Hur är folk dopfuntade?

Enligt Svenska Kyrkan döps ca 62% av alla nyfödda barn i Sverige. Med tanke på att Sverige är ett av världens absolut mest ateistiska länder kan denna siffra tyckas vara väldigt hög, men det skäl som de flesta uppger för att döpa sina barn är att man gör det av tradition, inte för att man tror. Så, dags att skärskåda dopet lite.

I dess mest basala komponenter och teori är dopet ganska enkelt. Hela processen kan beskrivas i tre enkla steg:

En massa prat -> Skvätta vatten på barnet -> Mera prat

Vattnet är tydligen väldigt viktigt. Vad detta betyder inom kyrkan är dock betydligt mycket mer än just den tradition många föräldrar ivrigt pekar på, eftersom detta för kyrkan är en enormt viktig process. Anledningen till detta är att det är först efter dopet som barnet är en del av guds närvaro, något barnet alltså inte är innan det döps. Kyrkan är lite mildare på detta idag, men förr stod det klart att om barnet dog innan dopet så hamnade det i helvetet, eller i limbo, så därför måste barnet döpas ASAP. Låter väl som ett klart kärleksbudskap från den kärleksfulla kyrkan till de sörjande föräldrarna från förr?

Men om vi sätter den människoföraktande kyrkan därhän för tillfället och fokuserar på riten som sådan. Den briljanta teorin man har kommit fram till på något sätt är att om rätt person, med rätt mandat, håller i ett barn samtidigt som dennes stämband formar ljudvågor i av gud godkända frekvenser och samtidigt öser barnet med rätt kemikaliska sammansättning så är detta helt enkelt nyckeln till himmelriket. Om inte detta är att tro på magi, vad är det då? Jag kallar det nonsens av den högsta skolan.

Notera väl att dopet alltså inte har något annat syfte än att skänka barnet guds beskyddande, det finns inga juridiska fördelar, det är inte så att barnet får sitt namn på detta sätt eller något sådant. Och om du då inte tror på gud själv, och om den enda anledning du kan ge för att döpa ditt barn är att dina föräldrar valde att döpa dig, hur mycket är då traditionen egentligen värd? Det enda som ett dop i detta läge kommer medföra är att du kommer få stå framför en massa folk och bekänna dig och ditt barn till saker du inte tror på och en obscen mängd trams, travat på mera trams.

Det är av skäl som dessa man alltid måste våga ifrågasätta det som anses vara traditionellt. Saker man gjort tidigare gjorde man allt som oftast helt enkelt bara för att man inte visste bättre, och att då fortsätta göra dem mot bättre vetande känns mest meningslöst. Traditioner är inte fina och respektabla bara för att de är gamla, en åsikt blir inte mer hållbar med tiden och en övertygelse om universums mekanismer blir i regel gammal på bara några år. Ändå ligger det sådan enorm heder i anamma stenålderstro, och stolt tvinga denna på sina barn. Trots att man inte ens tror på den själv.

Om du nu tror att den kristna guden faktiskt existerar, och att denne i sin visdom, efter att ha konstruerat ett universum långt bortom vårt förstånd med mekanismer vi bara skrapat på ytan på och fantastiska under som vi förmodligen aldrig kommer kunna uppskatta till fullo, skapat en enkel ritual för att vi, en enkel art däggdjur på en avlägsen planet mitt i ingenstans i denna obeskrivligt enorma symfoni av planeter ska kunna ansöka om dennes barmhärtighet för våra barns påstådda arvssynd, så visst. Döp ditt barn. I det läget är det ju faktiskt ”rätt”, hur småtokig en sådan övertygelsen än må vara i sig.

Min son är dock inte döpt. Och gör jag rätt kommer han uppskatta det.

Annons

Sekulär rationalism räddar livet på troende

En stats primära mål, över alla andra, bör vara att hålla sina medborgare levande. Detta faktum är ett krav för att man ska kunna uppnå framgång, eftersom individerna då är mindre stressade, ackumulerar mer tillgångar, producerar mera etc. Sverige, och i princip alla andra länder, har utvecklats i en enorm takt under de senaste 150 åren, och det finns en rad goda skäl till att det faktiskt är så.

Så, vi kliver tillbaka 150 år i tiden. I Sverige hade år 1861 individen en förväntad livslängd på 47 år. Nu pratar vi alltså inte medellivslängd, utan förväntad livslängd, alltså hur länge en vuxen förväntas leva. På slutet av 1800-talet såg vi enorma framsteg inom väldigt många områden, så som industri och medicin. Värt att nämna i sammanhanget är också att Charles Darwins bok, ”The Origin of Species”, banade vägen för att man skulle tänka annorlunda än vad religiösa företrädare ville, och att det fanns andra, större sanningar att finna ute i verkligheten.

50 år senare, 1911, hade vår förväntade livslängd ökat till 58 år. Det är ju en enorm skillnad, på egentligen mycket kort tid. Man började under denna period vaccinera befolkningen i mycket större skala än tidigare, farligare transportmedel började ersättas med mindre farliga, och utvecklingen av mediciner och den moderna sjukvården hade börjat ta fart. 1922 testades odlat insulin för första gången, vilket vi som bekant använder för att rädda enorma mängder liv även idag.

Men framgångarna tog inte slut där, för fram till 1961 hade den förväntade livslängden gått upp till smått fantastiska 74 år. Tänk på det en stund, på 100 år förväntades vi i Sverige leva hela 27 år längre. Vid det här laget hade läkarvetenskapen tagit ordentlig fart, man kunde nu utföra operationer och åtgärder som höll människor och barn vid liv på sätt som inte varit tänkbara tidigare. 1928 upptäckte Alexander Flemming penicillinet, vilket sedan dess upptäckt säkerligen har räddat livet på miljoner människor. Uppfinningar som pacemakern var fantastiska nymodigheter, som används än idag, i något mer modern tappning.

Nu sitter vi här, 2011, och vi förväntas leva tills vi är väl över 80 år gamla. Mediciner blir bättre och bättre, metoderna förfinas konstant och vi lär oss mer och mer om hur vi fungerar och hur vi ska använda denna kunskap på bästa tänkbara sätt.

Men om vi säger såhär då: tänk på allt du använder varje dag. Den dator du sitter vid just nu, bilen du tar dig med till jobbet, luftkonditioneringen du svalkar dig med på semester du flugit till i ett flygplan. Alla dessa saker är produkter av våra kollektiva framsteg och upptäckter. Hur mycket har religion, homeopati, healing, zonterapi och liknande trams bidragit till vår utveckling? Alla dessa företeelser är gamla idéer, som kommer från före 1861, en tid när man trodde att sjukdomar spreds via dålig lukt. Hur mycket kan dessa läror egentligen bidra till vår välfärd och framgång?

Svaret är naturligtvis: inget alls. Det är tack vare sekulära värderingar kvinnor har rösträtt, alla människor som älskar varandra får gifta sig och slaveri är olagligt, för att ta några konkreta exempel. Det är tack vare rationalism vi inte längre har ett rasbiologiskt institut, låter orakel fatta beslut om landets framtid och stenar kvinnor som påstås vara häxor.

Denna sekulära rationalism tas för givet av de flesta. Det är vi sekulära rationalister som står mellan två religiösa grupper och ser till att de inte slår ihjäl varandra, för hade det varit upp till dem själva så hade det slutat i blodbad, som så många gånger tidigare. Det är vi sekulära rationalister som påpekar att vår evidensbaserade medicin faktiskt fungerar bättre för cancer än de där örterna du odlar själv i trädgården. Det är bekvämt för irrationalister att falla tillbaka på den trygghet som vår rationalism erbjuder, eftersom de då kan syssla med precis vilket trams de vill, fram tills dess att de faktiskt behöver en operation, åka till jobbet eller titta på TV. För då är det våra ogudliga djävulsmaskiner de använder.

För det kan väl inte vara någon som tror att det är effektiviserad och förfinad bön som gjort att vi nu lever längre, mår bättre och är gladare än någonsin? Nej, så dum kan väl ingen vara.

Ockhams nyrakade verklighet

Verkligheten är något som undgår eller skrämmer många, och dessa personer hittar på ett för dem fungerande substitut. På 1200-talet föddes i England filosofen William Ockham, och han formulerade ett tankesätt runt verkligheten som fungerar än idag.

Denna princip brukar man referera till som ”Ockhams rakkniv”. Principen är att man helt enkelt skär bort de delar av en förklaring som inte behöver finnas där för att förklaringen ska fungera, och när detta inte längre går är det just denna slutgiltiga förklaring man bör föredra. Principen säger INTE att det är denna förklaring som är den rätta, bara att den är att föredra. Jag brukar själv använda detta tänk i mina frågeställningar, och det är ett mycket effektivt och logiskt sätt att tänka på.

Lite konkreta exempel, då. Jag har ju pratat om evolution en del nyligen, så låt oss spinna vidare på denna tråd. Säg att vi undrar hur vi människor kom till som art, och att det är dessa två påståenden vi har att ta ställning till:

1. Evolution existerar och verkar, och människan är en produkt av denna evolution, precis som alla andra arter av djur och alla växter.
2. Evolution existerar och verkar, men människan skapades av Gud, till skillnad från alla andra arter av djur och alla växter.

Dessa två är direkt jämförbara med varandra, eftersom 2 är 1 + Gud. Vad man med principen bakom Ockhams rakkniv då ämnar göra är alltså att ta bort det som inte behövs för att förklaringen ska fungera, och eftersom Gud de facto inte krävs för att modellen för vårt ursprung ska fungera så är alltså påstående 1 att föredra över påstående 2. Nyckeln ligger alltså i det direkt jämförbara. Notera nu, åter igen, att modellen säger INGET om vilket alternativ som faktiskt är rätt, bara vilket alternativ man ska föredra att utgå ifrån i sin tankemetod.

Låt oss titta på ett annat tänkbart scenario där man får två förklaringar på samma grundfråga, men där alternativen skiljer sig åt kraftigt:

1. Evolution existerar och verkar, och människan är en produkt av denna evolution, precis som alla andra arter av djur och alla växter.
2. Evolution existerar inte, Gud skapar och har skapat allt.

Här kan inte Ockhams rakkniv appliceras, av den enkla anledning att dessa två saker är inte jämförbara. Dels vet vi ju att 2:an är direkt felaktig, men principiellt sett vore det ju på sitt sätt enklare att en gud bara skapade allt hela tiden. Personligen skulle jag dock argumentera för att så inte är fallet, men det är denna diskussion man hamnar i om man försöker avgöra vilket av två icke jämförbara argument som är enklast.

Så, hur appliceras detta rent praktiskt? Själv brukar jag applicera denna mycket enkla princip på ganska mycket, speciellt i diskussioner och debatter, och det är väldigt effektivt att utgå ifrån de enklaste och mest basala delarna av ett resonemang. Det man märker väldigt snabbt med irrationalister över lag är att de misslyckas med de mest grundläggande delarna av sina resonemang, förmodligen mycket på grund av att de helt enkelt inte är vana vid att tänka kritiskt, och sedan tänka kreativt runt denna kritik.

Nu misstänker jag att du vill ha ett konkret exempel, och för att illustrera detta kan jag visa hur jag applicerar ovanstående princip på frågan om Gud finns eller ej. Jag gör detta i några enkla steg, för att demonstrera hur jag tänker i dessa frågor, och för att göra det konkret. Vi börjar med en mycket simpel ekvation:

Vår verklighet = X

Simpelt? Absolut, vi antar att vår verklighet, alltså summan av precis allt som pågår i vårt universum, är variabeln X. Om vi nu antar att en person föreslår att Gud är en del av X, alltså en del av vår verklighet, så måste vi kunna bygga en hypotes om en för dem alternativ verklighet, genom att göra följande:

Vår verklighet – Gud = Y

Det jag gjorde nu var alltså att jag tog bort Gud ur X, och denna ”hypotetiska” verklighet kallar vi för Y. Min motpart i diskussionen behöver nu förklara hur X skiljer sig från Y. Alltså, om vi antar att Gud existerar i vår verklighet som den ser ut idag, hur skulle vår värld förändras om Gud imorgon inte längre existerade?

Min hållning i frågan är att X = Y, vilket alltså gör att Gud = 0. Min position är att Gud inte existerar från första början, och om en icke-existens mot förmodan skulle kunna existera ännu mindre imorgon än idag så skulle detta inte påverka oss alls. Men hävdar man att Gud finns så bör man också kunna motivera och resonera fram vilka konkreta förändringar på vår existens upphörandet av denna existens skulle kunna få.

Det är detta som gör Ockhams rakkniv så användbar som en övrig i logiskt tänkande. Om inte annat för att det ger en utmärkt utgångspunkt för vidare utforskning, som inte färgas av en massa tramsiga övertygelser som bara styr framtida resonemang i en felaktig riktning.

Principen går att applicera på allt, från spådom till healing, och till skillnad från exempelvis spådom och healing så fungerar den faktiskt.

Hitta rätt illusion

Människor som bekänner sig till en religion, tror på healing, homeopati eller andra dumheter gör det mest fundamentala misstag vi som människor kan göra. Det generalfel som vi gång på gång begår kollektivt och naivt vägrar ta åt oss av. Vilket fel är det jag pratar om? Mer om det strax.

Tro på det fantastiska och övernaturliga har funnits hos oss sedan vi blev Homo Sapiens. Våra förfäder, Neandertalarna, hade också religiösa riter och seder, så vi har detta med oss i blodet, kan man säga. Dessa kulturer och seder dog sedan ut, för att ersättas av andra vanförställningar och illusioner, och har nu till dags dato utvecklats i tusentals olika grenar. Det handlar om allt från världsreligionerna, och deras tusentals underreligioner, till spådom och trollkonst.

Trots att det aldrig funnits så stor procent icke-troende i världen som det faktiskt gör idag, tack vare utbildning och liknande åtgärder, så är det ändå så att en klar majoritet av världens befolkning tror på någon form av trams. Vad som är intressant att notera i sammanhanget är den enorma hög av illusions-lik som kantar vår historia, eftersom illusionerna tenderar att dö av en efter en allteftersom att tiden går. Asatro är ett exempel som ligger nära till hands här i Norden. Vi människor tenderar att ta en illusion och byta ut den mot en annan, förslagsvis överlägsen, illusion. På samma sätt som en magsäcksopererad hetsätare börjar dricka alkohol istället för att äta så hugger vi kollektivt efter nästa mentala bedövningsövning att lugna våra annars så besvärande aktiva hjärnceller med.

Min liknelse ovan är relevant på flera sätt än att göra det konkret just där och då, på det sättet att det faktiskt är ett bra exempel på hur självduperande illusionsjagare skulle vara snabba att komma till insikt för andras räkning. För det är precis detta som är det generalfel jag pratade om i inledningen; oviljan att lära sig av historien. I exemplet med hetsätaren som opererat magsäcken skulle de flesta skriva under på att det är bäst att släppa beroendet helt, istället för att byta ut det mot ett annat. För ingen kan ju tro att det är nyttigt att ha någon form av beroende, egentligen.

Så varför tror då alldeles för många att det är nyttigt för skallen att fylla den med vad som just nu känns som ”rätt” illusion?

Problemet är att vi håller våra illusioner extremt kära. Inte helt sällan föredrar vi dem framför verkligheten, och det är detta som är en mycket stor del av striden med att vara skeptiker. Individen som är självduperande nöjer sig inte med att det inte finns några spöken, att akupunktur är nonsens eller att det är placebo som gör att de känner sig friskare när de äter homeopatika. För så fort man tryckt hål på ballongen måste hålrummet som blir kvar efter den fyllas med något annat, och det är fort. Ofta krävs också skeptikern på det som ska ersätta det man nu förstört, enda kravet är att det ska vara något som är icke verklighetsförankrat man sätter in i dess plats.

Så nej, det är inte alltid lätt att vara skeptiker. Men det måste ändå vara jobbigare att vara illusionsberoende.

Stavros Louca talar ut

GP har nu ställt lite frågor till Stavros Louca som jag skrev om senast, och han har fått chansen att svara mer i detalj på den fråga som tidigare orsakade kontrovers i Sydsvenskan. Först och främst är han nu väldigt tydlig med att han är dörrknackare hos Jehovas Vittnen, och han har nu mer ”intressant” att säga om evolutionsteori.

Reportern frågar specifikt om Stavros påstående om evolutionsteori och huruvida han faktiskt anser att detta är vår tids största bluff. Han svarar följande:

Nej. Det jag har sagt är att det är förbluffande att en lärare med sin auktoritet någonsin kan prata om antingen evolutionsteorin eller Gud som en sanning. En lärare ska presentera fakta och teorier men aldrig tala om för eleverna vad de ska tro.

Han anser alltså inte att det är vår tids största bluff, men eftersom han rakt motsätter sig att evolutionsteori ska anses vara en sanning så anser han tydligen då att den på ett eller annat sätt är falsk. Han går inte mer in i detaljer rörande just detta specifikt, men har följande att säga när reportern undrar om det inte faktiskt är skillnad mellan vetenskapsgrundade evolutionsteorin och trosgrundade Gudstron:

Jo, men det jag menar är att ingen till hundra procent kan bevisa att evolutionsteorin stämmer. Om vi hade heltäckande bevis för den skulle vi inte ha några religiösa människor. Därför ska ingetdera presenteras som en absolut sanning för eleverna.

Detta är en anmärkningsvärd inställning till verkligheten. Religion handlar om en sak, och en enda sak, och det är okunskap hos individen. Inte kollektiv okunskap. För att vara religiös och ha religiösa inbillningar krävs det att man är rakt okunnig rörande det man applicerar de religiösa inbillningarna på. Religion existerar inte på grund av bristande kunskap om evolution, vi VET att evolutionsteori är rätt och riktigt, tack vare den samlade kunskap mänskligheten besitter i ämnet. Individer kan vara religiösa trots detta, just för att de inte tar denna information till sig, eftersom de inte vill göra sig av med sina inbillningar.

Ett konkret exempel på ovanstående är det faktum att under vikingatiden trodde man att det var Tor (som betyder åska) drogs runt på sin vagn över himlavalvet, och att det var det ljudet som gav oss åskan. Man tog alltså sin religion och applicerade den på sin okunskap. Tänk att människor som Stavros Louca gör detta än idag, trots att vi säkerligen tror oss kollektivt veta bättre i denna för de flesta upplysta tid.

Men trots vår upplysthet kan vi ha en lärare som är med i Jehovas Vittnen och tror på larviga hjärnspöken.

Stavros själv hävdar naturligtvis att detta inte påverkar honom som lärare, och när reportern frågar om man utan att tro på evolutionsteori kan undervisa i biologi svarar han:

Man måste inte tro på det man undervisar i.

Vore jag ansvarig för Stavros anställning skulle han inte ha den kvar.

Stavros Louca är en obildad superpedagog

Om du följer TV-programmet ”Klass 9A” i SVT så är du garanterat bekant med namnet Stavros Louca. Jag följer inte programmet, men jag har förstått det som att det handlar om en grupp ”superpedagoger” som hjälper niondeklassare att klara de slutprov som krävs inför gymnasiet. Varför uppmärksammar jag då Stavros, när jag själv inte tittar på programmet? Jo, han har nämligen talat om för Sydsvenskan att han inte tror på evolutionsteori. Och han är lärare i NO-ämnen…

Stavros fick följande fråga: ”Vilken är vår tids största bluff?”. I sig en ganska märklig fråga tycker jag, den känns i sig ledande, men detta är vad Stavros svarade:

Jag skulle vilja säga att det är evolutionsteorin, det finns alldeles för många lakuner i den för att jag skall kunna övertygas om att människan kommer från aporna. Jag tror på skapelsen. Men det betyder inte att jag är kreationist och tror att världen skapades för några tusen år sedan.

Först och främst ska vi komma ihåg vem Stavros Louca är. Om han var en pizzabagare, civilekonom på Skatteverket eller drev en firma som tillverkar reningspumpar så skulle jag inte ha några åsikter om vilka inbillningar han sitter och muttrar vid middagsbordet på kvällarna, när bara hans stackars familj måste lyssna. Men Stavros är en högt ansedd pedagog, som LÄR UT naturvetenskap till barn som verkligen behöver denna utbildning. Och han tror att Gud pekade och *poff* så fanns människan.

Vidare så tycker jag att det är ganska lustigt att personer som är allra mest emot evolutionsteori är också dem som har minst koll på den. Utöver det som Stavros påstår ovan så brukar motståndare också slänga sig med att evolutionsteori ”bara är en teori”, och inte riktig vetenskap, och det är viktigt att reda ut dessa saker lite kort.

För det första, människan härstammar inte från aporna. Många tror att så är fallet, men är man minsta lilla påläst om ämnet mer i detalj lär man sig fort att människan härstammar lika lite från apor som bulldogen härstammar från hunden. Vi ÄR alltså apor. Vi tillhör grupperingen ”människoapor”, precis som gorillan, gibbon-apan och orangutanger. Grattis, nu kan du mer om evolutionsteori än Stavros Louca.

För det andra så är evolutionsteori en teori i allra högsta grad, men en vetenskaplig sådan. Alla områden inom vetenskapen är just teorier, precis som gravitation, kemi osv. Man kommer inte högre utanför mattematikens värld, utan vad man avser med en vetenskaplig teori är att detta är ett väl etablerat område, där man konstant fyller på med ny kunskap och information. Och evolutionsteori är en av de bäst understödda och evidensbaserade teorierna vi har i dagsläget.

Ett annat begrepp som Stavros verkar ha lite svårt med är termen ”kreationist”. Vad den termen avser är en person som tror att vi och allt annat skapats av någon högre makt, sedan finns det också ung-jords-kreationister som är lite extra tokiga i det att de påstår att Jorden är ca 6000 år gammal, men detta behöver man inte tro för att vara en gammal hederlig kreationist. Som Stavros bevisligen är.

Så, frågan är om Klass 9A klarar sig sämre eller bättre med en kreationist i klassrummet. Min känsla är att alla klasser i alla klassrum klarar sig bättre utan en kreationist i klassrummet. För är man så dåligt påläst att man blir kreationist från första början känns det komplicerat att motivera andra till att studera saker och ting på ett vettigt sätt.

Irrationalisternas främsta vapen

Tror du på spöken? Är du övertygad om att en gud påverkar vad som händer i ditt liv? Läser du horoskop regelbundet, och tror på deras innehåll? Grattis, du är då en irrationalist, och tillåt mig förklara varför du tänker fel.

Först och främst bör jag vara konkret med vad det innebär att tänka rätt, och hur man kan avgöra detta. Ett korrekt tankesätt och tankemetod är ett tankesätt som leder framåt, alltså till framsteg och insikt. Detta hoppas jag att de flesta kan enas om de facto är att tänka rätt i alla sammanhang, få skulle påstå att ett tankesätt som ger stagnation eller retardation är rätt och/eller korrekt.

Nu när det är förtydligat, låt mig börja nysta i hur irrationalistens tankesätt är felaktigt mer i detalj. Vi tar ett konkret påstående som är grunden inom all religion: Min gud finns. Irrationalistens resonemang ser ut som följer:

  1. Gud finns.
  2. Jag kan med Guds existens som grund konstruera teser om vår existens.
  3. Teser som efter vidare studier visar sig bestrida Guds existens måste vara fel och kasseras därmed, andra teser behåller jag.

Problemet när man förutsätter saker om verkligheten som man omöjligt känner till så stöter man på bistra problem när man ska ackumulera faktisk kunskap. Problemet ligger i att man inte kan gå vidare innan steget man befinner sig på är etablerat och fastslaget, och om första steget är irrationell nonsens kommer de andra stegen också att bli det.

Rationalisten å andra sidan ser på hela processen med att ackumulera kunskap som följer:

  1. Jag studerar universum och livets mekanismer.
  2. Jag kan med hjälp av tidigare upptäckt kunskap konstruera nya teser.
  3. Teser som stöds av god evidens behåller jag och teser som visar sig vara ohållbara kasseras.

Betänk den enormt viktiga skillnaden mellan dessa två tankesätt. I irrationalistens modell kan man byta ut steg 1 mot precis vad som helst som är nonsens, som exempelvis att spöken existerar. Detta är att börja i fel ände av tankekedjan, eftersom man som sagt förutsätter saker som man inte känner till INNAN man börjar undersöka hur verkligheten faktiskt ser ut.

Men det största problemet ligger i att det är mycket enklare att tänka som en irrationalist, eftersom det är bekvämt att anta att man vet saker man inte vet. Då slipper man ju forska i saken, det är ju bara att påstå att man ”vet”/”känner”/”tror”, så är saken biff. Bevisligen är ju då inte den enklaste vägen alltid den bästa.

För att återkomma till det jag skrev om att tänka rätt så kan du ju fundera på hur mycket kunskap om vår verklighet vi ackumulerat tack vare övertygelsen att spöken finns på riktigt, att häxor kan få grödor att ruttna eller att gudar existerar. Ställ det sedan i relation till den mängd människor som tillämpar rationalism, och konstruerar fantastiska maskiner, mediciner, infrastruktur osv.

Vi är alla här tack vare rationalism och människor som faktiskt tänker rätt. Kasta inte bort det med en massa irrationalism.

Verkligheten är absolut

Den största frustrationen i alla debatter tycker jag nog är när den part man debatterar med väljer att totalt ignorera all känd information om världen och hur den fungerar. Faktum är att man måste göra detta för att få någon form av rim och reson i de flesta typer av vansinniga föreställningar. Faktum är dock att vi känner till betydligt mycket mer om vår verklighet än vad de flesta tror, och tvärt emot vad väldigt många tror så är inte alla insikter och all information kompatibel med alla vanföreställningar och inbillningar.

Tänk dig summan av mänsklighetens kunskap som ett enormt rotsystem, som konstant växer och är i rörelse. Äldre delar av systemet stärks och växer av de nya rötterna som konstant gräver sig vidare. Nya idéer och tankar kan enkelt anslutas till flera punkter på rotsystemet, alltså de punkter som behöver finnas där för att det man föreslår ens ska kunna vara korrekt. Det är här logik och konsekvenstänkande kommer in, i dessa tre mycket enkla frågor:

1. Stämmer det jag påstår överens på något relevant sätt med tidigare känd kunskap?
2. Finns det någon rimlighet i mitt antagande?
3. Hur påverkas systemet i övrigt av mitt antagande?

Ett bra exempel är den kännedom att vi människor inte har någon särställning i universum. Inget med vår existens är objektivt sett utmärkande eller anmärkningsvärt, vi drabbas av precis samma saker som alla andra djur, och vår planet är precis lika sårbar och utsatt som andra planeter. Denna slutsats kan man dra tack vare det faktum att vi på alla kända nivåer fortfarande inte funnit något som talar för att det existerar någon sorts preferens för oss människor.

Så, ska man föreslå något som de facto betyder att vi HAR en särställning i universum måste man alltså gå tvärt emot all känd kunskap om universum och vår plats i det. Dock är det så för mig att varje gång jag debatterat detta med någon som tror på liknande nonsens så har de aldrig tänkt på vilka konsekvenser deras idéer skulle få.

Konsekvenserna i sig är inga argument mot det man föreslår, men när man föreslår något extraordinärt som strider tvärt mot känd kunskap så måste man som förslagsgivare förstå vilken enorm bevisbörda man belastar sig själv med. Om man inte är inbiten skeptiker kan detta vara ett krångligt koncept, det kan det säkerligen vara för oss skeptiker, men tillåt mig konkretisera med ett exempel:

I dagsläget har tusentals påstått mediala testats för att utröna huruvida de har några förmågor alls. De påstår att de genom sin kontakt med andevärlden kan utröna information som annars vore omöjlig att komma över. Vackert så, men INGEN som har testats har till dags dato lyckats påvisa några som helst förmågor, utöver spektakulär självdupering. Ponera nu att person X testas och lyckas med dessa test, i det att person X lyckas få fram information som annars vore omöjlig att få fram. Detta faktum skulle ställas tvärt emot vår kännedom om universum som jag redogjort för innan, så bevisföringen är ännu inte över. Det är nämligen så att bara för att person X påstår att informationen kommer från dessa andar så måste man naturligtvis också säkerställa att så är fallet, det enda man skulle kunna utröna ur ovanstående test är att person X faktiskt kan få fram denna information, nästa steg är då att ta reda på exakt hur detta är möjligt.

Vi vet faktiskt ganska mycket om vår existens och tillvaro, naturligtvis långt ifrån allt, extremt långt ifrån allt, men ändå. Om man ämnar attackera det vi faktiskt vet så har man ett stort jobb framför sig, och personer som bara rycker på axlarna och anser att de minsann inte alls har något att styrka och/eller bevisa bör inte uppfattas som något annat än extremt oärliga och medvetet duperande. För vilken ärlig och öppen person skulle neka världen bevis för dessa fantastiska dimensioner av vår existens?

Bara ett medium skulle kunna vara så ondskefullt.

Min sons ateism definierar mitt föräldraskap

Min son är nu sex månader gammal, och ateist. Det kan te sig en aning klandervärt att uttala sig om sin son på det sättet, trots allt är jag ju själv mycket pigg med att kritisera personer som kallar sina barn kristna, men tillåt mig utveckla mitt resonemang.

Ateism är en icke-position, det är att inte tro på någon gud eller ha en övertygelse som kräver teism i någon form. Min son är extremt nyfiken, han kryper runt för fullt, ställer sig raklång och tittar ner i lådor och liknande. Smakar på allt han kommer över och är nästan alltid glad och nyfiken. Som läget är just nu så definierar han det öppna sinnet, då han alltid jagar vidare efter nya upptäckter och förklaringar. Han är alltså arketypen av ateist, och precis så som han verkar och arbetar fungerar all god vetenskap och framgång.

Men, vid någon punkt i livet, kommer någon människa introducera religion för honom. Notera att det är just en människa som behöver göra detta, så som fallet alltid varit. För någon har ju hittat på den specifika övertygelsen vid något tillfälle, någon har av något garanterat illasinnat syfte skapat denna enormt tankedestruktiva modell, och förgiftat andras tankeprocess med den. Och precis som vilken effektiv sjukdom som helst så måste den spridas, och då gärna till barn. Fundera på detta en liten stund, det enkla faktum att hela konceptet med religion syftar till att ta ifrån barnets dess känsla för att utforska och vilja att undersöka. Religions-idén talar om för barnet att saker och ting existerar för att en gud vill det, och det enda vi behöver veta och känna till är just detta, samt att denna gud förtjänar vår konstanta lojalitet och pris.

Det var ungefär så som idén introducerades för mig som barn. För när jag gick i lågstadiet på 80-talet så var snälla tanter från kyrkan med i skolan, och pratade om Jesus. Först var Jesus en riktigt schysst historisk figur, en såndär kille alla vill känna och umgås med. Men sedan kom man snabbt in på att polaren Jesus var SÅ snäll att han offrat sig för våra synder, utan att vi bett om det eller förväntat oss det. Vi stod därmed i skuld till honom och hans skapande pappa. Vi skulle därför aldrig glömma vad Jesus offrat för oss, och det faktum att vi stod i enorm skuld till honom. Faktiskt så enorm skuld att vi aldrig kunde hoppas på att återgälda honom.

Nej, idén med religion kommer han inte få från mig, det står nog ganska klart, och jag anser att idén religion är bland det värsta man kan ge sina barn. Begränsar man sina barn på det sättet med vilje har man en ytterst cynisk och tveksam agenda. Detta behöver absolut inte vara en medveten agenda, men slutprodukten blir ju oundvikligen att barnet tänker mindre än det borde och tror på saker som är uppenbart nonsens. Det verkliga testet och prövningen i det hela uppstår när andra än jag själv presenterar dessa idéer för honom.

För så kommer ju att ske, det råder inga tvivel om den saken. Och innan dess är det upp till mig som förälder att förbereda honom för dessa påståenden och inbillningar, naturligtvis på ett positivt sätt. Den bästa metoden för att stävja icke-tänkande är ju att demonstrera värdet i tänkande. Och förhoppningsvis ska min son redan när detta introduceras för honom förstå och kunna tillräckligt mycket för att en sådan övertygelse ska vara praktiskt omöjlig. För det är tveklöst så att religiös övertygelse är en kunskapsfråga.

Om jag misslyckas och min son blir troende kommer jag se detta som ett klart och markant nederlag i mitt föräldraskap, och som ett svek från min sida.

Idioten med ballongen har övertag över skeptikern

Tänk dig en fullsatt tågvagn där folk sitter och pysslar med sådant som folk pysslar med på ett tåg. In i vagnen kliver en man, med en stor påse i handen. Han sätter ner påsen och tar ur den en uppblåst ballong, som han trycker hål på med en nål. Hur skulle folket i vagnen reagera?

Den omedelbara reaktionen är naturligtvis att folk skulle hoppa till, några i gruppen skulle säkerligen yttra ett litet skrik av rädsla. Utöver denna omedelbara reaktion så skulle i princip samtliga reagera rent fysiologiskt, och adrenalin och liknande skulle utsöndras i deras kroppar, då detta kan behövas för att försvara sig vid en eventuell fara eller annan överlevnadssituation.

Betänk hur enkelt detta var, alla hade kunnat göra det. Både du och jag hade för nästan inga pengar eller tid alls och med extremt små medel kunnat utlösa en sådan reaktion för väldigt många människor. Men, hur skulle mannen med ballongen ha gjort om han ville inspirera hela vagnen till den omvända reaktionen; alltså lugn. Det går naturligtvis inte, det krävs betydligt mycket mer än dessa medel för att lugna ner människor. Rädsla är så djupt rotat i oss, och rent utvecklingsmässigt är det en enormt fördelaktig reaktion, eftersom den som springer i regel är den som överlever. Modiga djur som offrar sitt liv till höger och vänster tenderar att dö ut, men fegisar som lägger benen på ryggen så fort faran uppenbarar sig kan fortsätta få barn.

Nu kanske du tänker som så att detta är teoretiskt, eftersom ingen skulle vara så korkad som mannen med ballongen. Men faktum är att extremt många är precis så korkade. Och de drar sig inte för att spela på våra rädslor, våra rädslor för allt som ter sig så enormt farligt därute. Det kan handla om präster som hotar med helvetet, Jenny McCarthy som påstår att vaccination orsakar autism eller spåkärringen som säljer lögner till änkan som är orolig för att hennes före detta make inte har det så bra i livet efter detta.

Rädsla är den klar-röda tråden genom den verksamhet som alla dessa bluffmakare och charlataner bedriver. Tänk om din pension inte räcker, bäst att du är med i det här pyramidspelet. Tänk om du får bieffekter av dina mediciner, bäst att du tar homeopatika, som helt saknar bieffekter, eftersom det saknar effekter. Tänk om du ska dö ensam, bäst att gå till en tarot-läsare som kan tala om för dig hur din perfekta partner ser ut. Tänk om dina barn blir sjuka, bäst att inte vaccinera dem.

Sedan står man där, i egenskap av vetenskaplig skeptiker, och påpekar att rädsla faktiskt inte är så farligt. Visst, att ”inte veta” är inte trevligt alla gånger, men det är mycket trevligare än att hitta på lögner som sedan i sin tur blockerar sanningen när den väl uppenbarar sig. Det är en förbannad uppförsbacke, att konstant behöva lugna ner folk och på något sätt behöva ursäkta sanningen. En sanning som inte i alla lägen är speciellt bekväm, och därmed ter sig en aning kontraintuitiv för vår enkla art, men som ändå är just sanningen, och därmed också det enda vi faktiskt på riktigt kan förhålla oss till på ett vettigt sätt.

För om det är något vi vet så är det att lögner föder flera lögner, och lögnarna drar sig inte för att bre på med mer och mer. Har man börjat verkar det vara svårt att sluta, och har man tummat på sanningen en gång är det lätt att det sker en andra.

Poängen är inte att alla ska stöpas i samma form och tro samma saker, poängen är att alla ska se kritiskt på saker och ting och faktiskt kräva bevis. Då ger man inte lögnarna frisedel, då kan de inte komma undan med att bedra folk, presentera lögner som fakta och förvanska det publika samtalet om dessa saker. Det är inte så att ”vi” skeptiker är en homogen grupp, det är inte för vår skull så många som möjligt behöver hjälpa till, det är för allas skull.

Så, nästa gång du ser en idiot med en ballong och en nål på ett tåg, sätt en tejpbit på ballongen där nålen går in. Då smäller den aldrig, luften pyser sakta ut med ett lugnande *fffssssssss* istället. Då har du gjort en god gärning.