Är Jorden platt, Ebba Busch Thor?

Ebba Busch Thor deltog nyligen i tidningen Cafés podcast Fördomspodden, där hon förklarade att hon, på riktigt, tror att Adam och Eva var de första människorna. Detta är en smula problematiskt.

Om man diskuterar fakta med troende så brukar det vara ganska effektivt att fråga huruvida Jorden är platt eller ej. Frågan är absolut inte, åtminstone inte när jag ställer den, till för att håna eller förlöjliga min meningsmotståndare, men att det kan uppfattas på det sättet är i sig intressant. För hur vet vi egentligen vilken form Jorden har?

Först och främst så vet jag att nej, Jorden är inte rund, den är en oblat sfäroid, men det kan vi lämna därhän och helt enkelt kalla den ”rund”, för enkelhetens skull. Men hur vet vi det, som sagt? Jo, för att vi har vetenskap och en vetenskaplig process. Utan den vetenskapliga processen har vi i princip ingen kunskap alls, vi vet utan denna process inte hur mer eller mindre något alls fungerar i verkligheten.

Skälet till att jag frågar huruvida denne meningsmotståndare känner till vilken form Jorden har eller ej är alltså att jag behöver utröna huruvida hen accepterar den vetenskapliga processen, och därmed ackumulerad kunskap, eller ej.

För vi vet faktiskt, med total säkerhet, att Adam och Eva var inte alls de första människorna. Likväl vet vi att ingen gud skapade Jorden ur tomma intet, vi vet dessa saker tack vare vetenskapen. Tack vare samma process vet vi vad vatten består av, hur man får flygplan att lyfta och hur man beräknar volymen av en tratt. Vi vet dessa saker, så varför hålla så krampartat fast vid så infantila idéer som gudomlig inblandning där vi med total säkerhet vet att ingen sådan inblandning antingen behövs eller funnits?

Det är dags att vi sträcker på oss, kollektivt, som art, och visar att vi är bättre än dessa idéer. Och vi måste samtidigt sluta behandla dessa idiotiska idéer som att de är fina eller åtråvärda att hysa, för det är de då rakt inte.

Så, accepterar Ebba Busch Thor vetenskapen eller ej? Detta är inte en icke-fråga, långt ifrån, och det är något hon behöver svara på.

Det paradoxala falska berömmet

Stundvis händer det att arga kritiker försöker presentera sitt missnöje på ett lite extra spydigt sätt, och anstränger sig för att uppenbart presentera sin kritik som beröm. Ett enkelt exempel på detta:

Tack för att du skriver så bedrövliga artiklar om mitt företag, det gör bara att intresset växer, så fortsätt gärna!

Om vi sätter den barnsliga och passivt aggressiva tonen därhän så kan vi istället fundera lite på vad detta faktiskt egentligen betyder. För trams som ovanstående är inte alls ovanligt.

Vi börjar med att kalla kverulanten (som skrivit exemplet ovan) för K och mottagaren för M. M har alltså kritiserat något som K vurmar för, oavsett vad det handlar om, och detta tycker då så klart inte K om. K känner att detta missnöje berör helt klart M, och M måste få veta att K är klart missnöjd. Men, vill K att M ska fortsätta kritisera, eller ska M sluta med det? Så klart är hela poängen med korrespondensen att M ska sluta med sin dumma, dumma kritik.

Vid en första anblick kan man lätt anta att det kanske är så, om man kritiserar ett område eller en företeelse så kanske det är så att detta drar till sig mer uppmärksamhet, och därmed också fler följare. Men det man ska komma ihåg är att även kritiska röster attraheras till företeelsen, så även om stödet ökar så gör också motståndet det. Det vet K, för om det vore så att M faktiskt stod för en i slutändan positiv effekt för företeelsen i fråga så hade K inte velat framföra något alls, utan helt enkelt suttit förnöjt och konstaterat att oj vad bra det är att få så fin draghjälp. Men det gör inte K. För K vet, innerst inne, att M har nog inte bara kanske i mångt och mycket rätt i sin kritik, utan M utsätter också företeelsen för icke önskvärd uppmärksamhet i form av granskning och kritiska frågor.

Syftet med korrespondensen är då att skrämma M. Då M uppenbarligen inte gillar företeelsen så ska M skrämmas till tystnad, med hot om att företeelsen ska bli större om M inte är tyst. Hela korrespondensen blir således inget mer än ett desperat försök till att skrämma meningsmotståndare (eller sanningssägare) till tystnad. Och det är precis sådant man tar till när man inte ser några andra utvägar. Nog för att det måste vara frustrerande att tro på trams, men det måste vara än mer frustrerande att inte kunna försvara det med logiska och resonerade argument samt fakta, snarare än tomma, barnsliga hot.

Så, om det går så långt at man skickar dylikt falskt beröm så har man inte bara redan förlorat, men inser nog också själv att man redan har det.

Världens mest potenta gift har ett botemedel

För några år sedan började jag intressera mig för toxikologi, ett ämne som är ytterst fascinerande då det finns så enormt mycket därute som kan ta död på oss. Efter att ha fördjupat mig inom området och forskat vidare, samt experimenterat en hel del, så lyckades jag producera, och syntetisera, världens mest potenta gift. Jag kallar det för Iseid.

Det kluriga med Iseid är att det är näst intill gratis att producera, det sprids från person till person, och det sprids väldigt lätt. Kanske lite cyniskt, men det sprids lättast till barn har jag märkt, det finns goda teorier om varför, men det behöver vi inte gå in på i detalj. Iseid är så enormt potent att det kan utrota hela mänskligheten, och gissa vad, jag har redan spritt ut det! För några år sedan, så alla är infekterade, precis allihopa, över hela världen.

Iseid tar dock tid på sig att verka, det sker inte på en gång. Det tar ungefär tio år innan det verkar, så ni alla har enligt mina beräkningar ungefär fem år på er att införskaffa botemedlet. Och ja, det är bara jag som har detta botemedel.

Det fina med botemedlet är att det är lika billigt som Iseiden, så jag kan ge bort det helt gratis, förutsatt att frivilliga donationer kommer in förstås. Allt jag begär är konstant uppvaktning och dyrkan, det tycker jag inte är för mycket begärt, det är ju ändå jag som delar ut botemedlet. Eller ja, botemedel och botemedel, det pausar Iseiden ett tag, så ni kommer behöva komma tillbaka för mer. För alltid.

Om man inte får mitt botemedel av mig, er numera obegripligt makalösa räddare och beskyddare, så kommer alltså Iseiden kicka igång, med en rad påföljder. Dessa inkluderar (men begränsas ej till): Klåda, IBS, skabb, ringmask, flatlöss, mer IBS, bältros, inverterade tänder och smältande anus. Du hör ju själv, detta är verkligen inget du vill dra på dig genom att ignorera mig, inte sant? För säger du tack men nej tack är det ju effektivt ditt eget fel, jag har erbjudit en klar och tydlig väg ur detta.

Detta är uppenbart påhittat, men alla förstår inte det, dessvärre. För det är precis såhär religion fungerar, och det är denna gud som tillbes. En gud som med ena handen skapat synd och med andra handen skapat syndens förlåtelse. Ingen människa som tar ovanstående på allvar skulle se mig som värdig en sekund av dyrkan. Det är inte Iseid som är världens mest potenta gift, det är religion. Och botemedlet är rationalism.

Förödande siffror för samtliga religioner

Nästan sex miljarder människor bekänner sig idag till någon sorts tro. Man uppskattar att bara inom kristendomen finns det över 34 000 denomineringar, och samma avgrening ser man även inom andra religioner.

22 världsreligioner har en halv miljon följare eller mer. Alla dessa har heliga skrifter, heliga figurer som genomfört mirakel och så vidare. Vi känner alla till strukturen nästan alla religioner har. Det finns tiotusentals gudar och gudaliknande figurer beskrivna historiskt sett, och även dem som bekänner sig till exakt samma version av exempelvis kristendom brukar också mellan varandra ha (ofta kraftigt) avvikande gudabilder.

Två argument brukar lyftas fram av skeptiker, baserat på siffror som dessa. De kan se ut ungefär såhär:
1. Du är ateist kontra alla andra gudar än din egen, jag som kallar mig ateist har bara tagit det hela en gud längre.
2. Vad är chansen för att just DIN tro är den rätta?

Rörande nummer 1 så skulle jag säga att det är ett ganska dåligt påstående, för det är ju egentligen inte mer än just ett påstående. Att kalla det argument blir därmed inte helt korrekt, men oavsett. Skillnaden mellan att tro och att inte tro är diametral, skillnaden mellan att tro på en, fem eller tusen gudar är det inte. När man tror applicerar man samma tankeprocess oavsett hur många eller vilka gudar man råkar tro på, att inte tro kräver något helt annat.

Det blir därmed inte korrekt att säga att man ”bara tagit det hela en gud längre”, eftersom man inte är ateist gentemot en specifik gudabild, man är helt enkelt inte troende. Detta påstående klistrar på ateismen en etikett som man ofta får jobba för att riva av i debatter, för ateismen är i sig inte något mer än just icke-teism. Varken mer eller mindre.

Rörande nummer 2 så är detta dessvärre ganska enkelt för troende att besvara. Att spela på odds som dessa blir svårt, eftersom man som troende endast behöver hävda att hur osannolikt det än må verka så ÄR det deras tro som är den korrekta. Man introducerar också i frågan idén om att det är just att ”träffa rätt” det handlar om, att när man drar en religionslott ur hatten så kan man få en vinst. Det är den aspekten av det hela jag brukar fokusera mer på.

För siffrorna i sig är långt ifrån ointressanta. Användaren VSK på Andlig Skepticism iFokus sade såhär:

Låt oss säga att endast en procent av dessa upplevt riktiga paranormala saker. Då har jag sållat bort 99%. Vad detta kan bli i siffra vet jag inte, men det är ett antal hundra tusentals personer. Du menar att dessa människors upplevelse och erfarenhet inte är nåt att räkna med?

Detta går att applicera på all tro, för detta är precis vad alla troende förutsätter är verkligheten. De har rätt, alla andra har fel, således har den överväldigande majoriteten av alla troende tvunget fel i sin tro. Det finns inget resonemang som kommer runt detta, det blir tvunget så.

Motfrågan jag ställde till VSK, som gjorde hen ganska gravt fientlig, var i korthet: Om även troende köper att så mycket som 99% av det som upplevs är falskt, om vi antar att hjärnan är så bristfällig, varför inte 100%?

Och detta är det centrala. För om du som troende villigt erkänner och konstaterar att en näst intill alla som har en religiös övertygelse har fel i sin övertygelse så är detta ett enormt underkännande av det mänskliga psyket. Ett underkännande jag misstänker att många icke-troende också skriver under på, vi är helt enkelt som art fruktansvärt dåliga på att avgöra vad som är sant och inte när det kommer till religiösa föreställningar.

Så om nu nästan alla har fel, och man själv av ren nödvändighet accepterar att så är fallet och att vi är så bristfälliga på denna punkt, hur kan man då med något spår av intellektuell heder i behåll hävda att man själv har rätt inom detta område? När precis ALLT pekar på att du, och hela den art du tillhör, inte besitter något spår av kompetens inom just detta, är det inte då makalös hybris att tro sig själv ha identifierat den enda korrekta gudabilden?

Såklart. Det enda logiska och rimliga är att helt enkelt se verkligheten för vad den är. Vi skapar gudar och religioner på löpande band, vår art är experter på detta, det sker precis hela tiden. Och med siffror som dessa behöver ingen längre tvivla på att allt är hittepå.

Manualernas manual

För ett tag sedan investerade jag i en sprillans ny receiver till min hemmabio. Det blev en av märket Yamaha, en modell i medelklassen. Förvirringen blev dock ganska total, när jag öppnade kartongen för att se att pjäsen var än mer komplex än jag kunnat föreställa mig. Fjärrkontrollen var helt packad med olika knappar som hade märkliga beskrivningar, och själva enheten hade vad som vid tillfället kändes som hundratals in-/utgångar, vred och knappar. Så, jag fick lov att konsultera manualen.

Efter en tids mekande noterade jag att även om jag kopplat vad jag trodde var rätt så verkade det inte riktigt stämma. Jag såg sedan att instruktionerna jag fick för fjärren var ännu värre, manualen refererade till knappar som inte fanns, och de som faktiskt fanns verkade inte längre ha riktigt samma funktion. Jag kunde inte få ihop manualens instruktioner med det jag hade framför mig, så jag behövde vägledning, och ringde Supporten:

Jag: Hej, David heter jag, och jag har köpt en receiver av modell 310 av er.
Supporten: Hej David, vad roligt, vad kan vi hjälpa dig med?
Jag: Jo, manualen jag fick med, jag får den inte riktigt att stämma överens med själva hårdvaran.
Supporten: Ah, jag förstår. Men det är så förstår du att manualen skrevs för väldigt, väldigt längesedan, säkert 20 år sedan, om du inte får den att stämma överens med din hårdvara så läser du den fel.
Jag: Läser den fel? Jag kan väl bara läsa det som står?
Supporten: Åh, nej, det är ett vanligt misstag! Du måste läsa den i rätt kontext. Du tar saker ur deras sammanhang förstår du! Sammanhanget är att denna manual skrevs för väldigt, väldigt längesedan, för den hårdvara som fanns då. Läser du den ur den kontexten så ska du se att du förstår.
Jag: OK, då provar jag det, tack!

Nu när jag fått reda på hur dum jag varit som inte läst manualen i rätt kontext utan istället fokuserat på vad som faktiskt stod där så tänkte jag att nu kommer det naturligtvis gå lättare. Så, på manualen igen, och några veckor senare fick jag åtminstone ljud i receivern. Jag insåg snabbt att även om det jag behövde göra för att få ljud i receivern inte stod uttryckligen i manualen, så hade jag aldrig klarat det utan manualens hjälp. Jag förstod i efterhand att när manualen angav att man skulle trycka på Röd A för att aktivera HDMI1 så menade den, egentligen, i rätt kontext, att det var Blå B som skulle användas. Efter att ha läst manualen noggrant flera gånger blev jag lite av en expert på den, och när vänner kom över för att hjälpa mig så kunde jag högtravande förklara för dem att de minsann inte läste manualen korrekt, men jag hade ju svaren de sökte.

Men usch, vänner ja. En polare kom över en kväll, tittade på receivern och konstaterade att han hade minsann en Sony, och den var mycket bättre. Han hade dock precis samma problem med sin manual, den var också väldigt, väldigt gammal, men han hade förstått den exakt nu, och därigenom kunde han utröna att hans var bättre än min. Trots att komponenterna är snarlika och det till och med verkade vara samma författare av manualerna så var han säker på sin överlägsenhet.

I smärre panik började jag slå i manualen, jag visste inte hur jag skulle hantera detta riktigt. I manualens FAQ, mot slutet, fanns räddningen. Och det var faktiskt mycket enkelt. Manualen krävde att jag helt enkelt skulle mörda min vän under något rituella former, för detta var vad som krävdes när man stötte på någon som inte trodde på Yamaha. Där var manualen faktiskt väldigt tydlig, där krävdes det ingen tolkning. Skönt ibland att ha vissa svar serverade för sig.

Sedan vaknade jag upp. En riktigt vidrig dröm var det, där människor med olika manualer berövade sig själva av sin mänskliga heder och slog ihjäl varandra för småsaker. Låter ju helt galet såhär i efterhand, men i drömmen kändes det allt för verkligt…

Låt Pontus vara!!!

Igår lanserades söktjänsten Lexbase, som nog kanske kan beskrivas som en sorts Google för brottsregistret. För om vi nu är totalt oförmögna till att döma ”nya” brottslingar i våra domstolar så kan vi ju fortsätta sparka på dem vi redan dömt.

Tjänstens ansikte utåt blev snabbt advokaten Pontus Ljunggren, som nu, bara en dag efter att tjänsten presenterats, väljer att hoppa av hela bolaget. Skälet uppges vara att Pontus med familj mordhotats, bland annat, och att någon skulle drabbas såhär hårt av sidan Lexbase lagt upp var naturligtvis inte tanken, åtminstone inte att det skulle drabba skaparna av sidan.

Dock tycker jag att det är trist att det ska behöva bli sådana korståg för att jaga människor som Pontus. Kom igen nu, Pontus begick ett misstag, han var naiv och han ångrar sig. Han har sonat för detta, tagit avstånd från sina handlingar och är redo att gå vidare med sitt liv.

Kan vi inte bara låta honom göra det då? Ska detta verkligen behöva belasta Pontus goda namn in absurdum?

För om du är en sådan människa som aldrig låter folk sona för sina misstag, om du aldrig kan acceptera att deras ånger och påföljande lärdom kanske gjort dem till bättre individer, då undrar jag vad du är för sorts människa egentligen. Du kanske rent av är nån sorts jävla Pontus Ljunggren!?

Har du sett ett spöke, tror du?

Min son är snart fyra år gammal och inne på det här med spöken. Han kan säga att han är rädd ibland, för att han är rädd för just spöken, men när han frågar om det faktiskt finns spöken förklarar jag att det gör det självklart inte, för då skulle ju även mamma och pappa vara rädda för dem. Ett resonemang han köper för stunden, men rädslan kommer ändå tillbaka efter en stund. Det blir svårare att förklara hela spök-tramset för honom när man samtidigt inser att det finns vuxna människor, och ganska gott om sådana, som helt och fullt tror på detta nonsens.

Om vi ska börja nysta lite i spök-frågan så kan man börja med att ställa sig en fråga som kanske till en början låter lite märklig: Kan du förklara skillnaden mellan Mexikansk och Sydafrikansk gravitation? En fråga som denna ställer allt på kant. Vadå ”skillnaden”? Och funderingen är korrekt, för det finns naturligtvis ingen skillnad. Skälet till detta är att gravitation är en naturkraft, något som förekommer i naturen och är en betydande del av vår verklighet. Det finns inga regionala eller kulturella skillnader för gravitation, den fungerar likadant överallt. Så, om vi nyttjar den logiken och applicerar den på spök-fenomenet, borde det inte betyda att om det finns spöken så är deras existens fullt naturlig, möjlig att förklara och företeelsen bör verka likadant oavsett var den verkar?

För det är faktiskt så att ska man postulera att spöken existerar så kan man inte i samma handvändning påstå att spöken ska ha någon unik status i den naturliga ordningen. Det finns inga skäl till att anta att något sådant ska vara nödvändigt, lika lite som det är nödvändigt för gravitation.

Med denna insikt kan vi då fundera lite på historiken runt spöken. I Asien har man haft denna kultur väldigt länge, men det samma kan inte sägas här i Sverige. För så kort tid sedan som på 1800-talet var det inte spöken man såg ute i stugorna, det var tomtar, vättar och annat småknytt. Idén om spöken fanns naturligtvis även förr, men då sysslade de mest med att skramla med kedjor på kända slott eller i katakomber under sjukhus osv, numera har dessa spöken flyttat in i vanliga, svenska hushåll, där de snarare än att skramla kedjor flyttar på bullformar och slår i dörrar. Det verkar alltså som att spökens popularitet hos de levande ökar deras förekomst tusenfalt samt att det totalt ändrar deras beteendemönster och utseende. Tänk om vi fick mer gravitation bara för att det talades om det i TV.

Ett annat problem med idén om spöken är det geografiska, eller kulturella, om man så vill. Idén om vad spöken är och hur de ser ut skiljer sig inte bara inom vår egen historia, utan också just precis nu, världen över. I Japan ser man i regel spöken som livlösa individer som är stundvis aggressiva, den bild av japanska spöken som modern skräckfilm spridit, där det är flickor/kvinnor med långt hår som ser ut som att de står och skäms är en god representation av vad det handlar om. Amerikas indianer har helt andra bilder av hur spöken ser ut, där handlar det mer om att man går tillbaka till att bli en sorts jord-ande, och man kan då representeras av djur osv. Och självklart är det så att likväl som det finns gott om människor inom vår kultur som svär vid att de sett spöken så finns det människor inom andra kulturer som är precis lika säkra på att de också sett spöken, som då råkar harmonisera mer med deras kulturella preferenser.

Så, har du sett spöken, tror du? Nej, det har du inte. Tror du det så tror du fel, du har tolkat det du sett på ett felaktigt sätt, helt enkelt. Vi människor gör det hela tiden, hjärnan tolkar allt vi ser, och vi ser egentligen inget alls för vad det egentligen är. Du har en blind fläck i ögat där du är blind, men du ser inte det för hjärnan fabricerar helt enkelt den delen av synfältet. Hjärnans kapacitet för att fabricera är otrolig, men vi behöver också inse detta.

Och nästa gång ett barn frågar dig om spöken finns, använd din vuxna hjärna och förklara att nej, det finns inga spöken.

Den tendensiösa människan

Gissningsvis är du en person som genom livet träffat andra människor. De flesta av oss är sådana personer. I dessa relationer med andra lär man sig i regel ganska snabbt karaktäristiska drag som individer har. Du kanske känner Åke, som tenderar att köpa ny bil för att sälja den tre månader senare, och när du hör om detta för tredje gången kan du säga med stor säkerhet att detta beteende är typiskt Åke. Om du funderar bara en kort stund på de relationer du har aktiva i ditt liv just nu så kan du garanterat komma på typiskt beteende som du associerar till var och en av de individer du har regelbunden kontakt med.

Alla människor har detta. Alla människor har beteenden som är typiska för dem som individer, men medan dessa beteenden kanske gör oss unika inom den omedelbara umgängeskretsen så kan vi samtidigt räkna med att flera människor delar dessa specifika karaktäristiska drag. Även om agerande knutet till bilhandel är sådär jättekaraktäristiskt för mänskligheten som helhet så finns det saker vi människor tenderar att göra som jag tycker är intressanta. För på en större skala kan man avgöra vissa drag som karaktäristiska för mänskligheten som enhet, vilket är vad jag tänkte gå in på lite närmare.

Människan har god fantasi och är en mycket bra historieberättare. Vårt psyke påverkar oss enormt mycket, och ofta är det inställning och mental ork som är viktigare än rent fysiska faktorer. Vi tenderar dock att nyttja vårt psyke på enligt min mening fel sätt i många lägen, och alldeles för lite i ännu fler lägen. Den mentala kapacitet vi har tenderar vi åsidosätta för att underhålla idéer och fantasier som ter sig mer bekväma och behagliga än rimliga och verklighetsförankrade.

Tron på spöken och liknande företeelser är ett mycket bra exempel på detta. Spöktro i den moderna formen som visar sitt fula ansikte i program som Det Okända och liknande är ny, för bara några hundra år sedan var det inte spöken man ”visste” knackade i väggarna och smög runt på gården, då var det hustomtar och troll som bråkade med oss. Människor svor vid att de sett tomtarna med sina egna ögon, säkerligen med samma trovärdighet och inlevelse människor idag påstått att de sett spöken. Vi tror inte längre på tomtar och troll, det är åtminstone ingen folktro längre. Så, bara genom att studera historien, utan att lägga någon egentlig vikt vid huruvida spöken eller tomtar existerar, kan vi konstatera följande tendenser hos människan:

  • Människan är benägen att hitta på företeelser som kallas övernaturliga.
  • Baserat på grumlig information kan vi fylla vår upplevda verklighet med fantasiväsen.
  • Vi kan övertyga oss själva om att vi sett något som inte existerar och som vi heller inte egentligen sett.

Notera nu att för att konstatera ovanstående behöver man inte göra något annat än att ta historien i beaktande. Såvida man inte hävdar att alla väsen (vättar, älvor, tomtar, troll, småknytt osv osv) existerar så finns det ingen annan logisk slutsats än ovanstående, oavsett vad man tror på.

Låt oss ta resonemanget vidare och titta på mänskligt läkande och medicin. Det finns tusentals alternativmedicinska behandlingsmetoder världen över, vissa har övergivits helt och hållet, andra praktiseras än idag. Åderlåtning är en personlig favorit, en metod som framhölls som ytterst förträfflig tills för bara några hundra år sedan, när evidens inom medicinen blev allt viktigare.

Gott om metoder som praktiseras även idag saknar helt evidensbas. Man utgår inte från vetenskap, utan från vad metodens nyttjare säger om den. Detta beror naturligtvis inte på att vetenskap är dyrt att bedriva, för det är det inte, utan snarare beror det på att de rön man skulle få fram via denna metod inte skulle stämma överens med den upplevelse man har av sin produkt och/eller metod.

Men inte heller här behöver vi egentligen gå in på huruvida exempelvis homeopati fungerar eller ej, vad som är intressant är vad vi kan lära oss genom att titta på vilka tendenser människan har inom det medicinska området:

  • Människan är benägen att hitta på medicinska metoder som är verkningslösa eller rent av farliga.
  • En metod behöver inte ha en faktisk inverkan på oss för att vi ska uppleva att den har det.
  • Människor försvarar ivrigt metoder de upplever fungera, även om de inte gör det.

Åter igen, för att avfärda ovanstående behöver du ha den inställningen att precis alla alternativa medicinska metoder är sanna och fungerande enligt vad som påstås om dem. Om du inte har den inställningen finns det ingen annan slutsats än att ovanstående är korrekt.

Men, sist men inte minst, den ultimata tendensen hos mänskligheten. Sidan Godchecker.com har i dagsläget katalogiserat över 3000 gudar, andar och demoner. Om jag minns rätt så finns det runt 2800 dokumenterade gudar som vi människor tillbett genom historien, gudar som en efter en hamnat på soptippen. Ofta har andra gudar tagit över, men den övertygelse människor haft om alla dessa gudars existens kan inte förbises. Detta är en av de absolut största tendenser vi har som art; tendensen att uppfinna gudar. Detta är något ingen människa kan förneka, då ingen människa tror på alla dessa ca 2800 gudar. Slutsatsen av detta blir:

  • Människan tenderar att uppfinna gudar, gudar som vi alla senare är överens om inte existerar.
  • Människan är så säker på sin guds existens att hen är villig att mörda, kriga och erövra i dennes namn.
  • Religioners påståenden strider inte bara mot vetenskapen, utan även mot varandra, vilket betyder att ett flertal idag existerande och praktiserade religionerna har fel i sina antaganden.

När man ser det på detta sätt blir det nog lite lättare att genomskåda dessa dumheter, det är åtminstone vad jag hoppas. Bedragare som spelar på saker vi tenderar att acceptera och anta som sanna har inga större problem med att inte bara övertyga oss om att verkligheten ser ut på ett annat sätt än vad den de facto gör, de har också lätt för att knyta oss till dem på ett sätt som gör att vi tar våra misshandlare i försvar. Människor försvarar påstådda medium för att de tror sig ha fått hjälp, likväl som de försvarar sin homeopat eller ställer sig bakom sin präst. Detta sker oavsett sanningshalten i det som påstås, just för att vi tenderar att tro på dessa saker.

Därför är det viktigt att vara uppmärksam. Inom de områden där vi tenderar att inte vara kritiska måste vi vara extra kritiska. Vi måste rannsaka oss själva och överväga om det kan vara så att våra övertygelser baseras på vilja och önsketänkande snarare än rimlighet och verklighet.

För rent krasst, vad är ”känt” om den kristna guden Jahve idag som inte var ”känt” om Thor under vikingatiden? Vad kan vi säga oss veta idag om kristallhealing som man inte visste om åderlåtning? Och hur mycket mer underlag finns det egentligen för spökens existens än tomtars existens?

Är det inte ärligt talat lite förmätet att tro att alla andra som hittat på företeelser innan just nu haft fel men att vi nu lyckats gissa rätt i våra antaganden och spekulationer?

Mitt blygsamma förslag är: Tendera mot skepticism istället.

Din döda släkting var lite av en röv

Tänk dig ett scenario där du och jag sitter på ett café, för du behöver prata av dig lite. En nära släkting som vi båda hade en relation till har nyligen gått bort, och du behöver prata med någon om detta. Jag har naturligtvis inte haft lika mycket kontakt med släktingen som du har, du är uppväxt med denna släkting men jag träffade hen först för några år sedan.

När du berättat om dina känslor och förklarat hur ledsen du är över att din släkting gått bort tar jag över konversationen. Jag förklarar lugnt och sakligt för dig att dina känslor enligt min mening är helt omotiverade, då min erfarenhet av din släkting var att hen var något av en röv. Av denna anledning har jag kallat släktingen för just ”arslet” vid flera tillfällen, även framför dig, mest på ett kanske lite skämtsamt sätt men ändå kryddat med visst allvar. Släktingen hade konstiga värderingar, var otrevlig mot mig vid upprepade tillfällen, behandlade inte dig speciellt väl enligt min mening heller, och kontentan av mitt utspel är att du egentligen inte alls borde sörja din släktings bortgång. Tvärt om var hen snarare en belastning än något annat, en person som inte tillförde något på något plan egentligen, något av en icke-person i sociala sammanhang.

Du tar en tanke-paus, då din erfarenhet av släktingen gör att reaktionen jag just visat upp var minst sagt oväntad. Du förklarar för mig att du blir ledsen när jag säger som jag gjorde, eftersom denna släkting varit med dig hela livet och ändå betytt väldigt mycket. Du förklarar också att de aspekter av släktingen jag tar upp är bara några få aspekter av de känslor du har gentemot hen, och att er relation varit mer mångfacetterad och komplicerad än vad min relation till släktingen var. Du säger att det faktum att jag kallar hen för ”arslet” ibland känns inte alls bra, och det vore schysst om jag slutade med det, för det gör dig ledsen.

Men jag står på mig. Jag upprepar mina poänger rörande släktingen och vidhåller min position. För att demonstrativt cementera denna för mig viktiga position fortsätter jag referera till hen som ”arslet”, mer nu än tidigare, just för att verkligen förankra det ”faktum” att mina erfarenheter av din relation till släktingen vida överskuggar dina erfarenheter. Detta trots att dina erfarenheter är djupare, mer detaljerade och sträcker sig över en livstid.

Hur skulle man se på mig om jag betedde mig på detta sätt? Finns det något försvar för den typen av beteende? Tål att tänkas på.

Tänk dig nu ett nytt, men snarlikt scenario, på samma café. Vi sitter och pratar, servitrisen kommer ut med vår beställning. Jag säger: ”Tackar så mycket, jag har varit sugen på en n-boll i flera dagar nu”. Dina föräldrar är från Gambia, och nu ska jag förklara för dig varför det är fel av dig att bli ledsen när jag använder det ordet.

Min utmaning till Pascal

Religionsdebatten tenderar väldigt ofta att handla om att man ska antingen stärka intrycket av att Gud existerar eller att man ska försöka förkasta denna idé. Idén som sådan, alltså den att Gud existerar, har debatterats i tusentals år, och eftersom vi aldrig tycks finna faktisk evidens i någon riktning så kommer nog den frågan inte riktigt bli löst.

Vi kan stånga oss blodiga när vi argumenterar med logik och liknande till buds stående medel, för att försöka övertyga varandra om att det mest ”rimliga” är att Gud existerar, eller att hen inte gör det. Ingen människa ser sig själv som irrationell eller lättlurad heller, så man strider inte bara mot en sned världsbild utan också av en förgiftad självbild. Detta gäller nog oavsett vilken irrationell tro man besitter i regel.

Jag tänkte göra ett litet tankeexperiment. Tänk dig att Gud existerar, det spelar ingen roll vilken gud du väljer egentligen. Tänk dig sedan att vi befinner oss i precis samma värld som idag.  Ett axplock av det vi kallt kan konstatera utan att analysera världen alldeles för mycket är:

  • Kvinnor förtrycks systematiskt i stater som är kontrollerade av religiösa ledare. USA är ett light-exempel på detta, och Saudi Arabien är ett tuffare exempel. I USA har republikanska partiet lagt till i sina stadgar att abort ska vara olagligt på en federal nivå, och i Saudi Arabien får inte kvinnor köra bil.
  • Vansinneshandlingar med religiösa förtecken sker dagligen, över hela världen. Ibland så nära som i fallet Breivik, och ibland så långt bort som Nigera, men det händer överallt, hela tiden. Religionen lär oss att andra människor behöver mördas bara för att de inte delar vår tro.
  • Troende försöker aktivt förstöra utbildning och sabotera det faktiska kunskapsläget. Här i Sverige har vi kreationisten Newtonbloggaren som sprider sina villfarelser till alla som vill lyssna, i USA har vissa intressegrupper under många år försökt få in kreationism/religion i skolan och presentera den som vetenskap, vilket den naturligtvis inte är. I Saudi Arabien har man lärt ut på universitetsnivå att Jorden står still, och deras främsta religiösa auktoritet, Abdul-Aziz Ibn Baaz, påstod 1993 att Jorden är platt och att alla som hävdar motsatsen är ateister och borde straffas. Detta var en fatwa som utlystes, notera det.
  • Varje dag dör nästan 16000 barn av svält-relaterade orsaker. 925 miljoner människor lever i svält världen över.
  • Naturkatastrofer drabbar världens kontinenter regelbundet och med en oförlåtande och massiv kraft. Inga besparas, och katastroferna drabbar alla lika oavsett vilken tro eller övertygelse de har.

Ovanstående är ett muntert axplock av vilken dynga tro och övertygelse för med sig. Men vad kan man dra för slutsatser av detta? Vi har ju redan antagit att Gud faktiskt finns, så om vi spinner vidare på detta och har ovanstående i åtanke, vad kan vi komma fram till?

Det som torde stå klart för samtliga är att Gud antingen inte bryr sig om att agera mot uppenbara katastrofer eller orättvisor, eller helt enkelt inte kan det. Då inget ingripande sker finns det inga andra alternativ, Gud antingen bryr sig inte eller kan inte. Tro i sig ger alltså inga konkreta fördelar för mäskligheten. Man kan argumentera för att individen mår bättre, men detta är då ett strikt själviskt argument.

Vad som också står klart är att insikten (kom ihåg att vi är inne i en tankeövning!) att Gud existerar bevisligen får människor att göra vidriga och för andra helt ofattbara saker mot varandra. Att vilka sabotera utbildning och kunskapsläget (evolutionen är sann även om Gud existerar) är en sak, men att spränga, bränna eller skjuta varandra kallblodigt bara för att våra världsbilder går isär är ett extremt destruktivt och samhällsfarligt beteende.

Så, finns Gud? Jag tycker det är fel fråga, egentligen. För den frågan är ointressant. Oavsett om Gud finns eller ej, vill vi ha en värld som den vi har idag, eller vill vi ha en bättre värld? Säger vi att vi vill ha en bättre värld, en värld där vi inte delas av inbillningar om gudomlig influens, måste vi göra oss av med idén om att Gud existerar, ÄVEN OM GUD EXISTERAR. Är du med på vad jag menar?

Vi kan, vi människor alltså, uppenbarligen inte hantera bilden av Gud. Så huruvida Gud existerar eller ej är ovidkommande, om vi inte tror på hen får vi automatiskt en värld med bättre förutsättningar för utveckling och framgång. Gud själv förstör inget, bilden av Gud förstör och förgiftar allt. Du kanske känner sådär innerst inne att du VET att Gud faktiskt finns, men är du verkligen så totalt genomsäker på detta att du samtidigt kan säga att du känner att den konkreta verklighet vi bevisligen lever i och vars sömmar spricker på grund av din och andras övertygelse är motiverad och ett rimligt pris att betala?

Bilden av Gud kanske får dig personligen att må bättre, men är det värt det? Väger din privata, självgoda och lite småmysiga känsla av att du är utvald av universums skapare verkligen mer än alla könsstympningar och mord som ligger i andra vågskålen? Är din personliga tro verkligen så viktigt att du kan acceptera att världen brinner på grund av den?

Den franska filosofen Blaise Pascal utformade på 1600-talet vad som kallas för Pascals Trossats. Vad trossatsen gick ut på var att det fanns mer att vinna på att satsa på att Gud existerar än inte, då ateisterna har hela evigheten att garanterat förlora, medan troende har allt att vinna. Jag vill vända på det. Jag vill säga att troende försätter hela världen i en stadigt dalande spiral av förstörelse, mord och förföljelse, och att den enda garanterade vinsten för oss som individer och som art kommer ur att inte tro och att inte besitta en massa irrationella idéer.

Religiös tro är helt enkelt inte etiskt försvarbar. Anser man att den religiösa tron är värd det lidande den orsakar är man heller inte en etisk person.