Enligt Svenska Kyrkan döps ca 62% av alla nyfödda barn i Sverige. Med tanke på att Sverige är ett av världens absolut mest ateistiska länder kan denna siffra tyckas vara väldigt hög, men det skäl som de flesta uppger för att döpa sina barn är att man gör det av tradition, inte för att man tror. Så, dags att skärskåda dopet lite.

I dess mest basala komponenter och teori är dopet ganska enkelt. Hela processen kan beskrivas i tre enkla steg:

En massa prat -> Skvätta vatten på barnet -> Mera prat

Vattnet är tydligen väldigt viktigt. Vad detta betyder inom kyrkan är dock betydligt mycket mer än just den tradition många föräldrar ivrigt pekar på, eftersom detta för kyrkan är en enormt viktig process. Anledningen till detta är att det är först efter dopet som barnet är en del av guds närvaro, något barnet alltså inte är innan det döps. Kyrkan är lite mildare på detta idag, men förr stod det klart att om barnet dog innan dopet så hamnade det i helvetet, eller i limbo, så därför måste barnet döpas ASAP. Låter väl som ett klart kärleksbudskap från den kärleksfulla kyrkan till de sörjande föräldrarna från förr?

Men om vi sätter den människoföraktande kyrkan därhän för tillfället och fokuserar på riten som sådan. Den briljanta teorin man har kommit fram till på något sätt är att om rätt person, med rätt mandat, håller i ett barn samtidigt som dennes stämband formar ljudvågor i av gud godkända frekvenser och samtidigt öser barnet med rätt kemikaliska sammansättning så är detta helt enkelt nyckeln till himmelriket. Om inte detta är att tro på magi, vad är det då? Jag kallar det nonsens av den högsta skolan.

Notera väl att dopet alltså inte har något annat syfte än att skänka barnet guds beskyddande, det finns inga juridiska fördelar, det är inte så att barnet får sitt namn på detta sätt eller något sådant. Och om du då inte tror på gud själv, och om den enda anledning du kan ge för att döpa ditt barn är att dina föräldrar valde att döpa dig, hur mycket är då traditionen egentligen värd? Det enda som ett dop i detta läge kommer medföra är att du kommer få stå framför en massa folk och bekänna dig och ditt barn till saker du inte tror på och en obscen mängd trams, travat på mera trams.

Det är av skäl som dessa man alltid måste våga ifrågasätta det som anses vara traditionellt. Saker man gjort tidigare gjorde man allt som oftast helt enkelt bara för att man inte visste bättre, och att då fortsätta göra dem mot bättre vetande känns mest meningslöst. Traditioner är inte fina och respektabla bara för att de är gamla, en åsikt blir inte mer hållbar med tiden och en övertygelse om universums mekanismer blir i regel gammal på bara några år. Ändå ligger det sådan enorm heder i anamma stenålderstro, och stolt tvinga denna på sina barn. Trots att man inte ens tror på den själv.

Om du nu tror att den kristna guden faktiskt existerar, och att denne i sin visdom, efter att ha konstruerat ett universum långt bortom vårt förstånd med mekanismer vi bara skrapat på ytan på och fantastiska under som vi förmodligen aldrig kommer kunna uppskatta till fullo, skapat en enkel ritual för att vi, en enkel art däggdjur på en avlägsen planet mitt i ingenstans i denna obeskrivligt enorma symfoni av planeter ska kunna ansöka om dennes barmhärtighet för våra barns påstådda arvssynd, så visst. Döp ditt barn. I det läget är det ju faktiskt ”rätt”, hur småtokig en sådan övertygelsen än må vara i sig.

Min son är dock inte döpt. Och gör jag rätt kommer han uppskatta det.