helst

Jag kommer skriva ”vegetarianer” nu, och med det innefattar jag inte bara just vegetarianer, utan också alla idiotiska avstickargrupper, som veganer osv. Jag ska också påpeka att jag är inte ute efter att konvertera eller förändra någon, jag uttrycker endast min åsikt i frågan.

Under mitten på 90-talet spred sig vegetarian-plågan som en pest över världen, och inte minst Sverige. Vilsna ungdomar med metall i ansiktet fick vara med i Utbildningsradion och tala om hur liten förståelse de hade för människor som faktiskt kunde äta ”våra vänner” (djuren). Grupperna blev större och större och predikan blev även den desto kraftigare. Man införde vegetarisk mat i skolrestauranger, det klistrades upp en massa dekaler som deklarerade hur fel det var att äta kött, och på diverse håll i landet kunde man beskåda banderoller som dessa människor hängt på broar osv. En i Stockholm minns jag speciellt, för det stod: ”Sluta äta kött, för fan!”. Slagkraftigt. Eller inte.

Vegetarianerna är dock precis som vilken sekt som helst. Det råder någon sorts masspsykos i gruppen, och i denna psykos finns mycket finstild moral invävd. Man lyfter upp sig själv, moraliskt sett, över övriga medborgare i samhället. Man talar om för andra vad i ens beteende man gör som är så fruktansvärt fel, och för många obegripligt, det brukar nämligen heta så att man inte ”ska” äta kött, vilket naturligtvis är kvalificerat skitsnack.

Det jag dock kan säga är att vi förmodligen äter för mycket kött i västvärlden. Vi äter förmodligen mer kött än vad vi behöver och borde, men det har inget med att man inte ska äta kött att göra. Man blir riktigt kass i magen om man äter för mycket bruna bönor också, men det betyder väl knappast att normalkonsumption inte är OK? Våra kroppar är fullt utrustade för att klara av köttet, och vid normalt intag är det inga problem med att äta kött. Vad är det då som säger att vi inte ”ska” äta kött?

Det finns den moraliska aspekten. Den tycker jag också är den mest motsägelsefulla, för vegetarianerna hävdar alltid att människor är djur, och därför ska vi respektera djuren och vara mer som djuren, men denna moral som de sedan försöker pracka på oss existerar inte överhuvudtaget i naturen, så ska vi försöka vara som djuren fast ändå lite bättre?

Sedan brukar man komma in på djurens rättigheter. Detta är dock något som används av människor som inte riktigt har tänkt på vad det är de pratar om, för vad är rättigheter, egentligen? Det är inga gudomliga regler som någon högre makt styr över, utan det är riktlinjer vi människor satt. Djur har i viss mån rättigheter, men de är inte, och ska inte vara, jämförbara med våra mänskliga rättigheter. De har ingen rätt att leva, de har ingen rätt till ett drägligt liv etc, detta existerar inte i naturen, och inte hos oss heller. Om en katt utan halsband kommer in i mitt vardagsrum har jag lagligt RÄTT att slå ihjäl den, det säger väl lite om hur mycket ”djurens rätt” är värd.

Men vad handlar det då om? Det handlar om bristande ansvarstagande och psykisk svaghet. Visst, det orsakar en hel del lidande att vi ska ha kött att konsumera, men å andra sidan är det den funktionen djuren fyller i naturen, så det är så det är tänkt. 99% av alla djur är mat åt andra djur. Sedan råkar det finns de som inte klarar av att vara medskyldiga till detta lidande, men personligen har jag inga problem med det. Jag skulle lätt kunna skjuta en ko i huvudet med en bultpistol, om det var ända sättet för mig att få kött på.

Det finns klara bevis för ovanstående, titta bara på propagandabilderna vegetarianerna producerat under de senaste åren. Bilder som visar när Ronald McDonald slaktar en söt gris etc. De förutsätter blint att detta ska vara riktigt effektivt, eftersom det är just dessa bilder som gör dem själva till vegetarianer. Vi andra påverkas i regel inte, eftersom vi köper att det krävs uppoffringar för att vi ska få vår mat.

Som tur är börjar rörelsen dö ut. Det kommer den förmodligen göra helt, i takt med att vi andra börjar äta sundare och bättre, för det behöver vi göra, men det har inget med vegetarianerna att göra. Det finns mycket här i livet man inte ”ska” göra, sådant som drabbar andra negativt, får negativ effekt på miljön osv. Om man ska predika åt ena hållet blir man en extremt falsk profet och en hycklare om man själv inte lever efter 100% moraliska riktlinjer.

Så, ni vegetarianer som åker bil, röker, bär läder (äkta eller imitation), tar läkemedel, dricker alkohol eller äter någon form av anemaliska produkter kan komma ner från era höga hästar och försöka fatta att ni är varken bättre eller sämre än oss andra och utgör precis lika stor del av ”problemet”.

Om ni verkligen vill göra skillnad, flytta ut i en stuga (utan el och vatten) och bli ”ett” med naturen. Inte för att slå ett slag för naturen förvisso, utan för att ni ska vara där vi inte är.