Omvänd bevisbörda kräver experter

Till och från exploderar debatten rörande ”paranormala fenomen” i kvällstidningarna. Det jag tycker är ganska irriterande med dessa saker är att till dessa påståenden och fantasier så är det samtidigt release-party för en uppsjö av förfalskade videos med ”spöken” i. Aftonbladet och andra seriösa publikationer tillkallar då allsköns experter som ska sitta med glasögonen på näsatippen och titta bekymrat på suddiga gestalter i bakgrunden som snabbt försvinner.

En video som fick extremt mycket uppmärksamhet involverade en yngre pojke från England. Aftonbladets expert gjorde snabbt bedömningen att det var MER sannolikt att videon var äkta, då pojken var just yngre. Tydligen är det lättare för spöken att visa sig för barn, eftersom de har mer ”öppet sinne” än vi vuxna (vi som kan tänka kritiskt). Debatten rasade i såväl svensk som engelsk media, och till slut visade det sig att det kanske var så att videon inte riktigt var äkta.

Den svenska komikern/illusionisten John Houdi (www.houdi.se) gjorde en egen variant av precis samma sak (notera inlevelsen och skådespeleriet):

Det man gör då efter att det klart konstaterats att detta var nog inte helt äkta är att man dumpar denna video och går vidare till nästa. Samma experter, liknande påståenden, samma skitsnack.

Först och främst kan vi klargöra att ingen video någonsin bevisats vara äkta. De skapas antingen med vilje, alltså för att bedra, eller så beror dessa ”fenomen” på störningar i utrustning eller andra faktorer. Men detta område drivs av att man på just paranormala fenomen applicerar omvänd bevisbörda, alltså att saker och ting uppfattas som sanna fram tills dess att tänkande människor kan styrka motsatsen.

Detta är dock ett helt falskt antagande, eftersom omvänd bevisbörda i sig är fruktansvärt orimligt. Men visst är det bekvämt att kunna påstå en massa smörja utan att behöva backa upp det med bevis, och sedan bara hoppa vidare till nästa påstående efter att detta effektivt raserats.

Jag ställer mig också väldigt frågande till hur man kan vara expert inom ett område som aldrig vunnit någon mark alls i fråga om relevans eller ens existens. Klart att det inte är svårt att vara expert på något man hittat på, det klarar vi nog alla skulle jag tro, men att i media benämna kvacksalvare och charlataner som experter bara för att de snackar tillräckligt mycket skit på så kort tid som möjligt är nästan förolämpande mot vårt kollektiva intellekt.

Dock befarar jag att vi aldrig kommer bli av med den här skiten, men jag tycker ändå det är dags att sätta ner foten och kräva bevis av dem som påstår sig presentera fakta. Vi tänkande individer behöver knappast anta försvarsställning bara för att folk påstår en massa saker, det är dags att inse att deras påståenden inte har någon bäring alls.

Skapligt skapande

En argumentation rörande existensen av gudomliga krafter handlar om skapande, och att en skapelse kräver en skapare. Jag har själv stött på det här argumentet, och även nyttjat vissa delar av det för att bevisa att just ingen gud existerar, men jag tänkte nu dissikera det ner i beståndsdelar, för inget argument tycks vara så nedslående men samtidigt förvånande abstrakt som just detta.

Argumentet brukar föras som så att man säger att en skapelse kräver en skapare, punkt. Man kan titta på en stol och säga att utan en skapare så hade stolen inte existerat. Något de flesta nickar instämmande till, men det rationella i oss säger ändå att detta kanske klingar lite falskt. Argumentet i sig är simplistiskt, och styrker egentligen bara tesen om sinneslaget hos den troende, men om vi tittar på argumentet som sådant så är det faktiskt intressant.

Jag kommer nu måla upp det påstående som man brukar argumentera med, samt följa upp med ett eget påstående.

Påstående 1: Mona Lisa hade inte existerat utan sin skapare, Leonardo DaVinci, alltså kräver skapelse en skapare.

Påstående 2: Två meteoriter kolliderar i rymden, och bitar bryts loss. Enligt påstående 1 har dessa då skapats, men händelsen krävde ingen skapare. Därmed är inte en skapare nödvändig.

Påstående 2 är intressant på fler än ett sätt, eftersom det faktiskt går ner på djupet i detta resonemang. DaVinci har när han målade Mona Lisa rent krasst sett inte skapat något alls, inga nya molekyler har tillsatts universum. Han har arrangerat molekylerna på ett annat sätt, men kan detta verkligen betecknas som skapelse? Ja, för oss människor är det ju det, eftersom det uppfattas så för oss, men skulle det väsen som skapat universum och alla komponenter det består av verkligen se omarrangerandet av atomer som skapande? Ytterst tveksamt.

På en väldigt grundläggande nivå kan vi alltså inte skapa alls, vi är oförmögna att göra detta. Då kan vi gå ännu ett steg längre i vår tankekedja och ställa oss följande fråga: Hur vet vi att något skapats, och att skapelse ens är möjligt? En mycket svår fråga, faktiskt. För det kan vi ju inte med säkerhet säga, det kan faktiskt vara så att vårt universum alltid bestått av X antal elementarpartiklar av olika slag, och alltid kommer att göra det.

Så, skapelseargumentet är inte direkt hållbart, på något plan, trots att det låter bra att slänga det ur sig i en debatt där folk inte hinner tänka eller resonera vidare runt det. Vad som dock övergår mitt förstånd är hur människor gång på gång kan förneka uppenbara sanningar och enträget vidhålla bristande och ofta rent korkade ståndpunkter. Detta hindrar dock inte mig från att tillsammans med många andra tänka lite längre och montera ner felaktiga argument och korkade resonemang.

Men att troende kommer med dumma argument kommer väl inte som en chock för många, förvisso.

Revolutionerande medicin med socker och stärkelse

Tänk dig vilka enorma pengar det finns inom medicin. Vi lägger enorma pengar på läkemedel och liknande substanser varje år, och i princip alla bidrar till denna bransch. Tänk dig då om det fanns ett läkemedel som kunde bota en hel uppsjö av tillstånd och sjukdomar, och att detta läkemedel var enormt billigt att tillverka och hade århundraden av medicinska studier i ryggen som otvivelaktligen bevisar dess effektivitet. Skulle inte DU vilja sitta på den skapelsen?

Jag vet att jag i mina kolumner brukar attackera ganska rakt på. Oftast är det religiösa eller säg mediala som får sig en välförtjänt känga, men jag tänkte att det spannet är ju ändå ganska begräsat. Denna kolumn är mer generell än så, eftersom den ämnar att attackera mer eller mindre alla. Ja, även dig. Och jag ska alldeles strax förklara hur.

Alla människor lider i olika grad av vad som kallas för konfirmationsbias. Vad detta betyder är att vi, baserat på våra egna önskemål och idéer, undermedvetet sorterar bort intryck och information som går alldeles för stick i stäv mot våra åsikter och tidigare erfarenheter. Ett universitet i USA testade detta genom att sortera in ett gäng studenter i två separata grupper. Ena gruppen var uttalat för dödsstraff, medans den andra var emot. Sedan fick grupperna ta del av studier och liknande i ämnet, båda grupperna fick exakt samma material, och vad som hände var att båda grupperna visade MER övertygelse om att de hade rätt i sin ståndpunkt efter att ha gått igenom materialet. Man misstrodde stuider och information som inte styrkte den föreliggande åsikten.

På samma sätt finns det gott om människor som anser sig veta att övernaturliga fenomen existerar, för att de har ”upplevt” detta själva. Det är tydligen den enda normen som krävs för att man ska kunna bedöma något som rätt och riktigt. Men då ska vi återgå till det läkemedel som jag inledde med. Läkemedlet finns, och studier visar att det botar/lindrar exempelvis muskelvärk, ledvärk, ryggont, depressioner, övervikt, migrän, magproblem och en rad andra problem. Åter igen, studier tyder väldigt klart på att detta läkemedel fungerar väldigt väl! Dess namn? Placebo. Alltså tabletter gjorda av antingen stärkelse eller socker, för att efterlikna andra mediciner, och för att kontrollera medicinernas verkliga effektivitet. Ska vi acceptera att den egna upplevelsen räcker som bevisbörda ska vi också accptera att placebo botar det mesta. Men det vet vi ju att det inte gör, likväl som vi alla då, egentligen, vet att våra egna upplevelser och åsikter i dessa frågor egentligen inte spelar någon som helst roll.

Men problemet kvarstår ändå, eftersom konfirmationsbias inte går att resonera med eller underkasta någon form av direkt logiskt resonemang. Klart är dock att besitter man kunskapen och kapaciteten att tänka kritiskt men väljer att inte göra detta så ligger något annat bakom, ett underliggande behov. Tänk på hur många som är säkra på sin sak, precis som man förr här i Sverige trodde på Tor och Oden så är självmordsbombarna i Irak lika säkra på sin sak som Åke Green är säker på att gud önskar att bögar ska stenas. Alla är så enormt säkra, men applicerar mer än gärna denna i oss inbyggda skepsis, som i regel är grunden i vad som faktiskt håller oss vid liv.

Så, trots att jag nu säkerligen attackerat dig och något du tror på så betyder ju inte detta att du är en idiot, eftersom i princip alla fungerar såhär. Låt det dock vara sagt att det heller inte är uteslutet…

Kon-teori

Vi ska börja med ett snabbt test. Detta fungerar bäst om du har en partner, och det är därför jag kommer att beskriva testet och utgå ifrån detta, men du kan även göra det på dig själv om en partner inte är tillgänglig. När jag säger partner så menar jag typ pojk-/flickvän osv. Så, det är jätteenkelt, börjar med att sätta långfingret i pannan, precis i mitten, där håret från huvudet möter själva pannan. Alltså hårfästet i sig. Rör sedan fingret i en cirkulär rörelse, väldigt löst, och kolla med din partner så att det känns men att du inte trycker för hårt. Efter att ha gjort detta i max 30 sekunder ska din partner känna sig lugnare, mer harmonisk och uppleva välbehag.

Detta fungerar, för jag har testat det själv, och detta test bevisar tveklöst min kon-teori. Teorin går ut på att kroppen är indelad i områden formade som koner, och att dessa koner hålls samman av osynliga ekorrar. Ekorrnarna förmedlar signaler via dessa koner, och vidare till andra koner, nedåt i kroppen. Huvudkonen sitter, som namnet antyder, i huvudet, och är vad som kallas för ”primär-kon”. Basen på denna kon sitter just där pannan möter hårfästet, och när man stimulerar denna punkt så sprider sig stimulansen, via ekorrarna och primär-konen vidare till resten av kroppen. Det faktum att det är behagligt när man gör detta bevisar kon-teorin.

Väldigt många vill nämligen göra gällande att detta, som jag beskriver här, är precis alla bevis man kan tänkas behöva för att stärka en teori. Reflexologi, zon-terapi, homeopatmedicin, akupunktur och liknande smörja använder precis samma modeller för att ”bevisa” sin egen effektivitet. Inom zon-terapi ser ”teorin” ut som så att hela kroppen har vertikala banor som är anslutna till punkter i fötterna, så därför går allt att behandla via fötterna. Medicinskt sett är detta rent nonsens, men eftersom de instrument de använder inom zon-terapin tycks ha effekt så måste de ju ha rätt!

Detta är inte mindre larvigt än att göra kopplingen mellan välbehag och osynliga ekorrar, bevisningen och rimligheten är fortfarande den exakt samma. Det finns ingen logik i världen som säger att bara för att den ena händelsen inträffar så måste den andra företeelsen också göra det. Men många, allt för många, tar dessa saker som bevis och är helt övertygade om sina metoders förträfflighet. Dock ska man inte glömma att på grund av att alla saker jag räknade upp ovan anser sig ha medicinska effekter så är de ofta rent av farliga, eftersom de hindrar de troende från att söka riktig hjälp, som faktiskt fungerar.

Nu tänker du kanske att jag överdriver lite, hur farligt kan lite akupunktur vara? Problemet med alla dessa behandlingar är att det uppmuntrar folk att inte söka riktig vård. Detta var vad Sylvie Cousseau från Paris gjorde 2001, när hon fick diagnosen HIV-positiv. En homeopat-läkare kunde enligt egen utsago bota henne med medicin och akupunktur, hon dog den 31 mars samma år. Behandlingen i sig då, kan den vara farlig? I maj 1995 så gick norska Jane Roe till en akupunktur-klinik, för att få avlastning från sin fibromyalgi. En av nålarna penetrerade hennes ovanligt tunna bröstkorg, och skadade hjärtat. Hon var död inom två timmar från detta ingrepp.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag känner att jag fått nog av detta skräp. Det behövs lagstiftning mot ALL form av kvacksalveri, onekligen. Säga vad man vill om kon-teorin, men den har åtminstone inte tagit död på någon. Ännu.

För snigeln är jag gud

I somras höll vi på och röjde i trädgården, och då upptäckte jag snabbt att det fanns en massa sniglar i vår kompost. Du vet, den typen som har skal. Jag tycker sniglar är rätt häftiga, så jag plockade upp en och satte den på handen en stund. Precis när jag skulle sätta tillbaka snigeln i komposten fick jag en fråga av flickvännen, vilket gjorde att jag mitt i handlingen stannade till, och snigeln blev hängandes i luften.

Då hände något ganska märkligt. Snigeln började nämligen sträcka sig ut ur skalet, rakt nedlåt, och sökte frenetiskt med sina känselorgan för att finna en plats att sitta stadigt på. Inget märkligt för mig, men förmodligen ganska märkligt för snigeln, för vad som slog mig i detta ögonblick var att detta är en sådan sak som snigeln inte råkar ut för i naturen, och därmed saknar en naturlig respons för. En kraft som snigeln inte kunde förklara har helt plötsligt lyft honom många gånger hans egen kroppslängd rakt upp i luften, och låter honom hänga kvar där. Hur skulle vi människor reagera om något sådant hände oss? Det vet vi nog alla.

Kruxet är att jag som individ och mitt handlade i det här fallet ligger utanför snigelns perception. Den har ingen naturlig respons på det jag gjorde med den, varpå den helt enkelt bara agerar, genom att söka fast mark. Rent säkerhetsmässigt hade det ju vara bäst att krypa in i skalet, men snigeln vet inte att jag kan släppa den rakt ner i en stenplatta, om jag är på det humöret.

Det finns gott om saker vi människor inte förstår och kan greppa. Naturlagarna är enormt mycket mer komplexa och invecklade än vad många av oss erkänner, och det är dessa som är våra egentliga gudar, våra universella styrobjekt, som tvingar oss att följa dess regler och bestämmelser. Vår perception och begränsade förståelse gör att vi instinktivt ersätter logik och faktiskt resonemang med en massa nonsens och påhittad smörja. De flesta, faktiskt nästan alla skulle jag tro, vet att det är påhitt, men många föredrar falsk kunskap och insikt framför det faktum att det är väldigt mycket vi faktiskt inte vet, och kanske aldrig kommer att veta heller.

För snigeln var jag gud i det läget när jag lyfte honom, för det påverkade snigeln på samma sätt som vi påverkas när vi drabbas av saker vi inte kan förstå eller rationalisera. Det kan handla om allt från ett dödsfall i familjen till ett UFO som grannen hävdar sig ha sett. Även om man inte vet exakt vad det var så kan man konstera att något var det, och tro mig när jag säger att det finns alltid någon som står och lyfter en i skalet.

Tänk då om sniglarna hade precis de förutsättningar som vi har, och sin egen erfarenhet. Vissa sniglar hade blivit nyfikna och försökt ta reda på vem jag är och hur jag fungerar, när snigeln berättade om hur jag lyfte upp den. Andra sniglar hade hittat på en snabb förklaring, jagat ner andra sniglar och dödat dem som inte trodde på deras förklaring, samt förklarat för resterande sniglar hur jag, lyftaren av skal, vill att de ska leva för att undvika evig tortyr och förbannelse.

Men det gör inte sniglarna. Och på det sättet är de smartare än många av oss.

Sverige behöver exportera mer vapen

Nyligen slog aktivitsgruppen Ofog till mot vapentillverkaren Bofors, i Eskilstuna och Karlskoga. Eftersom jag kommer från Karlskoga så har jag haft en del med Bofors att göra genom åren, precis som de flesta som kommer från den staden. Detta betyder dock inte att jag har några direkta band till vapenindustrin, men jag har praktiserat på Bofors, känner lite folk inom företaget och har en del släktingar som jobbat/jobbar där.

På ett forum var det nyligen en kille från just Ofog som ville ha information från personer som haft anknytningar till Bofors. Han ville starta en mail-konversation med vederbörande, och undertecknad kunde självklart inte motstå den frestelsen, trots att mina band till företaget som sagt var lite svaga. Han ville ha reda på en massa saker om vilka länder man exporterade till osv, saker jag av självklara skäl inte kände till, men han ville också veta min egna syn på vapenexport. Den fick han, och det var sista gången han hörde av sig.

Alla dessa grupper som är övertygade över sin egna moraliska överlägsenhet känner att de har rätt att agera utanför lagarnas och samhällets ramar. Det är bara att se på aktivister som släpper ut minkar, bränner slakterier, skjuter abortläkare osv, exakt samma typ av folk. Människor som enligt sig själva styrs av ett högre kall än vad som faller inom den Svensson-moral som man så aktivt förkastar och ratar som både ogenomtänkt och ofta rent av elak eller farlig.

Gruppen Ofog är det ingen skillnad på, de är precis likadana. För vad det handlar om är ett ställningstagande följt av skuld. Man känner att eftersom man är del av samhället som begår de handlingar man strider mot så är man också medskyldig till dessa handlingar. Därför bygger grupperna upp ett hat även mot samhället, mot människor utanför gruppen och mot mer abstrakta strukturer, som ”staten” och fri handel. För i princip alla aktivister HATAR fri handel. Mer om detta lite senare.

Tillbaka till vapenindustrin. Ofog tar upp ett vanligt argument på sin hemsida, detta lyder (typ): ”Om inte vi exporterar vapen kommer någon annan att göra det”. Svaret Ofog ger på detta argument är att det är inte ett bra argument att genomföra en omoralisk handling bara för att någon annan gör det istället annars. Och visst, så är det ju, låt mig förklara min syn på det argumentet. Sverige är en mycket framstående nation på den tekniska sidan, som på i princip alla andra sidor. När vi tillverkar vapen gör vi det med extrem noggrannhet och teknologiskt kunnande. Argumentet för att vi ska göra det istället för någon annan är därmed just detta, att de vapen vi tillverkar inte skadar oskyldiga i alls samma utsträckning som mindre avancerade vapen gör, och att vi därmed, paradoxalt nog, räddar liv med vår vapenexport.

Vapen kommer alltid att finnas, det kan vi kallt konstatera. Att utgå ifrån att människor inte krigar utan vapen är extremt korkat, bättre vapen resulterar i bättre krig, alltså färre döda och kortare konflikter. Det enda som fungerar för att bibehålla fred är fri handel, eftersom man inte attackerar länder man har bra handel med. Vi behöver alltså snarare bygga sådana relationer än att försöka få folk att sticka varandra med vässade pålar istället för att skjuta varandra. Fri handel är internationellt erkänt som det enda väl fungerande medlet mot krig, men grupper som Ofog skiter fullständigt i vad som fungerar och ej, de vill bara inte vara medskyldiga till vapentillverkning. De kunde inte strunta mer i skolan som träffas av misstag på grund av att ena sidan köpte vapen från Ukraina. Ukraina är ju inte Sverige, så därmed är det inte heller Ofogs bekymmer. Små, patetiska människor.

Så tro inte att dessa grupper med sin välputsade moral och höga hästar kommer ändra sig, för det kan de inte, det ligger inte i deras natur. Det vi andra, vi tänkande, kan göra är bara att informera och hålla en enad front. Som i ett krig, nästan.

Personlighetssummering på 10 sekunder

Jag söker just nu jobb, eftersom jag är på gång med att flytta till Bålsta utanför Stockholm. Tjejen bor där, och eftersom vi båda uppskattar att ha någon i ryggen när vi ska sova så får det helt enkelt lov att bli så att jag flyttar. Jag bor ändå i en småstad nu, och vill vidare, så det passar mig bra. Jag har dock inte sökt jobb på över åtta år, så jag är väl lite rostig när det gäller just den biten, men jag har en grym CV och nästan larvigt bra referenser. Så det går säkerligen vägen. Men processen som sådan fascinerar mig lite.

Något som väldigt många missar i sitt dagliga liv är att de är summan av sina handlingar och sitt agerande. Alla summerar alla andra, hela tiden. Det intryck vi får av våra medmänniskor ackumuleras oftast i vårt undermedvetna, så det räcker med att vi ska höra en persons namn för att vi ska reagera instinktivt. Här gäller det att sätta en typ av mål för sig själv, vad man ämnar ge andra för bild.

Nu betyder inte det faktum att jag känner till processen som sådan och flaggar för dess relevans att jag själv går på äggskal runt alla i min närhet. Tvärt om så skiter jag väldigt ofta i vad folk tycker och tänker, för det brukar ändå bli så att rätt folk tycker rätt saker. Personligen orkar jag inte bry mig om alla småsaker hela tiden, skulle man göra det skulle man ju antingen vara världens skittråkigaste människa, eller bli psykiskt störd efter bara några veckor. Jag föredrar således uppskattning från dem som uppskattar att jag är rak och ärlig framför att fjäska för dem som tycker att man ska ljuga för att släta över allt så förbannat omfattande att inget har någon textur längre. Så frågar du mig är det god chans att du får ett ärligt svar.

Detta betyder också att jag uppskattar att få uppriktighet och ärlighet tillbaka, på ett konstruktivt sätt. Många klarar dock inte av detta, se bara på programmet Idol. Hur många skulle vara med i den tävlingen om de hade lite mer ärlighet i sina liv, någon som faktiskt skulle kunna säga till dem att de absolut inte kan sjunga, hur många poäng de än lyckas skrapa ihop på lättaste svårighetsgraden i Sing Star? Man behöver inte vara elak, det räcker att man säger som det är. Verkligheten kan uppfattas som elak, men då är det väl så, det är väl bra att veta sanningen? Min chef får dock påminna mig med viss regelbundenhet att alla inte klarar av att höra dessa saker, och tro mig när jag säger att jag självcensurerar med god frekvens hela dagarna, men vissa saker slinker ändå igenom censuren. Trots att jag själv tycker att det känns så fruktansvärt onödigt att prompt absorbera allt andra tycker och tänker till hjärnans känslocentra så känner jag även till att alla inte håller med mig på den punkten.

Eftersom jag arbetar baserat på detta så löser jag också mina egna problem. Dels för att jag vill, men också för att om jag kom dragandes till min chef med att någon var dum emot mig eller att folk inte gör som jag vill hela tiden så visar ju det bara att jag är oförmögen att lösa detta på egen hand. Och det är en sak som åtminstone jag inte skulle vilja ha registrerad i mina medmänniskors undermedvetna, då det skadar mig betydligt mycket mer än den jag ”skvallrar” på. Alla våra reaktioner och handlingar avslöjar saker om oss, och vi vet antingen medvetet eller undermedvetet hur vi ska tolka dessa signaler. Och tänker man inte på detta är det lätt att man sätter sig själv rejält i skiten.

När man söker jobb, som jag gör nu, så ställer intervjuaren medvetna och undermedvetna kontrollfrågor. De struntar i regel i vad som står i din CV, det blir tydligt väldigt snabbt. De vill träffa dig och bedöma dig, och det gör de väldigt snabbt. Dock ska man inte låta detta stressa upp en, utan man ska se det som att om de säger nej så är det för att man inte var rätt för det jobbet. Ett bra exempel på denna bedömning är handskakningen i början av intervjun, den ska vara sådär lagom fast, man ska varken klämma åt eller vara helt lös i handen. Hänger du bara fram handen som en disktrasa lovar jag dig att du inte får jobbet. Men hur som helst, visar man sig själv som man är och ger ärliga svar så garanteras man att få en sådan tjänst som faktiskt passar en i slutändan.

Var jag hamnar i slutändan vet jag naturligtvis inte, men sökandet i sig är en intressant process, ingen tvekan om den saken. Blir kul att se hur det artar sig.

Ren skräck i 19 Hz

Gränsen för vilka ljud vi människor kan höra går vid ganska exakt 20 Hz. Den nedre gränsen, alltså. Frågan vad som händer under 20 Hz har nyligen väckt mitt intresse, och jag har läst på en del om ämnet. Det råkar nämligen vara så att frekvenserna under 20 Hz passar in så alldeles utmärkt på den här sidan så man knappt tror det är sant. Låter det lite spännande? Låt mig stilla din nyfikenhet.

Först ska jag förtydliga det jag skrev, eftersom jag faktiskt skrev just ”höra”. Frekvenser under 20 Hz kan vi nämligen uppfatta, men inte medvetet. Våra kroppar registrerar således dessa frekvenser, men inte så att vi hör ett faktiskt ljud. Men vad händer med oss när vi utsätts för frekvenser under 20 Hz?

Man kan ju inleda med att konstatera att vi inte hör något. Ändå upplever vi något. I London utförde man under maj 2003 massiva tester i en stor teater, där man lät ca 700 försökspersoner utsättas för infraljud. Alltså ljuden under 20 Hz. Man spelade fyra musikstycken totalt, och under två av dessa fyllde man rummet med ljudvågor i frekvensen 17 Hz. Vad hände? När man spelade dessa frekvenser upplevde 22% av försökspersonerna extrem nedstämdhet, nervositet, sorg, rysningar längs ryggraden och en känsla av tryck mot bröstkorgen. För att inte musiken skulle påverka ändrade man efter halva försöket under vilken låt man drog igång frekvenserna, med samma resultat.

Vetenskapsmannen Vic Tandy upptäckte att frekvensen 19 Hz var avgörande i många fall när människor ”sett spöken”, då denna frekvens orsakar många extra mycket obehag. Han kom också fram till att eftersom ögats resonansfrekvens är 18 Hz så orsakar den frekvensen i många fall optiska illusioner, eftersom ögat vibrerar en aning vid den frekvensen.

Man har alltså genomfört tester på detta, och reproducerat resultaten, ren vetenskap således. Man har också mätt upp detta i hus där människor ofta påstår sig se vålnader osv, och eftersom gamla hus rör sig mer än nyare hus är det inte speciellt märkligt att dessa fenomen uppstår just där.

Det trista är dock bara det att den smarta delen av befolkningen bara blir smartare och den korkade delen fortsätter vara ignorant. För du tror vi inte att något så dumt som fakta övertygar någon som tror på spöken och andar? Självklart är det inte så.

Om jag ska se något mycket positivt i sammanhanget så är det de enorma framsteg vi ändå gör, till vissas självklara förtret. Man bevisar saker till höger och vänster, och trycker hål på gammal skrock och rent skitsnack. Personerna som blundar för fakta och ignorerar framsteg är också dem som anklagar oss andra för att inte ha ”öppna sinnen”, men borde inte klar logik diktera att det mest öppna ändå är att lära sig av framsteg och ta rön till sig? För det är ju vad vetenskap handlar om, inget annat.

Jag sätter klen tilltro till alla korkade kristallkramare som stryker sin poncho och återvinner sina korksandaler på fritiden. Krutet ska ligga på kommande generationer, och där hoppas jag på bättring.

När misslyckande är omöjligt

Idag åkte jag pendeltåget in till Sthlm sådär på morgonkvisten, och på tåget satt en man som var lite speciell. Kanske jag som är ovan med storstan och tindrade förtjust med ögonen när jag såg något så annorlunda, men jag vill nog ändå vidhålla att han var lite speciell. Han var väl runt 55 år gammal, stort helskägg, inte duschat sedan Palme sköts och satt och pratade för sig själv. Han verkade vara arg på sig själv också, åtminstone av tonläget att bedöma.

Vad den här mannen satt och muttrade var diverse osammanhängande svammel om alla stackars vilseledda människor som nu var på väg till jobbet. Hela konceptet var för honom sjukt, och det var som att vi (alla andra på pendeln) var med i någon sorts helt sjuk global dokusåpa. Det måste vara skönt att med sådan självsäkerhet och ytterst spydighet kunna avfärda precis alla runt omkring en. Nog för att jag gör ungefär detsamma, men kanske med lite mer finess.

Det ironiska i detta var också det att han satt och smuttade förnöjt på en flaska Coca-Cola Zero. Han hade små hörlurar på sig, och dessa var säkerligen kopplade till något, samt att han faktiskt satt i ett tåg. Alla dessa saker, rakt ner till kläderna på hans lusbitna kropp, är produkter av dessa otroligt hemska mekanismer som vi, den arbetande skaran av mänskligheten, producerar. Känns lite som att inte bara såga av grenen man sitter på, utan att även hata grenen för att man får sitta på den. Man kan också anta att herren i fråga därmed inte arbetade, och således förmodligen lyfte någon form av bidrag, som alla vi stackars satar givmilt ger honom varje månad.

Men vem vet, det kanske är mer av denna attityd vi alla skulle må lite bättre av? Det jag tänkte när jag såg honom var att trots att varenda person på pendeltåget såg ner på honom så såg han ner på oss andra precis lika mycket. Kan man sitta med ca hälften av tänderna kvar i munnen, luktandes sprit och urin klockan sju på morgonen och ändå vara glad över hur otroligt bra man lyckats i livet jämfört med precis alla andra så kanske det trots allt ligger lite av receptet för lycka i just detta?

Ibland önskar jag att jag själv kunde se passivitet och icke-engagemang som bedrifter och mål. Tänk om jag hade den mentaliteten att jag spontant kunde säga upp mig imorgon och känna att jag faktiskt uträttat något, trots att det är tvärt om. Visste vore jag nog på vissa sätt lite gladare? På vissa ja, men på andra nej, eftersom jag gillar att kunna försörja mig själv. Men ändå, detta kanske är en falsk dygd som i slutändan inte betyder vidare mycket alls!

Det måste vara skönt att aldrig misslyckas, och därmed aldrig se några nederlag eller se sig själv som en förlorare. Men jag gillar att jag har den mekanismen, för det är den som driver oss framåt, det är den som gör att vi vill vara bättre, att vi vill leva bättre och få det bättre i livet.

Annars kan man ju lägga sig ner och dö direkt. Och vissa på pendeln luktar som att de gjort detta för längesedan.

När ateister förtjänar högre makter

Att tro på makter utöver det vi kan se eller känna av på andra sätt är något som ligger lite i människans natur. Vi är den enda varelse som kan göra detta, och det är ganska naturligt att vi med vårt relativt välutvecklade psyke ställer oss dessa högst existentiella frågor. Allt för ofta tar man de egenpåhittade svaren som gospel, men det är inte vad jag tänkte skriva om nu.

Det jag snarare tänkte reflektera över är hur även den mest icketroende ofta vänder sig till, och i många fall räknar med, att mekanismer och i viss mån varelser som vi inte kan se eller röra ändå håller ett vakande öga över vår kollektiva existens.

Om du tänker efter har du garanterat stött på detta själv. Det åberopas varje gång någon uttrycker hur orättvist något är, och hur saker och ting ”egentligen” borde vara. Man skulle kunna se på det som en sorts modern tappning av konceptet med karma, att universum på något sätt på individnivå söker en balans mellan rättvist och orättvist, eller rätt och fel, om man så vill. Som att det dels fanns universella regler för vad dett är, samt att universum har en revisor som ser till att man håller balansen.

Dem som förväntar sig detta är också dem som uttrycker stor frustration när de inte får saker för ingenting alls. Dem som förväntar sig att samhället, andra människor eller intergalaktiska krafter ska ställa all orätt till rätta, och justera vågen så att det kanske inte blir just till deras egen favör, men som minst så att den väger jämnt. Kass lön, ogynnsamma arbetsförhållanden och ett raserat privatliv MÅSTE förr eller senare mynna ut i guld och gröna skogar, för att balansen ska vidhållas.

Men lycka är inget som faller under kvantfysikens lagar. Trots detta sitter fler och fler som fågelungar och grinar över att ingen matar dem med den lycka som de inte klarar av att skapa på egen hand. Och hatet gentemot oss andra för att vi inte erbjuder denna service tycks vara enormt frusterande, likväl som att man måste fråga sig vad man gjort för att ”förtjäna detta”, och liknande smörja.

Om detta system skulle fungera som det påstås av dessa individer skulle ju inga domstolar osv egentligen behövas, eftersom att alla skulle straffas per automatik. Men nu behövs domstolarna, för universum fungerar inte så att det håller balansen. Faktum är att universum skulle klara sig alldeles utan dig, rakt av, så varför inte se till att jobba lite och sluta gnälla? Varför detta konstanta tjat om allt som andra ska ge dig, när du själv inte ger ett skit tillbaka?

Men det är väl bara för mig och alla andra att acceptera att hur mycket folk än konstaterar att de är ateister och liknande så är tänket väldigt svårt att få bort, eller bota, hur man nu vill uttrycka sig. Det blotta faktum att jag påpekar fenomenets existens här och nu kanske gör lite skillnad, man kan ju alltid hoppas.