Dumhet och okunskap är inte samma sak

Jag vill börja med att rikta din uppmärksamhet till en artikel som väldigt nyligen publicerades i Aftonbladet. Du finner denna artikel här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1429633.ab

Vad man förfäras över är att den före detta Idol-deltagaren Kellie Pickler inte vet vilket land Budapest är huvudstaden i. Det heter att hon ”slog nytt rekord i pinsam okunnighet” och att hon ”är inte smartare än en femteklassare”. Det första man bör fråga sig då är naturligtvis huruvida detta är något alla femteklassare vet, speciellt i USA, men det lär vi aldrig få veta. Men vi kan ju gissa, och jag gissar att nej, det vet de inte.

Vad som ofta sker när folk pratar om USA är att man förutsätter att de är så förbaskat korkade, eftersom de kan så pinsamt lite om övriga världen. Speciellt när det gäller geografi så tycker vi att vi i övriga väst-världen kan briljera fritt, eftersom vi har sådan stenkoll på dessa saker. Men det vi inte ska glömma är ett USA i sig är ett enormt stort land, fullt jämförbart med exempelvis Europa, rent principiellt sett.

Så, om vi nu låtsas att exempelvis vi svenskar har så bra koll på geografi som vi tycks kräva av amerikanarna, så bör vi ju med enkelhet kunna svara på liknande frågor om USA. Eller hur? Så då antar jag att medel-Svensson vet vilken av delstaterna Utah och Iowa som är den nordligaste, eller vad huvudstaden i Wyoming heter? Är det vidare troligt? Nej, inte direkt.

Om vi tittar på världens geografi i övrigt då, vilka länder angränsar Thailand till? Och vilket land ligger lägst åt söder av Syd-Korea och Japan? Per definition är du ju lika ”dum” som en amerikanare om du inte vet detta, och jag kan det inte heller utan att kolla upp det, men ändå känns det för min egen del inte riktigt som att jag passar in på den stereotypen.

”Lokal” geografi har vi bättre koll på, som att vi vet var Frankrike ligger osv, men det är precis samma koll som amerikanarna har. Känns det inte lite vansinnigt då att blanda ihop begreppen så gravt att man förutsätter att människor är korkade för att de inte vet vissa saker?

Aftonbladet har knappast varit en ledstjärna när det gäller rim och reson tidigare heller, och jag tror inte att dem som skriver åt Aftonbladet förstår bättre än såhär, ärligt talat. Det är tryggt med fördomar, speciellt när man kan hitta på att de bekräftats, för när man själv sätter normerna och reglerna för en bekräftelse så är det inte värst svårt att finna en heller. Men när grundpremisserna är helt åt skogen, som i ovanstående fall, så krävs det lite mer reflektion från skribentens sida.

Men åter igen, det är ju Aftonbladet vi pratar om.

De överbeskyddade barnen

För ett tag sedan läste jag i Aftonbladet om en ny ”lek” som ungdomar i de lägre tonåren sysslade med. Vad det gick ut på var att de stryper varandra framför en kamera, tills personen som stryps svimmar av. Jättefarligt säger läkarna, eftersom om man är svag i kroppen sedan tidigare är detta inte vidare nyttigt. Och det är ju inte direkt någon hälsokur för de andra heller, för den delen.

Idag står det att läsa om droghandeln på internet, och hur den ökat. Förmodligen ska det vara en ”chock” eller ”explosionsartat” med i det någonstans, men det lämnar jag därhän. Ungdomarna i ovan nämnda ålderskategori nöjer sig alltså inte längre med stryplekar, utan nu trycker de i sig avmaskningsmedel för katter också.

Först och främst kan man ju faktiskt åberopa någon sorts Darwin-ism i dessa två fall, eftersom jag misstänker att dessa individer antingen kommer sorteras ut ganska tidigt, eller så kommer de ändå inte direkt vara praktexempel i genpoolen när det är dags att föröka sig. Tänk er tanken; en avmaskningsmedelknaprande tonårstjej och en lika gammal strypleksentusiast knoppar av sig. Ungen skulle explodera vid födseln.

Men det jag funderar på mer primärt är ändå vad detta kommer av. Ingen unge med huvudet påskruvat korrekt skulle låta sig strypas på skoj, och hur kommer det sig då att dessa ungar totalt saknar detta djupt rotade biologiska spärr vi alla egentligen har, som säger att sådant som direkt riskerar våra liv för inget alls kanske vi ska hålla oss undan ifrån?

Min vilda gissning är att det har med dagens föräldrar att göra. Mycket kan spåras till dessa ofta välmenande idioter, som skadar sina barn med all smörja de kan komma på. Det är samma föräldrar som skyddar sina barn från bakterier, så ungarna blir tokigt allergiska mot allt förutom deras egna tårar (och knappt ens det) som vuxna. Samma föräldrar som barnskyddar alla lådor och skåp, samt ser till att ungarna inte får deltaga i några farliga aktiviteter i skolan, som att spela fotboll eller umgås.

Tänk dig själv att växa upp i en miljö där du aldrig kan bränna dig, slå dig, skrapa upp knät, såga dig i handen eller vad som helst. Jag har själv sågat mig i tummen, har fortfarande ett stort ärr kvar, exempelvis. Man skulle ju tro att man var odödlig, att ingen riktig fara existerar, eftersom man aldrig sett den. Det måste vara smått överväldigande att komma ut i verkligheten efter en sådan behandling, att så totalt överraskas av att man faktiskt kan dö av att överdosera skittabletter man köper på nätet, eller att hjärtat kan ge sig om man blir strypt.

Till sist är det väl förvisso klart att man kan inte skylla allt på föräldrarna heller, individen bär också ansvar för sina egna handlingar. Och märker man att den uppfattning man har inte stämmer överens med verkligheten är det ju individens ansvar att justera denna bild av hur saker och ting fungerar. Alla klarar dock inte av detta.

Det är väl dem man senare hittar grillade vid ett järnvägsspår, efter att de har kissat på ledningarna över spåret, medan de var höga på en cocktail av laxermedel för sköldpaddor och förkylningsvaccin för igelkottar.

Men som sagt, det är nog inga forskare, jurister, läkare eller lärare mänskligheten berövas.

SD är helt i tiden

Sverigedemokraternas slagdängor och smekande ord skulle sitta som ett smäck för mig om det inte var på grund av en liten detalj; jag har en hjärna som fungerar.

Men att inte tänka och/eller ifrågasätta är ju i tiden, som det verkar, så varför inte? Varför inte rösta på ett främlingsfientligt parti som inte kan erbjuda annat än hat, hyckleri och renodlad idioti? För det är onekligen extremt korkade människor vi har att göra med här, ingen tvekan om den saken.

Faktiskt är Aftonbladet bra på att visa SD för vad de egentligen är och står för. Skumma lite snabbt igenom denna lista över partiets så flexibla medlemmar:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1072098,00.html

Imponerad? Det var inte jag. Men vad jag tycker är intressant är dessa fina ord, som SD slänger sig med, och låtsas som att de betyder något. Jag skulle faktiskt vilja träffa en sverigedemokrat, se vad personen i fråga har att säga om saker och ting. Det vore mycket intressant. Men det de säger till Aftonbladet är bland annat detta: ”Sverigedemokraterna vill sätta familjen i fokus, för att underlätta för denna grupp i samhället och förebygga vardagsstress”.

Detta är ett vanligt mantra inom politiken, som inte betyder ett skit. Vilken familj ska sättas i fokus? Invandrarfamiljerna skiter man ju tydligen i, så vilka familjer, mer exakt, ska man ha fokus på? Och hur ska detta fokus manifestera sig i den tänkta politiken?

Och vad i helvete betyder ”vardagsstress”? Vad är det för påhitt, och hur ska man förebygga det? Om jag finner SD stressande, betyder det att de ska arbeta bort sig själva?

De säger sig också stå för så kallade ”svenska värderingar”. Och vad skulle det vara för värderingar? Har vi värderingar som inga andra nationer delar? Det är medvetet grumlig retorik man använder sig av, och det är fantastiskt vanligt att människor som inte har något att säga beter sig på det sättet.

Så vad säger det om SD? Det är inte ens ett parti i mina ögon, det är en skock idioter som lyckats samla sig på samma ställe vid någon tidpunkt, och bestämt sig för att bevisa tesen att man aldrig ska underskatta dumma människor i stora grupper. De är slödder, och ska behandlas därefter.

Skräp-böter

En ceterpartist vid namn Erik A Eriksson och en folkpartist som heter Sven Gunnar Persson föreslår i dagens Aftonbladets debatthörna att nedskräpare ska bötfällas. Detta tilltag motiveras med att nedskräpningen påstås kosta ”minst” en halv miljard per år.

Först och främst är jag lite nyfiken på hela bilden av kostnaden. Enligt en stiftelse som kallar sig för ”Håll Sverige Rent” så begår vi i Sverige mellan 100 och 150 miljoner fall av nedskräpning varje år. Precis som med kostnaden så vet man alltså inte alls vad det egentligen handlar om, det finns inga konkreta siffror att tillgå, utan som med mycket annat så gissar man friskt, och sätter en summa på detta.

När man lägger fram det som debattörerna gör, med att det kostar minst en halv miljard per år, så låter det ju faktiskt lite som att böter då skulle råda bot på denna enorma kostnad. Men icke att förglömma är ju det att det också kostar enorma summor att faktiskt bötfälla.

För att ta ett konkret exempel så kan vi titta lite snabbt på alla de fortkörningskameror som ställts upp landet runt. Planen där är att det inom bara några år ska finnas 700 sådana kameror i Sverige. Kostnaden per kamera? Bara utrustningen som sådan kostar i runda slängar 400 000:-. Sedan ska el och nät dras fram till kameran också, vilket snittar på ytterligare 100 000:-. En halv miljon, per kamera, ger en kostnad på hisnande 350 miljoner kronor. Och det är bara för att ha möjligheten att bötfälla! Vad driften kostar har jag inte siffror på, men det är naturligtvis inte gratis det heller. Kort sagt kostar det sjuka pengar.

Och om vi nu antar att svenska polisen ska jaga dessa miljöbovar, som kastar skräp på våra gator och torg, vem ska ta den kostnaden? Själv är jag inte vidare sugen, ärligt talat. Rent krasst så krävs det ju bra mycket skräp för att naturen, eller någon annan, ska rent av skadas av nedskräpningen, så då handlar det ju mest om estetik. Att det ska se bra ut, och det är faktiskt värt ännu mindre skattepengar för mig.

Den andra aspekten av det hela är den urbota korkade bilden av att man kan fostra människor genom att bötfälla dem. Det kommunicerar endast ut att utförd handling kostar pengar, precis som fortkörningsböter, men inte lär sig personen i fråga något. Om folk anser sig ha rätt att kasta sin skit överallt så blir det inte bättre fostrade genom att få öppna plånboken, det blir bara mer försiktiga, och slänger prylarna på andra ställen.

Men då syns de förvisso inte för politikerna längre, så kan de klappa varandra på axlarna och försäkra varandra om böternas förträfflighet. Vi kanske ska bötfälla dumhet också?

Carina Landin är galen, och ganska farlig

Aftonbladet publicerade idag en artikel om det självutnämnda mediet Carina Landin. Carina hävdar själv att hon kan prata med döda, hon hör alltså röster. Inte nog med att hon hör röster, dessa röster säger inte alltid sanningen till henne, då den information som rösterna har att komma med väldigt ofta faktiskt inte stämmer. Vilket har testats, och bevisats.

Trots att det alltså är bevisat att det Carina slänger sig med är ren smörja så kan hon alltså inte acceptera detta. För rösterna verkar ju inte ge sig, tvärt om så tjänar hon pengar på detta faktum. Och hon konstaterar med all önskvärd tydlighet att hon aldrig kommer sluta ”tro”, oavsett vad några futtiga bevis må säga.

På frågan ”Tror du att vissa kan prata med döda?” svarar ungefär 35% av läsarna ja. Jag blir alltid lite förundrad när jag ser dessa resultat. Varifrån kommer detta obegripliga larv? Vilka människor kan utan att skoja hävda att de på fullaste allvar tror något dylikt? Är det verkligen så att vår generella bildningsnivå är så förbannat låg att folk verkligen, på riktigt, tror detta? Jag vet inte, kanske jag som är optimist, men jag tror faktiskt inte det är så illa som det verkar.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Viljan att tro är ofta större än tron i sig. Klart att alla vill att det ska finnas ett himmelrike osv, men det krävs en speciell typ av dumbom för att tro på det på allvar, för att ta ett exempel. Att kläcka ur sig ovanstående i någon undersökning på nätet är naturligtvis jättelätt, men förde man en logisk diskussion med dessa människor så skulle nog de flesta sedermera erkänna att det kanske inte ligger så mycket bakom detta.

För då tycker man ju ett en liten stackars människa borde kunna bevisa att den har denna förmåga, men det har aldrig hänt. Man tycker ju att kanske någon hade kunnat få fram en uns privilegierad information från någon som avlidit, men inte då. Och varje rimlig individ bör ju anse att det är en aning märkligt att inga av de frågor som vi vill ha svar på går att komma fram till utan att ställa pinsamt många ”kontrollfrågor” först.

Kort sagt, Carina, och alla andra som bekänner sig till denna smörja, far med osanning. Huruvida det är medvetet eller ej är väl skillnaden mellan bedrägeri och galenskap.

Aftonbladet idag – Hemlig plan: Så ska han gripas

Börja med att läsa följande:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,902761,00.html

I artikeln ovan avslöjar Aftonbladet Polisens före detta hemliga plan för hur den så kallade ”Cykelmannen” ska fångas in. Nämligen genom att använda civilklädda poliser som lockbete.

Hur någon kan vara så förbannat dum i huvudet att man publicerar något dylikt går åtminstone över mitt förstånd, men det är väl jag som är för naiv kanske. Hur som haver så kände jag mig manad att kontakta artikelförfattaren, via följande brev:

Hej Mira.

Ni säger själva att ovanstående artikel behandlar en HEMLIG plan hos Polisen, men efter Er artikel är den ju inte vidare hemlig längre, eller vad säger du själv?

Efter artikeln ter det sig som ganska självklart att våldtäktsmannen i fråga kommer att ändra mönster, då dessa förövare säkerligen inte är helt ovana med att granska media för att lägga upp en strategi.

Det jag undrar är helt enkelt om det stör er alls att ni inte helt osannolikt kan ha bidragit till att denna våldtäktsman då grips betydligt mycket senare, eller kanske inte alls? Känner ni något som helst ansvar gentemot den tjej som med stor sannolikhet blir hans nästa offer?

Det vore av högsta intresse för mig som kund hos Er att veta hur ni resonerar i den här frågan.

Mvh,
(Jag)

Men på något sätt så kändes det inte som att ovanstående brev räckte. När jag går på artikelförfattare annars så får man i regel ett halvtaskigt svar som ska likna en ursäkt, där de i slutändan skyller på rubriksättare osv. Så jag tänkte att jag mailar chefredaktör Anders Gerdin också, med rubriken: ”Vem ber om ursäkt till nästa offer?”. Såhär såg det mailet ut:

Hej Anders.

Jag blev lite lite förbryllad när jag läste artikeln ni valt att kalla: ”Hemlig plan: Så ska han gripas”. Där avslöjar ni i detalj det jobb Polisen gör med hjälp av civilspanare och lockbeten för att fånga den så kallade ”Cykelmannen”. Jag hoppas att det säger sig självt hur bra Polisens plan kommer fungera efter denna artikel, och eftersom denna cykelman med största sannolikhet kommer byta mönster, och kanske även ”jaktmarker”, så undrar jag nu vem hos Er som är beredd att be om ursäkt till hans nästa offer? Förutsatt att den tjejen överlever då, dessa handlingar tenderar att eskalera med tiden, som du säkerligen vet själv.

Mvh,
(Jag)

Vanligtvis brukar jag inte publicera mailen jag skickat innan jag fått svar, eller om det gått så lång tid att inget svar verkar komma, men jag tänkte att jag gör ett undantag i det här fallet.

Jag väntar tålmodigt på reaktion från Aftonbladets sida, och sedan publicerar jag även deras svar här. Det ska bli intressant att se vad de har att säga, om de nu ens svarar.

Viktiga tester!

Många tidningar gillar att publicera diverse tester, och dessa tester har som syfte att lära dig mer om dig själv, hjälpa dig att få upp ögonen för hur ditt liv egentligen ser ut, samt idiotförklara dig och behandla dig som ett litet barn.

Min tanke var då att jag själv borde kunna knåpa ihop åtminstone två tester, som har samma vettiga grundprinciper som dem som ni läser i tidningarna annars.

Testerna består av sex frågor respektive, och varje fråga besvaras med JA eller NEJ. Ett JA ger ett poäng, ett NEJ ger noll poäng, så får du räkna ihop själv i slutet.

===

Test: Har du alkoholproblem?

1. Dricker du oftare än två gånger i månaden?

2. När du dricker, får du minnesluckor varannan gång eller oftare?

3. Brukar du dricka flera dagar i rad, utan avbrott?

4. När du dricker, dricker du i princip enbart hembränt/tvål/rakvatten?

5. Brukar du bli så full att du vaknar i en container, i en annan stad, utan byxor, fem dagar efter att du har ditt senaste minne?

6. Är du inne på din tredje lever och står i kö för en fjärde, eftersom denna också börjar klappa ihop av trycket?

Resultat:
0-2: Du dricker relativt normalt, och har inget att oroa dig för, fast lite mer sparsam konsumption kan vara nyttigt.
3-4: Du dricker inte för att det är kul längre, utan för att du måste, och det är inte bra, som du tydligen inte förstår.
5-6: Du borde vara död.

===

Test: Är din chef psykopat?

1. Prioriterar din chef saker som får chefen att framstå i bättre dager över det som faktiskt behöver göras?

2. Lyssnar din chef när du kommer med konstruktiv feedback?

3. Nämner din chef döden mer än fem gånger i alla konversationer ni har?

4. Har du någon gång fått en utskällning som endast motiverats med hjälp av astrologi?

5. Inleder din chef alla personalmöten genom att ritualmörda en get, för att ”stärka samhörighetskänslan”?

6. Utför din chef stickprover på jobbet? Med kniv, alltså.

Resultat:
0-2: Din chef är allt från perfekt till lite svårhanterlig, dock inget som inte går att lösa på plats.
3-4: Förmodligen har din chef inte alla paddlar i vattnet, och du bör antingen konsuletera högre chef eller kanske försikigt söka dig till en annan grupp.
5-6: Du borde vara död.

===

Sådär, och precis som i testerna som publiceras i exempelvis Aftonbladet så gäller att om du inte visste svaret på den fråga som testet i sig ställde i rubriken redan innan testet var klart så har du inget på jorden att göra.

Fundera på vad som sägs

Det är intressant att läsa tididningen om man verkligen funderar på vad rubriker osv betyder. Jag har två ganska färska exempel på detta, och det är väldigt vanligt.

I dagens Aftonbladet kan man läsa om att man gripit den fruktade ”Haga-mannen”. Naturligtvis väldigt goda nyhter, men rubriken till artikeln lyder: ”Han levde dubbelliv”.

I förbifarten låter detta ganska vettigt, inte sant? Men vad betyder det egentligen? De får detta att låta som någon sorts avslöjande, att det faktsikt finns några alternativ. Alternativet är ju att han helt enkelt inte levde ett dubbelliv, utan att han öppet och hela tiden våldtog kvinnor. Om så var fallet hade det förmodligen inte tagit åtta år att få tag på honom.

Nog för att jag av erfarenhet vet att rubriksättarna på Aftonbladet med största säkerhet tar LSD på arbetstid så finns det andra publikationer som också gillar att lägga lite extra sensationstryck i sina rubriker. En regionaltidning som vi har på jobbet hade denna rubrik för några dagar sedan: ”Ingvar Kamprad är världens rikaste svensk”.

Åter igen, vad innebär rubriken? Att vara ”världens rikaste svensk” får det att låta som att detta är något hela världen är med och tävlar om, samt att det då är en enorm bedrift, men sanningen är ju den att det endast är nio miljoner människor, av ca sex miljarder, som ”tävlar” om detta. Anledningen till att man trots ovanstående blandar in hela världen är naturligtvis att det ska låta större och bättre än vad verkligheten tillåter.

Med allt detta i åtanke så måste man ju ändå fundera lite på varför det är på detta sätt. Det är ju människor som författar dessa saker, och på många sätt är vi väldigt lika. Det handlar inte om att man ska vara en mytoman, men likt mytomanerna så har vi nog alla ett litet behov av att hävda oss. Sedan kan det vara i små eller stora former.

Själv försöker jag stävja detta så gott det går. Anledningen till det är att man snabbt återkommer till diverse förväntningar när man gör på detta sätt. Plus att om man faktiskt åstadkommer något som förtjänar uppmärksamhet så är risken stor att det formligen drunknar i de luftslott man byggt upp tidigare.

Det centrala är ofta inte just vad folk säger, utan det är i regel syftet med att säga det. Ofta försöker man kommunicera saker genom att säga andra saker, och det är detta man som mottagare måste vara väldigt uppmärksam på.

Ord ljuger ofta, intentioner gör det sällan.

Precis när man trodde att civilkuraget var dött

Magnus Betnér valde nu i veckan att hoppa av det så kallade humorprogrammet ”Extra! Extra!”, som sänds på TV3. Anledningen till avhoppet var att han drev lite för hårt med stackaren Runar Sögaard, när Runar var gäst i programmet. Egentligen finns det inte något mer att tillägga, men här finns hela artikeln:

http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,798169,00.html

Det saknas kurage i svensk media. Faktum är att svensk media är skitfeg, rent ut sagt. Den undersökande journalistik vi har i Sverige idag är faktiskt rent krasst ett skämt. Visst, jag kan också tycka det är roligt när Uppdrag Granskning sätter dit kommunpolitiker från hela landet, eller när Insider spolar fram, och förstör livet för, pedofiler.

Är det hit vi har kommit, med vår ”undersökande journalistik”? Det är ändå denna typ av program som ska eponera dessa saker, som ska spola fram sådant som faktiskt betyder något. Vem visste inte sedan tidigare att det faktiskt KAN hända att man blir lurad på bilverkstan eller att det finns ohederliga mäklare? Jag kan inte säga att jag är värt förvånad över dessa företeelser.

Men Magnus Betnér valde en annan väg. Det medium han hade tillgängligt för sig var ett humorprogram på TV3. Tydligen har kanalen inget emot att exponera gamla gubbar med slagruta, men när det handlar om Runar så är det fridlyst område, på något märkligt sätt. Runar är slödder, så enkelt är det, och varför ska hans lögner och fullkomligt skeva världsbild inte maglas ut och hängas upp för allmän beskådning? Varför inte ställa Runar till svars och höra om varför han ljög om att vara Matt LeBlancs ”andliga rådgivare”? Varför inte ställa de obekväma frågorna, eller ännu bättre, skämta om dem med hjälp av satir?

Jag har själv aldrig sett ”Extra! Extra!”, men Betnér är en talangfull komiker, och jag är säker på att han skulle kunna få in några ganska klockrena högerkrokar på Runar, men han få inte. Svensk media vågar inte.

Det jag uppmanar till är att man ska sätta blåslampan på de som ämnar påverka våra liv, de som vill lägga sig i och vara med och pilla. Runar är bara en i mängden, exponera de riktiga lögnarna, de som ljuger så stort och brett att man bara behöver dra i några tegelstenar för att hela apparaten ska gå i marken.

Är det inte detta vi behöver, och detta vi vill se? Självklart är det så. Och att man protesterar mot detta som Betnér gjorde tycker jag tyder på ett enormt civilkurage, och jag applåderar sådant beteende.

Daniel ler minsann inte längre

För rätt precis ett år sedan sköt polisen i Lindesberg ihjäl 22-årige Daniel i Lindesberg. Nu när den ack så dåligt oljade rättsapparaten snurrat färdigt kom man, inte helt förvånande, fram till att polisen som sköt ihjäl Daniel inte gjort något fel.

Naturligtvis rapporterar Aftonbladet om händelsen. Totalt fem artiklar har skildrat dödsskutningen, och av dessa fem fördelar det sig så rättvist att fyra av artiklarna handlar om att Daniels föräldrar påstår att polisen ljuger, samt spyr annan galla över rättsväsendet och poliskåren. Den sista, och väldigt ensamma artikeln, försöker skildra vilka omständigheterna runt detta egentligen var, men det är som vi alla märker inte riktigt lika intressant som att sprida föräldrarnas ytterst subjektiva syn på händelseförloppet.

Här finns den senaste artikeln, samt länkar till de övriga: http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,787274,00.html

Det finns många saker här jag tycker är intressanta. Den mest intressanta måste vara att föräldrarna ansåg att sonen blev så hotfull och okontrollerad att man var tvungen att kontakta polisen, men när polisen sedan agerar så var hotet tydligen inte alls så framträdande längre.

Det jag frågar mig är lite försiktigt hur jag själv skulle reagera. Om vi låtsas att en irrationell galning springer mot mig, viftandes med två knivar, samt att jag har ett vapen i händerna, skulle jag inte frestas att använda detta vapen då? Visst, föräldrarna menar på att det var faktsikt fyra poliser, och fyra borde kunna hantera en, men vill jag verkligen riskera att det är just mig han sätter första kniven i? Nej, faktiskt inte.

Ett annat argument i fallet var också då att det fanns ju faktiskt en stängd grind mellan Daniel och poliserna. Detta för mig tillbaka till den tid i mitt liv då jag var med och monterade isär fyrverkerier och slängde in dessa på folks altaner när de i lugn och ro tittade på TV. När man springer för glatta livet, med motivationen och adrenalinet på topp, vad är en stängd grind för hinder, egentligen? Inget alls.

Jag förstår att föräldrarna är förbannade över att deras son rycktes ifrån dem på det sätt som det gjordes, men ingen tjänar något alls på att skapa förakt för polisen och deras metoder. Man har gjort bedömningen att polisena agerade korrekt, punkt slut. Sedan tycker jag det är trist att Aftonbladet adderar till misstron genom att publicera de sedvanliga helhylle-bilderna på Daniel, naturligtvis ler han stort på bilden och ser hur from ut som helst. Annat hade det ju varit om bilden visat när han stod där frustandes ute på gården med en kniv i vardera näven och vrålade som en galning. Men det passar inte i media.

Poliser är varken bättre eller sämre människor än oss andra. De har piratkort till parabolen, de kopierar filmer och kollar med ungarna på helgerna osv, de kommer från samma pool som vi andra. Således reagerar de också som vi gör, och man kan inte förvänta sig annat heller. Vad vi dock måste ge dem är förståelse, eftersom polisen är en av samhällets stöttepelare, och ibland krävs det att man försöker sätta sig in i deras yrke och deras yrkesroll.

Naturligtvis trist att det ska behöva gå så långt som det gjorde med Daniel, men förr eller senare händer det, det är ofrånkomligt. Och det är i det läget vi måste acceptera att polisen gör sitt jobb, samt låta dem göra detta, oavsett om grinden är stängd eller ej.