Skälet till att jag är mot böneutrop

Det stod nyss klart att Polisen i Växjö givit tillstånd till en moské att via ett högtalarsystem ha böneutrop varje fredag. Jag har sett många som hurrar på beslutet, jag är dock inte en av dessa, men jag skulle vilja ge mig själv en chans att förklara varför.

När frågan lyfts så dras det i regel två paralleller; med kyrkklockor och Glassbilen. För tydligen är det så att om man inte är för böneutrop så kan man heller inte vara för andra saker som tränger sig in i den publika ljudbilden. Så låt mig då slänga in en, om en liten, skiftnyckel i maskineriet och avslöja att jag är inte heller för att varken kyrkklockor eller Glassbilen ska tillåtas göra det samma.

Vad vi ser är en företeelse som, när man tänker på det, är fantastiskt omodern. Reliker från en tid när detta i princip var den enda formen av gångbar informationsspridning till stora skaror människor. Sedan har exempelvis kyrkklockorna blivit något av en del av den svenska kulturen, men idag finns det andra sätt att sprida budskapet på. Svenska Kyrkan skulle utan problem kunna släppa en app som skickar en push-notis och tillhörande ljud när den eller de kyrkor användaren kopplat appen till vill köra sina klockor. Bygden behöver absolut inte höra det, jag har inget önskemål om att höra kyrkklockor, någonsin.

Det samma gäller Glassbilen, som redan idag har tekniken på plats för att meddela när de är på väg. De behöver inte spela sin musik för allt och alla, speciellt med tanke på att väldigt många barn, som kanske inte kan eller får äta glass, blir lika ledsna varje gång musiken hörs.

Min inställning är att i det allmänna utrymmet ska det över lag vara tyst. Om en musikant står på gatan kan jag undvika hen, men kyrkklockorna kommer jag inte ifrån. Och som jag ser det så bör min rätt att slippa ditt oljud vara starkare än din rätt att yttra det till allmänheten.

Annonser

Nja, inte riktigt din pappa, va?

Försök föreställa dig en person i din närhet som är delaktig i flertalet sociala engagemang där även du deltar. Vi kan kalla personen för X, och X har en egenskap vi ska fokusera lite mer på i den här övningen, och det är att hen alltid påpekar för exempelvis adopterade personer att deras föräldrar inte är deras riktiga föräldrar.

X har på senare tid expanderat sitt beteende även till personer som inte genomgått en regelrätt adoption. Du känner säkert till någon sådan person själv; en person som har en föräldrarelation trots att de inte i biologisk mening är personens föräldrar. Det vanligaste scenariot är väl ett mindre barn som tappat kontakten med den ena biologiska föräldern, där den kvarvarande föräldern skaffat sig en ny partner, som tar över den rollen och där både barn och partner känner att de har ett föräldraband.

Över lag ser vi inget speciellt komplicerat med en sådan relation, men X envisas med att påpeka detta så snart chansen ges. Föreställ dig nu att du i ett socialt sammanhang bevittnar X gå på en adopterad person i sällskapet rörande ovanstående. Där X praktiskt taget totalt sågar sönder den relation som personen i fråga har med sin förälder, och ratar denna relation som oäkta, med hänvisning till biologi. Skulle det kännas bra? Rätt? Eller är det kanske så att vi människor i mångt och mycket har kapaciteten att sträcka oss förbi biologin? Min gissning är att du är en moraliskt fungerade person som skulle anse att X är lite av en idiot.

Om vi lyfter blicken lite så kan vi konstatera att det är precis såhär samhällets regelbundna attacker mot transpersoner ser ut. Där kan flertalet personer oproblematiskt inbilla sig att hur vi känner och beter oss inte alls kan skilja från det vi ser som det rent biologiska. Frågan rörande transpersoner ÄR mer komplicerad, i det att kön inte är så enkelt som man och kvinna. Kön handlar mer om kompatibla könsceller, vilket gör det betydligt mer komplicerad än biologiskt föräldraskap (och därmed också betydligt svårare att döma ut), men principen är absolut den samma.

Hur vi känner gentemot andra människor är något som utvecklas hos oss och växer fram under tid, och detta är således också skiljt från det rent biologiska. Du kan inte välja att sluta känna dig som ett barn till din förälder i större utsträckning än du kan välja vilket kön du känner att du har. Om du tror det, på allvar, välj en annan läggning, könstillhörighet osv, en dag bara. Om du testar på allvar ska du se att det är fullständigt omöjligt.

Så, om det inte är för mycket begärt, kan vi inte börja behandla transpersoner med den mänskliga respekt och värdighet vi tenderar att ta för given? Och framför allt, kanske sluta bete oss som röven X mot dem, alla chanser vi får? Tack på förhand.