Tro förstör

Människors tro och personliga övertygelse kastas runt åt alla håll i alla möjliga sammanhang. Att tro presenteras också i regel som något fint, som att det är en dygd värd att försvara. Tro presenteras också ofta som något universellt, som alla människor har i någon form, och man är då också i regel ganska pigg med att mer eller mindre likställa all tro. Precis som att en tro på övernaturligt nonsens är likställt med att ”tro” att solen ska gå upp imorgon. Men, naturligtvis är det inte riktigt så enkelt, långt ifrån.

Som icke-troende, som jag är, gillar jag evidens. Vad detta innebär i praktiken är att jag inte gillar saker som föreslås eller antas utan just evidens i ryggen, då sådana påståenden och idéer är effektivt värdelösa. Att påstå saker utan evidens är inte en väg till upplysning, man kan inte lära sig något på detta sätt. Det finns ingen information i påhittat nonsens, det finns ingen kunskap i sådant som inte är grundat i verkligheten. Det är därför jag och många med mig tjatar allt som ofta om evidens och underlag, just för att vi inser att utan detta kan hur många som helst vara övertygade om att X är sant utan att X för den sakens skull blir mer sannolikt sant.

Hela synen på tro som något fint gör mig faktiskt irriterad. Att tro är inte fint, att tro är ignorant. Det är att aktivt räkna bort verkligheten, att strunta i huruvida det man föreslår är sant eller ej. Det finns flera sätt att upptäcka verkligheten på, men tro är inte ett sådant sätt, aldrig någonsin.

Skillnaden mellan exempelvis mig och en troende är att om du skulle presentera något för mig som jag försanthåller baserat på tro snarare än evidens så slutar jag tro på det, punkt. Jag har gjort det förr och skulle göra det igen, jag har inga problem med den principen, för mig är den självklar. När man ratar den principen kopplar man också bort sig från verkligheten och konstaterar med sina handlingar att man föredrar sina privata illusioner över verkligheten.

Som om inte detta vore nog så finns det ju då också de som hävdar att alla har en tro, att ateism är en tro osv. Ateism är per definition icke-tro, men oavsett så har jag ingen tro. Att jag antar att solen går upp imorgon är ingen tro, det är en bedömning som grundar sig i tidigare erfarenhet och evidens. Alla människor fungerar så, vi har en rad saker som vi förutsätter och förväntar oss baserat på evidens och beprövad erfarenhet, och vi vet att den metoden fungerar. Den metoden har givit oss allt vi har mer eller mindre, men ändå är vi organiserat ovilliga på en enorm skala att applicera samma princip på de absolut största frågorna om livet och vår plats här i universum. Nej, där väljer vi istället tro.

Men det räcker inte här, för tro förstör mer än vägen till kunskap. Tro och irrationella övertygelser delar människor och kulturer. Människor tränas till att bespotta varandra för att de begått påhittade brott mot påhittade rymdföräldrar. Att mörda varandra för att man inte delar samma tro och att misstro den som inte delar samma inbillningar. Så vad är egentligen dygden i att ha en tro, vari ligger det fina i att tro?

Om jag fick välja en sak som precis nu skulle förändras i alla människors huvuden, levande och kommande, så vore det att radera all tro. Så att vi för en gångs skull kunde enas om att det vi vet det vet vi, och det vi inte vet försöker vi ta reda på. Min övertygelse, baserad på evidens och beprövad erfarenhet, är att detta inte bara är vägen till suverän kunskap utan också ett krav för goda relationer mellan människor och grupper.

Nigeriansk genialitet och religion

Nyligen släppte Microsoft en forskningsrapport som behandlade en faktiskt väldigt intressant frågeställning. Frågan löd: ”Varför säger bedragare från Nigeria att de är från Nigeria?”. Frågan är faktiskt ganska delikat, eftersom alla som fått dessa brev vet att de faktiskt fortfarande säger att de är från Nigeria, trots att dessa bedragares brev till och med är kända som just Nigeria-brev. Termen är ju vida känd och innebörden är att det är just bedrägeri det handlar om. Så, ter det sig inte extremt idiotiskt att fortsätta säga att man är från Nigera då? Inte nödvändigtvis.

Vad man kom fram till var enligt mitt tycke väldigt intressant. Det är nämligen så att genom att designa ett bedrägeri på detta sätt så blir bedrägeriet på ett sätt själv-filtrerande. Tänk om de sade att de var från Yemen istället, då skulle väldigt många fler svara på deras utskick, vilket inte nödvändigtvis betyder fler potentiella offer. Om bedrägeriet är för brett så sållas inte alla bort som egentligen inte går på dessa saker, personer som man då lägger en massa tid på i onödan utan att i slutändan få ut några pengar. För att konkretisera tankesättet kan jag sätta upp ett exempel som jag själv hittat på:

1. Man skriver att man är från Yemen och behöver hjälp. Spam går ut till 10 000 000 adresser, 1 000 personer svarar. Endast 5 av dessa är så lättlurade att de går på bedrägeriet.

2. Man skriver att man är från Nigeria och behöver hjälp. Spam går ut till 10 000 000 adresser, 30 personer svarar. 5 av dessa är så lättlurade att de går på bedrägeriet.

Jämför arbetsinsatsen mellan dessa två olika utskick och brev så ser man snabbt att i slutändan blir vinsten den samma på båda, men att sålla ut de 5 personerna ur 1 000 svar är betydligt mycket mer arbetsamt än att sålla ut dem ur 30 svar. Intressant! Och ganska okontrolversiellt egentligen… Så, ska vi fundera lite på vad denna typ av konstruktion kan innebära för annat i vårt samhälle?

Nigeria-brev är ju en högst mänsklig konstruktion designad för väldigt specifika mål. Det samma kan sägas om exempelvis religion, dock är världens religioner designade för att slå på en större del av populationen. Tittar man på religiösa påståenden och motiv när man står utanför denna struktur så inser man ganska snabbt att när man har rörelser som påstår saker om jungfrufödslar, talande ormar, människooffer, gudomliga rymdpappor, arvssynd osv osv så är denna konstruktion inte designad för att attrahera de mest kompetenta och skarpa av oss. Tvärt om ser jag även i denna design klara mönster av att man oblygt önskar rekrytera människor som är villiga att vara en del av flocken och låta sig styras (”Herren är min herde”).

Som om inte dessa spekulationer från min sida vore nog så finns det ju gott om underlag som pekar på att med högre intelligens minskar också behovet av religion hos befolkningen. Därmed absolut inte sagt att alla troende är dumma i huvudet, det finns naturligtvis andra faktorer som spelar in när det gäller tro, en enormt stor del av detta är ju socialt arv och press. Vad jag skriver om här handlar om den generella designen av religioner och hur deras struktur tilltalar vissa människor.

Det är ju bara att gå till sig själv, om jag designade en religion skulle jag absolut inte vilja ha med personer som ställer en massa bökiga frågor och ifrågasätter det jag säger. Ser jag ett värde i att ha ett så stort antal medlemmar som möjligt så vill jag designa religionen på ett sådant sätt att den är självfiltrerande, precis som Nigera-breven.

Sist men inte minst är det viktigt att påpeka att ovanstående säkerligen gäller alla religioner världen över. Och vill man se vilken typ av saboterat tänkande som religioner inbjuder till behöver man inte gå speciellt mycket längre än min vän Anders Hesselboms senaste blogginlägg om omskärelse: http://hesselbom.blogspot.se/2012/07/rabbins-forsvar-ska-man-skratta-eller.html

Det är ju inte direkt befolkningens skarpaste sinnen som kom fram till att omskärelse är en bra idé.

Alla äkta medium borde mördas

Alltid när jag avfärdar mediala egenskaper brukar jag göra detta genom att helt enkelt framhäva det faktum att de inte används till något. Detta är i sig ett ganska kraftfullt argument, då allt som fungerar tenderar att faktiskt också användas till något, men att finna praktiska användningsområden för mediala egenskaper tycks vara stört omöjligt. Att det är på det sättet är i sig inte speciellt konstigt, eftersom mediala egenskaper är ren rappakalja.

Dessa egenskapers förespråkare ger naturligtvis inte upp så lätt, de  vet ju att de har dessa egenskaper, eller att de åtminstone existerar, och då fungerar som bekant inte så krass logik som jag demonstrerar ovan. Men låt oss då försöka med lite annan logik, som är ungefär samma spår fast andra änden av det.

Vi antar nu att alla tramsförespråkare har rätt; det finns människor med mediala egenskaper! Vi låtsas samtidigt att dessa egenskaper är så frustrerande oanvändbara på grund av andliga faktorer, säg att andarna inte gillar att vara till hjälp, de älskar dock billiga föreställningar och skådespel som lika enkelt kan åstadkommas utan deras hjälp. Anta detta. Men, problemet är ju det att dessa människor faktiskt, enligt egen utsago åtminstone, har lyckats utöva sina egenskaper under former som gör att de mer eller mindre säkert är på riktigt. Så uppenbarligen fungerar de ibland.

Så, antagandet är att ja, det finns mediala personer, många av dem vida kända för allmänheten, som faktiskt har dessa egenskaper. Hur långlivade skulle de bli?

Frågan kan vid en första anblick te sig kanske lite morbid och en aning omotiverad, men fundera på saken i några sekunder. Säg att det finns människor som kan kontakta en mördad människas spöke och på detta sätt få reda på vem mördaren är. Tänk dig att det finns människor vars medvetande kan lämna kroppen och ta sig in i låsta rum för att läsa diverse industri- och försvarshemligheter. Ponera att det finns människor som via någon ”astral form” eller annan term kan kasta in sin själ i ett rum och osynligt tjuvlyssna på hemliga konversationer. Vilket stort företag och vilken regering skulle inte vilja se denna person på botten av havet?

Skulle en enda person träda fram som faktiskt hade dessa egenskaper, och det lär ju ha framkommit för längesedan om så vore fallet, så skulle denna person försvinna på nolltid, eller begå självmord genom att ramla ner för ett hisschakt. På några pistolkulor. I en svart sopsäck. Men inget sådant händer. Alla dessa tokar får i lugn och ro fortsätta sitta i sina små källarlokaler och pressa pengar ur änkor för att de kan lura ur dem vad deras män hette. De får fortsätta stå i TV och paradera sin värdelösa humor samtidigt som de parasiterar på de sökande och undrande. Av någon anledning så bryr sig inte världssamfundet om de potentiellt mest fantastiska och revolutionerande egenskaper som någon någonsin haft. Varför är det så?

Jo, för de är bedragare, och bara bedragare. Och tur är väl det, för dem.

Erfarenhetshybris

Jag har under senaste tiden debatterat mer än jag brukar på nätet, med allt möjligt löst folk. Det kan handla om allt möjligt egentligen, men vad som i princip alltid framförs som relevant i sammanhanget är vad personen jag debatterar med har upplevt.

Upplevelser är i sig svåra att bemöta och rakt av omöjliga att egentligen ta ställning till och utvärdera, då de är helt individuella och privata. Två människor kan beskriva samma händelse på totalt olika sätt, trots att händelsen inte rimligtvis kan ha inträffat på mer än ett sätt. Verkligheten är väldigt vrång när det gäller att anpassa sig efter vår uppfattning om den, den tenderar att vara statisk oavsett vad vi tycker och tänker. Detta faktum stör sig många på, som ändå med en dåres envishet hävdar att deras version av verkligheten visst är den korrekta och riktiga.

Det största problemet med subjektiva erfarenheter är att detta är det enda vi har att tillgå. Vi kan inte jämföra våra minnen med ett hundraprocentigt återgivande av verkligheten för att sedan utvärdera huruvida vår upplevelse eller minnet av denna är korrekt eller ej, det är fullständigt omöjligt för oss att veta om det vi minns är korrekt återgivet eller om det faktiskt ens har inträffat. Minnen etsas inte fast i oss, de förändras hela tiden, varje gång vi berättar om dem, och skulle vi dokumentera något vi varit med om idag och sedan göra det igen om tio år skulle vi tydligt se att minnet hade förändrats.

Vad som är intressant med allt detta är att alla områden där man sysslar med trams och bedrägeri är mer eller mindre helt och hållet beroende av vårt bristfälliga minne och våra privata upplevelser. Allt från kontakt med andar och fjärrsyn till tarotkortsläsning och astrologi är helt och hållet beroende av det faktum att vi allt för ofta är villiga att vända verkligheten ryggen så snart vi tror att vi upplevt något som de facto inte går att förklara. För är vi minsta lilla lagda åt att acceptera någon form av struntfylld irrationalism så krävs det inte mycket för att vi ska trilla dit med buller och bång.

När man debatterar dessa påhitt med troende brukar det väldigt ofta sluta med att man erbjuds delta i verksamheten, i syfte att övertygas av sina erfarenheter. Strunta i att spöken är omöjliga, sitt med på en session och låt dina bristfälliga sinnen finna sin egen sanning, den där sanningen som inte är förankrad i verkligheten men likväl i ditt huvud. För det är detta man måste skriva under på för att vara troende; den felaktiga inställningen att personliga erfarenheter trumpar logik, rationellt tänkande och framför allt verkligheten.

Men jag har inte den inställningen. Jag värderar självklart mina erfarenheter och minnen, men jag accepterar samtidigt att de är bristfälliga, långt ifrån perfekta och i mångt och mycket säkerligen rakt av felaktiga. Detta är dock inte helt enkelt, för det är väldigt lätt för annars rationella människor att charmas av sina egna erfarenheter, för det är ju som sagt det enda vi har. Och då ter det sig ju en aning sorgligt på sitt sätt att de är så fantastiskt oanvändbara.

Det enda man behöver göra i en debatt för att trycka hål på erfarenhetsbubblan är att spekulera i hur världen skulle se ut om alla människors erfarenheter helt plötsligt stämde och var korrekta. Alla religioner skulle helt plötsligt vara sanna, allt vi idag känner som trams och irrationalism skulle även det vara totalt sant. Man skulle kunna bota cancer med thé-blad, MS med vitt ljus, hitta alla borttappade människor i världen på några minuter med hjälp av medium, finna oändliga rikedomar med slagruta, garantera rakt igenom god hälsa för alla med allt från magnetarmband till identifikation av hartmannkors, osv osv osv.

Listan skulle vara oändligt. Men det är den inte. Och varför vet ni ju redan, om ni tänker efter.

Osannolika dumheter

Miraklens tid är inte förbi, jag ska nu visa dig något som kommer få dig att tappa andan. Det jag nu ska visa dig har jag inspirerats till från flera håll. Dels har den onaturligt solbrända riksstjärten Björn Ranelid inspirerat mig, men jag drar också inspiration från alla de kreationister som använder sannolikhetsargument när de försöker försvara sina sagor.

Vad jag har gjort, och ja, jag har faktiskt gjort det, är att jag har slagit en tärning 101 gånger och noterat resultatet. En helt vanlig tärning med sex sidor, och resultatet blev som följer:

3 2 5 1 5 2 4 1 5 4
2 6 5 4 4 4 3 1 1 6
6 6 3 6 3 5 3 5 1 6
1 5 5 1 3 5 6 5 6 4
4 4 4 2 6 1 2 1 3 3
3 1 1 4 4 3 6 6 3 6
6 1 3 3 6 1 2 3 1 4
1 2 1 6 5 2 1 5 4 1
3 2 5 6 1 4 2 2 4 1
5 4 4 2 4 6 2 2 1 6

Anledningen till att jag ville dela detta med just dig är att denna sekvens i sig är helt fantastisk. Oddsen för att jag skulle slå just denna sekvens är nämligen ungefär 1 på 4*10^78. Jag tror inte att du riktigt uppskattar hur enormt fantastiskt detta är!

Vi kan jämföra med universum. I den delen av universum som är observerbar för oss från Jorden beräknar man att det finns ungefär 10^80 atomer. Oddsen för att jag skulle slå just precis sekvensen ovan är alltså ungefär de samma som att jag ber dig att på slump välja en atom i den observerbara delen av universum, sedan väljer även jag en, och vi råkar välja samma.

Problemet med att resonera på detta sätt är att ALLT är extremt osannolikt. Allt vi gör, alla vi träffar, allt vi har för oss är, i efterhand, extrema osannolikheter staplade på varandra. Vad detta betyder är egentligen bara att saker och ting inträffar, inget mer, eftersom extrema osannoliheter är oundvikliga i det stora hela. Ovanstående logik används dock av troende världen över som en sorts bevis på att just deras bullshit-föreställning om hur världen är beskaffad faktiskt är den korrekta. Just inom religion kan man ofta se osannolikhetsargumentet användas, i stil med att vår existens är så osannolik att det måste finnas en gudomlig förklaring.

Så, min sekvens ovan, kräver den en gudomlig förklaring? Nej, självklart inte. Och jag kan fortsätta slå tärningen, icke att förglömma. Jag kan slå den en hel dag och nå sådan astronomisk osannolikhet att man nästan skulle kunna kalla den omöjlig. Men poängen är ju den att om jag fortsätter slå tärningen så är det ju faktiskt så att denna extrema osannolikhet i sig är helt oundviklig. Varför? Jo, för att saker och ting inträffar, som sagt.

Att spå sekvenser som dessa på förhand vore mer eller mindre omöjligt, det kan vi nog alla vara överens om, men märk väl att det inte är vad dem som använder argumentet hävdar att man kan. Man försöker applicera sannolikhet på historiska händelser, vilket jag tror de flesta som läst detta nu skulle hålla med om är ganska meningslöst.

Kvack! – Ännu en podcast

I somras fick jag en idé. Detta händer med jämna mellanrum, men denna kändes fullt genomförbar. Idén var att starta en ny, skeptisk podcast som skulle skilja sig lite från de andra som fanns. Tanken var att det skulle vara en podcast med fokus på veckan som gått, och kommentarer om detta. Kommentarerna skulle vara lite som mina reflektioner här på bloggen, alltså lite mer raljerande än vad poddlyssnare kanske är vana vid.

Jag frågade Frida om hon ville vara med, hon bloggar annars på skepchick.se och har en del att säga om både det ena och det andra. Tanken var dock att vi skulle vara tre i den permanenta panelen, och jag frågade då Henrik, som jag var bekant med sedan tidigare genom 1023.se, bland annat. Henrik tackade också ja omedelbart, och cirkeln var sluten.

Sedan gick det ganska fort. Vi skaffade lite ny utrustning, spelade in testprogram, registrerade domäner och allt sådant som hör till, och nu har vi faktiskt redan kört till program 10 (program 11 spelades in idag). Trots att vi inte funnits så förbannat länge så har vi redan fått hundratals lyssnare, vi har uppmärksammats vitt och brett i skeptiska kretsar, samt att vi under de senaste veckorna legat under ”New & Noteworthy” på iTunes förstasida. Kul! Vi får också väldigt bra feedback och känner att vi blir bättre och bättre för varje program vi spelar in. Det riktiga hästjobbet gör dock Henrik, som redigerar programmen så att de blir trevliga att lyssna på.

För mig känns det som att podcasten fått precis den ton och inriktning som jag tänkt, samt att formatet verkar passa de andra panelisterna perfekt. Podcasten är vad den är tack vare oss alla tre, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Så, om du vill höra en podcast som är lite i samma ton som denna blogg, gå till kvackyou.se, eller till iTunes och prenumerera på podcasten. Betygsätt oss gärna på iTunes också, det tycker vi är kul!

En genialisk kil för tjej-bögarna

Det här med tydlighet är viktigt. Det är viktigt att alla vet vad man egentligen pratar om och vad man egentligen diskuterar. Är man någorlunda van med att bemöta dumheter på Internet så stöter man allt för ofta på människor som med vilje är just otydliga för att dölja sin egen agenda.

För är man mot något som människor över lag tenderar att vara för så är det bekvämt att rubricera detta som något annat, som kanske inte låter lika kontroversiellt. Det är väl exempelvis inte SÅ farligt att vara motståndare till samkönade äktenskap? Detta är väl bara en harmlös övertygelse som religiösa vanligtvis slänger sig med? Eller abort, att vara en tapper soldat som försvarar ofödda barn, det har väl bara med just barnen att göra, eller?

Just nu rasar den politiska debatten i USA, då republikanerna kliver över varandra för att få vara den som utmanar Barack Obama. Kandidat efter kandidat konstaterar att de vill förbjuda samkönade äktenskap av diverse olika anledningar, samt att aborträtten bör antingen inskränkas eller utplånas helt. Det jag skulle vilja att någon utfrågare då hade stake att fråga är hur kandidaten ser på mänskliga rättigheter. Hur tror du att kandidaten skulle svara på det?

För vad jag har beskrivit nu handlar helt och hållet, faktiskt, om just mänskliga rättigheter. Visst finns det rättigheter för specifika grupper, men det är ju människor det handlar om. Och på något vansinnigt sätt har denna kil som man så utstuderat har slagit ner mellan homosexuella och deras mänskliga tillhörighet fungerat. För jag vågar garantera att alla skulle säga sig vara en stark försvarare av mänskliga rättigheter, medan de samtidigt ämnar motarbeta dessa.

Samma företeelse finns och fungerar här i Sverige. Om någon frågade Jimmie Åkesson om hur han och Sverigedemokraterna ser på mänskliga rättigheter är han säkerligen för dessa utan undantag. Men SD vill också begränsa rättigheten till fri abort, samt att de motsätter sig samkönade äktenskap.

Det är bara när man blandar och ger med begreppen som odemokratiska värderingar kan nå kärnan i en demokrati. Jag ser inte detta som hållbart i längden, men det fungerar ju dessvärre bevisligen.