Ett öppet brev till alla skeptiker efter katastrofen i Norge

Detta är första gången jag vänder mig uteslutande rakt mot alla skeptiker här i bloggen. Jag har under dagen idag följt reaktionerna på vad som hände i Norge igår, och jag vill framföra en poäng som jag själv tycker är viktig.

Först vill jag vara tydlig med en sak. Jag talar aldrig om för andra hur de ska vara skeptiker, det skulle aldrig falla mig in, då man är skeptisk av olika anledningar och på olika sätt. Har man tankesättet är detta dock en bra gro-grund för logik, och jag hoppas att detta inlägg kommer att tas emot på rätt sätt. Det vore naivt av mig att förutsätta att det kommer tas emot väl av precis alla, men jag behöver göra denna poäng.

Reaktionerna av de ofattbara handlingar som en norsk galning stod för igår lät inte vänta på sig. Och detta är fullt naturligt, eftersom vi som inte är psykiskt sjuka reagerar med en enorm sorg och förtvivlan när något så fruktansvärt sker. Det är hemskt på en sådan skala att det inte går att riktigt greppa det, det handlar om alldeles för många förlorade liv på en och samma gång, och det handlar också om anledningar vi aldrig kommer kunna förstå. Väldigt många reagerar då med frustration, känslan av att vilja göra något, vad som helst, för att på något litet sätt bidra. Så små, och i det stora hela meningslösa, handlingar som att sätta norska flaggan på sin profilbild gör att man åtminstone känner på något sätt att Norges kamp är vår.

En annan reaktion som ligger nära till hands är frustration gentemot dem som kunde ha gjort mer, eller åtminstone ur en skeptikers synvinkel, påstår sig kunde gjort mer. Jag syftar naturligtvis på alla bedragare som kallar sig för ”medium”, och kan se in i framtiden. Dessa människors selektivt bristande krafter har påpekats på Facebook, Twitter och Google+ under hela dagen, och jag förstår den reaktionen. För att undra varför inget påstått medium kunde förutse denna katastrof är legitimt i sig, men låt mig bjuda in dig till ett alternativt universum.

I detta alternativa universum var det ett känt medium som tidigare under året kommit med en extremt vag spådom, som konstaterade något i stil med att en stor terroristaktion skulle drabba västvärlden, med många döda som följd. Medium-troende börjar då i sin tur basunera ut på Facebook, Twitter och Google+ hur enormt träffsäker denna spådom var och omedelbart använt detta som ett exempel på att deras krafter visst fanns. Jag kan bara tala för mig själv, men i detta alternativa universum skulle jag tycka att sådant beteende var osmakligt och billigt, ett sätt att exploatera en färsk katastrof för att framföra sin egen agenda.

Hur skulle du känna, tror du?

Åter till vårt universum. Faktum är att det spelar ingen roll hur rätt man har, för det har ”vi” ju. Alla medium är bedragare, det råder inga tvivel om den saken, men å andra sidan, vet vi inte det redan? Det finns hundratals katastrofer som inget medium kommit i närheten av att förutse. Behöver man då, dagen efter det att våra bröder och systrar i väst drabbats av den största katastrofen efter Andra Världskriget, använda detta faktum som ytterligare ett medel i debatten? Jag tycker det är onödigt.

Men, åter igen, jag talar inte om för någon hur de ska vara skeptiska. Detta är dock hur jag är skeptisk, det är väl egentligen varken rätt eller fel. Men jag tror att vi till mans, så även jag, inom skeptikerrörelsen behöver ta oss en funderare och inte förutsatta att bara för att vi har rätt i sak har vi alltid rätt i metod.

För har man alltid rätt i både sak och metod är man ju gudomlig, och sådant trams tror vi väl inte på. Eller?

”Kristen moral” är ett oxymoron

Tänk dig en stat där grundregeln för all moral är att det som man inte skulle vilja ha gjort mot en själv ska man heller inte göra mot andra. Detta är en mycket grundläggande, moralisk princip som utgör grunden för våra rättssystem, förhållningssätt gentemot varandra och den väv av social interaktion vi utforskar dagligen.

Principen är lika enkel som den i grund och botten är självklart genialisk. Om jag önskar ha en miljö på jobbet där man inte stjäl varandras matlådor till höger och vänster så låter jag helt enkelt andras matlådor vara, likväl som att om jag vill överleva tågresan hem så ligger det i mitt absoluta intresse att människor inte mördar varandra urskiljningslöst.

Mekanismen fungerar i sig ypperligt, och att straffa den som träder utanför denna moraliska kod ter sig för de flesta självklart. Men, naturligtvis är det inte alltid så enkelt. Kyrkan har nämligen under väldigt lång tid aktivt försökt lägga beslag på moral-begreppet. Detta är speciellt framträdande i USA, där många framstående kristna inte anser att det räcker att vi har varandra och bara varandra att svara inför. Kristna trummar väldigt hårt på att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, men av självklara skäl behöver man lägga till en ytterligare dimension till den hela, en dimension som förändrar spelplanen avsevärt.

Jag såg nyligen den kristna programledaren (i amerikanska Fox News) Bill O’Reilly säga något i stil med: ”Jag vill inte leva i en värld där det inte finns ett helvete för Hitler att hamna i”. Mer om detta senare.

Kyrkan har under de senaste åren figurerat i skandal efter skandal rörande barnvåldtäkt. Detta har visat sig vara en internationell konspiration, där präster har slussats mellan församlingar, vittnen har tystats och ett otal barn har kommit till fruktansvärd skada. I Belgien uppskattar man antalet offer till flera hundra, och minst 13 fall har lett till självmord. På Irland har man vid liknande utredningar kommit fram till att över 150 präster gjort sig skyldiga till dessa fruktansvärda gärningar, med hundratals offer som följd. Det finns liknande fall från väldigt många länder, och i alla dessa fall har kyrkan själv inte bara varit passiv, utan hjälpt förövarna att komma undan.

Om nu kristna har denna extra, gudomliga dimension till moral, borde det inte göra dem MER moraliska? Det verkar inte så, eftersom endast cirka 0,2 procent av alla fångar i amerikanska fängelser är ateister, vilket är enormt mycket lägre än riksgenomsnittet. Säger jag med detta att alla troende automatiskt är kriminella barnvåldtäktsmän? Absolut inte, det finns väldigt moraliska troende, men hur kan det komma sig att detta beteende ändå tycks förekomma i sådan utsträckning som det gör, trots att kristna bör ha sina moraliska guds-hängslen på?

Svaret kommer, lite oväntat, från svenskakyrkan.se, där prästen Tomas Philipsson vänligt nog svarar på privatpersoners frågor om tro. En fråga handlar om att person A gjort något illa mot person B, och person B har sedan detta gått bort. B förlät aldrig A, och nu undrar A om gud istället kan erbjuda denna förlåtelse. Såhär svarar Philipsson:

Håll i dig nu för här rör du vid kärnan av det kristna budskapet. Det som är otroligt och omöjligt för oss människor är inte det för Gud.

Vad detta betyder, i klarspråk, är att även om jag gjort något oförlåtligt mot dig så kan alltså gud förlåta detta. Här har man alltså en moralisk säkerhetsventil, som går att öppna precis när som helst och oavsett vad man som troende gjort sig skyldig till, utan att sedan behöva oroa sig för gudomliga och eviga efterföljder.

Fundera nu en stund på alla dessa tusentals pedofilpräster som fingrat på barn i decennier. Föreställ dig hur de kväll efter kväll bett om ursäkt för sina handlingar, upplevt sig ursäktade och sedan fortsatt med samma sak nästa dag. Tänk vilken sjukligt bekväm form av rationaliserande; visst det kanske skadar några ungar, men universums skapare är ändå på min sida. Vad har man för skäl till att agera på något sätt moraliskt när man genom att säga rätt ord eller tänka rätt tankar sedan raderat alla fel man begått? Den lyxen har inga icke-troende, för denna form av självförlåtande är inte tillgänglig för oss.

Kan det vara så att det är denna syn på vad som är rätt och riktigt agerande som effektivt nedmonterar hela den moraliska modellen inom kyrkan? För om jag inte behöver din förlåtelse efter att jag behandlat dig fel så finns det ju heller inget moraliskt ansvar mellan dig och mig, endast mot en låtsaskompis. Kyrkan kan påstå sig vara ytterst moralisk, men jag ser faktiskt inte hur man ska kunna försvara denna hållning på ett rimligt sätt inom de ramar kyrkan har för hur man ska förhålla sig till varandra.

Men säg att kyrkan har rätt. Säg att det finns ett helvete att komma till efter döden. Är Hitler där då? Inte nödvändigtvis! Sade han rätt ord, tänkte rätt saker eller helt enkelt hade en präst med sig i bunkern skulle alla hans synder kunna ha förlåtits på plats, och han skulle därmed vara mer än välkommen in i himmelen.

Men kyrkan har naturligtvis inte rätt. Det finns ingen gud, det finns ingen extern kraft som kan förlåta vad du gjort mot någon annan. Ha detta i bakhuvudet istället för att anta att förlåtelse alltid finns runt hörnet så vågar jag garantera att du blir en bättre människa.

Hur är folk dopfuntade?

Enligt Svenska Kyrkan döps ca 62% av alla nyfödda barn i Sverige. Med tanke på att Sverige är ett av världens absolut mest ateistiska länder kan denna siffra tyckas vara väldigt hög, men det skäl som de flesta uppger för att döpa sina barn är att man gör det av tradition, inte för att man tror. Så, dags att skärskåda dopet lite.

I dess mest basala komponenter och teori är dopet ganska enkelt. Hela processen kan beskrivas i tre enkla steg:

En massa prat -> Skvätta vatten på barnet -> Mera prat

Vattnet är tydligen väldigt viktigt. Vad detta betyder inom kyrkan är dock betydligt mycket mer än just den tradition många föräldrar ivrigt pekar på, eftersom detta för kyrkan är en enormt viktig process. Anledningen till detta är att det är först efter dopet som barnet är en del av guds närvaro, något barnet alltså inte är innan det döps. Kyrkan är lite mildare på detta idag, men förr stod det klart att om barnet dog innan dopet så hamnade det i helvetet, eller i limbo, så därför måste barnet döpas ASAP. Låter väl som ett klart kärleksbudskap från den kärleksfulla kyrkan till de sörjande föräldrarna från förr?

Men om vi sätter den människoföraktande kyrkan därhän för tillfället och fokuserar på riten som sådan. Den briljanta teorin man har kommit fram till på något sätt är att om rätt person, med rätt mandat, håller i ett barn samtidigt som dennes stämband formar ljudvågor i av gud godkända frekvenser och samtidigt öser barnet med rätt kemikaliska sammansättning så är detta helt enkelt nyckeln till himmelriket. Om inte detta är att tro på magi, vad är det då? Jag kallar det nonsens av den högsta skolan.

Notera väl att dopet alltså inte har något annat syfte än att skänka barnet guds beskyddande, det finns inga juridiska fördelar, det är inte så att barnet får sitt namn på detta sätt eller något sådant. Och om du då inte tror på gud själv, och om den enda anledning du kan ge för att döpa ditt barn är att dina föräldrar valde att döpa dig, hur mycket är då traditionen egentligen värd? Det enda som ett dop i detta läge kommer medföra är att du kommer få stå framför en massa folk och bekänna dig och ditt barn till saker du inte tror på och en obscen mängd trams, travat på mera trams.

Det är av skäl som dessa man alltid måste våga ifrågasätta det som anses vara traditionellt. Saker man gjort tidigare gjorde man allt som oftast helt enkelt bara för att man inte visste bättre, och att då fortsätta göra dem mot bättre vetande känns mest meningslöst. Traditioner är inte fina och respektabla bara för att de är gamla, en åsikt blir inte mer hållbar med tiden och en övertygelse om universums mekanismer blir i regel gammal på bara några år. Ändå ligger det sådan enorm heder i anamma stenålderstro, och stolt tvinga denna på sina barn. Trots att man inte ens tror på den själv.

Om du nu tror att den kristna guden faktiskt existerar, och att denne i sin visdom, efter att ha konstruerat ett universum långt bortom vårt förstånd med mekanismer vi bara skrapat på ytan på och fantastiska under som vi förmodligen aldrig kommer kunna uppskatta till fullo, skapat en enkel ritual för att vi, en enkel art däggdjur på en avlägsen planet mitt i ingenstans i denna obeskrivligt enorma symfoni av planeter ska kunna ansöka om dennes barmhärtighet för våra barns påstådda arvssynd, så visst. Döp ditt barn. I det läget är det ju faktiskt ”rätt”, hur småtokig en sådan övertygelsen än må vara i sig.

Min son är dock inte döpt. Och gör jag rätt kommer han uppskatta det.

Ockhams nyrakade verklighet

Verkligheten är något som undgår eller skrämmer många, och dessa personer hittar på ett för dem fungerande substitut. På 1200-talet föddes i England filosofen William Ockham, och han formulerade ett tankesätt runt verkligheten som fungerar än idag.

Denna princip brukar man referera till som ”Ockhams rakkniv”. Principen är att man helt enkelt skär bort de delar av en förklaring som inte behöver finnas där för att förklaringen ska fungera, och när detta inte längre går är det just denna slutgiltiga förklaring man bör föredra. Principen säger INTE att det är denna förklaring som är den rätta, bara att den är att föredra. Jag brukar själv använda detta tänk i mina frågeställningar, och det är ett mycket effektivt och logiskt sätt att tänka på.

Lite konkreta exempel, då. Jag har ju pratat om evolution en del nyligen, så låt oss spinna vidare på denna tråd. Säg att vi undrar hur vi människor kom till som art, och att det är dessa två påståenden vi har att ta ställning till:

1. Evolution existerar och verkar, och människan är en produkt av denna evolution, precis som alla andra arter av djur och alla växter.
2. Evolution existerar och verkar, men människan skapades av Gud, till skillnad från alla andra arter av djur och alla växter.

Dessa två är direkt jämförbara med varandra, eftersom 2 är 1 + Gud. Vad man med principen bakom Ockhams rakkniv då ämnar göra är alltså att ta bort det som inte behövs för att förklaringen ska fungera, och eftersom Gud de facto inte krävs för att modellen för vårt ursprung ska fungera så är alltså påstående 1 att föredra över påstående 2. Nyckeln ligger alltså i det direkt jämförbara. Notera nu, åter igen, att modellen säger INGET om vilket alternativ som faktiskt är rätt, bara vilket alternativ man ska föredra att utgå ifrån i sin tankemetod.

Låt oss titta på ett annat tänkbart scenario där man får två förklaringar på samma grundfråga, men där alternativen skiljer sig åt kraftigt:

1. Evolution existerar och verkar, och människan är en produkt av denna evolution, precis som alla andra arter av djur och alla växter.
2. Evolution existerar inte, Gud skapar och har skapat allt.

Här kan inte Ockhams rakkniv appliceras, av den enkla anledning att dessa två saker är inte jämförbara. Dels vet vi ju att 2:an är direkt felaktig, men principiellt sett vore det ju på sitt sätt enklare att en gud bara skapade allt hela tiden. Personligen skulle jag dock argumentera för att så inte är fallet, men det är denna diskussion man hamnar i om man försöker avgöra vilket av två icke jämförbara argument som är enklast.

Så, hur appliceras detta rent praktiskt? Själv brukar jag applicera denna mycket enkla princip på ganska mycket, speciellt i diskussioner och debatter, och det är väldigt effektivt att utgå ifrån de enklaste och mest basala delarna av ett resonemang. Det man märker väldigt snabbt med irrationalister över lag är att de misslyckas med de mest grundläggande delarna av sina resonemang, förmodligen mycket på grund av att de helt enkelt inte är vana vid att tänka kritiskt, och sedan tänka kreativt runt denna kritik.

Nu misstänker jag att du vill ha ett konkret exempel, och för att illustrera detta kan jag visa hur jag applicerar ovanstående princip på frågan om Gud finns eller ej. Jag gör detta i några enkla steg, för att demonstrera hur jag tänker i dessa frågor, och för att göra det konkret. Vi börjar med en mycket simpel ekvation:

Vår verklighet = X

Simpelt? Absolut, vi antar att vår verklighet, alltså summan av precis allt som pågår i vårt universum, är variabeln X. Om vi nu antar att en person föreslår att Gud är en del av X, alltså en del av vår verklighet, så måste vi kunna bygga en hypotes om en för dem alternativ verklighet, genom att göra följande:

Vår verklighet – Gud = Y

Det jag gjorde nu var alltså att jag tog bort Gud ur X, och denna ”hypotetiska” verklighet kallar vi för Y. Min motpart i diskussionen behöver nu förklara hur X skiljer sig från Y. Alltså, om vi antar att Gud existerar i vår verklighet som den ser ut idag, hur skulle vår värld förändras om Gud imorgon inte längre existerade?

Min hållning i frågan är att X = Y, vilket alltså gör att Gud = 0. Min position är att Gud inte existerar från första början, och om en icke-existens mot förmodan skulle kunna existera ännu mindre imorgon än idag så skulle detta inte påverka oss alls. Men hävdar man att Gud finns så bör man också kunna motivera och resonera fram vilka konkreta förändringar på vår existens upphörandet av denna existens skulle kunna få.

Det är detta som gör Ockhams rakkniv så användbar som en övrig i logiskt tänkande. Om inte annat för att det ger en utmärkt utgångspunkt för vidare utforskning, som inte färgas av en massa tramsiga övertygelser som bara styr framtida resonemang i en felaktig riktning.

Principen går att applicera på allt, från spådom till healing, och till skillnad från exempelvis spådom och healing så fungerar den faktiskt.

Hitta rätt illusion

Människor som bekänner sig till en religion, tror på healing, homeopati eller andra dumheter gör det mest fundamentala misstag vi som människor kan göra. Det generalfel som vi gång på gång begår kollektivt och naivt vägrar ta åt oss av. Vilket fel är det jag pratar om? Mer om det strax.

Tro på det fantastiska och övernaturliga har funnits hos oss sedan vi blev Homo Sapiens. Våra förfäder, Neandertalarna, hade också religiösa riter och seder, så vi har detta med oss i blodet, kan man säga. Dessa kulturer och seder dog sedan ut, för att ersättas av andra vanförställningar och illusioner, och har nu till dags dato utvecklats i tusentals olika grenar. Det handlar om allt från världsreligionerna, och deras tusentals underreligioner, till spådom och trollkonst.

Trots att det aldrig funnits så stor procent icke-troende i världen som det faktiskt gör idag, tack vare utbildning och liknande åtgärder, så är det ändå så att en klar majoritet av världens befolkning tror på någon form av trams. Vad som är intressant att notera i sammanhanget är den enorma hög av illusions-lik som kantar vår historia, eftersom illusionerna tenderar att dö av en efter en allteftersom att tiden går. Asatro är ett exempel som ligger nära till hands här i Norden. Vi människor tenderar att ta en illusion och byta ut den mot en annan, förslagsvis överlägsen, illusion. På samma sätt som en magsäcksopererad hetsätare börjar dricka alkohol istället för att äta så hugger vi kollektivt efter nästa mentala bedövningsövning att lugna våra annars så besvärande aktiva hjärnceller med.

Min liknelse ovan är relevant på flera sätt än att göra det konkret just där och då, på det sättet att det faktiskt är ett bra exempel på hur självduperande illusionsjagare skulle vara snabba att komma till insikt för andras räkning. För det är precis detta som är det generalfel jag pratade om i inledningen; oviljan att lära sig av historien. I exemplet med hetsätaren som opererat magsäcken skulle de flesta skriva under på att det är bäst att släppa beroendet helt, istället för att byta ut det mot ett annat. För ingen kan ju tro att det är nyttigt att ha någon form av beroende, egentligen.

Så varför tror då alldeles för många att det är nyttigt för skallen att fylla den med vad som just nu känns som ”rätt” illusion?

Problemet är att vi håller våra illusioner extremt kära. Inte helt sällan föredrar vi dem framför verkligheten, och det är detta som är en mycket stor del av striden med att vara skeptiker. Individen som är självduperande nöjer sig inte med att det inte finns några spöken, att akupunktur är nonsens eller att det är placebo som gör att de känner sig friskare när de äter homeopatika. För så fort man tryckt hål på ballongen måste hålrummet som blir kvar efter den fyllas med något annat, och det är fort. Ofta krävs också skeptikern på det som ska ersätta det man nu förstört, enda kravet är att det ska vara något som är icke verklighetsförankrat man sätter in i dess plats.

Så nej, det är inte alltid lätt att vara skeptiker. Men det måste ändå vara jobbigare att vara illusionsberoende.

Irrationalisternas främsta vapen

Tror du på spöken? Är du övertygad om att en gud påverkar vad som händer i ditt liv? Läser du horoskop regelbundet, och tror på deras innehåll? Grattis, du är då en irrationalist, och tillåt mig förklara varför du tänker fel.

Först och främst bör jag vara konkret med vad det innebär att tänka rätt, och hur man kan avgöra detta. Ett korrekt tankesätt och tankemetod är ett tankesätt som leder framåt, alltså till framsteg och insikt. Detta hoppas jag att de flesta kan enas om de facto är att tänka rätt i alla sammanhang, få skulle påstå att ett tankesätt som ger stagnation eller retardation är rätt och/eller korrekt.

Nu när det är förtydligat, låt mig börja nysta i hur irrationalistens tankesätt är felaktigt mer i detalj. Vi tar ett konkret påstående som är grunden inom all religion: Min gud finns. Irrationalistens resonemang ser ut som följer:

  1. Gud finns.
  2. Jag kan med Guds existens som grund konstruera teser om vår existens.
  3. Teser som efter vidare studier visar sig bestrida Guds existens måste vara fel och kasseras därmed, andra teser behåller jag.

Problemet när man förutsätter saker om verkligheten som man omöjligt känner till så stöter man på bistra problem när man ska ackumulera faktisk kunskap. Problemet ligger i att man inte kan gå vidare innan steget man befinner sig på är etablerat och fastslaget, och om första steget är irrationell nonsens kommer de andra stegen också att bli det.

Rationalisten å andra sidan ser på hela processen med att ackumulera kunskap som följer:

  1. Jag studerar universum och livets mekanismer.
  2. Jag kan med hjälp av tidigare upptäckt kunskap konstruera nya teser.
  3. Teser som stöds av god evidens behåller jag och teser som visar sig vara ohållbara kasseras.

Betänk den enormt viktiga skillnaden mellan dessa två tankesätt. I irrationalistens modell kan man byta ut steg 1 mot precis vad som helst som är nonsens, som exempelvis att spöken existerar. Detta är att börja i fel ände av tankekedjan, eftersom man som sagt förutsätter saker som man inte känner till INNAN man börjar undersöka hur verkligheten faktiskt ser ut.

Men det största problemet ligger i att det är mycket enklare att tänka som en irrationalist, eftersom det är bekvämt att anta att man vet saker man inte vet. Då slipper man ju forska i saken, det är ju bara att påstå att man ”vet”/”känner”/”tror”, så är saken biff. Bevisligen är ju då inte den enklaste vägen alltid den bästa.

För att återkomma till det jag skrev om att tänka rätt så kan du ju fundera på hur mycket kunskap om vår verklighet vi ackumulerat tack vare övertygelsen att spöken finns på riktigt, att häxor kan få grödor att ruttna eller att gudar existerar. Ställ det sedan i relation till den mängd människor som tillämpar rationalism, och konstruerar fantastiska maskiner, mediciner, infrastruktur osv.

Vi är alla här tack vare rationalism och människor som faktiskt tänker rätt. Kasta inte bort det med en massa irrationalism.

Min sons ateism definierar mitt föräldraskap

Min son är nu sex månader gammal, och ateist. Det kan te sig en aning klandervärt att uttala sig om sin son på det sättet, trots allt är jag ju själv mycket pigg med att kritisera personer som kallar sina barn kristna, men tillåt mig utveckla mitt resonemang.

Ateism är en icke-position, det är att inte tro på någon gud eller ha en övertygelse som kräver teism i någon form. Min son är extremt nyfiken, han kryper runt för fullt, ställer sig raklång och tittar ner i lådor och liknande. Smakar på allt han kommer över och är nästan alltid glad och nyfiken. Som läget är just nu så definierar han det öppna sinnet, då han alltid jagar vidare efter nya upptäckter och förklaringar. Han är alltså arketypen av ateist, och precis så som han verkar och arbetar fungerar all god vetenskap och framgång.

Men, vid någon punkt i livet, kommer någon människa introducera religion för honom. Notera att det är just en människa som behöver göra detta, så som fallet alltid varit. För någon har ju hittat på den specifika övertygelsen vid något tillfälle, någon har av något garanterat illasinnat syfte skapat denna enormt tankedestruktiva modell, och förgiftat andras tankeprocess med den. Och precis som vilken effektiv sjukdom som helst så måste den spridas, och då gärna till barn. Fundera på detta en liten stund, det enkla faktum att hela konceptet med religion syftar till att ta ifrån barnets dess känsla för att utforska och vilja att undersöka. Religions-idén talar om för barnet att saker och ting existerar för att en gud vill det, och det enda vi behöver veta och känna till är just detta, samt att denna gud förtjänar vår konstanta lojalitet och pris.

Det var ungefär så som idén introducerades för mig som barn. För när jag gick i lågstadiet på 80-talet så var snälla tanter från kyrkan med i skolan, och pratade om Jesus. Först var Jesus en riktigt schysst historisk figur, en såndär kille alla vill känna och umgås med. Men sedan kom man snabbt in på att polaren Jesus var SÅ snäll att han offrat sig för våra synder, utan att vi bett om det eller förväntat oss det. Vi stod därmed i skuld till honom och hans skapande pappa. Vi skulle därför aldrig glömma vad Jesus offrat för oss, och det faktum att vi stod i enorm skuld till honom. Faktiskt så enorm skuld att vi aldrig kunde hoppas på att återgälda honom.

Nej, idén med religion kommer han inte få från mig, det står nog ganska klart, och jag anser att idén religion är bland det värsta man kan ge sina barn. Begränsar man sina barn på det sättet med vilje har man en ytterst cynisk och tveksam agenda. Detta behöver absolut inte vara en medveten agenda, men slutprodukten blir ju oundvikligen att barnet tänker mindre än det borde och tror på saker som är uppenbart nonsens. Det verkliga testet och prövningen i det hela uppstår när andra än jag själv presenterar dessa idéer för honom.

För så kommer ju att ske, det råder inga tvivel om den saken. Och innan dess är det upp till mig som förälder att förbereda honom för dessa påståenden och inbillningar, naturligtvis på ett positivt sätt. Den bästa metoden för att stävja icke-tänkande är ju att demonstrera värdet i tänkande. Och förhoppningsvis ska min son redan när detta introduceras för honom förstå och kunna tillräckligt mycket för att en sådan övertygelse ska vara praktiskt omöjlig. För det är tveklöst så att religiös övertygelse är en kunskapsfråga.

Om jag misslyckas och min son blir troende kommer jag se detta som ett klart och markant nederlag i mitt föräldraskap, och som ett svek från min sida.