Daniel ler minsann inte längre

För rätt precis ett år sedan sköt polisen i Lindesberg ihjäl 22-årige Daniel i Lindesberg. Nu när den ack så dåligt oljade rättsapparaten snurrat färdigt kom man, inte helt förvånande, fram till att polisen som sköt ihjäl Daniel inte gjort något fel.

Naturligtvis rapporterar Aftonbladet om händelsen. Totalt fem artiklar har skildrat dödsskutningen, och av dessa fem fördelar det sig så rättvist att fyra av artiklarna handlar om att Daniels föräldrar påstår att polisen ljuger, samt spyr annan galla över rättsväsendet och poliskåren. Den sista, och väldigt ensamma artikeln, försöker skildra vilka omständigheterna runt detta egentligen var, men det är som vi alla märker inte riktigt lika intressant som att sprida föräldrarnas ytterst subjektiva syn på händelseförloppet.

Här finns den senaste artikeln, samt länkar till de övriga: http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,787274,00.html

Det finns många saker här jag tycker är intressanta. Den mest intressanta måste vara att föräldrarna ansåg att sonen blev så hotfull och okontrollerad att man var tvungen att kontakta polisen, men när polisen sedan agerar så var hotet tydligen inte alls så framträdande längre.

Det jag frågar mig är lite försiktigt hur jag själv skulle reagera. Om vi låtsas att en irrationell galning springer mot mig, viftandes med två knivar, samt att jag har ett vapen i händerna, skulle jag inte frestas att använda detta vapen då? Visst, föräldrarna menar på att det var faktsikt fyra poliser, och fyra borde kunna hantera en, men vill jag verkligen riskera att det är just mig han sätter första kniven i? Nej, faktiskt inte.

Ett annat argument i fallet var också då att det fanns ju faktiskt en stängd grind mellan Daniel och poliserna. Detta för mig tillbaka till den tid i mitt liv då jag var med och monterade isär fyrverkerier och slängde in dessa på folks altaner när de i lugn och ro tittade på TV. När man springer för glatta livet, med motivationen och adrenalinet på topp, vad är en stängd grind för hinder, egentligen? Inget alls.

Jag förstår att föräldrarna är förbannade över att deras son rycktes ifrån dem på det sätt som det gjordes, men ingen tjänar något alls på att skapa förakt för polisen och deras metoder. Man har gjort bedömningen att polisena agerade korrekt, punkt slut. Sedan tycker jag det är trist att Aftonbladet adderar till misstron genom att publicera de sedvanliga helhylle-bilderna på Daniel, naturligtvis ler han stort på bilden och ser hur from ut som helst. Annat hade det ju varit om bilden visat när han stod där frustandes ute på gården med en kniv i vardera näven och vrålade som en galning. Men det passar inte i media.

Poliser är varken bättre eller sämre människor än oss andra. De har piratkort till parabolen, de kopierar filmer och kollar med ungarna på helgerna osv, de kommer från samma pool som vi andra. Således reagerar de också som vi gör, och man kan inte förvänta sig annat heller. Vad vi dock måste ge dem är förståelse, eftersom polisen är en av samhällets stöttepelare, och ibland krävs det att man försöker sätta sig in i deras yrke och deras yrkesroll.

Naturligtvis trist att det ska behöva gå så långt som det gjorde med Daniel, men förr eller senare händer det, det är ofrånkomligt. Och det är i det läget vi måste acceptera att polisen gör sitt jobb, samt låta dem göra detta, oavsett om grinden är stängd eller ej.

Svenska polisen är tragisk

Polisen vi har i Sverige är tragisk. Här är ett pinfärskt exempel på detta:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,703963,00.html

När en grupp människor kan gå på och misshandla ett gäng poliser så är det något som är väldigt, väldigt fel.

Var finns staken i den svenska poliskåren egentligen? Var finns den politiska kraften att säga ifrån, att slå tillbaka? Folk ska inte vara rädda för polisen, tvärt om, men de ska banne mig ha respekt för yrkeskåren. En respekt jag anser saknas nästan helt i dag.

Anledningarna till detta är många. En kan vara att de har tid att stå vid skolor och stanna en så man får blåsa i en alkomätare, men ringer man och har inbrott i bilen tar det ungefär en timma innan de kommer. Dessa saker är säkerligen politiska, och prioriteringar som beslutats högre upp i organisationen än vad sveriges polismän själva når, men det betyder inte att problemet inte bör, eller kan, lösas.

Polisen behöver också tänka betydligt mycket mer på PR, att göra reklam för sig. Anledningen är livsviktig, för om inte polisen ser bra ut för landets medborgare får de heller ingen respekt av medborgarna, och det är rent livsfarligt. Svenska polisen behöver organisera om sig, synas mer när det verkligen gäller, slå ett slag för de enstaka medborgarna. Visa att de finns där när vi behöver dem, inte att de bara finns där för att kontrollera så vi, de laglydiga medborgarna, inte druckit lite för mycket på firmafesten dagen innan.

Jag tycker exemplet i Aftonbladet-artikeln ovan är alldeles lysande. Polisen behöver inte nödvändigtvis döda, men tänk så mycket enklare situationen hade blivit om de haft tazers och pepparspray. Ingen mob som attackerar då inte, det blir snarare krokar i bröstkorgen och suga mark, eller blindande smärta i ögonen. Polisen ska stå rakryggad och stark, inte behöva krypa bort och ropa på hjälp.

Politikerna i Sverige behöver ta polisen på allvar igen, och ge dem de verktyg de behöver för att vara lite inspirerande. Hela samhällets stabilitet bygger på polisen, det är nog dags att man inser detta snart.