Erfarenhetshybris

Jag har under senaste tiden debatterat mer än jag brukar på nätet, med allt möjligt löst folk. Det kan handla om allt möjligt egentligen, men vad som i princip alltid framförs som relevant i sammanhanget är vad personen jag debatterar med har upplevt.

Upplevelser är i sig svåra att bemöta och rakt av omöjliga att egentligen ta ställning till och utvärdera, då de är helt individuella och privata. Två människor kan beskriva samma händelse på totalt olika sätt, trots att händelsen inte rimligtvis kan ha inträffat på mer än ett sätt. Verkligheten är väldigt vrång när det gäller att anpassa sig efter vår uppfattning om den, den tenderar att vara statisk oavsett vad vi tycker och tänker. Detta faktum stör sig många på, som ändå med en dåres envishet hävdar att deras version av verkligheten visst är den korrekta och riktiga.

Det största problemet med subjektiva erfarenheter är att detta är det enda vi har att tillgå. Vi kan inte jämföra våra minnen med ett hundraprocentigt återgivande av verkligheten för att sedan utvärdera huruvida vår upplevelse eller minnet av denna är korrekt eller ej, det är fullständigt omöjligt för oss att veta om det vi minns är korrekt återgivet eller om det faktiskt ens har inträffat. Minnen etsas inte fast i oss, de förändras hela tiden, varje gång vi berättar om dem, och skulle vi dokumentera något vi varit med om idag och sedan göra det igen om tio år skulle vi tydligt se att minnet hade förändrats.

Vad som är intressant med allt detta är att alla områden där man sysslar med trams och bedrägeri är mer eller mindre helt och hållet beroende av vårt bristfälliga minne och våra privata upplevelser. Allt från kontakt med andar och fjärrsyn till tarotkortsläsning och astrologi är helt och hållet beroende av det faktum att vi allt för ofta är villiga att vända verkligheten ryggen så snart vi tror att vi upplevt något som de facto inte går att förklara. För är vi minsta lilla lagda åt att acceptera någon form av struntfylld irrationalism så krävs det inte mycket för att vi ska trilla dit med buller och bång.

När man debatterar dessa påhitt med troende brukar det väldigt ofta sluta med att man erbjuds delta i verksamheten, i syfte att övertygas av sina erfarenheter. Strunta i att spöken är omöjliga, sitt med på en session och låt dina bristfälliga sinnen finna sin egen sanning, den där sanningen som inte är förankrad i verkligheten men likväl i ditt huvud. För det är detta man måste skriva under på för att vara troende; den felaktiga inställningen att personliga erfarenheter trumpar logik, rationellt tänkande och framför allt verkligheten.

Men jag har inte den inställningen. Jag värderar självklart mina erfarenheter och minnen, men jag accepterar samtidigt att de är bristfälliga, långt ifrån perfekta och i mångt och mycket säkerligen rakt av felaktiga. Detta är dock inte helt enkelt, för det är väldigt lätt för annars rationella människor att charmas av sina egna erfarenheter, för det är ju som sagt det enda vi har. Och då ter det sig ju en aning sorgligt på sitt sätt att de är så fantastiskt oanvändbara.

Det enda man behöver göra i en debatt för att trycka hål på erfarenhetsbubblan är att spekulera i hur världen skulle se ut om alla människors erfarenheter helt plötsligt stämde och var korrekta. Alla religioner skulle helt plötsligt vara sanna, allt vi idag känner som trams och irrationalism skulle även det vara totalt sant. Man skulle kunna bota cancer med thé-blad, MS med vitt ljus, hitta alla borttappade människor i världen på några minuter med hjälp av medium, finna oändliga rikedomar med slagruta, garantera rakt igenom god hälsa för alla med allt från magnetarmband till identifikation av hartmannkors, osv osv osv.

Listan skulle vara oändligt. Men det är den inte. Och varför vet ni ju redan, om ni tänker efter.

Osannolika dumheter

Miraklens tid är inte förbi, jag ska nu visa dig något som kommer få dig att tappa andan. Det jag nu ska visa dig har jag inspirerats till från flera håll. Dels har den onaturligt solbrända riksstjärten Björn Ranelid inspirerat mig, men jag drar också inspiration från alla de kreationister som använder sannolikhetsargument när de försöker försvara sina sagor.

Vad jag har gjort, och ja, jag har faktiskt gjort det, är att jag har slagit en tärning 101 gånger och noterat resultatet. En helt vanlig tärning med sex sidor, och resultatet blev som följer:

3 2 5 1 5 2 4 1 5 4
2 6 5 4 4 4 3 1 1 6
6 6 3 6 3 5 3 5 1 6
1 5 5 1 3 5 6 5 6 4
4 4 4 2 6 1 2 1 3 3
3 1 1 4 4 3 6 6 3 6
6 1 3 3 6 1 2 3 1 4
1 2 1 6 5 2 1 5 4 1
3 2 5 6 1 4 2 2 4 1
5 4 4 2 4 6 2 2 1 6

Anledningen till att jag ville dela detta med just dig är att denna sekvens i sig är helt fantastisk. Oddsen för att jag skulle slå just denna sekvens är nämligen ungefär 1 på 4*10^78. Jag tror inte att du riktigt uppskattar hur enormt fantastiskt detta är!

Vi kan jämföra med universum. I den delen av universum som är observerbar för oss från Jorden beräknar man att det finns ungefär 10^80 atomer. Oddsen för att jag skulle slå just precis sekvensen ovan är alltså ungefär de samma som att jag ber dig att på slump välja en atom i den observerbara delen av universum, sedan väljer även jag en, och vi råkar välja samma.

Problemet med att resonera på detta sätt är att ALLT är extremt osannolikt. Allt vi gör, alla vi träffar, allt vi har för oss är, i efterhand, extrema osannolikheter staplade på varandra. Vad detta betyder är egentligen bara att saker och ting inträffar, inget mer, eftersom extrema osannoliheter är oundvikliga i det stora hela. Ovanstående logik används dock av troende världen över som en sorts bevis på att just deras bullshit-föreställning om hur världen är beskaffad faktiskt är den korrekta. Just inom religion kan man ofta se osannolikhetsargumentet användas, i stil med att vår existens är så osannolik att det måste finnas en gudomlig förklaring.

Så, min sekvens ovan, kräver den en gudomlig förklaring? Nej, självklart inte. Och jag kan fortsätta slå tärningen, icke att förglömma. Jag kan slå den en hel dag och nå sådan astronomisk osannolikhet att man nästan skulle kunna kalla den omöjlig. Men poängen är ju den att om jag fortsätter slå tärningen så är det ju faktiskt så att denna extrema osannolikhet i sig är helt oundviklig. Varför? Jo, för att saker och ting inträffar, som sagt.

Att spå sekvenser som dessa på förhand vore mer eller mindre omöjligt, det kan vi nog alla vara överens om, men märk väl att det inte är vad dem som använder argumentet hävdar att man kan. Man försöker applicera sannolikhet på historiska händelser, vilket jag tror de flesta som läst detta nu skulle hålla med om är ganska meningslöst.

Kvack! – Ännu en podcast

I somras fick jag en idé. Detta händer med jämna mellanrum, men denna kändes fullt genomförbar. Idén var att starta en ny, skeptisk podcast som skulle skilja sig lite från de andra som fanns. Tanken var att det skulle vara en podcast med fokus på veckan som gått, och kommentarer om detta. Kommentarerna skulle vara lite som mina reflektioner här på bloggen, alltså lite mer raljerande än vad poddlyssnare kanske är vana vid.

Jag frågade Frida om hon ville vara med, hon bloggar annars på skepchick.se och har en del att säga om både det ena och det andra. Tanken var dock att vi skulle vara tre i den permanenta panelen, och jag frågade då Henrik, som jag var bekant med sedan tidigare genom 1023.se, bland annat. Henrik tackade också ja omedelbart, och cirkeln var sluten.

Sedan gick det ganska fort. Vi skaffade lite ny utrustning, spelade in testprogram, registrerade domäner och allt sådant som hör till, och nu har vi faktiskt redan kört till program 10 (program 11 spelades in idag). Trots att vi inte funnits så förbannat länge så har vi redan fått hundratals lyssnare, vi har uppmärksammats vitt och brett i skeptiska kretsar, samt att vi under de senaste veckorna legat under ”New & Noteworthy” på iTunes förstasida. Kul! Vi får också väldigt bra feedback och känner att vi blir bättre och bättre för varje program vi spelar in. Det riktiga hästjobbet gör dock Henrik, som redigerar programmen så att de blir trevliga att lyssna på.

För mig känns det som att podcasten fått precis den ton och inriktning som jag tänkt, samt att formatet verkar passa de andra panelisterna perfekt. Podcasten är vad den är tack vare oss alla tre, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Så, om du vill höra en podcast som är lite i samma ton som denna blogg, gå till kvackyou.se, eller till iTunes och prenumerera på podcasten. Betygsätt oss gärna på iTunes också, det tycker vi är kul!

En genialisk kil för tjej-bögarna

Det här med tydlighet är viktigt. Det är viktigt att alla vet vad man egentligen pratar om och vad man egentligen diskuterar. Är man någorlunda van med att bemöta dumheter på Internet så stöter man allt för ofta på människor som med vilje är just otydliga för att dölja sin egen agenda.

För är man mot något som människor över lag tenderar att vara för så är det bekvämt att rubricera detta som något annat, som kanske inte låter lika kontroversiellt. Det är väl exempelvis inte SÅ farligt att vara motståndare till samkönade äktenskap? Detta är väl bara en harmlös övertygelse som religiösa vanligtvis slänger sig med? Eller abort, att vara en tapper soldat som försvarar ofödda barn, det har väl bara med just barnen att göra, eller?

Just nu rasar den politiska debatten i USA, då republikanerna kliver över varandra för att få vara den som utmanar Barack Obama. Kandidat efter kandidat konstaterar att de vill förbjuda samkönade äktenskap av diverse olika anledningar, samt att aborträtten bör antingen inskränkas eller utplånas helt. Det jag skulle vilja att någon utfrågare då hade stake att fråga är hur kandidaten ser på mänskliga rättigheter. Hur tror du att kandidaten skulle svara på det?

För vad jag har beskrivit nu handlar helt och hållet, faktiskt, om just mänskliga rättigheter. Visst finns det rättigheter för specifika grupper, men det är ju människor det handlar om. Och på något vansinnigt sätt har denna kil som man så utstuderat har slagit ner mellan homosexuella och deras mänskliga tillhörighet fungerat. För jag vågar garantera att alla skulle säga sig vara en stark försvarare av mänskliga rättigheter, medan de samtidigt ämnar motarbeta dessa.

Samma företeelse finns och fungerar här i Sverige. Om någon frågade Jimmie Åkesson om hur han och Sverigedemokraterna ser på mänskliga rättigheter är han säkerligen för dessa utan undantag. Men SD vill också begränsa rättigheten till fri abort, samt att de motsätter sig samkönade äktenskap.

Det är bara när man blandar och ger med begreppen som odemokratiska värderingar kan nå kärnan i en demokrati. Jag ser inte detta som hållbart i längden, men det fungerar ju dessvärre bevisligen.

Sällan fjärrskådad idioti

Igår rapporterade Aftonbladet om en familj i Luleå som förlorat sin bil, bilen blev helt enkelt stulen. Artikeln är nu uppdaterad, och det finns lite att säga om detta ärende.

Händelseförloppet beskrivs av de berörda som att bilen stals, mannen ringde polisen och kvinnan ringde en siare. Siaren gav dem information som denna: ”det var en ung person, mellan 20 och 25, som hade tagit bilen” och att bilen fanns ”på en parkeringsplats, vid tallar, nära hus och vatten”.

Vid en första anblick kan detta låta specifikt, och det är också vad troende hävdar att sådana utsagor är. Låt oss då titta på en satellitbild över Luleå, med terräng:

Oavsett om du är troende eller ej, känns det som en högoddsare att dra till med tallar, hus och vatten? Jag är inte heller speciellt frågande till att tjuven skulle vara mellan 20 och 25 år gammal, då detta säkerligen inte är en speciellt ovanlig åldersgrupp för denna typ av brottslingar.

Men, det finns andra intressanta aspekter av det hela. Det mest intressanta är minnet. Alla människor har vad som kallas för kognitiv bias, vilket betyder att vi helt enkelt uppfattar det som stämmer överens med våra övertygelser mycket bättre än det som inte gör det. Om saker har sagts eller inträffat som strider rakt mot vad vi är säkra på är verklighet så tenderar vi sortera bort detta helt och inte alls minnas att det har inträffat.

Just på grund av ovanstående är anekdoter oanvändbara i sammanhang där man ska avgöra huruvida något inträffat eller ej, eftersom minnen inte bara lagras felaktigt, de förändras också över tid. Jag har själv stött på fall där jag blivit på det klara med att saker jag minns väldigt tydligt aldrig har inträffat, och detta är jag  inte alls ensam om.

Så, hur fortlöpte egentligen konversationen mellan brottsoffret och siaren? Det vet vi inte, eftersom båda är troende och har modifierat sina minnen därefter.

Det tråkiga med det hela blir snabbt uppenbart i artikelns kommentarsfält, dock. Väldigt många vilsna människor vill så enormt gärna tro på företeelser som dessa att de hugger efter precis vilka halmstrån som helst, och det är trist tycker jag. Det är trist att människor ibland inte kan finna sådan trygghet och ro i den fantastiska verklighet som faktiskt finns att upptäcka, så att de känner behov av att fly till en alternativ sådan.

Så det tråkiga är inte att man behöver ta diskussionen, för det är jag van vid, och gör det gärna. Det tråkiga är att det behövs.

Harold Camping kryper fram, lika ond som tidigare

Pressen har nu fått tag på domedags-”profeten” Harold Camping, som nu haft fel om undergången två gånger. Camping har erkänt att han räknade lite fel, och datumet är nu reviderat. Jorden beräknas nu gå under den 21 oktober 2011.

Jag tycker att följande citat från artikeln summerar vilken sorts människa Camping är väldigt bra:

Mr Camping, who predicted that 200 million Christians would be taken to heaven Saturday before the Earth was destroyed, said he felt so terrible when his doomsday prediction did not come true that he left home and took refuge in a motel with his wife.

Är det ens tänkbart för en psykiskt frisk människa att bli deprimerad över att världen INTE gick under och miljarder människor dog? Troende ser det förmodligen inte på det sättet, vissa gör det säkerligen, men det är nog ingen generell inställning att man är en vidrig människa om man fanatiskt försöker övertyga sig själv och andra om att Jorden minsann SKA gå under.

Om något så handlar det om en sjuklig besatthet av lidande och påhittat, gudomligt straff av alla de själva ser som mindre värda, eller helt värdelösa. Camping kan i sig verka harmlös, men det är han inte. Han sprider skräck och inbillningar till andra, vilket aldrig är harmlöst.

Det enda positiva med att Camping har fel gång på gång (vilket i sig inte är så märkligt när man försöker beräkna saker baserat på en sagobok) är att Camping och hans angängare förlorar miljontals dollar på reklam och liknande. Måste kännas bra för reklam-folket att de defintivit är de mest värdiga i sammanhanget.

Hur är folk dopfuntade?

Enligt Svenska Kyrkan döps ca 62% av alla nyfödda barn i Sverige. Med tanke på att Sverige är ett av världens absolut mest ateistiska länder kan denna siffra tyckas vara väldigt hög, men det skäl som de flesta uppger för att döpa sina barn är att man gör det av tradition, inte för att man tror. Så, dags att skärskåda dopet lite.

I dess mest basala komponenter och teori är dopet ganska enkelt. Hela processen kan beskrivas i tre enkla steg:

En massa prat -> Skvätta vatten på barnet -> Mera prat

Vattnet är tydligen väldigt viktigt. Vad detta betyder inom kyrkan är dock betydligt mycket mer än just den tradition många föräldrar ivrigt pekar på, eftersom detta för kyrkan är en enormt viktig process. Anledningen till detta är att det är först efter dopet som barnet är en del av guds närvaro, något barnet alltså inte är innan det döps. Kyrkan är lite mildare på detta idag, men förr stod det klart att om barnet dog innan dopet så hamnade det i helvetet, eller i limbo, så därför måste barnet döpas ASAP. Låter väl som ett klart kärleksbudskap från den kärleksfulla kyrkan till de sörjande föräldrarna från förr?

Men om vi sätter den människoföraktande kyrkan därhän för tillfället och fokuserar på riten som sådan. Den briljanta teorin man har kommit fram till på något sätt är att om rätt person, med rätt mandat, håller i ett barn samtidigt som dennes stämband formar ljudvågor i av gud godkända frekvenser och samtidigt öser barnet med rätt kemikaliska sammansättning så är detta helt enkelt nyckeln till himmelriket. Om inte detta är att tro på magi, vad är det då? Jag kallar det nonsens av den högsta skolan.

Notera väl att dopet alltså inte har något annat syfte än att skänka barnet guds beskyddande, det finns inga juridiska fördelar, det är inte så att barnet får sitt namn på detta sätt eller något sådant. Och om du då inte tror på gud själv, och om den enda anledning du kan ge för att döpa ditt barn är att dina föräldrar valde att döpa dig, hur mycket är då traditionen egentligen värd? Det enda som ett dop i detta läge kommer medföra är att du kommer få stå framför en massa folk och bekänna dig och ditt barn till saker du inte tror på och en obscen mängd trams, travat på mera trams.

Det är av skäl som dessa man alltid måste våga ifrågasätta det som anses vara traditionellt. Saker man gjort tidigare gjorde man allt som oftast helt enkelt bara för att man inte visste bättre, och att då fortsätta göra dem mot bättre vetande känns mest meningslöst. Traditioner är inte fina och respektabla bara för att de är gamla, en åsikt blir inte mer hållbar med tiden och en övertygelse om universums mekanismer blir i regel gammal på bara några år. Ändå ligger det sådan enorm heder i anamma stenålderstro, och stolt tvinga denna på sina barn. Trots att man inte ens tror på den själv.

Om du nu tror att den kristna guden faktiskt existerar, och att denne i sin visdom, efter att ha konstruerat ett universum långt bortom vårt förstånd med mekanismer vi bara skrapat på ytan på och fantastiska under som vi förmodligen aldrig kommer kunna uppskatta till fullo, skapat en enkel ritual för att vi, en enkel art däggdjur på en avlägsen planet mitt i ingenstans i denna obeskrivligt enorma symfoni av planeter ska kunna ansöka om dennes barmhärtighet för våra barns påstådda arvssynd, så visst. Döp ditt barn. I det läget är det ju faktiskt ”rätt”, hur småtokig en sådan övertygelsen än må vara i sig.

Min son är dock inte döpt. Och gör jag rätt kommer han uppskatta det.

Sekulär rationalism räddar livet på troende

En stats primära mål, över alla andra, bör vara att hålla sina medborgare levande. Detta faktum är ett krav för att man ska kunna uppnå framgång, eftersom individerna då är mindre stressade, ackumulerar mer tillgångar, producerar mera etc. Sverige, och i princip alla andra länder, har utvecklats i en enorm takt under de senaste 150 åren, och det finns en rad goda skäl till att det faktiskt är så.

Så, vi kliver tillbaka 150 år i tiden. I Sverige hade år 1861 individen en förväntad livslängd på 47 år. Nu pratar vi alltså inte medellivslängd, utan förväntad livslängd, alltså hur länge en vuxen förväntas leva. På slutet av 1800-talet såg vi enorma framsteg inom väldigt många områden, så som industri och medicin. Värt att nämna i sammanhanget är också att Charles Darwins bok, ”The Origin of Species”, banade vägen för att man skulle tänka annorlunda än vad religiösa företrädare ville, och att det fanns andra, större sanningar att finna ute i verkligheten.

50 år senare, 1911, hade vår förväntade livslängd ökat till 58 år. Det är ju en enorm skillnad, på egentligen mycket kort tid. Man började under denna period vaccinera befolkningen i mycket större skala än tidigare, farligare transportmedel började ersättas med mindre farliga, och utvecklingen av mediciner och den moderna sjukvården hade börjat ta fart. 1922 testades odlat insulin för första gången, vilket vi som bekant använder för att rädda enorma mängder liv även idag.

Men framgångarna tog inte slut där, för fram till 1961 hade den förväntade livslängden gått upp till smått fantastiska 74 år. Tänk på det en stund, på 100 år förväntades vi i Sverige leva hela 27 år längre. Vid det här laget hade läkarvetenskapen tagit ordentlig fart, man kunde nu utföra operationer och åtgärder som höll människor och barn vid liv på sätt som inte varit tänkbara tidigare. 1928 upptäckte Alexander Flemming penicillinet, vilket sedan dess upptäckt säkerligen har räddat livet på miljoner människor. Uppfinningar som pacemakern var fantastiska nymodigheter, som används än idag, i något mer modern tappning.

Nu sitter vi här, 2011, och vi förväntas leva tills vi är väl över 80 år gamla. Mediciner blir bättre och bättre, metoderna förfinas konstant och vi lär oss mer och mer om hur vi fungerar och hur vi ska använda denna kunskap på bästa tänkbara sätt.

Men om vi säger såhär då: tänk på allt du använder varje dag. Den dator du sitter vid just nu, bilen du tar dig med till jobbet, luftkonditioneringen du svalkar dig med på semester du flugit till i ett flygplan. Alla dessa saker är produkter av våra kollektiva framsteg och upptäckter. Hur mycket har religion, homeopati, healing, zonterapi och liknande trams bidragit till vår utveckling? Alla dessa företeelser är gamla idéer, som kommer från före 1861, en tid när man trodde att sjukdomar spreds via dålig lukt. Hur mycket kan dessa läror egentligen bidra till vår välfärd och framgång?

Svaret är naturligtvis: inget alls. Det är tack vare sekulära värderingar kvinnor har rösträtt, alla människor som älskar varandra får gifta sig och slaveri är olagligt, för att ta några konkreta exempel. Det är tack vare rationalism vi inte längre har ett rasbiologiskt institut, låter orakel fatta beslut om landets framtid och stenar kvinnor som påstås vara häxor.

Denna sekulära rationalism tas för givet av de flesta. Det är vi sekulära rationalister som står mellan två religiösa grupper och ser till att de inte slår ihjäl varandra, för hade det varit upp till dem själva så hade det slutat i blodbad, som så många gånger tidigare. Det är vi sekulära rationalister som påpekar att vår evidensbaserade medicin faktiskt fungerar bättre för cancer än de där örterna du odlar själv i trädgården. Det är bekvämt för irrationalister att falla tillbaka på den trygghet som vår rationalism erbjuder, eftersom de då kan syssla med precis vilket trams de vill, fram tills dess att de faktiskt behöver en operation, åka till jobbet eller titta på TV. För då är det våra ogudliga djävulsmaskiner de använder.

För det kan väl inte vara någon som tror att det är effektiviserad och förfinad bön som gjort att vi nu lever längre, mår bättre och är gladare än någonsin? Nej, så dum kan väl ingen vara.

Ockhams nyrakade verklighet

Verkligheten är något som undgår eller skrämmer många, och dessa personer hittar på ett för dem fungerande substitut. På 1200-talet föddes i England filosofen William Ockham, och han formulerade ett tankesätt runt verkligheten som fungerar än idag.

Denna princip brukar man referera till som ”Ockhams rakkniv”. Principen är att man helt enkelt skär bort de delar av en förklaring som inte behöver finnas där för att förklaringen ska fungera, och när detta inte längre går är det just denna slutgiltiga förklaring man bör föredra. Principen säger INTE att det är denna förklaring som är den rätta, bara att den är att föredra. Jag brukar själv använda detta tänk i mina frågeställningar, och det är ett mycket effektivt och logiskt sätt att tänka på.

Lite konkreta exempel, då. Jag har ju pratat om evolution en del nyligen, så låt oss spinna vidare på denna tråd. Säg att vi undrar hur vi människor kom till som art, och att det är dessa två påståenden vi har att ta ställning till:

1. Evolution existerar och verkar, och människan är en produkt av denna evolution, precis som alla andra arter av djur och alla växter.
2. Evolution existerar och verkar, men människan skapades av Gud, till skillnad från alla andra arter av djur och alla växter.

Dessa två är direkt jämförbara med varandra, eftersom 2 är 1 + Gud. Vad man med principen bakom Ockhams rakkniv då ämnar göra är alltså att ta bort det som inte behövs för att förklaringen ska fungera, och eftersom Gud de facto inte krävs för att modellen för vårt ursprung ska fungera så är alltså påstående 1 att föredra över påstående 2. Nyckeln ligger alltså i det direkt jämförbara. Notera nu, åter igen, att modellen säger INGET om vilket alternativ som faktiskt är rätt, bara vilket alternativ man ska föredra att utgå ifrån i sin tankemetod.

Låt oss titta på ett annat tänkbart scenario där man får två förklaringar på samma grundfråga, men där alternativen skiljer sig åt kraftigt:

1. Evolution existerar och verkar, och människan är en produkt av denna evolution, precis som alla andra arter av djur och alla växter.
2. Evolution existerar inte, Gud skapar och har skapat allt.

Här kan inte Ockhams rakkniv appliceras, av den enkla anledning att dessa två saker är inte jämförbara. Dels vet vi ju att 2:an är direkt felaktig, men principiellt sett vore det ju på sitt sätt enklare att en gud bara skapade allt hela tiden. Personligen skulle jag dock argumentera för att så inte är fallet, men det är denna diskussion man hamnar i om man försöker avgöra vilket av två icke jämförbara argument som är enklast.

Så, hur appliceras detta rent praktiskt? Själv brukar jag applicera denna mycket enkla princip på ganska mycket, speciellt i diskussioner och debatter, och det är väldigt effektivt att utgå ifrån de enklaste och mest basala delarna av ett resonemang. Det man märker väldigt snabbt med irrationalister över lag är att de misslyckas med de mest grundläggande delarna av sina resonemang, förmodligen mycket på grund av att de helt enkelt inte är vana vid att tänka kritiskt, och sedan tänka kreativt runt denna kritik.

Nu misstänker jag att du vill ha ett konkret exempel, och för att illustrera detta kan jag visa hur jag applicerar ovanstående princip på frågan om Gud finns eller ej. Jag gör detta i några enkla steg, för att demonstrera hur jag tänker i dessa frågor, och för att göra det konkret. Vi börjar med en mycket simpel ekvation:

Vår verklighet = X

Simpelt? Absolut, vi antar att vår verklighet, alltså summan av precis allt som pågår i vårt universum, är variabeln X. Om vi nu antar att en person föreslår att Gud är en del av X, alltså en del av vår verklighet, så måste vi kunna bygga en hypotes om en för dem alternativ verklighet, genom att göra följande:

Vår verklighet – Gud = Y

Det jag gjorde nu var alltså att jag tog bort Gud ur X, och denna ”hypotetiska” verklighet kallar vi för Y. Min motpart i diskussionen behöver nu förklara hur X skiljer sig från Y. Alltså, om vi antar att Gud existerar i vår verklighet som den ser ut idag, hur skulle vår värld förändras om Gud imorgon inte längre existerade?

Min hållning i frågan är att X = Y, vilket alltså gör att Gud = 0. Min position är att Gud inte existerar från första början, och om en icke-existens mot förmodan skulle kunna existera ännu mindre imorgon än idag så skulle detta inte påverka oss alls. Men hävdar man att Gud finns så bör man också kunna motivera och resonera fram vilka konkreta förändringar på vår existens upphörandet av denna existens skulle kunna få.

Det är detta som gör Ockhams rakkniv så användbar som en övrig i logiskt tänkande. Om inte annat för att det ger en utmärkt utgångspunkt för vidare utforskning, som inte färgas av en massa tramsiga övertygelser som bara styr framtida resonemang i en felaktig riktning.

Principen går att applicera på allt, från spådom till healing, och till skillnad från exempelvis spådom och healing så fungerar den faktiskt.

Stavros Louca talar ut

GP har nu ställt lite frågor till Stavros Louca som jag skrev om senast, och han har fått chansen att svara mer i detalj på den fråga som tidigare orsakade kontrovers i Sydsvenskan. Först och främst är han nu väldigt tydlig med att han är dörrknackare hos Jehovas Vittnen, och han har nu mer ”intressant” att säga om evolutionsteori.

Reportern frågar specifikt om Stavros påstående om evolutionsteori och huruvida han faktiskt anser att detta är vår tids största bluff. Han svarar följande:

Nej. Det jag har sagt är att det är förbluffande att en lärare med sin auktoritet någonsin kan prata om antingen evolutionsteorin eller Gud som en sanning. En lärare ska presentera fakta och teorier men aldrig tala om för eleverna vad de ska tro.

Han anser alltså inte att det är vår tids största bluff, men eftersom han rakt motsätter sig att evolutionsteori ska anses vara en sanning så anser han tydligen då att den på ett eller annat sätt är falsk. Han går inte mer in i detaljer rörande just detta specifikt, men har följande att säga när reportern undrar om det inte faktiskt är skillnad mellan vetenskapsgrundade evolutionsteorin och trosgrundade Gudstron:

Jo, men det jag menar är att ingen till hundra procent kan bevisa att evolutionsteorin stämmer. Om vi hade heltäckande bevis för den skulle vi inte ha några religiösa människor. Därför ska ingetdera presenteras som en absolut sanning för eleverna.

Detta är en anmärkningsvärd inställning till verkligheten. Religion handlar om en sak, och en enda sak, och det är okunskap hos individen. Inte kollektiv okunskap. För att vara religiös och ha religiösa inbillningar krävs det att man är rakt okunnig rörande det man applicerar de religiösa inbillningarna på. Religion existerar inte på grund av bristande kunskap om evolution, vi VET att evolutionsteori är rätt och riktigt, tack vare den samlade kunskap mänskligheten besitter i ämnet. Individer kan vara religiösa trots detta, just för att de inte tar denna information till sig, eftersom de inte vill göra sig av med sina inbillningar.

Ett konkret exempel på ovanstående är det faktum att under vikingatiden trodde man att det var Tor (som betyder åska) drogs runt på sin vagn över himlavalvet, och att det var det ljudet som gav oss åskan. Man tog alltså sin religion och applicerade den på sin okunskap. Tänk att människor som Stavros Louca gör detta än idag, trots att vi säkerligen tror oss kollektivt veta bättre i denna för de flesta upplysta tid.

Men trots vår upplysthet kan vi ha en lärare som är med i Jehovas Vittnen och tror på larviga hjärnspöken.

Stavros själv hävdar naturligtvis att detta inte påverkar honom som lärare, och när reportern frågar om man utan att tro på evolutionsteori kan undervisa i biologi svarar han:

Man måste inte tro på det man undervisar i.

Vore jag ansvarig för Stavros anställning skulle han inte ha den kvar.