Den gudomliga Jigsaw

I höst kommer filmen Jigsaw, som är en fortsättning på Saw-filmerna. Om du inte sett dessa så handlar de om en smått sadistisk skurk vid namn Jigsaw (eller John Kramer, spelas av Tobin Bell), som gillrar fällor för folk. Om de inte tar sig ur dessa så dör de på otänkbart våldsamma sätt i näst intill obegriplig smärta, och Jigsaw är nog en av de mest kända, fiktiva seriemördarna genom filmhistorien.

Till saken hör att det är nog få som ser på Saw-filmerna och känner att de kan ta samma sida som Jigsaw i det som sker. När folk pumpas fulla med syra, får lemmarna sakta avvridna eller trillar ner i en grop full av sprutor så är det lyckligtvis de flesta av oss som reagerar som att det vi just bevittnat inte känns helt OK. Och det är precis den känslan filmmakarna vill åt, så klart. Och reaktionen är bra! Den är mänsklig, och visar på empati, och sympati, för våra medmänniskor. Även om vi begriper att det inte är på riktigt.

Om vi istället tittar på verkligheten så kan det vara svårt att tänka sig någon motsvarighet här, men det finns faktiskt en, och det är den gudabild som väldigt många troende presenterar. Den guden har skapat allt, alla våra förutsättningar och den situation vi befinner oss i. Vi har inte bett om den, eller valt den själva, den har valts åt oss, samt att förutsättningarna är satta i förväg. Plötsligt vaknar vi upp med en obotlig tumör, vår tid är begränsad, och löser vi inte gåtan är vi körda. Inte heller så snabbt som att huvudet sprängs eller att en revolver avfyras i ögat, tvärt om så tar det ofta väldigt lång tid av den obegripliga smärta vi pratade om tidigare.

Men plötsligt brakar hjälten in genom dörren och frigör oss från den onödigt komplicerade dödsmaskin vi placerats i av filmens skurk. Cytostatikan har fungerat, cancern är på väg bort, Jigsaw förlorade den här gången. Ibland kan det också bli så att vi vinner helt, vi utrotar det som drabbat oss helt, men eftersom Jigsaw är kreativ så finns det alltid en ny dödsapparat, en ny fälla att placera oss i.

Så, enligt vissa troende kanske det i själva verket är Jigsaw som är hjälten i serien. Det kanske är han vi borde se upp till, kanske till och med tillbe. Han har ju trots allt lärjungar, efterföljare och liknande, så någon sorts attraktion har han ju uppenbarligen. Speciellt för de miljarder i världen som tillber honom dagligen.

Annonser

Erfarenhetshybris

Jag har under senaste tiden debatterat mer än jag brukar på nätet, med allt möjligt löst folk. Det kan handla om allt möjligt egentligen, men vad som i princip alltid framförs som relevant i sammanhanget är vad personen jag debatterar med har upplevt.

Upplevelser är i sig svåra att bemöta och rakt av omöjliga att egentligen ta ställning till och utvärdera, då de är helt individuella och privata. Två människor kan beskriva samma händelse på totalt olika sätt, trots att händelsen inte rimligtvis kan ha inträffat på mer än ett sätt. Verkligheten är väldigt vrång när det gäller att anpassa sig efter vår uppfattning om den, den tenderar att vara statisk oavsett vad vi tycker och tänker. Detta faktum stör sig många på, som ändå med en dåres envishet hävdar att deras version av verkligheten visst är den korrekta och riktiga.

Det största problemet med subjektiva erfarenheter är att detta är det enda vi har att tillgå. Vi kan inte jämföra våra minnen med ett hundraprocentigt återgivande av verkligheten för att sedan utvärdera huruvida vår upplevelse eller minnet av denna är korrekt eller ej, det är fullständigt omöjligt för oss att veta om det vi minns är korrekt återgivet eller om det faktiskt ens har inträffat. Minnen etsas inte fast i oss, de förändras hela tiden, varje gång vi berättar om dem, och skulle vi dokumentera något vi varit med om idag och sedan göra det igen om tio år skulle vi tydligt se att minnet hade förändrats.

Vad som är intressant med allt detta är att alla områden där man sysslar med trams och bedrägeri är mer eller mindre helt och hållet beroende av vårt bristfälliga minne och våra privata upplevelser. Allt från kontakt med andar och fjärrsyn till tarotkortsläsning och astrologi är helt och hållet beroende av det faktum att vi allt för ofta är villiga att vända verkligheten ryggen så snart vi tror att vi upplevt något som de facto inte går att förklara. För är vi minsta lilla lagda åt att acceptera någon form av struntfylld irrationalism så krävs det inte mycket för att vi ska trilla dit med buller och bång.

När man debatterar dessa påhitt med troende brukar det väldigt ofta sluta med att man erbjuds delta i verksamheten, i syfte att övertygas av sina erfarenheter. Strunta i att spöken är omöjliga, sitt med på en session och låt dina bristfälliga sinnen finna sin egen sanning, den där sanningen som inte är förankrad i verkligheten men likväl i ditt huvud. För det är detta man måste skriva under på för att vara troende; den felaktiga inställningen att personliga erfarenheter trumpar logik, rationellt tänkande och framför allt verkligheten.

Men jag har inte den inställningen. Jag värderar självklart mina erfarenheter och minnen, men jag accepterar samtidigt att de är bristfälliga, långt ifrån perfekta och i mångt och mycket säkerligen rakt av felaktiga. Detta är dock inte helt enkelt, för det är väldigt lätt för annars rationella människor att charmas av sina egna erfarenheter, för det är ju som sagt det enda vi har. Och då ter det sig ju en aning sorgligt på sitt sätt att de är så fantastiskt oanvändbara.

Det enda man behöver göra i en debatt för att trycka hål på erfarenhetsbubblan är att spekulera i hur världen skulle se ut om alla människors erfarenheter helt plötsligt stämde och var korrekta. Alla religioner skulle helt plötsligt vara sanna, allt vi idag känner som trams och irrationalism skulle även det vara totalt sant. Man skulle kunna bota cancer med thé-blad, MS med vitt ljus, hitta alla borttappade människor i världen på några minuter med hjälp av medium, finna oändliga rikedomar med slagruta, garantera rakt igenom god hälsa för alla med allt från magnetarmband till identifikation av hartmannkors, osv osv osv.

Listan skulle vara oändligt. Men det är den inte. Och varför vet ni ju redan, om ni tänker efter.

Ett kritiskt, öppet sinne

Den lugna och sansade bloggaren VEM I HELVETE?! skrev för snart två månader sedan ett utmärkt inlägg om det öppna sinnet som trams-troende brukar bekänna sig till. Jag har under senaste tiden i diverse olika debatter stött på just kravet på ett öppet sinne, och har två ytterligare poänger att göra runt detta.

Tittar man på hur kravet på ett öppet sinne används och slängs runt i tid och otid så kan syftet med att kräva detta bli lätt förvirrande. Troende av alla valörer håller krampartat i påståendet om ett öppet sinne, när det bevisligen förefaller sig vara så ironiskt att det är ju de själva som saknar detta, och vetenskapens företrädare och försvarare som besitter den största kapaciteten för att ha ett öppet sinne.

Så, varför använda detta icke-argument så ofta det passar (eller inte gör det)? Dels är det säkerligen så att det låter fint, eftersom det faktiskt ofta är bra att ha ett öppet sinne. Åtminstone i ordets rätta bemärkelse. För vad man kräver när man begär att någon annan ska ha ett öppet sinne är INTE att man ska vara öppen för möjligheter. Det handlar om att man ska ignorera evidens. Detta blir extra tydligt när man debatterar med någon som tror på exempelvis alternativmedicin, där det finns mängder av evidens som talar mot den position som förespråkaren håller. Man stämplas som en person som saknar ett öppet sinne, bara för att man helt enkelt känner till och accepterar den evidens som finns inom området. Eller helt enkelt besitter en logikprocessor som fungerar.

Detta är rakt jämförbart med att laga mat med arsenik under premissen att man har ett öppet sinne. De flesta skulle rubricera det som galenskap, även de som tror på alternativmedicin, men det finns principiellt sett ingen skillnad mellan dessa idéer. Vi vet vilken effekt arsenik har på kroppen, likväl som vi vet att homeopati inte fungerar och att kinesiologi bara är en dyr fotmassage.

Detta var den första viktiga poängen. Den andra poängen är att fråga sig varför en person egentligen begär att man ska ha ett öppet sinne. Att ha ett öppet sinne förefaller sig naturligt för all form av framgång, och ändå används det som en sorts slagträ i debatter och diskussioner.

Då det alltså handlar om att ignorera evidens snarare än att faktiskt hålla sinnet öppet så blir det uppenbart att den person som kräver att du ska ha ett öppet sinne gentemot det som föreslås helt enkelt kräver att du okritiskt ska acceptera det som sägs. Du ska inte ifrågasätta, du ska inte tänka och du ska inte resonera så mycket, du ska bara nicka och acceptera. Detta är naturligtvis ett utmärkt recept på galenskap, och bör inte accepteras av någon.

Det som inte klarar kritisk granskning finns det heller inga skäl att acceptera som sant, eftersom det då fallerat de mest grundläggande krav vi måste kunna ställa på precis alla idéer.

Absoluta sanningar inom skeptikerrörelsen

Skeptikerrörelsen är, till skillnad från vad många utanför den säkerligen tror, ingen enkel rörelse att verka i. Hur många andra rörelser ser det som vardagsmat och helt självklart att allt som sägs och presenteras ska stötas, blötas, granskas och kommenteras i leda? Förmodligen inte värst många. Men, samtidigt som detta är rörelsens stora styrka så är det också i vissa fall får lite oanade konsekvenser.

När man som regel ifrågasätter och granskar det mesta så tenderar det att bli så att man både får rätt (så rätt det går att ha med till buds stående underlag) och att man också till sist håller med varandra. Har man en oöppnad present på julafton som morbror Gusten skickat från Arvidsjaur kan det självklart råda vida delade meningar om vad denna present faktiskt innehåller, detta skulle nog med några glas under västen kunna leda till ett julaftonsbråk i många hem, men när man väl öppnat paketet och konstaterat att det är ett uppblåsbart får med misstänkt bruten förpackning så ska det mycket till för att någon ska ta ton och hävda att det nog ändå är en rosa plysch-kostym eller Lionel Richie-biljetter. Man når alltså någon form av konsensus, det är det jag vill komma fram till.

Det är med denna metod i backfickan lätt hänt att man då låter denna förväntade konsensus glida in på andra områden, där konsensus kanske inte står lika lätt att finna. Exempelvis i frågor om tycke och smak. Vi skeptiker tenderar att se oss som en grupp, och inom en grupp känns det märkligt att inte få medhåll av de personer man så naivt tidigare antog var på ”min sida”. Personer som annars har så vettiga åsikter om alla religioners destruktiva natur, den öronbedövande tramsighet som påstått mediala ägnar sig åt eller det rena bondfångeri som tarot-linjer pysslar med har mage att anse att Battlestar Galactica är ett sömnpiller i TV-serieform! Reaktionen blir då i regel att något måste vara fel, och vi måste diskutera detta tills smakmotståndaren anpassar sig.

För att koplicera det ännu mer kan man förvänta sig ovanstående inom området humor, som måste vara det svåraste området som finns. Min vän Charmkvark skrev ett humoristiskt inlägg på Skepchick.se, som sedan kritiserades med ganska hårda ordalag från olika håll. Hon blev efter detta kallad både det ena och det andra, och den enda synbara grunden till detta är att man helt enkelt inte delar samma typ av humor. Man kan motivera varför en annan person har en humor man inte instämmer med, men kontentan blir ändå den exakt samma hur många gånger man än får detta till sig som skribent. Och vad förväntas man göra åt detta, ärligt talat?

Den som läst mer än uppskattningsvis tre ord i min blogg vet att jag uppskattar ganska mörk humor själv, jag tycker man kan skämta om det mesta, vad andra tycker är roligt rör mig inte så farligt mycket i ryggen. Mörk humor som exempelvis Torsk på Tallin tycker jag är genialisk, då jag ser det tragikomiska i det hela istället för att fokusera på hur enormt synd det faktiskt är om Roland.

Så, om du är skeptiker uppmuntrar jag dig till att inte alltid tro att du har rätt bara för att du är just skeptiker, speciellt inte om det handlar om områden som är smak-relaterade. Och om du inte är skeptiker, lyssna på oss, vi har ALLTID rätt.

Åkesson, Sverige och dumma dumheter

Igår skrev Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson en debattartikel i SvD:s Brännpunkt. Sin vana trogen kommer han mest med en massa konstateranden som i sig helt saknar värde utan att de backas upp, vilket han naturligtvis inte anstränger sig med. Påhittade sanningar som vi alla förväntas acceptera utan grund och underlag. Ett påstående vill jag dock fokusera lite extra på:

Det är kristendomen och dess värderingar som utgör grunden på vilket vårt samhälle vilar, trots att det tycks vara svårt för många att acceptera.

Mycket dumt sägs av många varje dag, men vissa uttalanden förtjänar en extra polerad monter på Idioti-museet. Det som gör uttalandet extra intressant för mig personligen att reflektera över är det faktum att jag misstänker att många delar denna grava missuppfattning.

Först och främst vore det intressant att veta vilka kristna värderingar som utgör vår nations grund. Personer som föreslår ovanstående brukar snabbt bli väldigt vaga när det gäller att motivera påståendet i mer detalj än så, eftersom kristendomen helt saknar sunda värderingar som den inte tagit från befintliga, tidigare samhällsstrukturer.

Principer som att man inte ska döda, att man ska respektera andras rätt till deras egendom osv är inte på något sätt kristna påhitt. De fanns garanterat i Sverige innan landet ens snuddat vid kristendomen. Troende accepterar dock gladeligen att kristendomen gör anspråk på en hel del saker som den inte givit upphov till, förmodligen mest på grund av att det ger hela religionen en falsk legitimitet. En känsla av att den faktiskt tillfört och bidragit med något positivt, när sådana saker faktiskt lyser med sin frånvaro.

Maria Eggers och ECT

Skådespelerskan Maria Eggers har ALS, och debatterar i Aftonbladet för att den som är dödssjuk själv ska få välja sin rehabilitering, oavsett om denna rehabilitering är legitim eller ej. Rubriken på artikeln är: ”Jag är obotligt sjuk – låt mig välja min rehabilitering”. Vad man i ett snabbt grepp gör i denna rubrik är att man knyter samman två saker som krasst sett inte har något alls med varandra att göra. För det finns nog ingen som egentligen anser att vi bara ska ge en blank check till personer som är allvarligt sjuka, så att de kan spendera skattepengar på precis vad som helst.

De pengar vi har för att vårda befolkningen är inte obegränsade, och även om det vore trevligt att kunna ge människor med allvarliga sjukdomar solresor och liknande (som för många är väldigt vårdande), så är det faktiskt så att de pengar sådant kostar försvinner från kontot, och finns därmed inte där för att hjälpa människor med sjukdomar som går att bota i dagsläget. Känns det då inte mer meningsfullt att spendera de resurser vi har på att människor inte faktiskt ska bli obotligt sjuka? På Aftonbladets artikelforum uttryckte jag åsikten att skattemedel inte bör gå till häxdoktorer, homeopater eller andra bedragare. Jag skrev inget om Marias situation, en situation jag självklart sympatiserar med, men jag förklarade samtidigt att det absolut står henne fritt att söka alternativ vård, men då till egen bekostnad. Jag fick denna reaktion av en läsare:

Det var det mest egotrippade jag har hört i hela mitt 64-åriga liv. Fy fan för sådana som dig. Hoppad något riktigt otäckt drabbar dig eller dina närstående.

Ett uttryckt hopp om att ”något riktigt otäckt” ska hända inte bara mig, utan även mina närstående. Håll priset för årets medmänniska, jag tror vi har en vinnare.

En användare på forumet började dock snabbt vurma för en behandling som kallas för ECT, står för Energy Cell Treatment. Det är en metod som marknadsförs av den medicinska pionjären Susanne Johansson. På hemsidan friskriver man sig omedelbart från alla påståenden om eventuella resultat, men man insinuerar att ECT botar bland annat: cancer, MS, reumatism, artros och Lupus. Det finns nog inget ECT inte botar, när man tänker efter.

Men, är metoden kliniskt testad? Njae, nej. Den har funnits sedan 2004, men man verkar helt enkelt inte ha hunnit med att testa den ordentligt, man har varit mer intresserad av att samla in anekdoter från patienter. Patienter som nyttjar vanligt skolmedicin parallellt med ECT… Men vad är då ECT? Jo, det ”fungerar” så att man stimulerar immunförsvaret genom att bombardera kroppen med vitt ljus, i ett vitt rum, när patienten är iförd helt vita kläder. Det krävs tydligen inte mer än så.

Susanne Johansson har själv förklarat varför man inte gör några kontrollerade tester:

Due to the fact that many patients have been successfully treated for “untreatable” illnesses/diseases where conventional medicine has not produced satisfactory results, I do not consider it ethical to make controlled studies on human beings using placebo lights.

Det faktum att hon upplever resultat gör det alltså oetiskt att göra kontrollerade tester. Tydligen mer oetiskt än att behandla sina patienter med en bekräftat fungerande metod.

Så, är ECT en metod vi skattebetalare borde bekosta för Maria Eggers? Mitt svar är ett klart nej, låt pengarna gå till sådant som fungerar, och tar det slut på alternativ för en patient, låt resurserna gå till en annan. Man kan inte kasta bort pengar bara för att vara snäll, inte när pengarna faktiskt är där för att hjälpa så många som möjligt. Naturligtvis är det tragiska omständigheter och rena familjekatastrofer som drabbat människorna som utgör statistiken, men åter igen, är det bra skäl till att dränera de konton som faktiskt hade kunnat hjälpa andra att få fungerande vård?

Harold Camping kryper fram, lika ond som tidigare

Pressen har nu fått tag på domedags-”profeten” Harold Camping, som nu haft fel om undergången två gånger. Camping har erkänt att han räknade lite fel, och datumet är nu reviderat. Jorden beräknas nu gå under den 21 oktober 2011.

Jag tycker att följande citat från artikeln summerar vilken sorts människa Camping är väldigt bra:

Mr Camping, who predicted that 200 million Christians would be taken to heaven Saturday before the Earth was destroyed, said he felt so terrible when his doomsday prediction did not come true that he left home and took refuge in a motel with his wife.

Är det ens tänkbart för en psykiskt frisk människa att bli deprimerad över att världen INTE gick under och miljarder människor dog? Troende ser det förmodligen inte på det sättet, vissa gör det säkerligen, men det är nog ingen generell inställning att man är en vidrig människa om man fanatiskt försöker övertyga sig själv och andra om att Jorden minsann SKA gå under.

Om något så handlar det om en sjuklig besatthet av lidande och påhittat, gudomligt straff av alla de själva ser som mindre värda, eller helt värdelösa. Camping kan i sig verka harmlös, men det är han inte. Han sprider skräck och inbillningar till andra, vilket aldrig är harmlöst.

Det enda positiva med att Camping har fel gång på gång (vilket i sig inte är så märkligt när man försöker beräkna saker baserat på en sagobok) är att Camping och hans angängare förlorar miljontals dollar på reklam och liknande. Måste kännas bra för reklam-folket att de defintivit är de mest värdiga i sammanhanget.