Min utmaning till Pascal

Religionsdebatten tenderar väldigt ofta att handla om att man ska antingen stärka intrycket av att Gud existerar eller att man ska försöka förkasta denna idé. Idén som sådan, alltså den att Gud existerar, har debatterats i tusentals år, och eftersom vi aldrig tycks finna faktisk evidens i någon riktning så kommer nog den frågan inte riktigt bli löst.

Vi kan stånga oss blodiga när vi argumenterar med logik och liknande till buds stående medel, för att försöka övertyga varandra om att det mest ”rimliga” är att Gud existerar, eller att hen inte gör det. Ingen människa ser sig själv som irrationell eller lättlurad heller, så man strider inte bara mot en sned världsbild utan också av en förgiftad självbild. Detta gäller nog oavsett vilken irrationell tro man besitter i regel.

Jag tänkte göra ett litet tankeexperiment. Tänk dig att Gud existerar, det spelar ingen roll vilken gud du väljer egentligen. Tänk dig sedan att vi befinner oss i precis samma värld som idag.  Ett axplock av det vi kallt kan konstatera utan att analysera världen alldeles för mycket är:

  • Kvinnor förtrycks systematiskt i stater som är kontrollerade av religiösa ledare. USA är ett light-exempel på detta, och Saudi Arabien är ett tuffare exempel. I USA har republikanska partiet lagt till i sina stadgar att abort ska vara olagligt på en federal nivå, och i Saudi Arabien får inte kvinnor köra bil.
  • Vansinneshandlingar med religiösa förtecken sker dagligen, över hela världen. Ibland så nära som i fallet Breivik, och ibland så långt bort som Nigera, men det händer överallt, hela tiden. Religionen lär oss att andra människor behöver mördas bara för att de inte delar vår tro.
  • Troende försöker aktivt förstöra utbildning och sabotera det faktiska kunskapsläget. Här i Sverige har vi kreationisten Newtonbloggaren som sprider sina villfarelser till alla som vill lyssna, i USA har vissa intressegrupper under många år försökt få in kreationism/religion i skolan och presentera den som vetenskap, vilket den naturligtvis inte är. I Saudi Arabien har man lärt ut på universitetsnivå att Jorden står still, och deras främsta religiösa auktoritet, Abdul-Aziz Ibn Baaz, påstod 1993 att Jorden är platt och att alla som hävdar motsatsen är ateister och borde straffas. Detta var en fatwa som utlystes, notera det.
  • Varje dag dör nästan 16000 barn av svält-relaterade orsaker. 925 miljoner människor lever i svält världen över.
  • Naturkatastrofer drabbar världens kontinenter regelbundet och med en oförlåtande och massiv kraft. Inga besparas, och katastroferna drabbar alla lika oavsett vilken tro eller övertygelse de har.

Ovanstående är ett muntert axplock av vilken dynga tro och övertygelse för med sig. Men vad kan man dra för slutsatser av detta? Vi har ju redan antagit att Gud faktiskt finns, så om vi spinner vidare på detta och har ovanstående i åtanke, vad kan vi komma fram till?

Det som torde stå klart för samtliga är att Gud antingen inte bryr sig om att agera mot uppenbara katastrofer eller orättvisor, eller helt enkelt inte kan det. Då inget ingripande sker finns det inga andra alternativ, Gud antingen bryr sig inte eller kan inte. Tro i sig ger alltså inga konkreta fördelar för mäskligheten. Man kan argumentera för att individen mår bättre, men detta är då ett strikt själviskt argument.

Vad som också står klart är att insikten (kom ihåg att vi är inne i en tankeövning!) att Gud existerar bevisligen får människor att göra vidriga och för andra helt ofattbara saker mot varandra. Att vilka sabotera utbildning och kunskapsläget (evolutionen är sann även om Gud existerar) är en sak, men att spränga, bränna eller skjuta varandra kallblodigt bara för att våra världsbilder går isär är ett extremt destruktivt och samhällsfarligt beteende.

Så, finns Gud? Jag tycker det är fel fråga, egentligen. För den frågan är ointressant. Oavsett om Gud finns eller ej, vill vi ha en värld som den vi har idag, eller vill vi ha en bättre värld? Säger vi att vi vill ha en bättre värld, en värld där vi inte delas av inbillningar om gudomlig influens, måste vi göra oss av med idén om att Gud existerar, ÄVEN OM GUD EXISTERAR. Är du med på vad jag menar?

Vi kan, vi människor alltså, uppenbarligen inte hantera bilden av Gud. Så huruvida Gud existerar eller ej är ovidkommande, om vi inte tror på hen får vi automatiskt en värld med bättre förutsättningar för utveckling och framgång. Gud själv förstör inget, bilden av Gud förstör och förgiftar allt. Du kanske känner sådär innerst inne att du VET att Gud faktiskt finns, men är du verkligen så totalt genomsäker på detta att du samtidigt kan säga att du känner att den konkreta verklighet vi bevisligen lever i och vars sömmar spricker på grund av din och andras övertygelse är motiverad och ett rimligt pris att betala?

Bilden av Gud kanske får dig personligen att må bättre, men är det värt det? Väger din privata, självgoda och lite småmysiga känsla av att du är utvald av universums skapare verkligen mer än alla könsstympningar och mord som ligger i andra vågskålen? Är din personliga tro verkligen så viktigt att du kan acceptera att världen brinner på grund av den?

Den franska filosofen Blaise Pascal utformade på 1600-talet vad som kallas för Pascals Trossats. Vad trossatsen gick ut på var att det fanns mer att vinna på att satsa på att Gud existerar än inte, då ateisterna har hela evigheten att garanterat förlora, medan troende har allt att vinna. Jag vill vända på det. Jag vill säga att troende försätter hela världen i en stadigt dalande spiral av förstörelse, mord och förföljelse, och att den enda garanterade vinsten för oss som individer och som art kommer ur att inte tro och att inte besitta en massa irrationella idéer.

Religiös tro är helt enkelt inte etiskt försvarbar. Anser man att den religiösa tron är värd det lidande den orsakar är man heller inte en etisk person.

Annonser

Satan är bland oss

Kristna, som naturligtvis inte på något sätt är en homogen grupp, definierar både Helvetet och Satan på väldigt olika sätt, och har spridda idéer om dessa två koncept. Många kristna, och definitivt de mer moderata sådana, kan rakt av hävda att de inte tror på Helvetet, men kommer man in på frågan om huruvida Satan faktiskt existerar så brukar detta vara mer eller mindre en självklarhet. För Satan behövs liksom för att själva idén om det ultimata goda (Gud) och ultimata onda (Satan) ska kunna fungera, eftersom detta är relativa mått och inte absoluta termer. En god gud kan bara vara god om det finns ett värre alternativ att jämföra med.

Nyligen uttalade sig den amerikanska kongressledarmoten Paul Broun om diverse vetenskapliga frågor, och drog slutsatsen att såväl evolutionsteorin, som embryologi och Big Bang-teorin, hade sina rötter i Helvetet. Broun vill få det till att det finns gott om vetenskapliga belägg för exempelvis att Jorden är ca 9000 år gammal, och att alltså Satan fabricerat dessa andra uppgifter. Satans mål med detta är enligt Broun att vi människor ska tro att vi inte behöver en frälsare, och därmed lämna religionen bakom oss.

Det finns andra, liknande tankar som flyter omkring därute. Ett annat bra exempel är att Satan helt enkelt planterat fossiler på Jorden för att människor ska tvivla på Bibeln och det påstådda faktum att Gud skapat allt för 6-10000 år sedan (något Bibeln inte uttryckligen hävdar, men ungjordskreationister påstår gärna detta). Man tillskriver alltså på detta sätt Satan en sorts skapande också, men en typ av skapande som endast syftar till att föra oss bort från Gud.

Satan presenteras också gärna som Guds största fiende, den som Gud konstant behöver bekämpa i en episk strid om våra själar. Tanken att universums skapare inte bara älskar en utan även slåss för en förstår jag är tilltalande, men å andra sidan är ju tanken om Jultomten det också. Men vi bör titta lite mer på hur Satan faktiskt definieras. Själva ordet, ”Satan”, kommer från hebreiskan och kan översättas till ”motarbetaren”. Satan definieras av dictionary.com som Guds motståndare, alltså inte nödvändigtvis Guds motpol, utan den som strider mot Gud. Ondska är inte per automatik ställt mot godhet, då detta är relativa termer som är ganska svåra att definiera, men vad som däremot inte är relativt är om Lasse och Bengt strider mot varandra.

Ur detta perspektiv så blir Satan en alldeles utmärkt metafor, även för oss som inte tror på sagoböcker. Och tittar man på vad som sägs om Satan av troende så blir metaforen ännu mer relevant. För som icke-troende är Gud bara nys, en saga som planterar frön av irrationalitet i huvudet på annars i regel fullt hederliga människor som bara vill väl. Och vad är irrationalitetens största fiender? Jo, rationalitet, sanningen och verkligheten. Så ur det religiösa perspektivet strider dinosaurieskelett definitivt mot Gud, eftersom dinosaurier definitivt existerat, för miljoner år sedan. En annan idé som många troende har svårt med är evolutionsteorin, och med goda skäl, då den klart demonstrerar att vi då rakt inte skapats. Och tror man att Jorden är 6000 år gammal får man svårt med sådana idéer, ”Satans idéer”, som utan intentioner till det har makten att rasera irrationella övertygelser. Och Satan tycks producera fler och fler idéer, fler och fler saker som utmanar den irrationella övertygelsen om Gud.

Men bara människan slåss för att behålla sina irrationella övertygelser. Gud slåss inte mot Satan, för Gud finns inte. Vad som finns är bara korkade idéer som utmanas av verkligheten. Och medan kristna ”forskare” försöker hitta Noas ark eller förklara varför Grand Canyon bildades vid syndafallet så satsar riktiga forskare på att göra om hudceller till stamceller och få Nobelpris för det. Satans verk, du vet.

Tro förstör

Människors tro och personliga övertygelse kastas runt åt alla håll i alla möjliga sammanhang. Att tro presenteras också i regel som något fint, som att det är en dygd värd att försvara. Tro presenteras också ofta som något universellt, som alla människor har i någon form, och man är då också i regel ganska pigg med att mer eller mindre likställa all tro. Precis som att en tro på övernaturligt nonsens är likställt med att ”tro” att solen ska gå upp imorgon. Men, naturligtvis är det inte riktigt så enkelt, långt ifrån.

Som icke-troende, som jag är, gillar jag evidens. Vad detta innebär i praktiken är att jag inte gillar saker som föreslås eller antas utan just evidens i ryggen, då sådana påståenden och idéer är effektivt värdelösa. Att påstå saker utan evidens är inte en väg till upplysning, man kan inte lära sig något på detta sätt. Det finns ingen information i påhittat nonsens, det finns ingen kunskap i sådant som inte är grundat i verkligheten. Det är därför jag och många med mig tjatar allt som ofta om evidens och underlag, just för att vi inser att utan detta kan hur många som helst vara övertygade om att X är sant utan att X för den sakens skull blir mer sannolikt sant.

Hela synen på tro som något fint gör mig faktiskt irriterad. Att tro är inte fint, att tro är ignorant. Det är att aktivt räkna bort verkligheten, att strunta i huruvida det man föreslår är sant eller ej. Det finns flera sätt att upptäcka verkligheten på, men tro är inte ett sådant sätt, aldrig någonsin.

Skillnaden mellan exempelvis mig och en troende är att om du skulle presentera något för mig som jag försanthåller baserat på tro snarare än evidens så slutar jag tro på det, punkt. Jag har gjort det förr och skulle göra det igen, jag har inga problem med den principen, för mig är den självklar. När man ratar den principen kopplar man också bort sig från verkligheten och konstaterar med sina handlingar att man föredrar sina privata illusioner över verkligheten.

Som om inte detta vore nog så finns det ju då också de som hävdar att alla har en tro, att ateism är en tro osv. Ateism är per definition icke-tro, men oavsett så har jag ingen tro. Att jag antar att solen går upp imorgon är ingen tro, det är en bedömning som grundar sig i tidigare erfarenhet och evidens. Alla människor fungerar så, vi har en rad saker som vi förutsätter och förväntar oss baserat på evidens och beprövad erfarenhet, och vi vet att den metoden fungerar. Den metoden har givit oss allt vi har mer eller mindre, men ändå är vi organiserat ovilliga på en enorm skala att applicera samma princip på de absolut största frågorna om livet och vår plats här i universum. Nej, där väljer vi istället tro.

Men det räcker inte här, för tro förstör mer än vägen till kunskap. Tro och irrationella övertygelser delar människor och kulturer. Människor tränas till att bespotta varandra för att de begått påhittade brott mot påhittade rymdföräldrar. Att mörda varandra för att man inte delar samma tro och att misstro den som inte delar samma inbillningar. Så vad är egentligen dygden i att ha en tro, vari ligger det fina i att tro?

Om jag fick välja en sak som precis nu skulle förändras i alla människors huvuden, levande och kommande, så vore det att radera all tro. Så att vi för en gångs skull kunde enas om att det vi vet det vet vi, och det vi inte vet försöker vi ta reda på. Min övertygelse, baserad på evidens och beprövad erfarenhet, är att detta inte bara är vägen till suverän kunskap utan också ett krav för goda relationer mellan människor och grupper.

Nigeriansk genialitet och religion

Nyligen släppte Microsoft en forskningsrapport som behandlade en faktiskt väldigt intressant frågeställning. Frågan löd: ”Varför säger bedragare från Nigeria att de är från Nigeria?”. Frågan är faktiskt ganska delikat, eftersom alla som fått dessa brev vet att de faktiskt fortfarande säger att de är från Nigeria, trots att dessa bedragares brev till och med är kända som just Nigeria-brev. Termen är ju vida känd och innebörden är att det är just bedrägeri det handlar om. Så, ter det sig inte extremt idiotiskt att fortsätta säga att man är från Nigera då? Inte nödvändigtvis.

Vad man kom fram till var enligt mitt tycke väldigt intressant. Det är nämligen så att genom att designa ett bedrägeri på detta sätt så blir bedrägeriet på ett sätt själv-filtrerande. Tänk om de sade att de var från Yemen istället, då skulle väldigt många fler svara på deras utskick, vilket inte nödvändigtvis betyder fler potentiella offer. Om bedrägeriet är för brett så sållas inte alla bort som egentligen inte går på dessa saker, personer som man då lägger en massa tid på i onödan utan att i slutändan få ut några pengar. För att konkretisera tankesättet kan jag sätta upp ett exempel som jag själv hittat på:

1. Man skriver att man är från Yemen och behöver hjälp. Spam går ut till 10 000 000 adresser, 1 000 personer svarar. Endast 5 av dessa är så lättlurade att de går på bedrägeriet.

2. Man skriver att man är från Nigeria och behöver hjälp. Spam går ut till 10 000 000 adresser, 30 personer svarar. 5 av dessa är så lättlurade att de går på bedrägeriet.

Jämför arbetsinsatsen mellan dessa två olika utskick och brev så ser man snabbt att i slutändan blir vinsten den samma på båda, men att sålla ut de 5 personerna ur 1 000 svar är betydligt mycket mer arbetsamt än att sålla ut dem ur 30 svar. Intressant! Och ganska okontrolversiellt egentligen… Så, ska vi fundera lite på vad denna typ av konstruktion kan innebära för annat i vårt samhälle?

Nigeria-brev är ju en högst mänsklig konstruktion designad för väldigt specifika mål. Det samma kan sägas om exempelvis religion, dock är världens religioner designade för att slå på en större del av populationen. Tittar man på religiösa påståenden och motiv när man står utanför denna struktur så inser man ganska snabbt att när man har rörelser som påstår saker om jungfrufödslar, talande ormar, människooffer, gudomliga rymdpappor, arvssynd osv osv så är denna konstruktion inte designad för att attrahera de mest kompetenta och skarpa av oss. Tvärt om ser jag även i denna design klara mönster av att man oblygt önskar rekrytera människor som är villiga att vara en del av flocken och låta sig styras (”Herren är min herde”).

Som om inte dessa spekulationer från min sida vore nog så finns det ju gott om underlag som pekar på att med högre intelligens minskar också behovet av religion hos befolkningen. Därmed absolut inte sagt att alla troende är dumma i huvudet, det finns naturligtvis andra faktorer som spelar in när det gäller tro, en enormt stor del av detta är ju socialt arv och press. Vad jag skriver om här handlar om den generella designen av religioner och hur deras struktur tilltalar vissa människor.

Det är ju bara att gå till sig själv, om jag designade en religion skulle jag absolut inte vilja ha med personer som ställer en massa bökiga frågor och ifrågasätter det jag säger. Ser jag ett värde i att ha ett så stort antal medlemmar som möjligt så vill jag designa religionen på ett sådant sätt att den är självfiltrerande, precis som Nigera-breven.

Sist men inte minst är det viktigt att påpeka att ovanstående säkerligen gäller alla religioner världen över. Och vill man se vilken typ av saboterat tänkande som religioner inbjuder till behöver man inte gå speciellt mycket längre än min vän Anders Hesselboms senaste blogginlägg om omskärelse: http://hesselbom.blogspot.se/2012/07/rabbins-forsvar-ska-man-skratta-eller.html

Det är ju inte direkt befolkningens skarpaste sinnen som kom fram till att omskärelse är en bra idé.

Erfarenhetshybris

Jag har under senaste tiden debatterat mer än jag brukar på nätet, med allt möjligt löst folk. Det kan handla om allt möjligt egentligen, men vad som i princip alltid framförs som relevant i sammanhanget är vad personen jag debatterar med har upplevt.

Upplevelser är i sig svåra att bemöta och rakt av omöjliga att egentligen ta ställning till och utvärdera, då de är helt individuella och privata. Två människor kan beskriva samma händelse på totalt olika sätt, trots att händelsen inte rimligtvis kan ha inträffat på mer än ett sätt. Verkligheten är väldigt vrång när det gäller att anpassa sig efter vår uppfattning om den, den tenderar att vara statisk oavsett vad vi tycker och tänker. Detta faktum stör sig många på, som ändå med en dåres envishet hävdar att deras version av verkligheten visst är den korrekta och riktiga.

Det största problemet med subjektiva erfarenheter är att detta är det enda vi har att tillgå. Vi kan inte jämföra våra minnen med ett hundraprocentigt återgivande av verkligheten för att sedan utvärdera huruvida vår upplevelse eller minnet av denna är korrekt eller ej, det är fullständigt omöjligt för oss att veta om det vi minns är korrekt återgivet eller om det faktiskt ens har inträffat. Minnen etsas inte fast i oss, de förändras hela tiden, varje gång vi berättar om dem, och skulle vi dokumentera något vi varit med om idag och sedan göra det igen om tio år skulle vi tydligt se att minnet hade förändrats.

Vad som är intressant med allt detta är att alla områden där man sysslar med trams och bedrägeri är mer eller mindre helt och hållet beroende av vårt bristfälliga minne och våra privata upplevelser. Allt från kontakt med andar och fjärrsyn till tarotkortsläsning och astrologi är helt och hållet beroende av det faktum att vi allt för ofta är villiga att vända verkligheten ryggen så snart vi tror att vi upplevt något som de facto inte går att förklara. För är vi minsta lilla lagda åt att acceptera någon form av struntfylld irrationalism så krävs det inte mycket för att vi ska trilla dit med buller och bång.

När man debatterar dessa påhitt med troende brukar det väldigt ofta sluta med att man erbjuds delta i verksamheten, i syfte att övertygas av sina erfarenheter. Strunta i att spöken är omöjliga, sitt med på en session och låt dina bristfälliga sinnen finna sin egen sanning, den där sanningen som inte är förankrad i verkligheten men likväl i ditt huvud. För det är detta man måste skriva under på för att vara troende; den felaktiga inställningen att personliga erfarenheter trumpar logik, rationellt tänkande och framför allt verkligheten.

Men jag har inte den inställningen. Jag värderar självklart mina erfarenheter och minnen, men jag accepterar samtidigt att de är bristfälliga, långt ifrån perfekta och i mångt och mycket säkerligen rakt av felaktiga. Detta är dock inte helt enkelt, för det är väldigt lätt för annars rationella människor att charmas av sina egna erfarenheter, för det är ju som sagt det enda vi har. Och då ter det sig ju en aning sorgligt på sitt sätt att de är så fantastiskt oanvändbara.

Det enda man behöver göra i en debatt för att trycka hål på erfarenhetsbubblan är att spekulera i hur världen skulle se ut om alla människors erfarenheter helt plötsligt stämde och var korrekta. Alla religioner skulle helt plötsligt vara sanna, allt vi idag känner som trams och irrationalism skulle även det vara totalt sant. Man skulle kunna bota cancer med thé-blad, MS med vitt ljus, hitta alla borttappade människor i världen på några minuter med hjälp av medium, finna oändliga rikedomar med slagruta, garantera rakt igenom god hälsa för alla med allt från magnetarmband till identifikation av hartmannkors, osv osv osv.

Listan skulle vara oändligt. Men det är den inte. Och varför vet ni ju redan, om ni tänker efter.

Kreationism är inte ett alternativ till evolutionsteori

Idén att kreationism bör presenteras sida vid sida med evolutionsteori är vanligt förekommande bland just kreationister. Få icke-kreationister köper detta, oavsett vilken tro man kan tänkas ha i övrigt, och med goda skäl. Dock kan det vara svårt att exakt sätta fingret på varför icke-acceptans är det korrekta synsättet i sammanhanget.

Problematiken finns inom många andra områden också, säkerligen inom alla områden där verkligheten konstant behöver konkurrera med trams. Den grundläggande principen går nämligen att applicera utan några som helst problem på inbillade motsättningar som homeopati kontra evidensbaserad medicin exempelvis. Åter igen, för den oinsatte, och ibland definitivt även för den insatte, kan det vara väldigt vanskligt att inte bara förklara att dessa saker inte gör att jämföra, utan även att förklara varför dessa saker inte går att jämföra.

Först och främst måste vi titta på vem som kan besitta en föreställning. Alla har idéer om hur verkligheten ser ut, och vad som skiljer dessa idéer åt är i regel hur man kommit fram till dem. Jag kan exempelvis påstå att gevärskulor är helt ofarliga, men detta påstående skulle jag nödvändigtvis ha funnit stöd för endast i min egen fantasi, då man inte behöver studera underlaget speciellt länge för att inse motsatsen. Jag kan nå rätt slutsats här (dvs att gevärskulor är väldigt farliga om de avfyras) utan att för den sakens skull ha någon som helst erfarenhet av gevär eller vapen över lag. Dessa två idéer, alltså farlighet kontra ofarlighet, behandlar precis samma område men har totalt olika ursprung. Är de då konkurrerande idéer? Nej, självklart inte.

Vi kommer ett steg närmare pudelns kärna när vi funderar på vilka som faktiskt är kreationister. Faktum är ju att alla kristna definitivt inte är kreationister, det finns många framstående kristna som absolut inte är det. Hur många ateister är kreationister? Gissningsvis inga alls, och skälet till detta är helt enkelt att kreationism är en religiös idé. Vad kreationister försöker få det till, just för att göra dessa saker jämförbara, är att måla upp det som att evolutionsteori är en ateistisk idé, vilket det alltså bevisligen inte är. Evolutionsteorin är på bred front accepterad även bland troende.

Likväl som många kreationister försöker måla upp kreationism som vetenskap så försöker man lika ansträngt att få det till att evolutionsteori är en religion. En idé som skulle vara ”minst lika orimlig som kreationism”, följt av en drös påståenden där det ena är mer lögn än det andra. Moralens väktare har misstänkt ofta svårt att hålla sig till sanningen.

Så, kort och koncist: Kreationism är tro och evolutionsteori är vetenskap. Kreationism är påhitt och evolutionsteorin är ett faktum. Att jämföra dessa två saker är som att försöka jämföra doften av oregano med färgen röd.

Osannolika dumheter

Miraklens tid är inte förbi, jag ska nu visa dig något som kommer få dig att tappa andan. Det jag nu ska visa dig har jag inspirerats till från flera håll. Dels har den onaturligt solbrända riksstjärten Björn Ranelid inspirerat mig, men jag drar också inspiration från alla de kreationister som använder sannolikhetsargument när de försöker försvara sina sagor.

Vad jag har gjort, och ja, jag har faktiskt gjort det, är att jag har slagit en tärning 101 gånger och noterat resultatet. En helt vanlig tärning med sex sidor, och resultatet blev som följer:

3 2 5 1 5 2 4 1 5 4
2 6 5 4 4 4 3 1 1 6
6 6 3 6 3 5 3 5 1 6
1 5 5 1 3 5 6 5 6 4
4 4 4 2 6 1 2 1 3 3
3 1 1 4 4 3 6 6 3 6
6 1 3 3 6 1 2 3 1 4
1 2 1 6 5 2 1 5 4 1
3 2 5 6 1 4 2 2 4 1
5 4 4 2 4 6 2 2 1 6

Anledningen till att jag ville dela detta med just dig är att denna sekvens i sig är helt fantastisk. Oddsen för att jag skulle slå just denna sekvens är nämligen ungefär 1 på 4*10^78. Jag tror inte att du riktigt uppskattar hur enormt fantastiskt detta är!

Vi kan jämföra med universum. I den delen av universum som är observerbar för oss från Jorden beräknar man att det finns ungefär 10^80 atomer. Oddsen för att jag skulle slå just precis sekvensen ovan är alltså ungefär de samma som att jag ber dig att på slump välja en atom i den observerbara delen av universum, sedan väljer även jag en, och vi råkar välja samma.

Problemet med att resonera på detta sätt är att ALLT är extremt osannolikt. Allt vi gör, alla vi träffar, allt vi har för oss är, i efterhand, extrema osannolikheter staplade på varandra. Vad detta betyder är egentligen bara att saker och ting inträffar, inget mer, eftersom extrema osannoliheter är oundvikliga i det stora hela. Ovanstående logik används dock av troende världen över som en sorts bevis på att just deras bullshit-föreställning om hur världen är beskaffad faktiskt är den korrekta. Just inom religion kan man ofta se osannolikhetsargumentet användas, i stil med att vår existens är så osannolik att det måste finnas en gudomlig förklaring.

Så, min sekvens ovan, kräver den en gudomlig förklaring? Nej, självklart inte. Och jag kan fortsätta slå tärningen, icke att förglömma. Jag kan slå den en hel dag och nå sådan astronomisk osannolikhet att man nästan skulle kunna kalla den omöjlig. Men poängen är ju den att om jag fortsätter slå tärningen så är det ju faktiskt så att denna extrema osannolikhet i sig är helt oundviklig. Varför? Jo, för att saker och ting inträffar, som sagt.

Att spå sekvenser som dessa på förhand vore mer eller mindre omöjligt, det kan vi nog alla vara överens om, men märk väl att det inte är vad dem som använder argumentet hävdar att man kan. Man försöker applicera sannolikhet på historiska händelser, vilket jag tror de flesta som läst detta nu skulle hålla med om är ganska meningslöst.