Det paradoxala falska berömmet

Stundvis händer det att arga kritiker försöker presentera sitt missnöje på ett lite extra spydigt sätt, och anstränger sig för att uppenbart presentera sin kritik som beröm. Ett enkelt exempel på detta:

Tack för att du skriver så bedrövliga artiklar om mitt företag, det gör bara att intresset växer, så fortsätt gärna!

Om vi sätter den barnsliga och passivt aggressiva tonen därhän så kan vi istället fundera lite på vad detta faktiskt egentligen betyder. För trams som ovanstående är inte alls ovanligt.

Vi börjar med att kalla kverulanten (som skrivit exemplet ovan) för K och mottagaren för M. M har alltså kritiserat något som K vurmar för, oavsett vad det handlar om, och detta tycker då så klart inte K om. K känner att detta missnöje berör helt klart M, och M måste få veta att K är klart missnöjd. Men, vill K att M ska fortsätta kritisera, eller ska M sluta med det? Så klart är hela poängen med korrespondensen att M ska sluta med sin dumma, dumma kritik.

Vid en första anblick kan man lätt anta att det kanske är så, om man kritiserar ett område eller en företeelse så kanske det är så att detta drar till sig mer uppmärksamhet, och därmed också fler följare. Men det man ska komma ihåg är att även kritiska röster attraheras till företeelsen, så även om stödet ökar så gör också motståndet det. Det vet K, för om det vore så att M faktiskt stod för en i slutändan positiv effekt för företeelsen i fråga så hade K inte velat framföra något alls, utan helt enkelt suttit förnöjt och konstaterat att oj vad bra det är att få så fin draghjälp. Men det gör inte K. För K vet, innerst inne, att M har nog inte bara kanske i mångt och mycket rätt i sin kritik, utan M utsätter också företeelsen för icke önskvärd uppmärksamhet i form av granskning och kritiska frågor.

Syftet med korrespondensen är då att skrämma M. Då M uppenbarligen inte gillar företeelsen så ska M skrämmas till tystnad, med hot om att företeelsen ska bli större om M inte är tyst. Hela korrespondensen blir således inget mer än ett desperat försök till att skrämma meningsmotståndare (eller sanningssägare) till tystnad. Och det är precis sådant man tar till när man inte ser några andra utvägar. Nog för att det måste vara frustrerande att tro på trams, men det måste vara än mer frustrerande att inte kunna försvara det med logiska och resonerade argument samt fakta, snarare än tomma, barnsliga hot.

Så, om det går så långt at man skickar dylikt falskt beröm så har man inte bara redan förlorat, men inser nog också själv att man redan har det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s