”Tacksamhet”, sa Bill(ström)

För några dagar sedan skrev Somar Al Naher i Aftonbladet om den enormt förnedrande process som asylsökande i Sverige är idag, och det hån det innebär att sedan kallas till en ceremoni där man får se vikten av sitt nya, svenska medborgarskap.

För oss som aldrig flytt från konflikter är detta trauma fullständigt omöjligt att förstå. Vi tror nog också gärna att vi är en produkt av våra egna kamper och goda driv snarare än yttre omständigheter. Precis som att vi har mer rätt till biten mark vi befinner oss på än några andra människor, och att det till och med är så att det är värt att skicka tillbaka människor till död och misär snarare än att släppa in dem i vårt land där vi faktiskt har det bra. Att vi har ett land folk flyr till, snarare än från, är något vi i regel tar för givet.

Efter Somars krönika yttrade sig Tobias Billström i frågan, på Facebook:

11391695_10153428006189973_161800623141855784_n

Billström är moderat och vice talman i Riksdagen, han går alltså inte att avfärda som vem som helst. Vad Billström menar är naturligtvis att Somar Al Naher ska hålla käften, hon ska inte yttra sig kritiskt, för vi, de ”goda svenskarna”, hade det enorma överseendet att ta in henne och hennes förlorade familj under våra beskyddande vingar. Hon ska även i framtiden tänka på hur bra hon har det och vad mycket vi givit henne, och hålla käften även då.

Detta faller väl inom de enormt obehagliga politiska strömningar som går just nu. För vad Billström samtidigt säger är att Somar inte är svensk, inte sådär på riktigt som ”vi andra” är. För om hon är svensk, vem ska hon i sådana fall visa tacksamhet mot? Sig själv? Naturligtvis inte. Sverige är vi andra, inte Somar och människor som liknar henne, och detta är en ganska vidrig människosyn.

Sverige är ett rikt land, ett enormt rikt land faktiskt, och vi är inte villiga att tumma på något alls för andra människors välfärd. Vi demoniserar dem, spottar på dem, och ljuger om dem. Porträtterar dem som kriminellt slödder som inte är värda ett dugg, när de bara vill ha det kanske 10% så bra som vi har det.

Det jag skulle önska i allt detta är väl kanske då att Tobias Billström själv visade lite respekt. Respekt kanske mot exempelvis yttrandefriheten, och därmed höll sin egen käft, istället för att uppmana andra att hålla deras. Men de principer man slåss för gäller oftast bara andra, speciellt när man är en politiker med en obehaglig agenda.

Annonser

Sällan fjärrskådad idioti

Igår rapporterade Aftonbladet om en familj i Luleå som förlorat sin bil, bilen blev helt enkelt stulen. Artikeln är nu uppdaterad, och det finns lite att säga om detta ärende.

Händelseförloppet beskrivs av de berörda som att bilen stals, mannen ringde polisen och kvinnan ringde en siare. Siaren gav dem information som denna: ”det var en ung person, mellan 20 och 25, som hade tagit bilen” och att bilen fanns ”på en parkeringsplats, vid tallar, nära hus och vatten”.

Vid en första anblick kan detta låta specifikt, och det är också vad troende hävdar att sådana utsagor är. Låt oss då titta på en satellitbild över Luleå, med terräng:

Oavsett om du är troende eller ej, känns det som en högoddsare att dra till med tallar, hus och vatten? Jag är inte heller speciellt frågande till att tjuven skulle vara mellan 20 och 25 år gammal, då detta säkerligen inte är en speciellt ovanlig åldersgrupp för denna typ av brottslingar.

Men, det finns andra intressanta aspekter av det hela. Det mest intressanta är minnet. Alla människor har vad som kallas för kognitiv bias, vilket betyder att vi helt enkelt uppfattar det som stämmer överens med våra övertygelser mycket bättre än det som inte gör det. Om saker har sagts eller inträffat som strider rakt mot vad vi är säkra på är verklighet så tenderar vi sortera bort detta helt och inte alls minnas att det har inträffat.

Just på grund av ovanstående är anekdoter oanvändbara i sammanhang där man ska avgöra huruvida något inträffat eller ej, eftersom minnen inte bara lagras felaktigt, de förändras också över tid. Jag har själv stött på fall där jag blivit på det klara med att saker jag minns väldigt tydligt aldrig har inträffat, och detta är jag  inte alls ensam om.

Så, hur fortlöpte egentligen konversationen mellan brottsoffret och siaren? Det vet vi inte, eftersom båda är troende och har modifierat sina minnen därefter.

Det tråkiga med det hela blir snabbt uppenbart i artikelns kommentarsfält, dock. Väldigt många vilsna människor vill så enormt gärna tro på företeelser som dessa att de hugger efter precis vilka halmstrån som helst, och det är trist tycker jag. Det är trist att människor ibland inte kan finna sådan trygghet och ro i den fantastiska verklighet som faktiskt finns att upptäcka, så att de känner behov av att fly till en alternativ sådan.

Så det tråkiga är inte att man behöver ta diskussionen, för det är jag van vid, och gör det gärna. Det tråkiga är att det behövs.

Maria Eggers och ECT

Skådespelerskan Maria Eggers har ALS, och debatterar i Aftonbladet för att den som är dödssjuk själv ska få välja sin rehabilitering, oavsett om denna rehabilitering är legitim eller ej. Rubriken på artikeln är: ”Jag är obotligt sjuk – låt mig välja min rehabilitering”. Vad man i ett snabbt grepp gör i denna rubrik är att man knyter samman två saker som krasst sett inte har något alls med varandra att göra. För det finns nog ingen som egentligen anser att vi bara ska ge en blank check till personer som är allvarligt sjuka, så att de kan spendera skattepengar på precis vad som helst.

De pengar vi har för att vårda befolkningen är inte obegränsade, och även om det vore trevligt att kunna ge människor med allvarliga sjukdomar solresor och liknande (som för många är väldigt vårdande), så är det faktiskt så att de pengar sådant kostar försvinner från kontot, och finns därmed inte där för att hjälpa människor med sjukdomar som går att bota i dagsläget. Känns det då inte mer meningsfullt att spendera de resurser vi har på att människor inte faktiskt ska bli obotligt sjuka? På Aftonbladets artikelforum uttryckte jag åsikten att skattemedel inte bör gå till häxdoktorer, homeopater eller andra bedragare. Jag skrev inget om Marias situation, en situation jag självklart sympatiserar med, men jag förklarade samtidigt att det absolut står henne fritt att söka alternativ vård, men då till egen bekostnad. Jag fick denna reaktion av en läsare:

Det var det mest egotrippade jag har hört i hela mitt 64-åriga liv. Fy fan för sådana som dig. Hoppad något riktigt otäckt drabbar dig eller dina närstående.

Ett uttryckt hopp om att ”något riktigt otäckt” ska hända inte bara mig, utan även mina närstående. Håll priset för årets medmänniska, jag tror vi har en vinnare.

En användare på forumet började dock snabbt vurma för en behandling som kallas för ECT, står för Energy Cell Treatment. Det är en metod som marknadsförs av den medicinska pionjären Susanne Johansson. På hemsidan friskriver man sig omedelbart från alla påståenden om eventuella resultat, men man insinuerar att ECT botar bland annat: cancer, MS, reumatism, artros och Lupus. Det finns nog inget ECT inte botar, när man tänker efter.

Men, är metoden kliniskt testad? Njae, nej. Den har funnits sedan 2004, men man verkar helt enkelt inte ha hunnit med att testa den ordentligt, man har varit mer intresserad av att samla in anekdoter från patienter. Patienter som nyttjar vanligt skolmedicin parallellt med ECT… Men vad är då ECT? Jo, det ”fungerar” så att man stimulerar immunförsvaret genom att bombardera kroppen med vitt ljus, i ett vitt rum, när patienten är iförd helt vita kläder. Det krävs tydligen inte mer än så.

Susanne Johansson har själv förklarat varför man inte gör några kontrollerade tester:

Due to the fact that many patients have been successfully treated for “untreatable” illnesses/diseases where conventional medicine has not produced satisfactory results, I do not consider it ethical to make controlled studies on human beings using placebo lights.

Det faktum att hon upplever resultat gör det alltså oetiskt att göra kontrollerade tester. Tydligen mer oetiskt än att behandla sina patienter med en bekräftat fungerande metod.

Så, är ECT en metod vi skattebetalare borde bekosta för Maria Eggers? Mitt svar är ett klart nej, låt pengarna gå till sådant som fungerar, och tar det slut på alternativ för en patient, låt resurserna gå till en annan. Man kan inte kasta bort pengar bara för att vara snäll, inte när pengarna faktiskt är där för att hjälpa så många som möjligt. Naturligtvis är det tragiska omständigheter och rena familjekatastrofer som drabbat människorna som utgör statistiken, men åter igen, är det bra skäl till att dränera de konton som faktiskt hade kunnat hjälpa andra att få fungerande vård?

Allt liv på Jorden är kvinnans

Jag läste just om Justin Bieber och hans idiotiska syn på abort, i Aftonbladet. Efter att ha deltagit lite i debatten så började jag fundera lite mer på varför abort-frågan är så enormt känslig för många. Vad kan det bero på?

Låt mig först kort utveckla min syn på abort. Jag håller inte människans liv på Jorden i någon särställning kontra annat liv på planeten, objektivt sett. Jag skulle hellre döda en panda än en människa, men jag tror inte att Jorden, universum eller någon överhet har någon preferens alls för oss människor, vilket torde vara tydligt för de flesta, men nåväl. Denna syn som jag har gör också att jag inte ser celler med mänskligt DNA som något överdrivet fantastiskt som måste skyddas till varje pris.

Ett embryo är inget mer än en ansamling celler, och ett ungt foster är inget eget liv på något sätt. De kan inte överleva på egen hand, de har i detta skede inget värde utöver deras potential, och att slåss för en potential ter sig en aning dåraktigt för mig. Betänk också att även personer som är rakt emot abort inte likställer embryo/foster med ett barn, eftersom de inte förespråkar att man vid genomförd abort skulle kunna dömas för mord, eller att man vid exempelvis en trafikolycka man själv orsakat som resulterat i missfall skulle kunna åtalas för dråp. Även i huvudet på en abortmotståndare finns det således fundamentala skillnader.

Men, när man börjar prata om detta med folk på nätet så ser man nyanser i åsikterna som jag tror kan förklara vad som för många är grundproblemet. Det är nämligen väldigt vanligt att man uttrycker generellt nedsättande gliringar om kvinnor. Det handlar om allt från hur kvinnor generellt sett beter sig mot andra till helt vansinniga idéer om att våldtäkt ”nog inte är så farligt” (en stor del av debatten handlar om abort efter våldtäkt).

Summan av ovanstående ledde för mig till en plötslig insikt. Faktum är ju det att allt mänskligt liv på Jorden finns här för att kvinnan vi känner som mor burit på oss en gång i tiden. Visst är männen delaktiga i befruktningen som sådan, men i princip hela arbetet med att sätta ett barn till världen står kvinnan för. Min misstanke är att detta är besvärande för väldigt många. Man ser det i reaktionen som ligger till grund för just förbud av abort, eftersom hela principen bakom detta förbud är att man ska ta bort kvinnans makt över människans existens. För kan man vara för jämställdhet och lika rättigheter mellan könen men samtidigt vara mot aborträtt?

Svaret är naturligtvis att nej, det kan man inte, och det är man inte. Inser man att kvinnans kropp är hennes egen att bestämma över så hedrar man också denna rättighet i vått och torrt. Det ter sig bara så enormt fegt att maskera sitt förakt bakom påstådda rättigheter en ansamling celler har, men det talar ju sitt tydliga språk om man anser att några cellers rättigheter trumpar kvinnans rättigheter.

Aftonbladet går på klassisk bluff

För två dagar sedan publicerade Aftonbladet en artikel om en kvinna som benämns som ”den mänskliga magneten”. Att detta är en klassisk bluff känner trogna skeptiker till sedan tidigare, man kan dock fundera på vad det är som gör Aftonbladet så enormt okunniga att de publicerar något dylikt.

Vad det handlar om är helt enkelt vad som kallas för konfirmationsbias. Konfirmationsbias går ut på att om man har ett behov eller en förutfattad mening så är man betydligt mycket mer benägen att uppfatta och registrera sådant i ens omgivning som stärker denna övertygelse. Brenda Allison, som kvinnan heter, tycks ha utsatts för detta redan som barn, av föräldrarna. Föräldrarna övertygades tidigt om att deras dotter var speciell, och vilken förälder vill inte ha barn med en speciell begåvning? Man har sedan letat efter detaljer i vardagen som stärker denna övertygelse, till den grad att Brenda nu själv inbillar sig att hon är magnetisk.

Människor som övertygas om dessa saker vet inte själva att det de säger är falskt, då de helt enkelt sorterar bort sådant som pekar på att så är fallet. I regel handlar det om att människor som tror att de är magnetiska helt enkelt är lite svettigare än medelpersonen, vilket sedan resulterar i att objekt lättare fastnar på kroppen. Notera att Brenda på bilden i artikeln har kopparmynt fastsatta på sig, dessa är inte magnetiska från första början. De kunde lika gärna vara gjorda av plast.

Som sagt, dumheter är vad det är, och synd att det ska publiceras.

Prahlad Jani har inte ätit eller druckit på 70 år

Jag har tidigare läst om Prahlad Jani och hans påstående om att han inte har ätit på 70 år, men idag stod det om detta i Aftonbladet, och de kommentarer som följer artikeln är föga förvånande. Det finns alltid människor som absolut vill tro på att liknande fenomen är möjliga, tar dessa saker till sig med hull och hår, och sedan prisar allsköns gudar för att mirakel som dessa är möjliga. Det finns nämligen en sak man hänger upp sig på i just detta fall, och det är det faktum att Prahlad Jani faktiskt har testats…

Vad man gjort är att ett läkarteam har stängt in Prahlad Jani i ett rum, och observerat honom via ett fönster samt videokameror. Man har förseglat toaletten, och haft honom under konstant övervakning i två veckor, och efter detta har man kommit fram till att han för det första verkar klara sig helt utan att gå på toaletten och för det andra så verkar han kunna överleva enbart på luft.

Problemet med ett påstående som detta är att vi alla vet att det är fullkomligt omöjligt att leva utan vatten och föda. Prahlad Jani skulle kunna sägas vara en illusionist på sitt sätt, men det som istället gör honom till en bedragare är att han faktiskt säljer lögner, vidhåller dessa lögner och i samband med dem försöker sälja in en idé om gudomligt ingripande. Ponera istället att det var exempelvis David Blaine som gjort precis det som Prahlad Jani påstår att han gjort. Faktum är att Blaine från den 5 september 2003 spenderade 44 dagar i en plexiglaslåda, där han överlevde på endast 4,5 liter vatten om dagen. Tricket kallades för ”Above the Below”, och fick ganska mycket uppmärksamhet, som trick av den här typen tenderar att få. Finns det saker Blaine håller för sig själv om trickets genomförande? Säkerligen. Påstår han att det var gud som gjorde det möjligt, eller att han är magisk på något sätt? Nej, det vore befängt, och han skulle då tappa all sin trovärdighet.

Frågan som alltid kommer upp i debatter är denna: ”Jaha, men vet DU hur han gör då?!”. Detta är vanligt, man tror alltså att om man föreslår X som lösning på problemet, och den som anser att X är orimligt inte har någon konkurrerande (och enligt dem mer övertygande) förklaring så ger detta mer trovärdighet till att X skulle vara korrekt. Så är naturligtvis inte fallet. Jag fick frågan för några år sedan rörande hur en medial kvinna uträttade en viss illusion, kommer inte ihåg vilken det var, men mitt svar var hur som helst det att nej, jag kan inte förklara exakt hur en bedragare jobbar, för jag är ingen bedragare själv. Lika lite som att jag kan förklara hur en förgasare fungerar, men det behöver inte nödvändigtvis betyda att det är älvor som gör att den fungerar som den gör.

Det som gör Prahlad Jani så intressant för många är att han propagerar deras egen agenda. En agenda som är konstruerad enbart av lögner och påhitt, som exempelvis gudstro, behöver propageras med hjälp av flera lögner och påhitt, så enkelt är det, och Prahlad Jani är ett klockrent exempel på ett fall som kan förvirra sådär lätt att vissa självduperande människor som har ett behov av att tro på dylika företeelser gladeligen hoppar på tåget.

Personligen skulle jag dock ta det som en ganska saftig tankeställare om det vore så att min övertygelse kräver att jag tror på direkta logiska felaktigheter och uppenbara påhitt. Men det kanske är jag som är tråkig. Fast då föredrar jag att vara tråkig.

Nytt rättsfall som eldar på Svensson

Media uppmärksammade nyligen fallet med Per-Anders Pettersson. Om du inte läst om detta så handlar det i korta drag om att Per-Anders ingrep när en äldre kvinna attackerades av en kanonfull 29-åring, som tog strypgrepp på henne. Efter detta beslutade rätten att Per-Anders för detta skulle dömas till böter samt ett års fängelse. Låter det sjukt? I summering, ja. Men låt oss fundera lite.

Ingen av oss var där när överfallet inträffade, endast tre personer var på plats. En kvinna på 69 år som ser Per-Anders som Stålmannen, en 29-åring som förmodligen hade tillräckligt med alkohol i blodet för att börja brinna nära en öppen eld, och uppjagade (och säkerligen adrenalinstinna) Per-Anders Pettersson. Att den äldre kvinnan och Per-Anders har samma berättelse är ganska förutsägbart, men enligt utsago gick förloppet inte alls till på det sätt de beskriver enligt 29-åringen, som av någon anledning minns just detta, trots att händelsen som sådan är mörkad av en läglig black-out.

Vad vi vet såhär i efterhand är två saker:
1. 29-åringen attackerade kvinnan och tog strupgrepp på henne. Det finns medicinska bevis för detta.
2. Per-Anders tog en dom-kraft, som han sedan använde för att krossa skallen på 29-åringen.

Detta är vad vi vet, och inget mer än detta kan någon av oss säga sig veta eller ha information om. Dock höjs Per-Anders till skyarna, och väldigt många menar på att det under dessa kända omständigheter är helt befogat att krossa en persons skalle. Detta håller jag inte riktigt med om.

Det de flesta gnäller om i fall som dessa är att man kokar ner hela principen till att antingen gör man inget alls, eller så gör man som Per-Anders. Jag tror dock att det finns fullt gångbara mellanlägen som inte involverar att krossa skallen på någon annan, det finns gott om sätt för att få folk att sluta det de gör för tillfället. Nu hade inte en skarp kommentar hjälpt vidare mycket, då 29-åringen var så kraftigt berusad, men som sagt, det finns andra metoder.

Ska vi säga att Per-Anders agerade korrekt, vart ska vi då dra gränsen för övervåld? Eller ska vi inte ha en sådan? Om en bil kommer glidande sakta mot dig, ska du då ha laglig rätt att släpa ut föraren på gatan och stena vederbörande, för att du kände dig hotad av dennes bil? Det låter extremt, och kanske lite omotiverat, men frågeställningen är inte irrelevant, då vi MÅSTE dra gränsen någonstans.

Dessa lagar finns inte där för att straffa en person som ingriper, tror man det är man en god portion lovligt korkad. Det handlar om att medborgare, som du och jag, ska skyddas från att attackeras med brutalt övervåld så snart någon annan känner sig hotad, oavsett om hotet är verkligt eller ej.

29-åringen fick villkorlig dom, men är det verkligen så att det borde vara hårdare straff på att ta struptag på någon? Nej, själv tycker jag att domen var korrekt, jag ser inga större problem med att människor som krossar skallen på andra hamnar i fängelse.

Effekten ska dock inte bli att färre hjälper till, för det ska man göra, men jag hoppas åtminstone att man kanske tänker en vända till innan man plockar upp ett metallstycke på några kilo och krossar skallen på personen framför en.