Min sons ateism definierar mitt föräldraskap

Min son är nu sex månader gammal, och ateist. Det kan te sig en aning klandervärt att uttala sig om sin son på det sättet, trots allt är jag ju själv mycket pigg med att kritisera personer som kallar sina barn kristna, men tillåt mig utveckla mitt resonemang.

Ateism är en icke-position, det är att inte tro på någon gud eller ha en övertygelse som kräver teism i någon form. Min son är extremt nyfiken, han kryper runt för fullt, ställer sig raklång och tittar ner i lådor och liknande. Smakar på allt han kommer över och är nästan alltid glad och nyfiken. Som läget är just nu så definierar han det öppna sinnet, då han alltid jagar vidare efter nya upptäckter och förklaringar. Han är alltså arketypen av ateist, och precis så som han verkar och arbetar fungerar all god vetenskap och framgång.

Men, vid någon punkt i livet, kommer någon människa introducera religion för honom. Notera att det är just en människa som behöver göra detta, så som fallet alltid varit. För någon har ju hittat på den specifika övertygelsen vid något tillfälle, någon har av något garanterat illasinnat syfte skapat denna enormt tankedestruktiva modell, och förgiftat andras tankeprocess med den. Och precis som vilken effektiv sjukdom som helst så måste den spridas, och då gärna till barn. Fundera på detta en liten stund, det enkla faktum att hela konceptet med religion syftar till att ta ifrån barnets dess känsla för att utforska och vilja att undersöka. Religions-idén talar om för barnet att saker och ting existerar för att en gud vill det, och det enda vi behöver veta och känna till är just detta, samt att denna gud förtjänar vår konstanta lojalitet och pris.

Det var ungefär så som idén introducerades för mig som barn. För när jag gick i lågstadiet på 80-talet så var snälla tanter från kyrkan med i skolan, och pratade om Jesus. Först var Jesus en riktigt schysst historisk figur, en såndär kille alla vill känna och umgås med. Men sedan kom man snabbt in på att polaren Jesus var SÅ snäll att han offrat sig för våra synder, utan att vi bett om det eller förväntat oss det. Vi stod därmed i skuld till honom och hans skapande pappa. Vi skulle därför aldrig glömma vad Jesus offrat för oss, och det faktum att vi stod i enorm skuld till honom. Faktiskt så enorm skuld att vi aldrig kunde hoppas på att återgälda honom.

Nej, idén med religion kommer han inte få från mig, det står nog ganska klart, och jag anser att idén religion är bland det värsta man kan ge sina barn. Begränsar man sina barn på det sättet med vilje har man en ytterst cynisk och tveksam agenda. Detta behöver absolut inte vara en medveten agenda, men slutprodukten blir ju oundvikligen att barnet tänker mindre än det borde och tror på saker som är uppenbart nonsens. Det verkliga testet och prövningen i det hela uppstår när andra än jag själv presenterar dessa idéer för honom.

För så kommer ju att ske, det råder inga tvivel om den saken. Och innan dess är det upp till mig som förälder att förbereda honom för dessa påståenden och inbillningar, naturligtvis på ett positivt sätt. Den bästa metoden för att stävja icke-tänkande är ju att demonstrera värdet i tänkande. Och förhoppningsvis ska min son redan när detta introduceras för honom förstå och kunna tillräckligt mycket för att en sådan övertygelse ska vara praktiskt omöjlig. För det är tveklöst så att religiös övertygelse är en kunskapsfråga.

Om jag misslyckas och min son blir troende kommer jag se detta som ett klart och markant nederlag i mitt föräldraskap, och som ett svek från min sida.

Annonser

16 thoughts on “Min sons ateism definierar mitt föräldraskap

  1. Är det inte lika illa att övertyga ens barn om Jesus icke existens som motsatsen? 🙂 Och att ha ett öppet sinne lutar mer åt att vara Agnostiker än Ateist, det är ett ganska stängt sinne 😉

    • Jag kommer inte bilda min son i Jesus icke-existens, faktum är att jag inte planerar att nämna Jesus-konceptet för honom på egen hand. När han är redo för ett sådant ställningstagande är det dock rimligt att presentera honom för det faktum att Jesus, enligt känd litteratur och historia, de facto är en sagofigur.

      Principiellt sett så tycker jag dock inte att det är lika illa att övertyga om icke-existens som existens. Jesus icke-existens är inte en fundamentalistisk eller dogmatisk övertygelse, utan snarare den enda rimliga slutsatsen baserat på den evidens som finns i frågan.

      Det blir också enklare för dig att kritisera om du läser på vad termerna du använder faktiskt betyder. Ateism är avsaknaden av gudstro, därav mitt konstaterande att min son är just en ateist. En agnostiker ställer sig likgiltig inför konceptet, genom att konstatera att man inte vet huruvida några gudar existerar eller ej, och att man i regel inte heller kommer kunna bestämma något sådant. Det finns i detta en klar skillnad mellan agnostiker och ateister, men inte i fråga om vad/hur man tror eller hur öppen man är inför guds-konceptet.

      • Jag har full koll på mina termer tack. Om du tänkt till lite så kanske du hade förstått vad jag menade. Var ligger öppenheten i ateismen? Att helt stänga ute tron om gudar är för mig och förmodligen de flesta andra ingen öppenhet i gudstron.

      • Agnostikerns grundtes är att inget någonsin kan bli känt om några gudars existens, och du marknadsför då detta som den mer öppna inställningen, tolkar jag det som?

        Vi faller dock tillbaka på dessa termers innebörd, och om du påstår att ateisten helt stänger ute tron på gudar så är det ju faktiskt bevisligen så att du inte vet vad termen innebär. Ateism är grundpositionen, alltså den där man inte har någon gudstro eller liknande på något sätt, utöver detta ligger det inga konkreta värderingar eller värdegrunder i termen.

        Med tanke på att alla (ALLA) som blivit troende innan detta varit ateister så är det ganska märkligt att påstå att ateismen helt stänger ute all gudstro.

  2. Jag vill ifrågasätta lite.

    Du skriver att din son definierar det öppna sinnet och därmed är arketypen av ateist.

    Det vill jag hävda inte alls följer av att vara ateist, och inte heller kan man mena att det ”ingår” i ateism.

    Om du likställer ateism och (vetenskaplig) skepticism är jag med – även om det också vore lite fel, trots att man kan argumentera för att vetenskaplig skepticism ”borde leda till” ateism – men ateism i sig är ju inte ett sanningssökande eller något som definieras av ett öppet sinne.

    I övrigt kan jag i viss mån hålla med; om mina döttrar väljer en religiös väg kommer jag nog inte att jubla, men samtidigt kommer jag att förvänta mig att de åtminstone försöker argumentera för sin sak.

    Om jag vill lyckas med något är det att mina barn ska kunna ge goda skäl för sina åsikter, samt att de ska våga tvivla. De ska acceptera ifrågasättande och jag hoppas att de i och med detta också automatiskt, i skeptisk anda, avstår från (mer eller mindre) ogrundade ställningstagande och trosuppfattningar.

    Jag vill inte tro att jag skulle se det som ett nederlag om de blir troende. Nederlaget uppstår i så fall om deras trosuppfattningar leder till klandervärda handlingar eller liknande.

    Det skulle åtminstone bädda för intressanta familjemiddagar om de skulle bli religiösa.

    Pappa antiteist och ateist skulle inte lämna dem ifred! 🙂

    • Hmm, detta tål att tänka på… Eftersom jag skriver från perspektivet av en vetenskaplig skeptiker så är det då den parallell du beskriver mellan vetenskaplig skepticism och ateism jag drar. Och jag inser också att det per definition i termen ”ateist” inte finns något krav på ett öppet sinne eller vilja att utforska. Men, när termen appliceras i praktiken, på en individ, får jag ärligt talat svårt att föreställa mig en ateist som saknar ett öppet sinne… Stöter inte du på samma problem?

      Ska jag utveckla det jag skrev i ett tidigare svar här så är det ju så att alla människor, genom hela världshistorien, som har eller har haft någon form av trosbild eller religiös idé tidigare har varit ateister, eftersom detta är grundpositionen. Med detta i åtanke faller dock hela grupperingen med öppet sinne och liknande på eget grepp, men å andra sidan kan man ju då samtidigt hävda att dessa egenskapers överlevnad är vad som också gör att ateismen frodas hos personen i fråga.

      Men men, jag förstår vad du säger, och håller delvis med. Dock tror jag att detta skulle kunna diskuteras vidare. 🙂

      • >> Men, när termen appliceras i praktiken, på en individ, får jag ärligt talat svårt att föreställa mig en ateist som saknar ett öppet sinne… Stöter inte du på samma problem?

        Nej, inte alls, egentligen. Eller jo, kanske det, eftersom begreppet ateist idag i mångt och mycket har kommit att definieras av ”de nya ateisterna” eller åtminstone av de som uttryckligen säger sig vara ateister. Påfallande ofta är de också skeptiker idag, men inte för att de är ateister nödvändigtvis.

        I regel likställer jag inte ”ateist” med ”öppet sinne”. Jag stöter på så väldigt många alternativmedicinare, vidskeplighetsanhängare eller andra verklighetsallergiker som beskriver sig som ateister, så jag lägger ingen sådan tolkning i begreppet.

        Jag försöker vara tydlig med att poängtera att ateism inte medför några värderingar, moraliska åsikter eller ställningstaganden (förutom i EN enda fråga). Allt sådant, allt annat, är utöver ateismen.

        Man måste lägga till något till ateismen för att få ”allt annat”. Av den anledningen kan man inte t.ex. påstå att Stalin och gänget utförda sina illgärningar för att de var ateister. Det var andra övertygelser som bidrog till sådant.

      • Precis, per definition finns det inget likhetstecken mellan att vara ateist och att ha ett öppet sinne.

        Man bör ju också komma ihåg att bara för att en verklighetsallergiker (bra summeringsord) kallar sig ateist så har åtminstone jag noterat att så i regel inte är fallet. Likväl som att en spåtant inte är en vetenskaplig skeptiker, även om hon kallar sig detta.

        Men för att återkoppla till originalinlägget, min son är ju, utöver hans öppna sinne då, arketypen av ateist i det att han saknar guds-begreppet helt. Alltså den status quo alla världens människor befunnit sig på vid någon tidpunkt.

  3. Den där ena studien som kom härom året, som berättade att barn har en inbyggd ”gudstro”, vad var det om?

    Jag minns inte riktigt. Kan speja runt efter den.

  4. Ah, jag mindes lite fel. Det var inte gudstro i sig, utan ett teleologiskt sinnelag. Att barn har en tendens att se syften och intentioner i ”allt” var väl inte kontroversiellt. Slutsatsen ”därför tror de på [underförstått] den kristna guden” är dock förhastad och ogrundad, naturligtvis.

    Det var detta jag hade i åtanke, men mindes som sagt lite fel: http://www.vof.se/forum/viewtopic.php?f=10&t=7324

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s