På tiden att man hittade Noaks ark

Enligt en grupp kristna upptäcktsresande så har man nu med 99,9 procents säkerhet hittat Noaks ark. Man har gjort denna fantastiska upptäckt på 4 000 meters höjd, på berget Ararat i östra Turkiet.

Två saker är lustiga med den här historien:
1. Man använder kol-14-metoden för att avgöra hur gamla träbitarna är. Detta är en metod som kristna avfärdat på alla tänkbara sätt i årtionden, av den enkla anledning att den bevisar att Jorden inte är ca 6000 år gammal, som vissa hävdar.
2.  Huvudskälet man anger för att det faktiskt rent rimligtvis borde vara Noaks ark är: ”inga bostäder någonsin har hittats ovan 3 500 meters höjd i trakten”. Man kan ju då stilla fråga sig hur många arkar man hittat på den höjden tidigare?

Det är är faktiskt som regel mer lustigt än något annat när man ser hur kristna och andra troende ansträngt försöker få in den runda klossen i det trekantiga hålet. Konstanten i dessa försök är att de alltid går precis lika bra.

Men kan det vara så att det är Noaks ark man hittat? Ungefär lika troligt som att det är ruinerna av Hogwarts man snubblat över.

En strålande framtid för barnarbete

Året är 2020, och i England har forskningen runt hjärnkemi gått framåt med raketfart. Forskare har nu kunnat förfina en teknik som man i teorin tror kommer kunna leda till att man med hjälp av en enormt kraftig ljusstråle kan stråla in information direkt i hjärnan på en individ, och denna information kan vara allt från ren fakta till erfarenhet av alla de slag. Tekniken är enormt avancerad, och mycket hemlig.

Redan 2022 är tekniken förfinad till den grad att man nu kan börja använda den rent praktiskt. All form av skolgång blir tack vare tekniken fullständigt onödig, då tekniken gör att man direkt kan utröna vilken yrkesroll en person passar till, och sedan träna upp enorm kunskap inom området på bara några minuter.

Englands soldater tränas på samma sätt, och det enda de behöver syssla med är rent fysisk träning, all annan kunskap om stridsteknik och liknande erfarenheter strålas in med samma metod. Englands armé blir snabbt en armé av supersoldater, som på nolltid har mer erfarenhet och kunskap än någon annan armé i världen, samt att man på bara några dagar kan rekrytera från de civila vid behov.

År 2030 är England världens nya supermakt, som har teknik och resurser som aldrig skådats i världen tidigare. England tar med detta över styret av EU fullt ut, och hela Europa faller under Englands styre, som fortfarande håller sina teknologiska framsteg hemliga. England drar med detta igång en kampanj där man beslutar att ”Barn ska vara barn”, och gör det olagligt för alla barn inom EU att gå i någon form av skola innan de fyllt 18. Som väntat får detta enormt förödande konsekvenser för alla länder utom England.

Men tillbaka till nutiden. Låter ovanstående vansinnigt? Tekniken jag pratar om forskas det på för tillfället, men det behöver ju inte alls spelas ut som jag målat upp ovan, faktum är att det säkerligen inte alls kommer vara så, om ens tekniken går att realisera. Men vad skulle man känna mot England i det här läget, vad skulle man tycka om en nation som dikterade för andra nationer hur de ska bete sig när dessa nationer inte har praktiska möjligheter att följa de direktiv som ges?

Faktum är att detta pågår redan idag, och man hör det väldigt ofta om man debatterar ett mycket känsligt område, nämligen barnarbete. Även där kan man höra löst definierade floskler som att ”barn ska få vara barn”, men frågan är vad som händer när västerländska länder går in i ekonomiskt mycket hårt drabbade länder och talar om för barnfamiljer att de minsann ska svälta, för deras barn ska få vara barn.

Principiellt sett är nog alla emot barnarbete, det kan man inte argumentera mot, men det är skillnad på att vara emot det principiellt sett och att inse att det kanske inte alltid är praktiskt genomförbart i länder där man kräver detta av invånarna. Den bästa metoden för att bli av med sådana styggelser som barnarbete är att hjälpa dessa länder att stärka upp sin ekonomi på ett sådant sätt att det helt enkelt inte blir ekonomiskt försvarbart att anställa barn.

Går man in med pekpinnen det första man gör hjälper man inte någon, man gör bara krisen värre för de drabbade. Inga föräldrar vill att deras barn ska jobba, men måste man så måste man. Dock är det så att vi i västvärlden i regel inte kommit i kontakt med sådan misär, vi kan inte riktigt relatera till hur det skulle vara att leva utan alternativ.

Hälsokontroll för troende

1976 genomförde Harvard-psykologerna Langer och Rodin ett omfattande experiment på ett vårdhem i New England, USA. Experimentet gick ut på att de boende fick krukväxter att ta hand om, och de fick också tydliga instruktioner rörande hur dessa krukväxter skulle hanteras. Skillnaden i hantering var enkel; ena gruppen fick vattna sina krukväxter, andra gruppen fick inte göra det. Vad kan då detta göra för skillnad?

Vad man måste förstå först och främst är att på ett ålderdomshem finns inte jättemycket att göra. Dem som fick dessa krukväxter intresserade sig stort för dem, och de tog upp en stor del av deras liv. Effekten av experimentet blev dock att man såg att dem som fick vattna sina växter blev mindre sjuka och levde längre än dem som inte fick det, och denna effekt var mycket tydlig, över en lång tid. Kontroll över vår tillvaro tycks därmed vara centralt för vårt välbefinnande.

Vi tar ett kliv 32 år fram i tiden, till år 2008. Psykologerna Whitson och Galinsky, från universiteten University of Texas och Northwestern University respektive samarbetade då för att genomföra en annan studie. Denna studie gick ut på att man för testsubjekt visade datorgenererade bilder som ibland innehöll ”dolda” bilder, och ibland var de bara slumpmässigt genererade. Bilderna bestod bara av en massa prickar, där ibland vissa former kunde skönjas, så som planeter och liknande, men i andra bilder stod inget mönster att finna, det var bara slumpmässigt placerade prickar.

Man delade in testsubjekten i två grupper, där den ena gruppen utsattes för stimuli och feedback som gjorde att de kände att de inte hade kontroll över situationen, medan den andra gruppen fick besvara frågor och få feedback som gjorde att de kände att de hade kontroll. Den (enligt mig) mycket intressanta skillnaden mellan dessa grupper var att gruppen som fick känslan av att de saknade kontroll tenderade att se mönster i bilder där inget mönster stod att finna, men gruppen som gavs känslan av kontroll såg inte dessa mönster i alls samma utsträckning.

Alltså; känslan av bristande kontroll gör att vi blir mer benägna att se mönster där inga mönster står att finna, för att på detta sätt återta en del av den kontroll som vi känner att vi förlorat. Intressant? Minst sagt. Noteras bör också att dem som fick möjlighet att bekräfta sig själva under studien, även om de utsatts för bristande kontroll, såg färre mönster där inga stod att finna. Bristande kontroll och bristande självbekräftelse är alltså receptet för vidskepelse och andra liknande koncept som kräver att man ser dessa icke-existerande mönster.

Varför nämner jag då det första experimentet från 1976? Jo, för detta förklarar, tycker åtminstone jag, väldigt bra vad dessa saker grundar sig i. Känsla av kontroll är tydligen livsviktigt för oss, och då är det inte heller vidare märkligt att vi skapar dessa modeller för kontroll, då det är levnadsinstinkt det handlar om.

Att se mönster där inga står att finna är vad som driver all form av vidskepelse och dumma föreställningar. Allt från religion till tarot-kort, healing, homeopatisk medicin och påstådda mediala förmågor kan med enkelhet knytas till denna mentala brist. Men sysslar man med dessa saker så verkar det som att man gör det för att återfå den kontroll som man känner sig berövad på, och nog för att man inte kan neka andra människor detta, men det är ändå mer intressant att komma åt problemets kärna, snarare än att behandla dess symptom.

Om du tänker efter så känns nog ovanstående ändå ganska bekant, då dem som tror på dylika föreställningar i regel också är dem som är snabbast med att avfärda att saker sker utanför kontroll och styrning. Så som att ”allt sker av en anledning” och liknande. Detta är ett ganska uppenbart sätt att skapa falsk trygghet på, men också ett som vi alla stött på allt för många gånger. Att man ser en otrygghet i att blodkärlet i hjärnan kan spricka när som helst, att barnet får cancer eller att storebror blir påkörd av ett fyllo på vägen hem från skolan kan jag absolut förstå, men att förneka vårt universums grundläggande, kaotiska struktur ser jag mest som kontraproduktivt. Därmed inte sagt att man mår bättre av att bara tappa kontrollen helt, men att man mår bättre av att ta kontrollen över saker i livet som faktiskt GÅR att kontrollera gagnar alla.

Av ovanstående anledningar så tror jag inte att dessa företeelser är på tillbakagång, tvärt om så misstänker jag att människor mer och mer upplever att de tappar/saknar kontroll, och detta är ett problem som mycket väl kan innebära slutet för oss alla. Hur löser vi det på den skalan? Ingen aning, jag konstaterar bara faktum.

Jag gjorde inget, gud var redan död när jag kom hit!

Finns gud? En fråga som miljontals människor ställer sig dagligen. Har ni läst mer än tre meningar på den här sidan så vet ni var jag står i frågan, men jag ska nu ta på mig den faktiskt ganska digra uppgiften att försöka förklara mitt resonemang. Detta kan bli en aning abstrakt, men det skiter jag i.

Problemet med hela frågan är inte huruvida man kan bevisa att gud finns eller ej, problemet är betydligt mycket djupare än så. Det är nämligen så att frågan i sig hoppar över ett antal logiska steg, och utan dessa blir frågan helt meningslös. Detta går likväl att applicera på liknande frågor, som huruvida det finns något ”liv efter döden” (som i sig är ganska ologiskt formulerat). Resonemanget som krävs för att konkretisera problematiken är ganska omfattande, och jag kämpar själv med det ibland, men jag ska försöka göra det så konkret jag kan, med hjälp av en fiktiv hatt.

Om jag säger till dig att jag anser att en hatt gjord av trä existerar så skulle du direkt börja fundera på detta. Du skulle förmodligen komma fram till att eftersom trä är ett material som existerar och som går att forma till hattform, och att det säkerligen finns någon excentrisk jävel (tänker mig en amerikan, av någon anledning) som gett sig den på att göra en sådan, så skulle du nog hålla med om att en hatt gjord av trä existerar säkerligen. Även om du inte sett en med egna ögon.

Mitt andra påstående är dock följande: Det existerar en hatt gjord av heltal. Nu börjar du fundera igen, och du kommer fram till att heltal är något rent teoretiskt, och inget fysiskt som existerar utanför just teori, och något sådant kan man ju inte konstruera hattar av. Alltså är förmodligen mitt påstående falskt.

Om jag nu vidhåller att mitt andra påstående trots allt är sant, och att det är en relevant fråga att ta ställning till, så kan jag inte börja med att leta efter en hatt gjord av heltal, jag måste börja vid mer basala saker än så. Steg ett blir ju att på något sätt försöka bevisa att heltal faktiskt går att materialisera och sedan konstruera saker av. Detta skulle i sig INTE bevisa att det finns just en hatt i denna form, men det är ett nödvändigt steg på väg för att det ska bli relevant att ställa frågan rörande en sådan hatts existens.

Detta är problemet jag har med frågan ”finns gud?”, eftersom vi inte vet om förutsättningarna för en gudomlig existens existerar. Vi vet inte om de dimensioner vi känner till skulle kunna bära ett sådant ting. Detta är steg ett, och det är det logiska steg som man så gärna hoppar över, eftersom det tenderar till att ta död på debatten som sådan. Ponera nu att vi skulle finna att ja, dessa förutsättningar finns i vårt universum, och vår verklighet kan bära en gud. Denna upptäckt i sig bevisar naturligtvis då inte att någon gud finns, såvida man inte finner denna i samma ögonblick som man upptäcker förutsättningarna. Lite på samma sätt som bara för att jag upptäcker att jag kan hälla kolasås över hela kroppen och springa ut naken på gatan så betyder det inte att jag per automatik gör detta.

Samma hopp gör man som sagt när man ponerar saker som liv efter döden och/eller spöken. Företeelserna i sig är irrelevanta att ponera innan man faktiskt vet att dessa saker KAN existera. Vet vi inte detta kan vi inte heller tolka eller förstå de erfarenheter vi tillskriver de företeelser vi ponerar. För om jag säger att jag ser spöken, men inte vet om spöken ens kan existera, hur vet jag då att det är spöken jag ser? Detta vill jag påstå är en omöjlighet.

Så, nog för att det är lätt att påstå en massa grundlös nonsens, men vi kan alla ponera företeelser utan grund, det kan vi tacka vår fantasi för. Forskning i all ära, men fram tills dess att vi vet vad vi faktiskt kan upptäcka så är det lika intressant att forska om spöken som att forska om enhörningar. Faktum är att jag sätter mer tro till enhörningar.

Dunning-Kruger-effekten

Oddsen är ganska goda för att du aldrig hört talas om Dunning och Kruger. Detta är dock två vetenskapsmän som lärt oss en hel del om mänskligt beteende och hur vi fungerar på en relativt basal nivå. Deras område är vad som kan kallas för bättre-än-snittet-effekten, och detta är en typ av kognitiv bias. Låter det krångligt? Låt mig förklara.

Kognitiv bias är något vi alla har, och vad detta går ut på är att vi registrerar och minns sådant vi tycker om primärt. Saker som inte faller in under våra förutfattade meningar eller uppfattningar är vi mindre benägna att registrera och minnas än saker som gör det. Detta är extra vanligt förekommande bland personer som tillskriver sig själva speciella trossystem, alltså som exempelvis personer med religiösa övertygelser, folk som tror att Jorden är platt eller individer som tror att ljus som studsar på andra planeter påverkar vår personlighet (astrologi). Om man selektivt väljer ut det som passar kan man få i princip vad som helst att passa.

Vad Dunning och Kruger forskat i är dock den effekt som numera kallas för bara Dunning-Kruger, nedkortat. Ska man förklara detta lite kortfattat så vet alla som varit med i en debatt hur detta fungerar. Vissa människor fungerar helt enkelt så att även om säg tio argument framställs och du skjuter ner samtliga argument så kan dessa personer fortfarande känna att deras position är lika stark efter debatten som den var före. Dunning-Kruger såg ett samband i att en person som är dålig på att framföra ett argument också är lika dålig på att uppfatta att andra kommer med bra argument, det finns alltså ett tydligt samband i kompetens mellan att genomföra det egna jobbet och att utvärdera andras jobb. Det låter väl ganska rimligt?

Dunning-Kruger gjorde en stor studie inom området, som bekräftade tesen. Alltså, personer som brister i kompetens inom ett område har mycket svårt för att bedöma andras kompetens inom samma område. Vad som också följer detta är att eftersom inkompetenta personer saknar egenskaperna för att bedöma sig själva och andra så gör de i regel mycket överdrivna bedömningar, som saknar verklighetsförankring. De kan med enkelhet övertyga sig själva om sin egen kompetens, och gradera denna som mycket hög, när den i själva verket är mycket låg. På grund av detta så kan heller inte personen egentligen utvecklas speciellt mycket, då den oftast inte är mottaglig för någon utveckling, eftersom man inte ser behovet, samt att kognitiv bias förhindrar egentlig utveckling och framsteg.

Här kan vi dra mycket tydliga paralleller till praktiska exempel. Tänk dig att du debatterar med en person som tror att tarot-kort är en exakt vetenskap, som det faktiskt finns folk som tror. Oavsett om du förklarar att alla tester man gjort pekar rakt på att dessa kort inte fungerar, de är gissningar och det handlar om gammal hederlig cold-reading. Faktum är ju då att den personen du debatterar med då med god säkerhet är oförmögen att uppfatta det du säger som goda argument mot tarot-kortens exakthet, då det faller sig självklart att om de förstod dina resonemang så skulle de inte slåss för tarot-kortens förträfflighet från första början. Kompetensen saknas, helt enkelt.

Likväl kan man rubricera förmågan att tänka kritiskt som kompetens-relaterat, och buntar man ihop det på detta sätt så blir det enormt tydligt. Alla anser sig tänka kritiskt och vara kritiskt lagda, du hittar ingen, oavsett vilken trosbild de har, som rakt av säger att de okritiskt accepterar allt de hör och blint anammar saker som andra tycker. Här har vi dock en grav differens mellan faktisk kompetens och upplevd kompetens inom området kritiskt tänkande, och med denna brist i kompetens kan man heller inte avgöra vad som är gott kritiskt tänkande och hur detta ska/bör fungera. Intressant, eller hur?

Eftersom du är här och läser så förutsätter jag att du själv är kompetent, men ovanstående gav åtminstone mig lite av en ”Aha!”-upplevelse när jag läste om det första gången. Mitt antagande är att när du läser ovanstående kommer du genast att tänka på något du jobbat/jobbar med, och småler lite. Eller?

Grundläggande vetenskap

För att fördriva tiden har jag börjat kommentera lite här och var på YouTube. Det är ganska kul att göra det, då man stöter på människor som ofta har helt annan syn på saker och ting än vad vi har här i Sverige. Många frågor som är heta i USA är typiska icke-frågor här, som homoäktenskap och abort. Det mest fascinerande är dock att man kan stöta på folk som har så pass skruvad världsbild att det knappt går att prata med dem.

En sak som för mig blivit väldigt uppenbar är att det på många håll saknas en grundläggande förståelse för vad vetenskap är. Vad som slog mig då är att det kan vara så att bilden av vad vetenskap är och vad det innebär faktiskt kan vara lite suddig även här i upplysta Sverige. Folk tenderar att vara skeptiska till vetenskap och vetenskapliga framsteg, men mer om denna raka motsägelse senare.

Alla ni säkerligen hundratusentals som läser detta, gör ett litet experiment på er omgivning. Ställ denna mycket enkla fråga till några nära och kära: Kan du förklara för mig vad vetenskap är? Denna kolumn kommer hjälpa er med att utvärdera svaret.

Att ordet ”vetenskap” innehåller ordet ”vet” är ingen slump. Att veta är ju synonymt med att kunna, och därför kan man säga att vetenskap på många sätt är synonymt med kunskap, fast det är en mer praktisk och drivande version av kunskap. Vetenskap är verkligheten, och processen som tar oss närmare och längre i att förstå vår verklighet och lära oss hur verkligheten ser ut och fungerar, kort och gott. Den högsta benämningen något kan få inom vetenskap är att det är en teori, och på det sättet skiljer sig vetenskaplig teori från annan teori. Säger man att ”ja, men det är bara en teori” så förstår man alltså extremt lite om vetenskap och vetenskaplig process. Exempel på teorier inom vetenskapen är: evolutionsteori, gravitationsteori och liknande relativt självklara företeelser.

Så, vetenskap är alltså processen där vi upptäcker verkligheten. Betänk då följande, inte allt för ovanliga påstående: ”Vetenskapen kan inte förklara allt!”. Detta påstående kommer vanligtvis från människor som tror på saker som astrologi, homeopati och spöken. Man avser alltså med påståendet att just deras intresseområde ligger utanför vetenskapens ramar. Ser du det paradoxala i detta? Vad man säger då är att intresseområdet ligger utanför verklighetens ramar, och därmed är icke-existerande. Detta var förmodligen inte avsikten, men det är konsekvensen av ett sådant uttalande.

Vetenskap kallas religion av många, och ingen av dessa vet vad vetenskap är och vill i regel inte det heller. Även här stöter vi dock på ett paradox, då religion per definition kräver tro för att ha någon som helst verkan eller validitet, vetenskap (verkligheten) förblir oförändrad oberoende av vår syn på den eller vad vi väljer att tro och tycka. Religion förkastar förändring och kritiskt tänkande, och omfamnar förlegade dogmer och ritualer, medan vetenskaplig process KRÄVER kritiskt tänkande och avskyr allt som är förlegat och föråldrat. Tänk dig själv, om vetenskapen inte var förändringsbenägen och extremt kritisk i sin grund, hur långt hade vi kommit då?

Vetenskaplig process bygger således på att vara skeptisk, den är skeptisk i grunden. Så människor som är skeptiska till vetenskaplig process är alltså skeptiska mot skepticism. Det i sig blir inte ologiskt, väldigt många har inbillningar som endast överlever på grund av att de är så enormt emot att skina lite ljus på idéerna de håller så fantastiskt kära, men det farliga är att dessa personer ofta försöker påtvinga andra sin egen bild i frågan.

Sist men inte minst, ”argumentet” att vetenskapen givit oss atombomber, biologiska stridsmedel och liknande. Medan detta i sig inte är felaktigt, så är det så att vetenskapen talar inte om för oss hur vi ska använda vår kunskap eller våra insikter. Den ger oss bara fler alternativ. Vetenskapens frukt har använts för att på mindre än 200 år ökat vår medellivslängd från 25 till 75 år. Den har givit oss möjligheten att utrota sjukdomar, förbättrat vår livskvalitet och givit oss enorma fördelar, eftersom vetenskapen tillåter oss att tygla naturen och dess fantastiska möjligheter. Skulle någon verkligen byta atombomben mot alla dessa framsteg?

Så, glöm nu inte att pressa din omgivning på vad vetenskap faktiskt är. Jag ska också göra det, förhoppningsvis blir vi alla glatt överraskade.

Gudomliga ingenjörer

På Aftonbladets hemsida kan vi idag läsa om inget mindre än ett mirakel. Detta mirakel yttrade sig i att ett flygplan kraschade rakt på en bil, och ingen dog. Totalt fem personer var involverade i olyckan, och alla klarade livhanken. Men frågan är om detta beror på mirakel, änglavakt eller vad man nu vill kalla det? Jag är skeptisk.

Jag tror att vi människor har lite för spridd kompetens för vårt eget bästa. Faktum är ju det att de allra flesta i samhället inte bidrar med speciellt mycket mer än sin tid och ansträngning, en extremt liten del av befolkningen är utrustad för att driva oss vidare och föra fram nya idéer och äkta kreativitet.

Människan är ju det enda djur som har så enormt spridd intelligens inom den egna arten. Jag vet inte om det finns säg efterblivna katter, men saken är den att det finns säkerligen individer även där som är extremt underbegåvade, men det märks helt enkelt inte lika tydligt.

Allt detta kan verka vara en avstickare, men det är det inte. Min poäng är den att tillräckligt sofistikerad teknik och teknikerkonst ter sig alltid som magisk för dem som inte är utrustade för att begripa den. På samma sätt som att en svensk för 500 år sedan skulle tycka att dagens TV-apparater var magi. Dock befinner vi oss inte där, rent mentalt och bildningsmässigt, och det är väl detta som gör mig lite uppgiven.

Vi är alla kapabla att förstå ingenjörskonst och konstruktioner. Vi vet att både flygplan och bilar är gjorda för att klara av kraschar, de är byggda för att fördela kraften som uppstår på ett sådant sätt så att passagerarnas säkerhet ökar markant vid en olycka. Att man överlever en sådan smäll är alltså så som det är tänkt att det ska inträffa, då maskinerna är byggda för det. Men att då istället kreditera ”guds hand” för det inträffade är ignorant och korkat, rent av. Samt att det är extremt förolämpande mot de ingenjörer som lagt tusentals timmar på att komma fram med dessa enormt smarta lösningar och system.

Men det säger väl en del om oss som art, trots det faktum att vi kan förstå dessa saker så vänder vi oss, av enda anledningen att det är mest bekvämt så, helst mot gudomliga och övernaturliga förklaringar. Vi är blåsa med flit, vi siktar på att vara oförstående, eftersom det är mest bekvämt och känns tryggast.

Personligen skulle jag vara tryggare med en gud som gjorde så att planet inte störtade och kraschade i min bil från första början, men det kanske bara är jag.

Det så kallade ”öppna sinnet”

Att ha ett öppet sinne är något vi hör talas om ganska regelbundet. Det anses fint att ha det, men eftersom alla anser att de har det så kan man fråga sig vad det egentligen innebär rent praktiskt. Det finns olika definitioner och idéer om mer exakt vad det handlar om, men helt klart är att alla har det definitivt inte.

Klassikern är att människor som tror på spöken och demoner beklagar sig när skeptikern begär en uns bevis, och de troende hänvisar i det läget till att man ska ha just ett öppet sinne. Dock bör vi börja med att slå fast att ett öppet sinne inte på något sätt innebär att man måste acceptera saker blint, vad det handlar om är att INTE UTESLUTA sådant som man helt enkelt inte kan veta.

Har en kock som kryddar sin mat med arsenik av den anledningen att det KAN vara enormt smakförhöjande och kanske inte just då dödligt ett öppet sinne? Har man ett öppet sinne om någon säger till en att världen styrs av demoniska delfiner och man tror på det rakt av utan någon form av bevis eller rimlig bekräftelse? Att ha ett öppet sinne är att agera utifrån tidigare erfarenhet, så gott det går, men att samtidigt vara villig att på rimliga grunden ta in ny erfarenhet och använda den i framtida beslutsfattande. Inget av ovanstående kan anses vara rimligt i det fallet.

Så, en person som tror på mediala och deras krafter då, har den, trots att ALLA (100%) av alla försök som gjorts på att bevisa dessa krafter misslyckats, ett öppet sinne? Nej, det vill jag absolut inte påstå. Därmed inte heller sagt att ingen sådan dimension existerar, det har jag aldrig påstått, men bevisen som finns tillgängliga för oss i dessa fall tycks antyda att ingen människa har någon som helst kontakt med denna dimension, om den nu existerar.

Vetenskapen å andra sidan framhävs av dem som är vetenskaps-skeptiker som något som absolut inte är öppensinnat. Fundera dock på följande: Kristna har följt och upphållit samma bok som sanningen i 2000 år. Ingen revision, ingen uppdatering och ingen modernisering som är värd namnet. Hur hade det sett ut om vetenskapen fungerat på samma sätt? Då hade vi fortfarande tömt blod för att bota sjukdomar och matat barn med kvicksilver för att bota förstoppning.

All ”gammal” visdom rörande läkarvetenskap kommer från tider då vi hade absolut ingen aning alls om hur människorkroppen fungerade eller vad som gjorde oss sjuka och friska. Alla religiösa doktriner och idéer kommer från tider då vi inte visste ett dugg om Jorden, dess uppkomst eller naturliga lagar. Astrologi hittades på, rakt av, innan man visste vad himlakroppar var och hur universum såg ut och fungerade. Att hålla fast vid dessa idéer går rakt emot bättre vetande, och strider helt och hållet mot principen att ha ett öppet sinne, då ett öppet sinne skulle göra tro på dessa koncept och företeelser mer eller mindre omöjligt.

Nog krävs det ett öppet sinne för att nå framgång och utveckling, men hur mycket framgång och utveckling har religion, mediala, homeopater, ackupunkturister, astrologer, tarot-läsare och ”häxor” egentligen välsignat mänskligheten med? Tvärt om så har de orsakat mer skada än nytta, något ett öppet sinne hade förhindrat, per definition.

Så visst låter det som en bra grej att slänga ur sig när någon annan inte tror på att man sett ett spöke. Eller ja, det låter bra om man är extremt korkad. Och det är man ju inte, som tur är.

Sannolik osannolikhet

Min sambo är just nu i San Fransisco, och vi sköter kommunikationen med varandra via Skype. Anledningen till detta är självklart att Skype är gratis att använda, till skillnad från vilka skyhöga kostnader det blir om man ringer via konventionella metoder. Enda problemet med detta är egentligen det att eftersom det är en differens på nio timmar mellan oss och San Fransisco så blir det komplext att få det att fungera rent tidsmässigt.

Sambon ringde mig igår morse, efter att de kommit fram och checkat in på hotellet. Jag sov dock, eftersom klockan var 06:12, men jag vaknade efter en kort stund av att telefonen ringde, men det var precis att jag inte hann svara. Jag skickade dock ett SMS direkt, där jag skrev: ”Ring igen!”. Det gjorde hon inte, så jag antog att hon var upptagen.

Imorse vaknade jag några minuter över åtta, och satte mig vid datorn. Inom tio sekunder efter att jag parkerat arslet framför skärmen, och inte ens hunnit röra några knappar på datorn, så ringer sambon på Skype. Då, precis innan, hade nämligen mitt SMS kommit fram till hennes telefon i USA, varpå hon tolkade det som att jag ville att hon skulle ringa mig på Skype direkt, och gjorde det. Precis när jag satte mig. Jag skulle vilja veta vad oddsen för detta var.

Händelser som dessa kan slå oss som fantastiska, och nästan mirakulösa, beroende på vad man är benägen att tro. Räknar man på vad oddsen för den specifika händelsen är så är de garanterat astronomiska, men använder man detta som ett tecken för någon astral kontroll eller styrning så är man ganska fel ute, och man tänker alldeles för kort.

För dessa saker händer inte med någon vidare regelbundenhet. Jag skulle säkerligen få det till det om jag tänkte smalt, alltså att jag bara såg allt som jag prompt ville tolka som fantastiskt i min vardag, som att jag hinner med tåget på grund av någon extern faktor. Så oddsen för att den specifika händelsen ska inträffa må vara astronomiska, men oddsen för att någon liknande extraordinär händelse ska inträffa i alla våra liv någon gång är tvärt om väldigt goda.

Man kan tänka på blixtnedslag på samma sätt. Oddsen för att träffas av blixten är extremt små, men ändå finns det personer i världen som träffats flera gånger, världsrekordet har jag för mig är sju gånger. Oddsen för att precis DU ska träffas av blixten ”bara” två gånger är astronomiska, men oddsen för att någon människa under historiens gång ska träffas två gånger är mycket goda.

Med ovanstående i åtanke skulle man kunna argumentera för att vara utvald, gärna då av någon påhittad högre kraft. Att det måste finnas något syfte med att just person X träffats av blixten två gånger. Men å andra sidan får man ju då lov att säga att det känns som att hela konceptet med att vara utvald strider mot det faktum att det är statistiskt sett extremt troligt att någon blir det, utan andra meriter än att vara den statistiska avvikelsen som ger oss relevans i övrig statistik.

Siffror, odds och statistik är något av det mest mystiska vi har, för siffror är det enda vi säkert vet är oändligt, och vi kan med dem producera en oändlig mängd tal. Vår genetiska programmering för att se mönster i allt gör oss benägna att övertolka och förenkla siffror och statistik.

Krasst sett är vi nog fortfarande bara grottmänniskor med atombomber.

Gudomligheten finns i verktygen

De flesta av oss skulle nog villigt erkänna att människan har vad man närmast kan kalla för en ”spirituell dimension”. Detta är vad vi brukar se som den del av oss som ändå känner att det finns lite mystik i vardagen. Sedan behöver inte detta betyda att man skär i barns genetalia (omskärelse), utan det kan helt enkelt handla om att man har en grundläggande respekt för allt det vi ännu inte vet hur det fungerar.

Jag har sett präster använda detta i debatter, som ett bevis för att det skulle finnas gudar och skapare. Alltså det faktum att de flesta av oss har den här känslan ibland, att det på något sätt skulle styrka den tes de framför. Naturligtvis ren nonsens, men man kan fråga sig vad grunden till den här känslan är, och vad det är som gör att vi känner på det sättet. Inga andra djur gör ju det.

Ta en snabbtitt runt om dig just precis nu, och titta på rummet du befinner dig i. Oddsen är goda för att du just precis nu är omgiven av tusentals komponenter och prylar, som alla på något sätt producerats av människor, allt från byggnaden du befinner dig i till prylen du använder för att läsa detta. Producenter av byggmaterial, eletronik och kanske även matvaror och liknande. Allt detta, allt du använder dagligen och allt du ser och rör i princip, hade inte varit möjliga utan verktyg. Och verktyg är vad vi människor kan, det är vad vi är bra på. Vi kan utveckla och förfina våra verktyg ad inifitum.

Tänk dig två män som slåss på savannen för hundra tusen år sedan. Männen slåss om mat, och den ena mannen upptäcker att det gör ont i händerna att slåss, så han tar upp en pinne och börjar slå den andra mannen med. Den andra mannen följer snabbt efter, men upptäcker också till sin egen fördel att om han slipar spetsen på pinnen kan han skada den andra mannen mycket mer effektivt. Inte sen att följa efter så tar den första mannen också till den metoden, men han gör sin pinne längre, för att inte behöva gå lika nära. Den andra mannen hakar på, men gör sin pinne rakare, för kunna kasta den. Detta gör att han får ett stort övertag över den första mannen, som i sin tur bygger en båge för att kunna skjuta sitt spjut. Den andra mannen tar krut från kineserna, och ponerar att det egentligen bara är en liten del av spjutet som behövs, och kan nu avfyra en kula med hjälp av krutet. Efter en tid så har man gått ifrån att slå med pinnen till att träffa sin fiende i ögat på en kilometers håll.

Så, när vi nu kan utveckla och evolvera våra verktyg, så betyder det att vi har detta tänk redan från början. Vi ser en sak och sedan använder vi den, i princip allt du har i din omgivning finns där för att det gagnar dig. Det är inte ditsatt för att gagna dig, vi har ofta burit dit det och förfinat det för att det ska passa oss. Detta tänk är grundläggande för oss, och det finns ända från dess att vi är spädbarn. Titta på ett några månader gammalt barn så ser du att denne försöker använda allt den får tag i på olika sätt, och därmed lära sig. Tankesättet är att: ”Vad är detta till för, och hur kan jag använda det?”

Därmed ter det sig fullt logiskt att vi även tillämpar samma tankesätt på den värld vi lever i och även oss själva och varandra. Detta är en avart av vad som gjort oss så framgångsrika här på jorden, men en oundviklig sådan är jag rädd. Det handlar om att vi måste ha svar, oavsett vilka svar det än må vara, att inte veta vad något är till för eller hur det SKA användas ter sig enormt frustrerande för oss.

Grunden i all religion är alltså denna för oss människor mycket fundamentala fråga: Vad är livet och vad är det till för? Allt ”måste” fylla ett syfte, det ter sig ologiskt för oss att vi inte är här av en anledning, och att det inte finns någon tanke bakom allt, precis som det alltid gör i vår egen vardag. Grannen måste vara placerad här av en anledning, det måste finnas goda skäl till att människor föds med handikapp och hela jorden måste fylla någon sorts övergripande syfte.

På detta sätt är vi ytterst begränsade, eftersom ovanstående är en stor källa till frustration för oss. Men den är så viktig att vi gång på gång mördar för att vidhålla bilden av att visst är verkyget människan relevant och knuten till ett specifikt syfte, eller användningsområde.

Men det handlar om något större än så, för vi behöver också lära oss att förstå att syfte och användbarhet är strikt subjektivt. Våra datorer, elnät, bilar, hus och liknande är bara användbara för oss människor. På samma sätt som våra andra påhitt, som Jesus, kristendom, gudomlighet, spiritualism och astrologi endast är användbara för oss, och inte är verksamma faktorer i universum i övrigt.

Människan är det enda djuret som behöver läras från barnsben att det inte är universums centrum. Och trots att vi nickar och säger att visst förstår vi att vi inte är det, så tror jag inte att det helt går ur oss. Det är denna kännedom och lärdom som kommer visa sig vara den absolut viktigaste för mänsklighetens överlevnad, det råder inga tvivel för mig om detta.

Min förhoppning är dock att vi inser det i god tid, för att ångra sig när det är för sent hjälper dessvärre inte.