Det så kallade ”öppna sinnet”

Att ha ett öppet sinne är något vi hör talas om ganska regelbundet. Det anses fint att ha det, men eftersom alla anser att de har det så kan man fråga sig vad det egentligen innebär rent praktiskt. Det finns olika definitioner och idéer om mer exakt vad det handlar om, men helt klart är att alla har det definitivt inte.

Klassikern är att människor som tror på spöken och demoner beklagar sig när skeptikern begär en uns bevis, och de troende hänvisar i det läget till att man ska ha just ett öppet sinne. Dock bör vi börja med att slå fast att ett öppet sinne inte på något sätt innebär att man måste acceptera saker blint, vad det handlar om är att INTE UTESLUTA sådant som man helt enkelt inte kan veta.

Har en kock som kryddar sin mat med arsenik av den anledningen att det KAN vara enormt smakförhöjande och kanske inte just då dödligt ett öppet sinne? Har man ett öppet sinne om någon säger till en att världen styrs av demoniska delfiner och man tror på det rakt av utan någon form av bevis eller rimlig bekräftelse? Att ha ett öppet sinne är att agera utifrån tidigare erfarenhet, så gott det går, men att samtidigt vara villig att på rimliga grunden ta in ny erfarenhet och använda den i framtida beslutsfattande. Inget av ovanstående kan anses vara rimligt i det fallet.

Så, en person som tror på mediala och deras krafter då, har den, trots att ALLA (100%) av alla försök som gjorts på att bevisa dessa krafter misslyckats, ett öppet sinne? Nej, det vill jag absolut inte påstå. Därmed inte heller sagt att ingen sådan dimension existerar, det har jag aldrig påstått, men bevisen som finns tillgängliga för oss i dessa fall tycks antyda att ingen människa har någon som helst kontakt med denna dimension, om den nu existerar.

Vetenskapen å andra sidan framhävs av dem som är vetenskaps-skeptiker som något som absolut inte är öppensinnat. Fundera dock på följande: Kristna har följt och upphållit samma bok som sanningen i 2000 år. Ingen revision, ingen uppdatering och ingen modernisering som är värd namnet. Hur hade det sett ut om vetenskapen fungerat på samma sätt? Då hade vi fortfarande tömt blod för att bota sjukdomar och matat barn med kvicksilver för att bota förstoppning.

All ”gammal” visdom rörande läkarvetenskap kommer från tider då vi hade absolut ingen aning alls om hur människorkroppen fungerade eller vad som gjorde oss sjuka och friska. Alla religiösa doktriner och idéer kommer från tider då vi inte visste ett dugg om Jorden, dess uppkomst eller naturliga lagar. Astrologi hittades på, rakt av, innan man visste vad himlakroppar var och hur universum såg ut och fungerade. Att hålla fast vid dessa idéer går rakt emot bättre vetande, och strider helt och hållet mot principen att ha ett öppet sinne, då ett öppet sinne skulle göra tro på dessa koncept och företeelser mer eller mindre omöjligt.

Nog krävs det ett öppet sinne för att nå framgång och utveckling, men hur mycket framgång och utveckling har religion, mediala, homeopater, ackupunkturister, astrologer, tarot-läsare och ”häxor” egentligen välsignat mänskligheten med? Tvärt om så har de orsakat mer skada än nytta, något ett öppet sinne hade förhindrat, per definition.

Så visst låter det som en bra grej att slänga ur sig när någon annan inte tror på att man sett ett spöke. Eller ja, det låter bra om man är extremt korkad. Och det är man ju inte, som tur är.

Skräcken för singular

Det börjar så smått lacka mot jul, faktiskt är det bara några timmar kvar innan det brakar lös på alla fronter, och precis som så många andra svenskar så firar jag jul i Norrland i år. Många svenskar bor ju trots allt häruppe, trots att det allt som oftast inte riktigt verkar så.

Det genomgående temat i väldigt många av de diskussioner som föres både runt middagsbord och under bilfärder från punkt A till punkt C berör alla dem som faktiskt inte ”har någon”, alltså alla de personer som är ensamma såhär vid högtiderna. De sjuka och eländiga som sitter hemma utan någon att dela tillvaron med. Visst skiter man lite sådär extra i dem alla andra 364 (365 vid skottår) dagar på året, men vem ska egentligen behöva vara ensam just på självaste julafton?

Ensamhet är över lag något som många är väldigt rädda för, och man ser på det som något mycket farligt. Som att ensamhet i sig nästan skulle vara ett väsen, som sänker sina klor i en och sällan släpper taget. Men hur gör då alla dem som faktiskt inte lever med någon annan men ändå inte nödvändigtvis känner sig speciellt ensamma? Hur löser man livet som hopplöst ensam om det helt enkelt är så att familjen inte finns i närheten och man är ensamstående?

Ensamhet i sig är ingen best, det är en inställning, en fråga om motivation och hur man själv relaterar till världen omkring sig. Den som sitter ensam har i regel valt att vara detta, på ett eller annat sätt. Det finns alltid saker att göra, man kan engagera sig i föreningsverksamhet, skaffa sig en hobby som involverar mer än en själv eller varför inte rakt av annonsera på nätet efter en livskamrat? Möjligheterna är oändliga.

Eftersom det handlar om inställning så är det inte heller så att ensamheten nödvändigtvis botas av andra människor, tvärt om kan ohälsosamma relationer orsaka att man känner sig mer ensam än man gör utan dessa relationer. Är det inte mer ”synd” om alla dem som sitter fast i ohälsosamma förhållanden där den ena parten kräver mer energi och tid än vad relationen är värd? Eller exempelvis vänskaper där det är tveklöst upp till ena parten att bibehålla all form av kontakt och intresse? Det tycker åtminstone jag, för jag är en sådan person som föredrar ensamhet framför ohälsosamma idioter som bara kostar kraft och energi.

Så låt dem som vill sura i ensamhet göra det ifred, de behöver inte din sympati. Låt istället julen stå för att fira det man faktiskt har, och gör det i det sällskap du har, även om det bara är dig själv.

Och glöm aldrig att tvåsamhet botar inte ensamhet, det är det bara gemenskap och respekt som gör. Kärlek fungerar också, alltså äkta kärlek utan en massa krav och förbannat gnäll, men vi behöver inte överdriva sentimentaliterna.

God jul, och gott nytt år!

Ingen vill vara så ond som ett medium

Ibland ser man i diverse tidningar att folk blivit misshandlade och att de få förbipasserande som fanns inte gjorde ett dugg för att rädda vederbörande. Jag kan dock säga själv, med ganska god säkerhet, att stod ett tjugotal skinnskallar och sparkade på en stackare på marken så skulle jag inte i min ensamhet traska fram och fråga vad i fridens namn de pysslar med. Och när diskussionerna uppstår på jobbet och liknande så håller de flesta med om att man helt enkelt väljer att vara passiv, med motivationen att man tveklöst kan utsättas för fara själv.

Tänk dig nu en annan nyhet, en nyhet om en man som stått och tittat på när en ångvält sakta men säkert rullat mot en skadad kattunge. Eller nej, vi ökar insatsen, låt oss säga att det är en barnvagn. Historien är att ångvälten började rulla mot barnvagnen, och mannen som bevittnade detta hade ingen relation till varken ångvält eller barn. Och eftersom ångvälten var en bit ifrån, och inte rör sig så snabbt, tog det flera minuter av tittande innan den nådde det som för historien som sådan kan anses vara ”målet”. Alltså barnvagnen.

Folk skulle förfäras gränslöst. Mannen skulle hängas ut, garanterat. Han skulle få hatbrev, mordhot och liknande. Hans liv skulle mer eller mindre vara över, eftersom han utan tvekan skulle anses vara en av landets mest onda människor. För vem kan bara stå och titta på i ett läge som detta, när ingen fara för den egna säkerheten existerar? Då är vi inte alls lika ursäktande.

Men är det inte detta som mediala påstår sig göra på regelbunden basis? Hur troligt är det att ingen person som omkommit i en av de större katastroferna världen sett under bara det senaste årtioendet inte varit hos ett medium en tid innan? De mediala påstår naturligtvis att de kan se in i framtiden, och man tycker ju att ett flygplan som kraschar in i fikarummet borde vara lite av en röd flagga när man läser någons handflata eller rotar runt i kaffesump. Om vi ska tro de mediala, vilket vi naturligtvis inte ska, men om vi försöker, så är ju detta den enda tolkning vi kan göra. För OM de kan se in i framtiden, som de så krampartat hävdar, varför har de aldrig stoppat en katastrof? Varför har de inte ringt och tipsat tidningarna om att om en vecka borde man avboka hytten på Estonia?

Ingen vill naturligtvis vara så ond som mannen i mitt exempel ovan, tål inte den idioten, men jag kan inte tolka deras påståenden på något annat sätt. Eller, hur ska man tolka denna påstådda gåva som de säger sig besitta? Det vore intressant att fråga dem, någon gång.

Tre år – Gågna året

Det har onekligen varit ett spännande år. Knappt så man kan tänka sig att jag nu börjar på år nummer fyra när det gäller att skriva på den här sidan, tiden går tydligen fortare än vanligt när man har roligt. Det senaste året har jag skaffat flickvän, och är på väg att byta både stad och arbete. Men andra saker har ju faktiskt också hänt i världen.

Att Moderaterna var så trofasta att de röstade igenom FRA-lagen, trots att det säkrar deras politiska död nästa val, tycker jag var starkt gjort på sitt sätt. Det tyder åtminstone på en sorts övertygelse i det man gör, och man följer då annat än populism, vilket är vad politik faktiskt måste handla om många gånger. Nu säger jag inte att det gäller FRA-lagen specifikt, men politikernas jobb är ofta att få igenom sådant som är för svårt eller jobbigt för oss andra att ta ställning till.

OS rasar för fulla muggar just nu också, och Kinas censur av det ena och det tredje kommer upp jämnt och ständigt. Kina är som bekant en kommuniststat, precis som Norge, men den kinesiska regeringen har gradvis tvingats släppa på väldigt många saker. Principen är ju den att den regering som ger dig allt kan också ta allt ifrån dig, men Kinesernas tysta överenskommelse med regeringen är att om de får lite friare tyglar (befolkningen, alltså), så låter man regeringen vara ifred. Underbart västerländska kapitalistvärderingar blandat med fin kommunism. Kina är redan idag en världsmakt, men om säg 20 år kommer de vara ännu större. Mycket större. Blir intressant att se hur det artar sig.

Annars har jag väl inte sådär jättemycket att uppdatera er med, det mesta finns ju redan här på sidan. Som vanligt har jag skrivit mycket om religion och andra förlegade vidskepelser, och det kommer jag naturligtvis inte sluta med. Tvärt om så hoppas jag att debatten sprider sig ännu mer än den gjort det senaste året. Sverige är världens mest ateistiska land, det tycker jag vi ska vara stolta över, för det är faktiskt en bedrift.

Vad kommer då hända under det kommande året, innan sida firar fyra år? Jag hoppas att Barack Obama blir USA:s nästa president tills dess. Annars har jag faktiskt inga större önskemål.

När misslyckande är omöjligt

Idag åkte jag pendeltåget in till Sthlm sådär på morgonkvisten, och på tåget satt en man som var lite speciell. Kanske jag som är ovan med storstan och tindrade förtjust med ögonen när jag såg något så annorlunda, men jag vill nog ändå vidhålla att han var lite speciell. Han var väl runt 55 år gammal, stort helskägg, inte duschat sedan Palme sköts och satt och pratade för sig själv. Han verkade vara arg på sig själv också, åtminstone av tonläget att bedöma.

Vad den här mannen satt och muttrade var diverse osammanhängande svammel om alla stackars vilseledda människor som nu var på väg till jobbet. Hela konceptet var för honom sjukt, och det var som att vi (alla andra på pendeln) var med i någon sorts helt sjuk global dokusåpa. Det måste vara skönt att med sådan självsäkerhet och ytterst spydighet kunna avfärda precis alla runt omkring en. Nog för att jag gör ungefär detsamma, men kanske med lite mer finess.

Det ironiska i detta var också det att han satt och smuttade förnöjt på en flaska Coca-Cola Zero. Han hade små hörlurar på sig, och dessa var säkerligen kopplade till något, samt att han faktiskt satt i ett tåg. Alla dessa saker, rakt ner till kläderna på hans lusbitna kropp, är produkter av dessa otroligt hemska mekanismer som vi, den arbetande skaran av mänskligheten, producerar. Känns lite som att inte bara såga av grenen man sitter på, utan att även hata grenen för att man får sitta på den. Man kan också anta att herren i fråga därmed inte arbetade, och således förmodligen lyfte någon form av bidrag, som alla vi stackars satar givmilt ger honom varje månad.

Men vem vet, det kanske är mer av denna attityd vi alla skulle må lite bättre av? Det jag tänkte när jag såg honom var att trots att varenda person på pendeltåget såg ner på honom så såg han ner på oss andra precis lika mycket. Kan man sitta med ca hälften av tänderna kvar i munnen, luktandes sprit och urin klockan sju på morgonen och ändå vara glad över hur otroligt bra man lyckats i livet jämfört med precis alla andra så kanske det trots allt ligger lite av receptet för lycka i just detta?

Ibland önskar jag att jag själv kunde se passivitet och icke-engagemang som bedrifter och mål. Tänk om jag hade den mentaliteten att jag spontant kunde säga upp mig imorgon och känna att jag faktiskt uträttat något, trots att det är tvärt om. Visste vore jag nog på vissa sätt lite gladare? På vissa ja, men på andra nej, eftersom jag gillar att kunna försörja mig själv. Men ändå, detta kanske är en falsk dygd som i slutändan inte betyder vidare mycket alls!

Det måste vara skönt att aldrig misslyckas, och därmed aldrig se några nederlag eller se sig själv som en förlorare. Men jag gillar att jag har den mekanismen, för det är den som driver oss framåt, det är den som gör att vi vill vara bättre, att vi vill leva bättre och få det bättre i livet.

Annars kan man ju lägga sig ner och dö direkt. Och vissa på pendeln luktar som att de gjort detta för längesedan.

Det mest skrämmande som existerar

Jag har en bild av dig som läser på min sida. Om du är en trogen läsare så tänker jag mig att du är ateist, eller åtminstone agnostiker, någorlunda intresserad av världen omkring dig, och att du kanske inte är politiskt aktiv, men ändå har ett visst intresse i liknande frågor. Detta medför förmodligen även att du har visst intresse i vetenskapliga rön, och tänket som hänger med detta intresse i omvärlden.

Med detta i åtanke kan det därför vara lite spännande att jag nu tänker ponera något som jag misstänker resulterar i lite obehag hos de flesta, om det verkligen sjunker in. Något som jag själv faktiskt har kommit att bli tillfreds med, men ett faktum som miljontals människor motarbetar och förnekar hela sina liv. Hur mycket mycket ateist man än må vara, och hur mycket man än ser sig som en slagkämpe för vad som kan ses som rätt och riktigt så är det jag nu tänker ponera obekvämt. Betänk följande:

Din omvärld är nästan helt och hållet reglerad av slump och faktorer som du inte på något sätt kan styra över eller påverka.

I princip ingen vill överlämna kontrollen så totalt till ”ödets makter”, om man nu kan kalla dem för det. Öde i sig förutsätter ju en färdig stig att gå, men slump-påståendet i sig talar ju rakt emot detta, så ”öde” är fel ord, men så nära vi kommer.

Vad vi kan börja med att konstatera är att det finns inga universala karma-vågar som håller reda på allt bra och dåligt vi gjort. Alltså kan man vara hur god man vill och ändå få cancer imorgon. Känns naturligtvis pessimistiskt och kanske lite cyniskt att säga det, men du vet lika väl som jag att det stämmer. Det är inte dåliga barn som får polio. Men vårt psyke tillåter oss i regel inte att tänka så, eftersom det medför problem för de flesta.

Vidare kan man också konstatera att om vi antar att du hatar någon på ditt jobb, och flera gånger tänkt att visst vore det skönt om den personen försvann, för att den sedan skulle avlida i en bilolycka så skulle garanterat majoriteten av oss känna viss skuld i det inträffade. Trots att våra tankar naturligtvis inte kan påverka dessa händelser. Åter igen, man söker mening där mening inte står att finna, och man söker mönster där inga mönster finns.

Detta demonstrerades redan på 1960-talet av en amerikansk psykolog vid namn B.F. Skinner. Vad han gjorde var att han satte duvor i ett akvarium, och i slumpmässiga intervall släpptes det in mat i en liten lucka. Efter en tid av detta började duvorna bete sig märkligt, och anledningen till det var att de upplevde det som att deras handlingar i akvariet påverkade när maten kom. De började vandra i cirklar, följa ett satt mönster längs ena väggen osv, alla såg olika mönster för när maten skulle komma. Fast det var helt slumpartat. Vi människor fungerar på exakt samma sätt, vilket liknande experiment demonstrerar mycket tydligt. Och allt vad religion, astrologi och liknande företeelser heter demonstrerar precis samma mekanism; att finna mönster där inget mönster finns, och att se mening där ingen mening står att finna.

Så visst är det egentligen ganska självklart, allt detta? Men summerar man det som jag gjort nu och sätter det lite i perspektiv så blir det nästan lite obekvämt. För det skulle ju faktiskt innebära att vi inte har vidare mycket kontroll över våra liv, åtminstone inte till den grad vi gärna vill tro. Och slumpartade händelser kan vi inte styra över, hur mycket vi vill och önskar att det vore så. Jag lovar dig att du kan krossa tusen spindlar idag, och att det för den delen inte nödvändigtvis måste regna imorgon.

Dock ska vi aldrig glömma att bara för att det saknas en objektiv och universell mening med allt så betyder det ju faktiskt bara att det endast är våra subjektiva värderingar och meningar som räknas. Ingen är därmed bättre eller sämre än någon annan egentligen, de bara upplevs så. Och är du lycklig med din flickvän, glad över att ha en hund eller stortrivs på jobbet, varför skulle du egentligen behöva mer än det? Jag gör inte det, och jag kunde inte trivas bättre med saker och ting.

Vi är inte så våldsamma som vi verkar

Jag pratar en hel del om hur människor fungerar och tänker på den här sidan. Anledningen till att jag gör det är att jag ofta intresserar mig för hur människor fungerar. Och anledningen till det är att jag inser att alla individer i viss mån är summan av alla andras karaktärsdrag, i olika mängd och proportioner, vilket alltså betyder att man lär sig mycket om sig själv genom att granska andra.

Många på jobbet pratar just nu om en TV-serie som heter ”Sanningens ögonblick”, går på Femman på söndagar, om jag minns rätt. Ska villigt erkänna att jag aldrig sett programmet själv, eftersom jag inte tittar på svensk TV, men jag har hört så pass mycket om det att jag vet vad det handlar om. Det har säkerligen även du. Men för att summera lite snabbt så är det så att dem som ”tävlar” kopplas upp mot en polygraf (lögndetektor) och får svara på frågor. Talar de sanning (enligt polygrafen) så går de vidare, och så fortsätter det. Frågorna är naturligtvis rörande vad de har för favoritfärg osv, utan det är mycket sex och mycket förbjudet med. Självklart.

Programmet fick mig att fundera på om vi människor går igång på denna typ av ärlig och öppen sadism. För det som skapar rubriker och intresse är inte hur mycket folk vinner, utan det är relationerna programmet krossar och vilka enormt pinsamma och jobbiga frågor som ställs. Och tittarna kurrar förtjust hemma i TV-sofforna när dessa offer ska försöka slingra sig ur en riktigt jobbig och i allra högsta grad personlig fråga. Jag är inte ett dugg bättre själv, jag sympatiserar snarare, då man med lite (ganska) skruvad logik faktiskt kan hävda att det är ju inte Femman som gör detta mot dem, utan de själva, eftersom de är dumma nog att vara med. Sedan bör man också tillägga att polygrafen i sig är enormt opålitlig, rakt i motsats till vad Hollywood försöker övertyga oss om. Uppfunnen av mannen som skapade den tecknade serien Wonder Woman, om du är sugen på en liten rolig bit fakta.

Men nog om fantasins värld, där tillochmed kvinnor kan vara hjältar, och vidare till den sadism jag började skrapa ytan på tidigare. Man kan peka på många rena sjukligheter vi människor utsatt varandra för genom tiderna. Men många av dessa är faktiskt ganska överdrivna, speciellt när det ofta är ren sadism det tycks handla om. Gladiatorspelen som hölls i Rom är ett exempel på detta. Vad de flesta inte vet rörande dessa är att i Rom hade gladiatorerna en i snitt längre livstid än medborgarna i övrigt, samt att endast 10% av alla gladiatorer faktiskt dog i dessa strider, och då var det mer eller mindre olyckshändelser. Anledningen till att de levde längre var att de behandlades mycket väl, och levde gott. De flesta stred bara några gånger per år, och bland befolkningen i övrigt trillade hela 60% av pinn innan de fyllde 20, på grund av sjukdomar och värdelösa levnadsförhållanden. Låter det som den bild vi har av gladiatorspelen?

Man pratar också om häxbränning väldigt ofta, och att detta var vanligt speciellt i England, eftersom det under väldigt lång tid rådde oroligheter över vilken religion som skulle vara den gällande förslavningsmekanismen. Vad man sällan läser är dock att över 75% av alla påstådda häxor som gick till rättegång faktiskt frikändes, och att det endst finns TVÅ dokumenterade fall av bränning. De andra hängdes. Men bränning är lättare att sälja, eftersom vi fortfarande som art är barnsligt fascinerade av eld.

Själv lärde jag mig i skolan att dem som förr påstod att jorden var rund dödades av kyrkan. Det låter förvisso som något kyrkan skulle kunna göra, men ingen, i princip, har någonsinn trott att jorden är platt. Inte de senaste 3000 åren, hur som helst. Grekerna trodde det inte, det är snarare väldokumenterat sedan den perioden att jorden är rund, eller har en liknande form. Columbus trodde den var päronformad, exempelvis. Inte ens bibeln säger att jorden är platt, dock säger den lite annat konstigt om jordens form, men inte att den är platt. Bibeln är ganska vag på den punkten, till skillnad från så mycket annat…

Vissa saker vi människor gjort är sadistiska och förkastliga, men i grund och botten tycks vi mest vara ute efter underhållning. Och då är ju ”Sanningens ögonblick” ändå ganska harmlöst.

Det kaos som är nutiden

Det är lätt att misströsta, onekligen. Speciellt i tider som dessa, kan tyckas, då media tycks rapportera på löpande band om mord, självmord, kidnappade barn, sadism, incest och liknande. Det blir mer och mer kaotiskt, och det kan lätt upplevas som att vi sitter fast i en stadigt nedåtgående spiral av otäckheter och ofta ren och förbannad ondska. Men frågan är om det verkligen är så illa som det verkar, är hela världen på väg att gå åt helvete över natt, mer eller mindre?

Vår största fiende i livet är i regel de förväntningar vi sätter upp för oss själva. För det kan vi faktiskt bara göra själva, visst kan andra ha förväntningar och förhoppningar, men det är bara när vi absorberar dessa och gör dem till våra egna som de får ett verksamt värde i våra egon. Hade jag tagit åt mig av alla förväntningar som riktats mot mig genom åren så hade jag börjat skjuta ner främlingar på öppen gata för länge sedan. Vårt samhälle försöker konstant lasta oss med saker vi helt enkelt är varken skapta eller redo för att hantera. Alla gör detta på alla andra, hela tiden. Människor beklagar sig inte gärna om de inte förväntat sig bättre, oftast utan att helt enkelt fråga sig varför de förtjänar bättre, och vilken universal makt som ska hålla balansen och se till att de får allt detta de nu förtjänar. Vad det nu betyder, egentligen.

Men tillbaka till nutiden. Frågan är ju om det verkligen är så mycket värre nu än det var förr. Vi har trots att gått från tider med systematisk förföljelse av enormt många minoritetsgrupper, massutrotningar, inkvisitioner och krig utan dess like. Allt detta är dock yttranden av mänsklig natur, inget annat. Att förfölja och försöka ta bort det som agerar eller fungerar på ett annat sätt än man själv gör, fast skillnaderna egentligen bara finns i fantasins underbara värd. Människor säger ofta att religion i sig i regel inte skapar krig, utan att makthavare endast använt detta som ett medel för att motivera krig, men faktum är att religiositet har varit en extremt stor katalysator i dessa konflikter, historiskt sett. Och med tanke på att det var ett ganska bra tag sedan Sverige var involverat i ett krig så ska vi kanske snarare vara tacksamma för att vi snarare lugnat oss, om något.

Relativt sett ”dåliga” människor kommer alltid att finnas i samhället, den största skillnaden numera är att människor över lag är så pass välinformerade och har tillgång till så pass mycket information och bildning att det är svårt att få propagandamaskiner att fungera lika effektivt som för bara säg 20 år sedan. I exempelvis Afrika så pågår ju dessa saker fortfarande, i vissa afrikanska länder är tillochmed slavhandel fortfarande tillåtet, men detta kommer också att förändras, i en rasande takt.

Så jag ser inte det som vi nu kan uppleva som en aning kaotiskt som vidare misströstande, med tanke på vilken förbättring det är jämfört med tidigare synder. Våld och död är uttryck av människans natur, dessvärre, men detta har också förändrats till det bättre på relativt sett väldigt kort tid. Vi kommer också bli bättre på att stävja och finna dessa avarter som lever i destruktiva mönster, och antingen skadar sig själva eller andra. Det är tvunget, och faktiskt även det ett uttryck av mänsklig natur, eftersom den flock vi refererar till som vårt samhälle faktiskt är beroende av individens välmående och förtroende för flocken.

Men visst kan det verka hopplöst, men tänk då på att din egna förfäran och önskan om bättring är vad som är vitalt. För det finns inget värre än att bli blassé, det är snarare vad som är farligt.

Den logiska skillnaden mellan människor och djur

Du har garanterat hört någon klargöra skillnaden mellan människor och djur vid något tillfälle. Självklart vet jag och alla andra att människor ÄR djur, men det är väl lite av en semantisk fråga, så den kan vi lämna därhän. Det jag tänkte fokusera mer på nu är en en av de mindre uppenbara skillnaderna.

Vissa skillnader är riktigt uppenbara, som att vi kan använda verktyg och har tummar, men en av de mest markanta skillnaderna tycker jag är träningen i logik. Under hela vår uppväxt så tränas vi till att tänka logiskt, och detta sker helt per automatik. Vi har det också med oss genetiskt på många plan, rörande exempelvis feghet. På savannen sådär 50 000 år sedan så var det dem som sprang när lejonen kom som överlevde, och trots att samma regler oftast inte appliceras idag så är det genetiskt sett fegisarna som överlevde. Och om man tänker efter så är ju att springa den logiska reaktionen, så alltså har vi logik i generna.

Jag har tidigare pratat om hur det fungerar när vi väljer, och vilka faktorer som påverkar våra val. Vad den skarpa kommer att märka är att detta är ungefär samma resonemang, fast ur ett annat perspektiv. Och ni andra kommer märka det eftersom jag nämnde det alldeles nyss.

Våra val och reaktioner baseras på logik, i grunden. Den handling eller det uttryck som ter sig mest logiskt för oss i en bestämd situation är det vi per automatik väljer. Hur denna logik fungerar är vad som tränas upp under våra liv, vi lär oss inte handlingarna som sådana, utan reagerar snarare instinktivt och spontant på vad som händer runt oss.

Inget makabert än så länge, eftersom djuren fungerar på exakt samma sätt. De tränas till att reagera på specifika sätt under bestämda förhållanden, och sedan får de som en databas av reaktioner som sedan används när andra situationer uppstår. På detta sätt är vi i grund och botten inte alls olika från djuren, eftersom vi trots det faktum att vi är mer sofistikerade (enligt oss själva) så fungerar vi på exakt samma sätt. Vad våra hjärnor dock tillåter oss att göra, som inte övriga djur förmår, är att bryta denna logik och reagera annorlunda, något jag tycker är högintressant.

Människor sörjer sina anhöriga och saknar dem, precis som andra djur gör. Det är fullkomligt logiskt att reagera på det sättet. Människor har dock företeelser som religion, där man ser logik i att världen är skapad, vilket i sig inte är logiskt. Det samma kan med lätthet sägas om sådan smörja som astrologi, homeopati, häxkonst, magi och liknande. Saker som rakt av strider mot all logik, men som ändå kan te sig som rimligt för en människa, och i många fall kan övertyga oss om dess riktighet. Nyckeln till denna riktighet är falsk logik, alltså lögner som maskeras som logiska.

Falsk logik fungerar alltså inte för djur, men för oss. Låt mig ta ett exempel. Tänk dig att du har tre dörrar att välja på, och bakom en dörr står ett pris. Du väljer dörr nummer ett, varpå jag öppnar dörr nummer tre, för att visa att den dörren var fel. Nu är bara dörr nummer ett och två kvar. Fundera lite om du behöver, rita upp det om det är krångligt. Nu låter jag dig välja om du vill behålla dörr nummer ett, eller byta till dörr nummer två. I princip alla väljer att behålla dörren, eftersom falsk logik säger att när man har två alternativ är det 50/50, men i detta fall är det dubbelt så stor chans att priset ligger bakom dörr nummer två, som dörr nummer ett. Låter det ologiskt? Sist i kolumnen förklarar jag mer i detalj hur detta kan komma sig, för den som är intresserad.

Kort sagt så är det alltså så att vi kan reagera och agera tvärt emot logik, vilket alltså djuren inte kan. Det är detta som är viktigt för oss att känna till i väldigt många situationer.

Anledningen till detta är att logik är helt enkelt något som vi har i oss. Vi behöver i regel inte hårdträna för att tänka logiskt, utan vi behöver istället lära oss att lyssna på logiken. Vi kan välja att ignorera den. Religiösa människor talar ofta om det där tvivlet som ibland kommer, att ”självklart tvivlar man”, men hur ofta hade Pythagoras samma huvudbry över sin berömda sats, och hur många tvivelfyllda sömnlösa nätter hade Einstein efter att han var färdig med relativitetsteorin? Logiken skriker inom oss hela tiden, vi vet vad som är bra och vad som är farligt, vad som fungerar och inte samt viktigast av allt, vad som är sant och vad som är påhitt.

Det dummaste man kan göra i livet är att slå dövörat till, för i princip alla av oss har denna kapacitet. Visdom kommer inte av att läsa böcker eller lära sig årtal, det kommer av insikt och inte skärpa. Om alla lärde sig det skulle mänskligheten kollektivt arbeta framåt, mot enorm storhet, istället för att majoriteten ska stå, med fötterna bestämt i marken, och streta emot.


Problemets förklaring följer här:

Först har man tre val, och väljer ett av dem. Då har man två dörrar kvar. Att man tar bort en av dessa dörrar beror endast på att det bara finns tre dörrar, hade det funnits hundra dörrar hade man tagit bort 98, och lämnat en. Så vad man gör rent effektivt är att man sorterar ut alla utom en dörr, vilket i sin tur gör att frågan blir: ”Har du valt rätt dörr från början, eller är det en annan dörr som är rätt?”.

Oddsen för att du valt rätt från början är 1/3. Hade det varit hundra dörrar hade oddsen varit 1/100. Alltså är oddsen 2/3, eller som i det andra fallet, 99/100, att du valt fel. Detta förändras inte av att vi öppnar alla resterande dörrar förutom en, eftersom vi vet att priset endast finns bakom en av dörrarna. Oddsen för att du valde rätt från början ökar alltså inte för att vi visar en dörr eller flera.

Samma princip används i programmet ”Deal or no Deal” på TV, men lite mer tillkrånglat. Denna falska logik är populär i gameshows, eftersom deltagarna i princip alltid köper den falska logiken, och ger sig själva betydligt mycket sämre odds.

Så nu vet du det, och vinner du pengar tack vare detta förväntar jag mig en andel.

Kampen om någon

Precis efter att den mycket roliga brittiska komikern Ricky Gervais slagit igenom med hit-serien The Office i England så intervjuades han i en engelsk tidning. Han frågade om han hade några tips till alla de unga människor därute som inte ville något hellre än att bli kända, och visst hade han det. Tipset var att knivmörda en prostituerad kvinna.

Rickys poäng med detta är kanske relativt uppenbar för de flesta, men inte för de engelska tidningarna, som rasade i kolumn efter kolumn om hur smaklöst det var att förespråka mord. Men det var ju inte alls det Ricky syftade på, utan vad han menade var det att om kändisskap var det enda man var ute efter i livet så fanns det betydligt mycket enklare sätt att införskaffa det än att faktiskt arbeta hårt för det. Genom att göra en horribel handling som sätter skräck i samhället blir man också känd. Kanske inte på ett vidare positivt sätt, men ändå, man blir kändis. Christer Pettersson vet de flesta vem det är, trots att han aldrig egentligen lyckades med något i sitt liv.

Kändisskap är lite som den hela graalen för många, det blir lite som en besatthet. Känslan av att om andra människor, som i grund och botten är lika obetydliga och ovetande som de själva, inte ser dem och vet vem de är så är det som att de inte existerar. Ju fler som vet, desto större blir man, eller det är åtminstone så myten ser ut.

Man ser det också mer på hemmaplan, ofta i sin omedelbara och högst påtagliga närhet. Dessa i regel högljudda människor som är så övertygade över sin egna förträfflighet att yttre faktorer, som verkligheten, inte ens kan börja påverka hur deras självbild sätter avtryck i deras ändlösa, tillika uttröttande, uttryck och leverne. Personer som kämpar så innerligt med att bli sedda och uppmärksammade på något sätt, till den grad att till slut spelar det ingen roll om folk gillar dem eller ej, bara man vet vem de är. Dessa oupptäckta genier som sitter fast i skitjobb och skitförhållanden eftersom det är verkligheten som är för korkad för att erkänna deras briljans och stämpla deras excentriska upptåg som något gudagivet som vi andra minsann ska vara så jävla tacksamma för att vi får ta del av.

Men vad det innebär att ”vara någon” är något helt annat än vad andras åsikter och intryck någonsin kan etablera eller definiera. Vad det handlar om är att sätta mål för sig själv, att göra sig själv nöjd och att prestera i de egna ögonen. Åskådare kommer och går, så är det, och den enda gemensamma nämnaren i alla dina misslyckanden och framgångar är du själv, vilket betyder att detta är den enda faktor som egentligen betyder något. Framgång är att nå mål, misslyckande är att missa målet eller att inte sätta något alls.

Om jorden exploderar imorgon så kommer ingen i hela universum längre att veta vem George Clooney är. Men vore det inte skönt att stå där, när marken börjar skälva och detonationen hägrar, och tänka att du är ändå ganska nöjd med resan som varit, istället för att för en kort stund kontemplera all ånger du känner inför personen du ”kunde” varit?