Min sons ateism definierar mitt föräldraskap

Min son är nu sex månader gammal, och ateist. Det kan te sig en aning klandervärt att uttala sig om sin son på det sättet, trots allt är jag ju själv mycket pigg med att kritisera personer som kallar sina barn kristna, men tillåt mig utveckla mitt resonemang.

Ateism är en icke-position, det är att inte tro på någon gud eller ha en övertygelse som kräver teism i någon form. Min son är extremt nyfiken, han kryper runt för fullt, ställer sig raklång och tittar ner i lådor och liknande. Smakar på allt han kommer över och är nästan alltid glad och nyfiken. Som läget är just nu så definierar han det öppna sinnet, då han alltid jagar vidare efter nya upptäckter och förklaringar. Han är alltså arketypen av ateist, och precis så som han verkar och arbetar fungerar all god vetenskap och framgång.

Men, vid någon punkt i livet, kommer någon människa introducera religion för honom. Notera att det är just en människa som behöver göra detta, så som fallet alltid varit. För någon har ju hittat på den specifika övertygelsen vid något tillfälle, någon har av något garanterat illasinnat syfte skapat denna enormt tankedestruktiva modell, och förgiftat andras tankeprocess med den. Och precis som vilken effektiv sjukdom som helst så måste den spridas, och då gärna till barn. Fundera på detta en liten stund, det enkla faktum att hela konceptet med religion syftar till att ta ifrån barnets dess känsla för att utforska och vilja att undersöka. Religions-idén talar om för barnet att saker och ting existerar för att en gud vill det, och det enda vi behöver veta och känna till är just detta, samt att denna gud förtjänar vår konstanta lojalitet och pris.

Det var ungefär så som idén introducerades för mig som barn. För när jag gick i lågstadiet på 80-talet så var snälla tanter från kyrkan med i skolan, och pratade om Jesus. Först var Jesus en riktigt schysst historisk figur, en såndär kille alla vill känna och umgås med. Men sedan kom man snabbt in på att polaren Jesus var SÅ snäll att han offrat sig för våra synder, utan att vi bett om det eller förväntat oss det. Vi stod därmed i skuld till honom och hans skapande pappa. Vi skulle därför aldrig glömma vad Jesus offrat för oss, och det faktum att vi stod i enorm skuld till honom. Faktiskt så enorm skuld att vi aldrig kunde hoppas på att återgälda honom.

Nej, idén med religion kommer han inte få från mig, det står nog ganska klart, och jag anser att idén religion är bland det värsta man kan ge sina barn. Begränsar man sina barn på det sättet med vilje har man en ytterst cynisk och tveksam agenda. Detta behöver absolut inte vara en medveten agenda, men slutprodukten blir ju oundvikligen att barnet tänker mindre än det borde och tror på saker som är uppenbart nonsens. Det verkliga testet och prövningen i det hela uppstår när andra än jag själv presenterar dessa idéer för honom.

För så kommer ju att ske, det råder inga tvivel om den saken. Och innan dess är det upp till mig som förälder att förbereda honom för dessa påståenden och inbillningar, naturligtvis på ett positivt sätt. Den bästa metoden för att stävja icke-tänkande är ju att demonstrera värdet i tänkande. Och förhoppningsvis ska min son redan när detta introduceras för honom förstå och kunna tillräckligt mycket för att en sådan övertygelse ska vara praktiskt omöjlig. För det är tveklöst så att religiös övertygelse är en kunskapsfråga.

Om jag misslyckas och min son blir troende kommer jag se detta som ett klart och markant nederlag i mitt föräldraskap, och som ett svek från min sida.