Låt rätt personer äga MeToo

MeToo-kampanjen svepte över världen, blev en folkrörelse och fick till effekt att många kvinnor idag vågar känna ett hopp som man kanske inte sett tidigare. Ett hopp om att fler män ska inse det problematiska i det som framförts, och att fler över lag ska våga säga ifrån när de ser något som faktiskt inte är OK.

Men så kom Uppdrag Granskning och ställde frågor till Cissi Wallin som man trodde att MeToo skulle ha förpassat till retorikens soptipp för all framtid. Tänkte inte Wallin på förövarens familj när hon hade mage att anmäla övergreppet?

En liknande tankegång lyfte Vilda Aganović (som är krönikör på Borås Tidning) nyligen fram på Twitter:

Tjejer som kränks på nätet ska alltså gå ett steg längre i sin hänsyn än dessa gärningsmän och visa större respekt och vördnad för deras familjer än de själva gör. ”Blocka och gå vidare”, säger hon. Man ska alltså (enligt denna tweet), inte göra mer än så. Varpå förövaren kan gå vidare till nästa offer.

Men, Vilda tycker också att Polisen ska hantera de rättsliga aspekterna, vilket framkom senare när jag frågat:

Vilda valde senare att inte besvara fler frågor från mig, men tankesättet är i sammanhanget inte irrelevant. Ponera ett scenario där vi förutsätter att sådana brott utreds grundligt, vilket såklart inte görs idag, och att samtliga anmälningar leder till en rättsprocess. Med familjen i åtanke, föredrar de exempelvis tio separata rättsprocesser, eller att tio tjejer skickar skärmdumpar på kränkande konversationer innehållande exempelvis dickpics? För ska man hårddra detta resonemang och av någon anledning ställa gärningsmannens anhöriga och deras bekvämlighet före offrets så är den enda logiska slutsatsen att beteendet inte ens ska anmälas.

Det jag istället föreslår är att vi låter förövarna äga ansvaret för MeToo och de effekter det får. Faktiskt är det ju rimligtvis så att precis alla effekter av MeToo, och det inkluderar eventuellt splittrade familjer, grundlösa anklagelser och eventuella rena lögner, faller i knät på den toxiska manskultur som resulterat i just MeToo. Hela kampanjen är en effekt av just detta, och utan det strukturella, toxiska beteende hade situationen aldrig uppstått.

Om du som man skickar en bild på ditt kön till en tjej som inte efterfrågat detta, varpå bilden hamnar hos din fru, som sedan tar ungarna och drar, så föreslår jag att det är ditt ansvar och ditt fel. Likväl, om du är en person som bidrar till en miljö där redogörelserna som framkommit i och med MeToo så är ansvaret för konsekvenserna av just MeToo delvis ditt. Och då spelar ditt kön ingen roll, ALLA är ansvariga för detta.

Och ja, att förvänta sig att offret inte ska agera, med hänsyn till förövarens anhöriga, det ÄR att ställa sig på förövarens sida.

Annonser

Skälet till att jag är mot böneutrop

Det stod nyss klart att Polisen i Växjö givit tillstånd till en moské att via ett högtalarsystem ha böneutrop varje fredag. Jag har sett många som hurrar på beslutet, jag är dock inte en av dessa, men jag skulle vilja ge mig själv en chans att förklara varför.

När frågan lyfts så dras det i regel två paralleller; med kyrkklockor och Glassbilen. För tydligen är det så att om man inte är för böneutrop så kan man heller inte vara för andra saker som tränger sig in i den publika ljudbilden. Så låt mig då slänga in en, om en liten, skiftnyckel i maskineriet och avslöja att jag är inte heller för att varken kyrkklockor eller Glassbilen ska tillåtas göra det samma.

Vad vi ser är en företeelse som, när man tänker på det, är fantastiskt omodern. Reliker från en tid när detta i princip var den enda formen av gångbar informationsspridning till stora skaror människor. Sedan har exempelvis kyrkklockorna blivit något av en del av den svenska kulturen, men idag finns det andra sätt att sprida budskapet på. Svenska Kyrkan skulle utan problem kunna släppa en app som skickar en push-notis och tillhörande ljud när den eller de kyrkor användaren kopplat appen till vill köra sina klockor. Bygden behöver absolut inte höra det, jag har inget önskemål om att höra kyrkklockor, någonsin.

Det samma gäller Glassbilen, som redan idag har tekniken på plats för att meddela när de är på väg. De behöver inte spela sin musik för allt och alla, speciellt med tanke på att väldigt många barn, som kanske inte kan eller får äta glass, blir lika ledsna varje gång musiken hörs.

Min inställning är att i det allmänna utrymmet ska det över lag vara tyst. Om en musikant står på gatan kan jag undvika hen, men kyrkklockorna kommer jag inte ifrån. Och som jag ser det så bör min rätt att slippa ditt oljud vara starkare än din rätt att yttra det till allmänheten.

Nja, inte riktigt din pappa, va?

Försök föreställa dig en person i din närhet som är delaktig i flertalet sociala engagemang där även du deltar. Vi kan kalla personen för X, och X har en egenskap vi ska fokusera lite mer på i den här övningen, och det är att hen alltid påpekar för exempelvis adopterade personer att deras föräldrar inte är deras riktiga föräldrar.

X har på senare tid expanderat sitt beteende även till personer som inte genomgått en regelrätt adoption. Du känner säkert till någon sådan person själv; en person som har en föräldrarelation trots att de inte i biologisk mening är personens föräldrar. Det vanligaste scenariot är väl ett mindre barn som tappat kontakten med den ena biologiska föräldern, där den kvarvarande föräldern skaffat sig en ny partner, som tar över den rollen och där både barn och partner känner att de har ett föräldraband.

Över lag ser vi inget speciellt komplicerat med en sådan relation, men X envisas med att påpeka detta så snart chansen ges. Föreställ dig nu att du i ett socialt sammanhang bevittnar X gå på en adopterad person i sällskapet rörande ovanstående. Där X praktiskt taget totalt sågar sönder den relation som personen i fråga har med sin förälder, och ratar denna relation som oäkta, med hänvisning till biologi. Skulle det kännas bra? Rätt? Eller är det kanske så att vi människor i mångt och mycket har kapaciteten att sträcka oss förbi biologin? Min gissning är att du är en moraliskt fungerade person som skulle anse att X är lite av en idiot.

Om vi lyfter blicken lite så kan vi konstatera att det är precis såhär samhällets regelbundna attacker mot transpersoner ser ut. Där kan flertalet personer oproblematiskt inbilla sig att hur vi känner och beter oss inte alls kan skilja från det vi ser som det rent biologiska. Frågan rörande transpersoner ÄR mer komplicerad, i det att kön inte är så enkelt som man och kvinna. Kön handlar mer om kompatibla könsceller, vilket gör det betydligt mer komplicerad än biologiskt föräldraskap (och därmed också betydligt svårare att döma ut), men principen är absolut den samma.

Hur vi känner gentemot andra människor är något som utvecklas hos oss och växer fram under tid, och detta är således också skiljt från det rent biologiska. Du kan inte välja att sluta känna dig som ett barn till din förälder i större utsträckning än du kan välja vilket kön du känner att du har. Om du tror det, på allvar, välj en annan läggning, könstillhörighet osv, en dag bara. Om du testar på allvar ska du se att det är fullständigt omöjligt.

Så, om det inte är för mycket begärt, kan vi inte börja behandla transpersoner med den mänskliga respekt och värdighet vi tenderar att ta för given? Och framför allt, kanske sluta bete oss som röven X mot dem, alla chanser vi får? Tack på förhand.

Den gudomliga Jigsaw

I höst kommer filmen Jigsaw, som är en fortsättning på Saw-filmerna. Om du inte sett dessa så handlar de om en smått sadistisk skurk vid namn Jigsaw (eller John Kramer, spelas av Tobin Bell), som gillrar fällor för folk. Om de inte tar sig ur dessa så dör de på otänkbart våldsamma sätt i näst intill obegriplig smärta, och Jigsaw är nog en av de mest kända, fiktiva seriemördarna genom filmhistorien.

Till saken hör att det är nog få som ser på Saw-filmerna och känner att de kan ta samma sida som Jigsaw i det som sker. När folk pumpas fulla med syra, får lemmarna sakta avvridna eller trillar ner i en grop full av sprutor så är det lyckligtvis de flesta av oss som reagerar som att det vi just bevittnat inte känns helt OK. Och det är precis den känslan filmmakarna vill åt, så klart. Och reaktionen är bra! Den är mänsklig, och visar på empati, och sympati, för våra medmänniskor. Även om vi begriper att det inte är på riktigt.

Om vi istället tittar på verkligheten så kan det vara svårt att tänka sig någon motsvarighet här, men det finns faktiskt en, och det är den gudabild som väldigt många troende presenterar. Den guden har skapat allt, alla våra förutsättningar och den situation vi befinner oss i. Vi har inte bett om den, eller valt den själva, den har valts åt oss, samt att förutsättningarna är satta i förväg. Plötsligt vaknar vi upp med en obotlig tumör, vår tid är begränsad, och löser vi inte gåtan är vi körda. Inte heller så snabbt som att huvudet sprängs eller att en revolver avfyras i ögat, tvärt om så tar det ofta väldigt lång tid av den obegripliga smärta vi pratade om tidigare.

Men plötsligt brakar hjälten in genom dörren och frigör oss från den onödigt komplicerade dödsmaskin vi placerats i av filmens skurk. Cytostatikan har fungerat, cancern är på väg bort, Jigsaw förlorade den här gången. Ibland kan det också bli så att vi vinner helt, vi utrotar det som drabbat oss helt, men eftersom Jigsaw är kreativ så finns det alltid en ny dödsapparat, en ny fälla att placera oss i.

Så, enligt vissa troende kanske det i själva verket är Jigsaw som är hjälten i serien. Det kanske är han vi borde se upp till, kanske till och med tillbe. Han har ju trots allt lärjungar, efterföljare och liknande, så någon sorts attraktion har han ju uppenbarligen. Speciellt för de miljarder i världen som tillber honom dagligen.

Erfarenhetshybris

Jag har under senaste tiden debatterat mer än jag brukar på nätet, med allt möjligt löst folk. Det kan handla om allt möjligt egentligen, men vad som i princip alltid framförs som relevant i sammanhanget är vad personen jag debatterar med har upplevt.

Upplevelser är i sig svåra att bemöta och rakt av omöjliga att egentligen ta ställning till och utvärdera, då de är helt individuella och privata. Två människor kan beskriva samma händelse på totalt olika sätt, trots att händelsen inte rimligtvis kan ha inträffat på mer än ett sätt. Verkligheten är väldigt vrång när det gäller att anpassa sig efter vår uppfattning om den, den tenderar att vara statisk oavsett vad vi tycker och tänker. Detta faktum stör sig många på, som ändå med en dåres envishet hävdar att deras version av verkligheten visst är den korrekta och riktiga.

Det största problemet med subjektiva erfarenheter är att detta är det enda vi har att tillgå. Vi kan inte jämföra våra minnen med ett hundraprocentigt återgivande av verkligheten för att sedan utvärdera huruvida vår upplevelse eller minnet av denna är korrekt eller ej, det är fullständigt omöjligt för oss att veta om det vi minns är korrekt återgivet eller om det faktiskt ens har inträffat. Minnen etsas inte fast i oss, de förändras hela tiden, varje gång vi berättar om dem, och skulle vi dokumentera något vi varit med om idag och sedan göra det igen om tio år skulle vi tydligt se att minnet hade förändrats.

Vad som är intressant med allt detta är att alla områden där man sysslar med trams och bedrägeri är mer eller mindre helt och hållet beroende av vårt bristfälliga minne och våra privata upplevelser. Allt från kontakt med andar och fjärrsyn till tarotkortsläsning och astrologi är helt och hållet beroende av det faktum att vi allt för ofta är villiga att vända verkligheten ryggen så snart vi tror att vi upplevt något som de facto inte går att förklara. För är vi minsta lilla lagda åt att acceptera någon form av struntfylld irrationalism så krävs det inte mycket för att vi ska trilla dit med buller och bång.

När man debatterar dessa påhitt med troende brukar det väldigt ofta sluta med att man erbjuds delta i verksamheten, i syfte att övertygas av sina erfarenheter. Strunta i att spöken är omöjliga, sitt med på en session och låt dina bristfälliga sinnen finna sin egen sanning, den där sanningen som inte är förankrad i verkligheten men likväl i ditt huvud. För det är detta man måste skriva under på för att vara troende; den felaktiga inställningen att personliga erfarenheter trumpar logik, rationellt tänkande och framför allt verkligheten.

Men jag har inte den inställningen. Jag värderar självklart mina erfarenheter och minnen, men jag accepterar samtidigt att de är bristfälliga, långt ifrån perfekta och i mångt och mycket säkerligen rakt av felaktiga. Detta är dock inte helt enkelt, för det är väldigt lätt för annars rationella människor att charmas av sina egna erfarenheter, för det är ju som sagt det enda vi har. Och då ter det sig ju en aning sorgligt på sitt sätt att de är så fantastiskt oanvändbara.

Det enda man behöver göra i en debatt för att trycka hål på erfarenhetsbubblan är att spekulera i hur världen skulle se ut om alla människors erfarenheter helt plötsligt stämde och var korrekta. Alla religioner skulle helt plötsligt vara sanna, allt vi idag känner som trams och irrationalism skulle även det vara totalt sant. Man skulle kunna bota cancer med thé-blad, MS med vitt ljus, hitta alla borttappade människor i världen på några minuter med hjälp av medium, finna oändliga rikedomar med slagruta, garantera rakt igenom god hälsa för alla med allt från magnetarmband till identifikation av hartmannkors, osv osv osv.

Listan skulle vara oändligt. Men det är den inte. Och varför vet ni ju redan, om ni tänker efter.

Ett kritiskt, öppet sinne

Den lugna och sansade bloggaren VEM I HELVETE?! skrev för snart två månader sedan ett utmärkt inlägg om det öppna sinnet som trams-troende brukar bekänna sig till. Jag har under senaste tiden i diverse olika debatter stött på just kravet på ett öppet sinne, och har två ytterligare poänger att göra runt detta.

Tittar man på hur kravet på ett öppet sinne används och slängs runt i tid och otid så kan syftet med att kräva detta bli lätt förvirrande. Troende av alla valörer håller krampartat i påståendet om ett öppet sinne, när det bevisligen förefaller sig vara så ironiskt att det är ju de själva som saknar detta, och vetenskapens företrädare och försvarare som besitter den största kapaciteten för att ha ett öppet sinne.

Så, varför använda detta icke-argument så ofta det passar (eller inte gör det)? Dels är det säkerligen så att det låter fint, eftersom det faktiskt ofta är bra att ha ett öppet sinne. Åtminstone i ordets rätta bemärkelse. För vad man kräver när man begär att någon annan ska ha ett öppet sinne är INTE att man ska vara öppen för möjligheter. Det handlar om att man ska ignorera evidens. Detta blir extra tydligt när man debatterar med någon som tror på exempelvis alternativmedicin, där det finns mängder av evidens som talar mot den position som förespråkaren håller. Man stämplas som en person som saknar ett öppet sinne, bara för att man helt enkelt känner till och accepterar den evidens som finns inom området. Eller helt enkelt besitter en logikprocessor som fungerar.

Detta är rakt jämförbart med att laga mat med arsenik under premissen att man har ett öppet sinne. De flesta skulle rubricera det som galenskap, även de som tror på alternativmedicin, men det finns principiellt sett ingen skillnad mellan dessa idéer. Vi vet vilken effekt arsenik har på kroppen, likväl som vi vet att homeopati inte fungerar och att kinesiologi bara är en dyr fotmassage.

Detta var den första viktiga poängen. Den andra poängen är att fråga sig varför en person egentligen begär att man ska ha ett öppet sinne. Att ha ett öppet sinne förefaller sig naturligt för all form av framgång, och ändå används det som en sorts slagträ i debatter och diskussioner.

Då det alltså handlar om att ignorera evidens snarare än att faktiskt hålla sinnet öppet så blir det uppenbart att den person som kräver att du ska ha ett öppet sinne gentemot det som föreslås helt enkelt kräver att du okritiskt ska acceptera det som sägs. Du ska inte ifrågasätta, du ska inte tänka och du ska inte resonera så mycket, du ska bara nicka och acceptera. Detta är naturligtvis ett utmärkt recept på galenskap, och bör inte accepteras av någon.

Det som inte klarar kritisk granskning finns det heller inga skäl att acceptera som sant, eftersom det då fallerat de mest grundläggande krav vi måste kunna ställa på precis alla idéer.

Absoluta sanningar inom skeptikerrörelsen

Skeptikerrörelsen är, till skillnad från vad många utanför den säkerligen tror, ingen enkel rörelse att verka i. Hur många andra rörelser ser det som vardagsmat och helt självklart att allt som sägs och presenteras ska stötas, blötas, granskas och kommenteras i leda? Förmodligen inte värst många. Men, samtidigt som detta är rörelsens stora styrka så är det också i vissa fall får lite oanade konsekvenser.

När man som regel ifrågasätter och granskar det mesta så tenderar det att bli så att man både får rätt (så rätt det går att ha med till buds stående underlag) och att man också till sist håller med varandra. Har man en oöppnad present på julafton som morbror Gusten skickat från Arvidsjaur kan det självklart råda vida delade meningar om vad denna present faktiskt innehåller, detta skulle nog med några glas under västen kunna leda till ett julaftonsbråk i många hem, men när man väl öppnat paketet och konstaterat att det är ett uppblåsbart får med misstänkt bruten förpackning så ska det mycket till för att någon ska ta ton och hävda att det nog ändå är en rosa plysch-kostym eller Lionel Richie-biljetter. Man når alltså någon form av konsensus, det är det jag vill komma fram till.

Det är med denna metod i backfickan lätt hänt att man då låter denna förväntade konsensus glida in på andra områden, där konsensus kanske inte står lika lätt att finna. Exempelvis i frågor om tycke och smak. Vi skeptiker tenderar att se oss som en grupp, och inom en grupp känns det märkligt att inte få medhåll av de personer man så naivt tidigare antog var på ”min sida”. Personer som annars har så vettiga åsikter om alla religioners destruktiva natur, den öronbedövande tramsighet som påstått mediala ägnar sig åt eller det rena bondfångeri som tarot-linjer pysslar med har mage att anse att Battlestar Galactica är ett sömnpiller i TV-serieform! Reaktionen blir då i regel att något måste vara fel, och vi måste diskutera detta tills smakmotståndaren anpassar sig.

För att koplicera det ännu mer kan man förvänta sig ovanstående inom området humor, som måste vara det svåraste området som finns. Min vän Charmkvark skrev ett humoristiskt inlägg på Skepchick.se, som sedan kritiserades med ganska hårda ordalag från olika håll. Hon blev efter detta kallad både det ena och det andra, och den enda synbara grunden till detta är att man helt enkelt inte delar samma typ av humor. Man kan motivera varför en annan person har en humor man inte instämmer med, men kontentan blir ändå den exakt samma hur många gånger man än får detta till sig som skribent. Och vad förväntas man göra åt detta, ärligt talat?

Den som läst mer än uppskattningsvis tre ord i min blogg vet att jag uppskattar ganska mörk humor själv, jag tycker man kan skämta om det mesta, vad andra tycker är roligt rör mig inte så farligt mycket i ryggen. Mörk humor som exempelvis Torsk på Tallin tycker jag är genialisk, då jag ser det tragikomiska i det hela istället för att fokusera på hur enormt synd det faktiskt är om Roland.

Så, om du är skeptiker uppmuntrar jag dig till att inte alltid tro att du har rätt bara för att du är just skeptiker, speciellt inte om det handlar om områden som är smak-relaterade. Och om du inte är skeptiker, lyssna på oss, vi har ALLTID rätt.