”Kristen moral” är ett oxymoron

Tänk dig en stat där grundregeln för all moral är att det som man inte skulle vilja ha gjort mot en själv ska man heller inte göra mot andra. Detta är en mycket grundläggande, moralisk princip som utgör grunden för våra rättssystem, förhållningssätt gentemot varandra och den väv av social interaktion vi utforskar dagligen.

Principen är lika enkel som den i grund och botten är självklart genialisk. Om jag önskar ha en miljö på jobbet där man inte stjäl varandras matlådor till höger och vänster så låter jag helt enkelt andras matlådor vara, likväl som att om jag vill överleva tågresan hem så ligger det i mitt absoluta intresse att människor inte mördar varandra urskiljningslöst.

Mekanismen fungerar i sig ypperligt, och att straffa den som träder utanför denna moraliska kod ter sig för de flesta självklart. Men, naturligtvis är det inte alltid så enkelt. Kyrkan har nämligen under väldigt lång tid aktivt försökt lägga beslag på moral-begreppet. Detta är speciellt framträdande i USA, där många framstående kristna inte anser att det räcker att vi har varandra och bara varandra att svara inför. Kristna trummar väldigt hårt på att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, men av självklara skäl behöver man lägga till en ytterligare dimension till den hela, en dimension som förändrar spelplanen avsevärt.

Jag såg nyligen den kristna programledaren (i amerikanska Fox News) Bill O’Reilly säga något i stil med: ”Jag vill inte leva i en värld där det inte finns ett helvete för Hitler att hamna i”. Mer om detta senare.

Kyrkan har under de senaste åren figurerat i skandal efter skandal rörande barnvåldtäkt. Detta har visat sig vara en internationell konspiration, där präster har slussats mellan församlingar, vittnen har tystats och ett otal barn har kommit till fruktansvärd skada. I Belgien uppskattar man antalet offer till flera hundra, och minst 13 fall har lett till självmord. På Irland har man vid liknande utredningar kommit fram till att över 150 präster gjort sig skyldiga till dessa fruktansvärda gärningar, med hundratals offer som följd. Det finns liknande fall från väldigt många länder, och i alla dessa fall har kyrkan själv inte bara varit passiv, utan hjälpt förövarna att komma undan.

Om nu kristna har denna extra, gudomliga dimension till moral, borde det inte göra dem MER moraliska? Det verkar inte så, eftersom endast cirka 0,2 procent av alla fångar i amerikanska fängelser är ateister, vilket är enormt mycket lägre än riksgenomsnittet. Säger jag med detta att alla troende automatiskt är kriminella barnvåldtäktsmän? Absolut inte, det finns väldigt moraliska troende, men hur kan det komma sig att detta beteende ändå tycks förekomma i sådan utsträckning som det gör, trots att kristna bör ha sina moraliska guds-hängslen på?

Svaret kommer, lite oväntat, från svenskakyrkan.se, där prästen Tomas Philipsson vänligt nog svarar på privatpersoners frågor om tro. En fråga handlar om att person A gjort något illa mot person B, och person B har sedan detta gått bort. B förlät aldrig A, och nu undrar A om gud istället kan erbjuda denna förlåtelse. Såhär svarar Philipsson:

Håll i dig nu för här rör du vid kärnan av det kristna budskapet. Det som är otroligt och omöjligt för oss människor är inte det för Gud.

Vad detta betyder, i klarspråk, är att även om jag gjort något oförlåtligt mot dig så kan alltså gud förlåta detta. Här har man alltså en moralisk säkerhetsventil, som går att öppna precis när som helst och oavsett vad man som troende gjort sig skyldig till, utan att sedan behöva oroa sig för gudomliga och eviga efterföljder.

Fundera nu en stund på alla dessa tusentals pedofilpräster som fingrat på barn i decennier. Föreställ dig hur de kväll efter kväll bett om ursäkt för sina handlingar, upplevt sig ursäktade och sedan fortsatt med samma sak nästa dag. Tänk vilken sjukligt bekväm form av rationaliserande; visst det kanske skadar några ungar, men universums skapare är ändå på min sida. Vad har man för skäl till att agera på något sätt moraliskt när man genom att säga rätt ord eller tänka rätt tankar sedan raderat alla fel man begått? Den lyxen har inga icke-troende, för denna form av självförlåtande är inte tillgänglig för oss.

Kan det vara så att det är denna syn på vad som är rätt och riktigt agerande som effektivt nedmonterar hela den moraliska modellen inom kyrkan? För om jag inte behöver din förlåtelse efter att jag behandlat dig fel så finns det ju heller inget moraliskt ansvar mellan dig och mig, endast mot en låtsaskompis. Kyrkan kan påstå sig vara ytterst moralisk, men jag ser faktiskt inte hur man ska kunna försvara denna hållning på ett rimligt sätt inom de ramar kyrkan har för hur man ska förhålla sig till varandra.

Men säg att kyrkan har rätt. Säg att det finns ett helvete att komma till efter döden. Är Hitler där då? Inte nödvändigtvis! Sade han rätt ord, tänkte rätt saker eller helt enkelt hade en präst med sig i bunkern skulle alla hans synder kunna ha förlåtits på plats, och han skulle därmed vara mer än välkommen in i himmelen.

Men kyrkan har naturligtvis inte rätt. Det finns ingen gud, det finns ingen extern kraft som kan förlåta vad du gjort mot någon annan. Ha detta i bakhuvudet istället för att anta att förlåtelse alltid finns runt hörnet så vågar jag garantera att du blir en bättre människa.

Annonser