Till förvillarnas försvar

Idag gick föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) ut med vilka som utsetts till Årets förvillare och Årets folkbildare 2014. Årets folkbildare för 2014 blev, inte helt oväntat, den alldeles utmärkta Viralgranskaren i Metro. Årets förvillare 2014 var dock lite mer oväntad, då den titeln gick till TV4 Nyhetsmorgon.

Utmärkelsen av TV4 Nyhetsmorgon som Årets förvillare har redan rönt ganska stor uppmärksamhet, och i DN fick TV4 försvara programmet, och gjorde det. I DN konstaterar Linda Strand Lundberg (föreningens ordförande), helt korrekt, att felaktiga råd och rekommendationer kan göra exempelvis psykisk ohälsa värre, och det var då denna kritik man gärna hade sett att TV4 bemöter.

Viveka Hansson, en av programdirektörerna på TV4, bemötte kritiken såhär:

– ”Nyhetsmorgon” sänder drygt 60 000 minuter tv om året, reklam ej inräknad. Här kritiseras ungefär 57 minuter av dessa tusentals. Det är väl egentligen ett ganska gott betyg åt ett program med så mycket innehåll som spänner över många genrer. Sedan har jag stor tilltro till våra tittare. De förstår nog skillnaden på ett vetenskapligt inslag och ett där Dermont Clemenger sover i spökhus. ”Nyhetsmorgon” är ett program som ska pendla mellan diskussion om regeringskris, lättsammare inslag och humor. Det förstår tittarna, skriver hon.

Detta är på många sätt att anmärkningsvärt resonemang, och det anmärkningsvärda i det konkretiseras bäst genom att applicera det på i princip vad som helst utöver det aktuella ämnet.

Betänk en situation där jag står åtalad för mord. Till mitt försvar anför jag att jag vid mina 34 år i livet levt ungefär 17 870 400 minuter, och endast under en endaste ynka minut av dessa har jag huggit en annan människa i huvudet med en yxa. Bör rätten fokusera på de 17 870 399 minuter när jag inte sysslat med bestialiska mord, eller bör fokus ligga på den minut när jag faktiskt gjorde det? Vad är jag för sorts människa om jag på fullaste allvar anser att det är ett gott betyg för min person att jag i princip aldrig sysslar med bestialiska yxmord?

Ser man sig som en seriös mediekanal så är 57 minuter av innehåll som kan skada tittarna allvarligt 57 minuter för många. Detta anser uppenbarligen inte Viveka Hansson, eller så basunerar hon endast ut företagets officiella ståndpunkt i frågor som dessa, vilket är minst lika anmärkningsvärt.

När titeln Årets förvillare presenteras hoppas jag alltid på två saker. Först att det är rätt person/organisation som får titeln, sedan att de lär sig något av titeln. TV4 och Nyhetsmorgon har förankrat första punkten, nu är jag försiktigt positiv till att även den andra går hem.

Annonser

Homeopati är allt annat än seriös verksamhet

För några dagar sedan skrev sidan Dagens Homeopati om en incident som inträffat på den nyligen upprättade Homeopatiakuten. Enligt utsago var det en person som gick dit utan att egentligen vara sjuk, dock kan jag väl känna att det är sådana kunder man bör ha när man säljer medicin som inte egentligen är medicin.

Under denna ”artikel” ställs det lite frågor. Jag har också frågat, men Marina Szöges, som driver sidan, släpper inte igenom inlägg med frågor hon inte tycker att hon kan besvara. Den riktiga läkaren Mats Reimer lyfter fram en fråga som är högst relevant: ”Ni som inte är legitimerad sjukvårdspersonal lyder väl inte under någon sekretesslagstiftning?”. Szöges släpper igenom frågan, men besvarar den med en lögn.  Juridiskt sett så faller homeopati in under Patientsäkerhetslagen, men eftersom precis vem som helst kan kalla sig homeopat och sälja preparaten så finns det ingen kontroll alls över titeln och dess utförande. Följande står att läsa under 12 §:

”Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja vad han eller hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden.”

Men homeopatin tillhör som bekant inte sjukvården. Så, svaret är att nej, juridiskt sett har du inget skydd av någon sekretess när du går till en homeopat. Detta tror jag att väldigt många inte känner till, alternativt att de låter sig luras av homeopaternas lögner.

Detta är dock inte vad som är mest uppseendeväckande med artikeln i fråga. Notera att vårdgivarna varit misstänksamma mot den person som besökt deras akutmottagning, och valt att leta rätt på personen på Internet. Såhär säger de själva:

”Det är ganska lätt att hitta folk på nätet idag, även om de uppträder under falskt namn. Så vi vet att den patient som satt framför oss, heter inte det som personen ifråga uppgav.”

Vad personalen på Homeopatiakuten gjort är alltså att man sökt upp en patient på Internet efter patientens besök. Känns inte det lite obehagligt? Skulle du vilja söka upp en vård där du googlas efteråt? Kan säga att om jag fick reda på att min lokala vårdcentral jobbade så hade jag blivit mäkta upprörd. Men jag förväntar mig inte detta av en seriös vårdgivare heller.

Men min kommentar då (var egentligen två), den som inte godkändes i modereringen… Var den hård, elakt formulerad, eller varför godkändes den inte? Döm själv:

sekretess

 

Men det är klart, man kan ju inte släppa igenom vad som helst.

Den tendensiösa människan

Gissningsvis är du en person som genom livet träffat andra människor. De flesta av oss är sådana personer. I dessa relationer med andra lär man sig i regel ganska snabbt karaktäristiska drag som individer har. Du kanske känner Åke, som tenderar att köpa ny bil för att sälja den tre månader senare, och när du hör om detta för tredje gången kan du säga med stor säkerhet att detta beteende är typiskt Åke. Om du funderar bara en kort stund på de relationer du har aktiva i ditt liv just nu så kan du garanterat komma på typiskt beteende som du associerar till var och en av de individer du har regelbunden kontakt med.

Alla människor har detta. Alla människor har beteenden som är typiska för dem som individer, men medan dessa beteenden kanske gör oss unika inom den omedelbara umgängeskretsen så kan vi samtidigt räkna med att flera människor delar dessa specifika karaktäristiska drag. Även om agerande knutet till bilhandel är sådär jättekaraktäristiskt för mänskligheten som helhet så finns det saker vi människor tenderar att göra som jag tycker är intressanta. För på en större skala kan man avgöra vissa drag som karaktäristiska för mänskligheten som enhet, vilket är vad jag tänkte gå in på lite närmare.

Människan har god fantasi och är en mycket bra historieberättare. Vårt psyke påverkar oss enormt mycket, och ofta är det inställning och mental ork som är viktigare än rent fysiska faktorer. Vi tenderar dock att nyttja vårt psyke på enligt min mening fel sätt i många lägen, och alldeles för lite i ännu fler lägen. Den mentala kapacitet vi har tenderar vi åsidosätta för att underhålla idéer och fantasier som ter sig mer bekväma och behagliga än rimliga och verklighetsförankrade.

Tron på spöken och liknande företeelser är ett mycket bra exempel på detta. Spöktro i den moderna formen som visar sitt fula ansikte i program som Det Okända och liknande är ny, för bara några hundra år sedan var det inte spöken man ”visste” knackade i väggarna och smög runt på gården, då var det hustomtar och troll som bråkade med oss. Människor svor vid att de sett tomtarna med sina egna ögon, säkerligen med samma trovärdighet och inlevelse människor idag påstått att de sett spöken. Vi tror inte längre på tomtar och troll, det är åtminstone ingen folktro längre. Så, bara genom att studera historien, utan att lägga någon egentlig vikt vid huruvida spöken eller tomtar existerar, kan vi konstatera följande tendenser hos människan:

  • Människan är benägen att hitta på företeelser som kallas övernaturliga.
  • Baserat på grumlig information kan vi fylla vår upplevda verklighet med fantasiväsen.
  • Vi kan övertyga oss själva om att vi sett något som inte existerar och som vi heller inte egentligen sett.

Notera nu att för att konstatera ovanstående behöver man inte göra något annat än att ta historien i beaktande. Såvida man inte hävdar att alla väsen (vättar, älvor, tomtar, troll, småknytt osv osv) existerar så finns det ingen annan logisk slutsats än ovanstående, oavsett vad man tror på.

Låt oss ta resonemanget vidare och titta på mänskligt läkande och medicin. Det finns tusentals alternativmedicinska behandlingsmetoder världen över, vissa har övergivits helt och hållet, andra praktiseras än idag. Åderlåtning är en personlig favorit, en metod som framhölls som ytterst förträfflig tills för bara några hundra år sedan, när evidens inom medicinen blev allt viktigare.

Gott om metoder som praktiseras även idag saknar helt evidensbas. Man utgår inte från vetenskap, utan från vad metodens nyttjare säger om den. Detta beror naturligtvis inte på att vetenskap är dyrt att bedriva, för det är det inte, utan snarare beror det på att de rön man skulle få fram via denna metod inte skulle stämma överens med den upplevelse man har av sin produkt och/eller metod.

Men inte heller här behöver vi egentligen gå in på huruvida exempelvis homeopati fungerar eller ej, vad som är intressant är vad vi kan lära oss genom att titta på vilka tendenser människan har inom det medicinska området:

  • Människan är benägen att hitta på medicinska metoder som är verkningslösa eller rent av farliga.
  • En metod behöver inte ha en faktisk inverkan på oss för att vi ska uppleva att den har det.
  • Människor försvarar ivrigt metoder de upplever fungera, även om de inte gör det.

Åter igen, för att avfärda ovanstående behöver du ha den inställningen att precis alla alternativa medicinska metoder är sanna och fungerande enligt vad som påstås om dem. Om du inte har den inställningen finns det ingen annan slutsats än att ovanstående är korrekt.

Men, sist men inte minst, den ultimata tendensen hos mänskligheten. Sidan Godchecker.com har i dagsläget katalogiserat över 3000 gudar, andar och demoner. Om jag minns rätt så finns det runt 2800 dokumenterade gudar som vi människor tillbett genom historien, gudar som en efter en hamnat på soptippen. Ofta har andra gudar tagit över, men den övertygelse människor haft om alla dessa gudars existens kan inte förbises. Detta är en av de absolut största tendenser vi har som art; tendensen att uppfinna gudar. Detta är något ingen människa kan förneka, då ingen människa tror på alla dessa ca 2800 gudar. Slutsatsen av detta blir:

  • Människan tenderar att uppfinna gudar, gudar som vi alla senare är överens om inte existerar.
  • Människan är så säker på sin guds existens att hen är villig att mörda, kriga och erövra i dennes namn.
  • Religioners påståenden strider inte bara mot vetenskapen, utan även mot varandra, vilket betyder att ett flertal idag existerande och praktiserade religionerna har fel i sina antaganden.

När man ser det på detta sätt blir det nog lite lättare att genomskåda dessa dumheter, det är åtminstone vad jag hoppas. Bedragare som spelar på saker vi tenderar att acceptera och anta som sanna har inga större problem med att inte bara övertyga oss om att verkligheten ser ut på ett annat sätt än vad den de facto gör, de har också lätt för att knyta oss till dem på ett sätt som gör att vi tar våra misshandlare i försvar. Människor försvarar påstådda medium för att de tror sig ha fått hjälp, likväl som de försvarar sin homeopat eller ställer sig bakom sin präst. Detta sker oavsett sanningshalten i det som påstås, just för att vi tenderar att tro på dessa saker.

Därför är det viktigt att vara uppmärksam. Inom de områden där vi tenderar att inte vara kritiska måste vi vara extra kritiska. Vi måste rannsaka oss själva och överväga om det kan vara så att våra övertygelser baseras på vilja och önsketänkande snarare än rimlighet och verklighet.

För rent krasst, vad är ”känt” om den kristna guden Jahve idag som inte var ”känt” om Thor under vikingatiden? Vad kan vi säga oss veta idag om kristallhealing som man inte visste om åderlåtning? Och hur mycket mer underlag finns det egentligen för spökens existens än tomtars existens?

Är det inte ärligt talat lite förmätet att tro att alla andra som hittat på företeelser innan just nu haft fel men att vi nu lyckats gissa rätt i våra antaganden och spekulationer?

Mitt blygsamma förslag är: Tendera mot skepticism istället.

Alla äkta medium borde mördas

Alltid när jag avfärdar mediala egenskaper brukar jag göra detta genom att helt enkelt framhäva det faktum att de inte används till något. Detta är i sig ett ganska kraftfullt argument, då allt som fungerar tenderar att faktiskt också användas till något, men att finna praktiska användningsområden för mediala egenskaper tycks vara stört omöjligt. Att det är på det sättet är i sig inte speciellt konstigt, eftersom mediala egenskaper är ren rappakalja.

Dessa egenskapers förespråkare ger naturligtvis inte upp så lätt, de  vet ju att de har dessa egenskaper, eller att de åtminstone existerar, och då fungerar som bekant inte så krass logik som jag demonstrerar ovan. Men låt oss då försöka med lite annan logik, som är ungefär samma spår fast andra änden av det.

Vi antar nu att alla tramsförespråkare har rätt; det finns människor med mediala egenskaper! Vi låtsas samtidigt att dessa egenskaper är så frustrerande oanvändbara på grund av andliga faktorer, säg att andarna inte gillar att vara till hjälp, de älskar dock billiga föreställningar och skådespel som lika enkelt kan åstadkommas utan deras hjälp. Anta detta. Men, problemet är ju det att dessa människor faktiskt, enligt egen utsago åtminstone, har lyckats utöva sina egenskaper under former som gör att de mer eller mindre säkert är på riktigt. Så uppenbarligen fungerar de ibland.

Så, antagandet är att ja, det finns mediala personer, många av dem vida kända för allmänheten, som faktiskt har dessa egenskaper. Hur långlivade skulle de bli?

Frågan kan vid en första anblick te sig kanske lite morbid och en aning omotiverad, men fundera på saken i några sekunder. Säg att det finns människor som kan kontakta en mördad människas spöke och på detta sätt få reda på vem mördaren är. Tänk dig att det finns människor vars medvetande kan lämna kroppen och ta sig in i låsta rum för att läsa diverse industri- och försvarshemligheter. Ponera att det finns människor som via någon ”astral form” eller annan term kan kasta in sin själ i ett rum och osynligt tjuvlyssna på hemliga konversationer. Vilket stort företag och vilken regering skulle inte vilja se denna person på botten av havet?

Skulle en enda person träda fram som faktiskt hade dessa egenskaper, och det lär ju ha framkommit för längesedan om så vore fallet, så skulle denna person försvinna på nolltid, eller begå självmord genom att ramla ner för ett hisschakt. På några pistolkulor. I en svart sopsäck. Men inget sådant händer. Alla dessa tokar får i lugn och ro fortsätta sitta i sina små källarlokaler och pressa pengar ur änkor för att de kan lura ur dem vad deras män hette. De får fortsätta stå i TV och paradera sin värdelösa humor samtidigt som de parasiterar på de sökande och undrande. Av någon anledning så bryr sig inte världssamfundet om de potentiellt mest fantastiska och revolutionerande egenskaper som någon någonsin haft. Varför är det så?

Jo, för de är bedragare, och bara bedragare. Och tur är väl det, för dem.

Erfarenhetshybris

Jag har under senaste tiden debatterat mer än jag brukar på nätet, med allt möjligt löst folk. Det kan handla om allt möjligt egentligen, men vad som i princip alltid framförs som relevant i sammanhanget är vad personen jag debatterar med har upplevt.

Upplevelser är i sig svåra att bemöta och rakt av omöjliga att egentligen ta ställning till och utvärdera, då de är helt individuella och privata. Två människor kan beskriva samma händelse på totalt olika sätt, trots att händelsen inte rimligtvis kan ha inträffat på mer än ett sätt. Verkligheten är väldigt vrång när det gäller att anpassa sig efter vår uppfattning om den, den tenderar att vara statisk oavsett vad vi tycker och tänker. Detta faktum stör sig många på, som ändå med en dåres envishet hävdar att deras version av verkligheten visst är den korrekta och riktiga.

Det största problemet med subjektiva erfarenheter är att detta är det enda vi har att tillgå. Vi kan inte jämföra våra minnen med ett hundraprocentigt återgivande av verkligheten för att sedan utvärdera huruvida vår upplevelse eller minnet av denna är korrekt eller ej, det är fullständigt omöjligt för oss att veta om det vi minns är korrekt återgivet eller om det faktiskt ens har inträffat. Minnen etsas inte fast i oss, de förändras hela tiden, varje gång vi berättar om dem, och skulle vi dokumentera något vi varit med om idag och sedan göra det igen om tio år skulle vi tydligt se att minnet hade förändrats.

Vad som är intressant med allt detta är att alla områden där man sysslar med trams och bedrägeri är mer eller mindre helt och hållet beroende av vårt bristfälliga minne och våra privata upplevelser. Allt från kontakt med andar och fjärrsyn till tarotkortsläsning och astrologi är helt och hållet beroende av det faktum att vi allt för ofta är villiga att vända verkligheten ryggen så snart vi tror att vi upplevt något som de facto inte går att förklara. För är vi minsta lilla lagda åt att acceptera någon form av struntfylld irrationalism så krävs det inte mycket för att vi ska trilla dit med buller och bång.

När man debatterar dessa påhitt med troende brukar det väldigt ofta sluta med att man erbjuds delta i verksamheten, i syfte att övertygas av sina erfarenheter. Strunta i att spöken är omöjliga, sitt med på en session och låt dina bristfälliga sinnen finna sin egen sanning, den där sanningen som inte är förankrad i verkligheten men likväl i ditt huvud. För det är detta man måste skriva under på för att vara troende; den felaktiga inställningen att personliga erfarenheter trumpar logik, rationellt tänkande och framför allt verkligheten.

Men jag har inte den inställningen. Jag värderar självklart mina erfarenheter och minnen, men jag accepterar samtidigt att de är bristfälliga, långt ifrån perfekta och i mångt och mycket säkerligen rakt av felaktiga. Detta är dock inte helt enkelt, för det är väldigt lätt för annars rationella människor att charmas av sina egna erfarenheter, för det är ju som sagt det enda vi har. Och då ter det sig ju en aning sorgligt på sitt sätt att de är så fantastiskt oanvändbara.

Det enda man behöver göra i en debatt för att trycka hål på erfarenhetsbubblan är att spekulera i hur världen skulle se ut om alla människors erfarenheter helt plötsligt stämde och var korrekta. Alla religioner skulle helt plötsligt vara sanna, allt vi idag känner som trams och irrationalism skulle även det vara totalt sant. Man skulle kunna bota cancer med thé-blad, MS med vitt ljus, hitta alla borttappade människor i världen på några minuter med hjälp av medium, finna oändliga rikedomar med slagruta, garantera rakt igenom god hälsa för alla med allt från magnetarmband till identifikation av hartmannkors, osv osv osv.

Listan skulle vara oändligt. Men det är den inte. Och varför vet ni ju redan, om ni tänker efter.

Kvack! – Ännu en podcast

I somras fick jag en idé. Detta händer med jämna mellanrum, men denna kändes fullt genomförbar. Idén var att starta en ny, skeptisk podcast som skulle skilja sig lite från de andra som fanns. Tanken var att det skulle vara en podcast med fokus på veckan som gått, och kommentarer om detta. Kommentarerna skulle vara lite som mina reflektioner här på bloggen, alltså lite mer raljerande än vad poddlyssnare kanske är vana vid.

Jag frågade Frida om hon ville vara med, hon bloggar annars på skepchick.se och har en del att säga om både det ena och det andra. Tanken var dock att vi skulle vara tre i den permanenta panelen, och jag frågade då Henrik, som jag var bekant med sedan tidigare genom 1023.se, bland annat. Henrik tackade också ja omedelbart, och cirkeln var sluten.

Sedan gick det ganska fort. Vi skaffade lite ny utrustning, spelade in testprogram, registrerade domäner och allt sådant som hör till, och nu har vi faktiskt redan kört till program 10 (program 11 spelades in idag). Trots att vi inte funnits så förbannat länge så har vi redan fått hundratals lyssnare, vi har uppmärksammats vitt och brett i skeptiska kretsar, samt att vi under de senaste veckorna legat under ”New & Noteworthy” på iTunes förstasida. Kul! Vi får också väldigt bra feedback och känner att vi blir bättre och bättre för varje program vi spelar in. Det riktiga hästjobbet gör dock Henrik, som redigerar programmen så att de blir trevliga att lyssna på.

För mig känns det som att podcasten fått precis den ton och inriktning som jag tänkt, samt att formatet verkar passa de andra panelisterna perfekt. Podcasten är vad den är tack vare oss alla tre, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Så, om du vill höra en podcast som är lite i samma ton som denna blogg, gå till kvackyou.se, eller till iTunes och prenumerera på podcasten. Betygsätt oss gärna på iTunes också, det tycker vi är kul!

Sällan fjärrskådad idioti

Igår rapporterade Aftonbladet om en familj i Luleå som förlorat sin bil, bilen blev helt enkelt stulen. Artikeln är nu uppdaterad, och det finns lite att säga om detta ärende.

Händelseförloppet beskrivs av de berörda som att bilen stals, mannen ringde polisen och kvinnan ringde en siare. Siaren gav dem information som denna: ”det var en ung person, mellan 20 och 25, som hade tagit bilen” och att bilen fanns ”på en parkeringsplats, vid tallar, nära hus och vatten”.

Vid en första anblick kan detta låta specifikt, och det är också vad troende hävdar att sådana utsagor är. Låt oss då titta på en satellitbild över Luleå, med terräng:

Oavsett om du är troende eller ej, känns det som en högoddsare att dra till med tallar, hus och vatten? Jag är inte heller speciellt frågande till att tjuven skulle vara mellan 20 och 25 år gammal, då detta säkerligen inte är en speciellt ovanlig åldersgrupp för denna typ av brottslingar.

Men, det finns andra intressanta aspekter av det hela. Det mest intressanta är minnet. Alla människor har vad som kallas för kognitiv bias, vilket betyder att vi helt enkelt uppfattar det som stämmer överens med våra övertygelser mycket bättre än det som inte gör det. Om saker har sagts eller inträffat som strider rakt mot vad vi är säkra på är verklighet så tenderar vi sortera bort detta helt och inte alls minnas att det har inträffat.

Just på grund av ovanstående är anekdoter oanvändbara i sammanhang där man ska avgöra huruvida något inträffat eller ej, eftersom minnen inte bara lagras felaktigt, de förändras också över tid. Jag har själv stött på fall där jag blivit på det klara med att saker jag minns väldigt tydligt aldrig har inträffat, och detta är jag  inte alls ensam om.

Så, hur fortlöpte egentligen konversationen mellan brottsoffret och siaren? Det vet vi inte, eftersom båda är troende och har modifierat sina minnen därefter.

Det tråkiga med det hela blir snabbt uppenbart i artikelns kommentarsfält, dock. Väldigt många vilsna människor vill så enormt gärna tro på företeelser som dessa att de hugger efter precis vilka halmstrån som helst, och det är trist tycker jag. Det är trist att människor ibland inte kan finna sådan trygghet och ro i den fantastiska verklighet som faktiskt finns att upptäcka, så att de känner behov av att fly till en alternativ sådan.

Så det tråkiga är inte att man behöver ta diskussionen, för det är jag van vid, och gör det gärna. Det tråkiga är att det behövs.