Idioten med ballongen har övertag över skeptikern

Tänk dig en fullsatt tågvagn där folk sitter och pysslar med sådant som folk pysslar med på ett tåg. In i vagnen kliver en man, med en stor påse i handen. Han sätter ner påsen och tar ur den en uppblåst ballong, som han trycker hål på med en nål. Hur skulle folket i vagnen reagera?

Den omedelbara reaktionen är naturligtvis att folk skulle hoppa till, några i gruppen skulle säkerligen yttra ett litet skrik av rädsla. Utöver denna omedelbara reaktion så skulle i princip samtliga reagera rent fysiologiskt, och adrenalin och liknande skulle utsöndras i deras kroppar, då detta kan behövas för att försvara sig vid en eventuell fara eller annan överlevnadssituation.

Betänk hur enkelt detta var, alla hade kunnat göra det. Både du och jag hade för nästan inga pengar eller tid alls och med extremt små medel kunnat utlösa en sådan reaktion för väldigt många människor. Men, hur skulle mannen med ballongen ha gjort om han ville inspirera hela vagnen till den omvända reaktionen; alltså lugn. Det går naturligtvis inte, det krävs betydligt mycket mer än dessa medel för att lugna ner människor. Rädsla är så djupt rotat i oss, och rent utvecklingsmässigt är det en enormt fördelaktig reaktion, eftersom den som springer i regel är den som överlever. Modiga djur som offrar sitt liv till höger och vänster tenderar att dö ut, men fegisar som lägger benen på ryggen så fort faran uppenbarar sig kan fortsätta få barn.

Nu kanske du tänker som så att detta är teoretiskt, eftersom ingen skulle vara så korkad som mannen med ballongen. Men faktum är att extremt många är precis så korkade. Och de drar sig inte för att spela på våra rädslor, våra rädslor för allt som ter sig så enormt farligt därute. Det kan handla om präster som hotar med helvetet, Jenny McCarthy som påstår att vaccination orsakar autism eller spåkärringen som säljer lögner till änkan som är orolig för att hennes före detta make inte har det så bra i livet efter detta.

Rädsla är den klar-röda tråden genom den verksamhet som alla dessa bluffmakare och charlataner bedriver. Tänk om din pension inte räcker, bäst att du är med i det här pyramidspelet. Tänk om du får bieffekter av dina mediciner, bäst att du tar homeopatika, som helt saknar bieffekter, eftersom det saknar effekter. Tänk om du ska dö ensam, bäst att gå till en tarot-läsare som kan tala om för dig hur din perfekta partner ser ut. Tänk om dina barn blir sjuka, bäst att inte vaccinera dem.

Sedan står man där, i egenskap av vetenskaplig skeptiker, och påpekar att rädsla faktiskt inte är så farligt. Visst, att ”inte veta” är inte trevligt alla gånger, men det är mycket trevligare än att hitta på lögner som sedan i sin tur blockerar sanningen när den väl uppenbarar sig. Det är en förbannad uppförsbacke, att konstant behöva lugna ner folk och på något sätt behöva ursäkta sanningen. En sanning som inte i alla lägen är speciellt bekväm, och därmed ter sig en aning kontraintuitiv för vår enkla art, men som ändå är just sanningen, och därmed också det enda vi faktiskt på riktigt kan förhålla oss till på ett vettigt sätt.

För om det är något vi vet så är det att lögner föder flera lögner, och lögnarna drar sig inte för att bre på med mer och mer. Har man börjat verkar det vara svårt att sluta, och har man tummat på sanningen en gång är det lätt att det sker en andra.

Poängen är inte att alla ska stöpas i samma form och tro samma saker, poängen är att alla ska se kritiskt på saker och ting och faktiskt kräva bevis. Då ger man inte lögnarna frisedel, då kan de inte komma undan med att bedra folk, presentera lögner som fakta och förvanska det publika samtalet om dessa saker. Det är inte så att ”vi” skeptiker är en homogen grupp, det är inte för vår skull så många som möjligt behöver hjälpa till, det är för allas skull.

Så, nästa gång du ser en idiot med en ballong och en nål på ett tåg, sätt en tejpbit på ballongen där nålen går in. Då smäller den aldrig, luften pyser sakta ut med ett lugnande *fffssssssss* istället. Då har du gjort en god gärning.

Vetenskapens utopia

Det sägs ofta i debatter att man inte skulle vilja leva i en värld där vetenskapen ”styr”. Alltså en kall och kalkylerad värld där världen är 100 % fakta och 0 % känsla, så att säga. Rädslan är att detta ska få enormt hemska konsekvenser, man ser framför sig en sorts Darwinism där man mördar alla svaga i samhället till förmån för de friska, där barns hjärnor genomstrålas vid födseln för att man direkt ska kunna avgöra vilket yrke de ska programmeras till i mogen ålder, och där barn med handikapp eller utvecklingsstörningar kan förkastas ned för klippkanten, i bästa Spartansk manér. Ett totalt skräcksamhälle för alla som sticker ut minsta lilla och som avviker från den mall som övermännen inom vetenskap satt upp som de acceptabla.

Skulle det vara så? Är det så våra bästa och skarpaste hjärnors vision om en gemensam framtid skulle se ut, eller finns det andra, kanske mer tänkbara, vägar? En person som föreställer sig det jag radat upp ovan kan nog aldrig riktigt ha sett en vetenskapsman. Men utöver detta, vad är det som skrämmer människor så med vetenskap?

Problemet är i grund och botten det att människor över lag behöver vägledning. De vill ha någon som talar om för dem vad man ska göra, hur man ska tänka och vilket agerande som är det korrekta. Alla har vi detta i oss i någon mån, det kommer vi aldrig helt ifrån. Men problemet är då att vetenskapen aldrig talar om detta för oss. Den presenterar fakta, från den värld vi lever i, och sedan ligger det på oss att förvalta denna kunskap på det sätt vi finner mest lämpligt. Vetenskapen kan göra bedömningar i frågor om moral och hur man bör leva sitt liv, exempelvis kan vi ganska enkelt utröna att det är negativt för samhället om alla i det dödas till höger och vänster, så vissa saker går att slå fast.

Men i den vetenskapliga utopin finns det ingen som står med en pekpinne och talar om att människor med lite mörkar hy än din egen är omoraliska och har svårt att skilja på ”ditt och mitt”. Ingen står och predikar om att homosexuella lever i synd och bör mördas för denna synd. Ingen hatar dig eller kastar ägg på dig för att du vill gifta dig med den du älskar, trots att ni råkar vara av samma kön. Inga pappor samlar ihop resten av släkten för att stena den dotter som lät sig våldtas förra veckan. Ingen fjant med en larvig mössa ställer sig och skär i din sons kön snart efter födseln, bara för att en låtsaskompis från stenåldern säger att detta är en god sed.

Den vetenskapliga principen slår fast helt andra faktum än de vi tar för givet i alla samhällen över världen idag. Ett bra exempel på detta är att begreppet ”ras” inte är applicerbart inom mänskligheten, då vi är alldeles för lika, oavsett nationalitet, för att klassas som olika raser. Ett annat mycket bra exempel är att homosexualitet inte på något sätt är unikt för människor, tvärt om har det observerats hos över 1500 djurarter, och är väl dokumenterat bland ca 500 arter. Bara dessa två, mycket konkreta upptäckter, tror jag de flesta skulle hålla med om att om samhällets insikt och syn baserades på dessa skulle detta samhälle vara mycket trevligare att leva i än andra samhällen. Fundera på det en liten stund.

Vad som är mest skrämmande är egentligen den syn att i ett vetenskapligt samhälle finns det ingen plats för känslor, så som kärlek och hat, men självklart är så inte fallet. Vad vi dock måste vara på det klara med är att känslor går att förklara vetenskapligt, det går att utröna exakt vad de är och vad som orsakar dem. Detta medför dock inte att de nedvärderas eller att deras värde förringas, tvärt om kan det lära oss att värdesätta dem ännu högre i det att vi förstår dem bättre. Vidare studier av ett sådant område skulle i förlängningen kunna revolutionera vår syn på varandra, synen på hela vårt rättsväsende och en mängd andra områden. Vetenskapsmän är också människor, jag är dock ingen vetenskapsman, men jag kan ändå känna mig tudelad i frågor om exempelvis just brott och straff. Ena sidan säger att enheten X (gärningsmannen) helt enkelt är felaktigt programmerad, men den andra delen reagerar mer primalt och känner att ett skott i huvudet vore för lindrigt för individen i fråga. Vad är att föredra, insikten att en felaktig programmering kan rättas till, eller åsikten att vederbörande bör mördas?

Det ovetenskapliga och reaktionära är dock djupt rotat i oss, vi är helt enkelt inte programmerade för att tänka kritiskt, rationellt och då ”vetenskapligt”. Det finns gott om människor som slåss aktivt för att detta ska vara den segrande världssynen, och då handlar det om allt från anti-vaccare till katolska kyrkan. Rationalitet och eftertänksamhet hamnar efter, men är på framfart, och det man kan göra för att hjälpa till i kampen för det rationella är helt enkelt att inte vara tyst och att inte låta sig kuvas av allt nonsens som finns därute.

Vem är jag att döma andra människor?

Personer som är vana med att bli dömda på grund av det de väljer att syssla med klagar ofta över detta faktum. Man ser det ofta i forum där exempelvis tron på det övernaturliga eller alternativa behandlas. Det räcker i regel inte heller med att dessa människor förväntar sig att inte bli dömda för att ljuga/bedra, de kräver också respekt för sina övertygelser och inbillningar.

Poängen för mig personligen är att efter att ha funderat på fenomenet så kom jag snabbt fram till att jag faktiskt skiter helt i om någon dömer mig eller ej, för jag vet att det jag sysslar med på alla plan klarar av den typen av kritik. Jag blir inte stött om du tycker att den här hemsidan är dålig, att jag är värdelös på att skriva eller om du anser att mina åsikter är helt uppåt väggarna. Mina åsikter klarar av din granskning, och jag kan försvara dem. Och kan jag inte det är jag, som så många gånger tidigare, helt klart beredd att ändra åsikt. Personer som kräver respekt utan prestation och som kräver att inte bli dömda tycks dock inte kunna flyga under samma banderoll som jag själv när det gäller att just tåla kritiken.

Vad man säger när man ifrågasätter vem andra är att döma en är att ingen annan har rätt att ha åsikter om någon annans beteende, yrkesval eller liknande. Lätt för någon med ett tvivelaktigt beteende att yrka på att något sådant ska vara gällande, men självklart är det rent nonsens. Faktum är att om man försöker legalisera att sälja vatten till barn och kalla det för medicin ska man räkna med att andra kommer att döma detta beteende. Gillar man att sitta vid lekplatser och fantisera om småbarn får man också räkna med att man blir dömd i andra människors ögon. Det samma gäller om du och din partner organiserat tar er in i äldre människors lägenheter och stjäl pengar och värdesaker från dem, andra människor kommer att döma er då också.

Ser man det på ett bredare perspektiv än just individen som bekymrat yttrar sig om andras rätt att döma så blir det absurt, och detta håller säkerligen även yttraren med om. Därmed blir yttrandet inte så brett, det blir specifikt, och faktiskt så specifikt att det bara handlar om dem själva. Dessa personer kanske borde fundera mer på om de skulle syssla med sådant som inte är förkastligt snarare än att klaga över det faktum att detta påpekas för dem, av personer som jag själv.

För att besvara den konkreta frågan: Vem är jag att inte göra det? Om jag ser något skadligt, förkastligt eller farligt med ditt beteende, vem är jag då att sitta tyst och inte säga något alls? Mitt ansvar gentemot människorna som far illa eller skadas på grund av dig är större än någon form av åtagande eller ansvar jag har gentemot dig som person. Du kan beklaga dig över detta om du vill, men är du en person som behöver ställa frågan i fråga är du förmodligen heller inte en person som är värd varken respekt eller att lyssnas på.

Universums ögon är på dig

Ett faktum som fascinerar mig, och som jag nämnt förr, är att människan är det enda djur som från barnsben behöver läras att den inte står i universums mitt. Små barn tror att allt är kopplat till dem, och det är därför de börjar gråta när andra barn gör det. Helt enkelt av den enkla anledning att de kan inte föreställa sig en verklighet där barn X inte gråter som en direkt effekt av något de själva gjort. Vi får dock lära oss att allt som händer och sker i världen är faktiskt inte direkt knutet till oss, tvärt om så är det en näst intill försvinnande liten del som är det, men detta extremt barnsliga tankesätt är inget vi skakar av oss hur enkelt som helst. Tvärt om sitter det för många kvar långt in i vuxen ålder, ofta tills de dör.

Vi kommer alla ihåg vulkanutbrottet på Island som nyligen lamslog flygtrafik över stora delar av Europa. En omfattande geologisk händelse som direkt eller indirekt påverkade miljoner människor. Hur många fick inte sagt till sig medan detta pågick att det helt enkelt inte var ”meningen” att det skulle bli någon semester i Thailand i år? Hur många sade inte detta om sig själva och sin egen resa? Detta är precis den typen av tänkande jag pratar om. Trots att man kanske inte i grund och botten tror att vulkanens utbrott berott på att jag helt enkelt inte ska kunna flyga till mötet i Helsingfors så ligger denna typ av resonemang oss väldigt nära till hands.

Ovanstående tänk är dock inte isolerat till det mer abstrakta, det finns gott om folk som rent konkret behållit den barnsliga övertygelse att vi på något sätt är centrala i universum. Att universum värderar livsformer till den grad att vi har dimensioner skapade för oss dit vi reser när vi dör, att växter evolverar i en specifik riktning för att ge oss de läkande effekter vi behöver för att överleva, att universums konstanter justerats perfekt för att garantera vår existens och överlevnad och att stjärnornas ljus och planeternas positioner på något magiskt sätt är arrangerade på ett sådant sätt att de påverkar våra personligheter och liv. Barn tänker så, för barn vet inte bättre.

Eftersom jag inte tror på fri vilja eller liknande magiska företeelser så kan jag inte se fenomenet i fråga som något annat än en nedbruten/trasig tankeprocess. På samma sätt så misstänker jag att alla tankeprocesser går att reparera, men jag tror samtidigt inte att vi har de verktyg som krävs för att göra detta i alla lägen, långt ifrån.

Frågan du måste ställa dig själv är då följande: Vad kan en sådan trasig tankeprocess erbjuda mig och den allmänna konversationen? Personligen har jag kommit till den insikten att vuxna människor vars tankeprocess är så trasig att de fortfarande tänker som barn extremt sällan (om någonsin) har något att tillföra den allmänna konversationen. Med fel fokus på verkligheten och helt vansinniga tolkningar om den samme så finns det helt enkelt inte mycket man kan tillföra, och därmed bör man inte heller lyssnas på. Det är helt enkelt slöseri med tid, och det tillför inget. Man gör således bäst i att helt enkelt inte längre konversera.

Kort sagt, en person som tror att homeopatiska preparat är verksamma diskvalificerar sig från all seriös diskussion om hälsa och medicin. En person som tror att Jorden är 6500 år gammal diskvalificerar sig från all seriös diskussion om geologi, biologi och liknande. En person som tror på spöken, tarotkort och liknande diskvalificerar sig mycket effektivt från all form av diskussion involverande logik. Som du förstår finns det många exempel.

Vuxna som tänker som barn är i regel omöjliga att bilda på något sätt, då de tror sig besitta alla svar redan, alltså som barn tenderar att göra. Det trygga är ju det faktum att alla människor inte behöver tänka rätt, väldigt många gör redan detta, och tack vare detta faktum kan du sitta och läsa detta på din dator. Du kan överleva årtionden längre än förr, tack vare västerländsk medicin. Du kan köra bilen till jobbet, och vara med när dina barn-barn växer upp, oavsett om de växer upp i huset bredvid eller på andra sidan Jorden.

Länge leve klartänkande.

Skeptikern finns i implikationerna

Jag är inte konfliktsökande som person, men jag räds inte konflikt heller. Om någon kommer till mig med orimliga påståenden och övertygelser så ser jag det inte som att det är min position att backa, det är snarare deras position att förklara sig. I dessa sammanhang kan det hända att man behöver deklarera sig som vetenskaplig skeptiker, och när man talar om för folk att man är skeptiker reagerar de väldigt olika.

De flesta vet dock inte riktigt vad det innebär. Jag har själv funderat på detta, och kommit fram till att en skeptiker är någon som alltid strävar efter att tänka i ett led till. Låt mig ge ett exempel från verkliga livet.

För några veckor sedan hade vi familjemiddag hos föräldrarna, och när middagen började närma sig sitt slut så började min morfars fru, låt oss kalla henne M, prata om att i några till henne bekantas hus spökade det minsann. Och det var inte vilket spöke som helst, utan den tidigare ägaren som ”gick igen”. M var helt övertygad över att det var just spöken det handlade om, och berättade om två huvudsakliga fenomen som enligt henne styrkte påståendet:

1. En toalett i huset luktade alltid urin. Påståendet här är då att det är i denna toalett som spöket kissar, varför det nu skulle behöva det.
2. Hon som bor där nu tillverkar lampskärmar på fritiden och lägger alla dessa på ett bord, och vid ett tillfälle revs alla dessa ner från bordet samtidigt. Påståendet är då att det var spöket som i ett vredesutbrott rev ner dessa lampskärmar.

Vi tittar på ett antagande i taget, och börjar naturligtvis med nummer 1. En person som inte är en skeptiker kan höra saker som dessa och tycka att det låter lite läskigt, men vad som gör en skeptiker är vanan att bryta ner påståenden som dessa i dess beståndsdelar och sedan nysta vidare. Fundera på nummer 1 en kort stund, jag bryter ner detta i följande implikationer, och under dessa, självklara följdfrågor:

  • Spöken kan frammana kemikalier i det naturliga universet.
    • Kan de frammana andra kemikalier?
    • Hur frammanas dessa kemikalier?
    • Vad skulle spöken ha för praktisk nytta av denna egenskap?
  • Spöken har behov av att urinera.
    • Hur skulle ett spöke kunna ackumulera urin?
    • Är urin avföring även hos spöken, och om det är så, konsumerar de föda?

Det finns garanterat flera frågor att ställa, men dessa är de jag kommer på sådär lite snabbt på rak arm. När man granskar ett påståendes beståndsdelar, och för en kort stund betänker vilka implikationer dessa påståenden för med sig, blir det inte snabbt orimligt att toaletten luktar urin på grund av ett spöke? Det blir dock mer absurt när vi tittar på antagande 2:

  • Spöken kan påverka objekt fysiskt i det naturliga universet.
    • För oss människor begränsas vår styrka av muskler och liknande, vad begränsar ett spökes styrka? Om den är obegränsad, varför kastar de inte runt byggnader och liknande för att uttrycka frustration?

Åter igen ett exempel, det finns säkerligen även här andra aspekter att fundera på. Men vad man aldrig får glömma är att om man vill uppnå någon konkret kunskap och insikt inom ett område är det dessa implikationer man måste ta sig an att reda ut. Och om området inte klarar av sådan analys är det förmodligen båg det handlar om.

Om du nu börjar applicera ovanstående tänk på exempelvis påståenden om religion och liknande påhitt kommer du inom kort vara en skeptiker även du. Alla kan dock inte vara skeptiker, alla klarar inte av att tänka så. M blir nog aldrig en skeptiker, men man kan ju vara trevlig som person ändå, även om man har lite otur när man tänker.

Påstår jag med detta att skeptiker är bättre människor som förtjänar mer respekt än andra? Absolut.

Överväldigande positivt

Jag har haft mycket att göra på senaste tiden, väldigt mycket faktiskt. Vi ska ha barn i maj, så man har förberett detta, flyttat om så att barnet får ett eget rum, så att jag kan jobba ostört och liknande saker. Allt detta gör man, och gläds åt, trots att man ändå har kännedom om handlingarnas ultimata meningslöshet. Låt mig förklara.

Man brukar säga att allt är relativt, men det är naturligtvis bara struntprat, då allt är långt ifrån relativt. Tid är dock relativt, väldigt relativt, och uppfattas olika helt beroende på var man befinner sig och vilka referensramar man har.

Så tid är egentligen allt vi har, det är vad som flödar konstant. I denna referensram finns egentligen inget som heter ”nu”, då det är mängden 0 tid mellan dåtid och framtid, man kan aldrig säga att ”nu” = 3 sekunder. Vi har tiden konstant emot oss, då det är vår största fiende. Även om vi dör av cancer eller i ett brinnande bilvrak så är det en satt mängd tid kvar tills detta inträffar.

Det samma gäller allt annat, allt når vid någon tidpunkt en kritisk punkt i dess existens. I början fanns bara elementarpartiklar, som sedan började bilda väte och liknande, men det mest troliga är att precis varenda atom har en liknande klocka som tickar ovanför sig, som talar om när dennes tid är slut, och den ska gå tillbaka till dess ”ordinarie” form.

Alltså; att du kommer att dö i framtiden är du säkerligen på det klara med, men det samma gäller allt och alla. Jorden kommer att förstöras på ett eller annat sätt, och precis alla djurarter har en klocka som tickar nedåt i bakgrunden, det gäller även människan.

Faktum är att om det finns andra livsformer ute i universum kommer vårt avtryck på kosmos vara så fantastiskt litet att efter vår undergång kommer förmodligen alla spår av vår existens vara bortblåsta. Alla framsteg, all vacker musik, alla blommor vi försiktigt odlat fram över årtionden, alla kraftansträngningar vi gör dagligen för att hjälpa oss själva och våra medmänniskor. Summan kommer förr eller senare att bli noll, och då kommer precis allt vi någonsin gjort, i alla tider, ha varit helt förgäves och totalt betydelselöst.

Men denna insikt till trots så kämpar man på, jag gör det iaf. För att bara lägga sig ner och dö är liksom inte ett alternativ, våra instinkter förbjuder sådant destruktivt beteende. Det är detta driv, denna känsla vi måste förmedla, för om det ska finnas mening med något alls måste det vara just viljan att gå vidare, och att göra så tillsammans.

Religion och liknande idioti förespråkar dock motsatsen till detta, då den i regel förespråkar att bara dem som har samma låtsaskompisar ska leva vidare i harmoni, och resten ska mördas. Men om det är något jag ser som överväldigande positivt just nu så är det att denna syn börjar marginaliseras, och vi börjar sakta men säkert inse vikten av samarbete snarare än motarbete.

Värt att tänka på, i tider som dessa.

Bristande karaktär?

För ett tag sedan debatterade jag på ett forum, rörande religion osv. Det händer väl förvisso ganska ofta, men en kristen herre fick ur sig en mening som jag tyckte var ganska talande, och den lyder som följer: ”Jag förutsätter att du är mänsklig och därmed per definition har brister”. De flesta skulle nog hålla med honom här, men jag skulle vilja dissekera detta en aning.

En brist är generellt definierat som något i vår karaktär som kunde vara bättre, alltså något som i dagsläget inte är bra. Det kan vara att man röker, är överviktig, inte tränar tillräckligt regelbundet, är förälskad i tysk velour-porr eller vad det nu kan tänkas vara. Vi är också väldigt snabba på att identifiera dessa brister, och i många fall kan det snabbt bli det som definierar oss som personer.

Tänk dig en helt perfekt person, en person som saknar brister. Kan du det? Frågan är hur den personen ser ut, fungerar och är. Och framförallt, vilka egenskaper har personen i fråga? Det är här problematiken börjar, eftersom det är omöjligt att objektivt avgöra vad som är bristfälligt och inte. Man kan säga att en klar karaktärsbrist är att röka, för att återkoppla till det, men vem står i position att tala om för någon annan att dennes rökning gör den bristfällig? Vem kan egentligen tala om för någon vilka värderingar som bör appliceras objektivt på deras egenskaper och beteende? Det vill jag påstå att igen står i position att göra.

Religioner och deras företrädare lever i mångt och mycket på att tala om för oss andra hur bristfälliga vi är, hur syndigt vi lever och att vi måste botgöras. Gärna genom dem som säger det, naturligtvis, eftersom det är lite av affärsidén. Tänker du själv, är skeptiskt lagd och lite uppkäftig så finns det ingen plats i himmelriket för dig, oh nej, då behöver du ändra dina syndiga sätt helt och hållet för att få en chans till att prisa gud i all evighet. Tackar man vänligt för sig och väljer att stå över så bespottas man och skall stötas ut, vilket den kristne herren jag citerade i början av inlägget också sysslade med i stor utsträckning. Precis som andra på forumet.

Men jag tror att det är extremt provocerande för de flesta av oss om en person säger sig vara felfri. Men faktum är ändå att det endast är du själv som kan avgöra detta om dig själv, ingen annan står i position att avgöra detta, oavsett vilket påhittat mandat de ljuger om att de har. Vi har dock detta lite till mans, hela principen med att man ska inte tycka att man är färdig, eller komplett som det blir, eftersom då känns det lite som att det bara är att lägga sig ner och dö, eftersom det inte finns så mycket kvar att slåss för längre.

Men å andra sidan behöver ju inte allt handla om att förnya sig själv eller justera karaktärsdrag, man kan ju bara vara med på resan också, och lära sig saker som man sedan kan föra vidare till yngre generationer. Hela grejen med att bara racka ner på sig själv för dessa fabulerade brister och fel i karaktären blir så fruktansvärt gammalt efter ett tag, och mest tråkigt att lyssna på.

Så definiera dig själv som felfri snarare än att gnälla om alla små skitsaker du ändå inte kommer göra något åt. Livet är för kort ändå, och det är, som i alla lägen, alldeles för kort för att lyssna på religiösa företrädare.