Min sons ateism definierar mitt föräldraskap

Min son är nu sex månader gammal, och ateist. Det kan te sig en aning klandervärt att uttala sig om sin son på det sättet, trots allt är jag ju själv mycket pigg med att kritisera personer som kallar sina barn kristna, men tillåt mig utveckla mitt resonemang.

Ateism är en icke-position, det är att inte tro på någon gud eller ha en övertygelse som kräver teism i någon form. Min son är extremt nyfiken, han kryper runt för fullt, ställer sig raklång och tittar ner i lådor och liknande. Smakar på allt han kommer över och är nästan alltid glad och nyfiken. Som läget är just nu så definierar han det öppna sinnet, då han alltid jagar vidare efter nya upptäckter och förklaringar. Han är alltså arketypen av ateist, och precis så som han verkar och arbetar fungerar all god vetenskap och framgång.

Men, vid någon punkt i livet, kommer någon människa introducera religion för honom. Notera att det är just en människa som behöver göra detta, så som fallet alltid varit. För någon har ju hittat på den specifika övertygelsen vid något tillfälle, någon har av något garanterat illasinnat syfte skapat denna enormt tankedestruktiva modell, och förgiftat andras tankeprocess med den. Och precis som vilken effektiv sjukdom som helst så måste den spridas, och då gärna till barn. Fundera på detta en liten stund, det enkla faktum att hela konceptet med religion syftar till att ta ifrån barnets dess känsla för att utforska och vilja att undersöka. Religions-idén talar om för barnet att saker och ting existerar för att en gud vill det, och det enda vi behöver veta och känna till är just detta, samt att denna gud förtjänar vår konstanta lojalitet och pris.

Det var ungefär så som idén introducerades för mig som barn. För när jag gick i lågstadiet på 80-talet så var snälla tanter från kyrkan med i skolan, och pratade om Jesus. Först var Jesus en riktigt schysst historisk figur, en såndär kille alla vill känna och umgås med. Men sedan kom man snabbt in på att polaren Jesus var SÅ snäll att han offrat sig för våra synder, utan att vi bett om det eller förväntat oss det. Vi stod därmed i skuld till honom och hans skapande pappa. Vi skulle därför aldrig glömma vad Jesus offrat för oss, och det faktum att vi stod i enorm skuld till honom. Faktiskt så enorm skuld att vi aldrig kunde hoppas på att återgälda honom.

Nej, idén med religion kommer han inte få från mig, det står nog ganska klart, och jag anser att idén religion är bland det värsta man kan ge sina barn. Begränsar man sina barn på det sättet med vilje har man en ytterst cynisk och tveksam agenda. Detta behöver absolut inte vara en medveten agenda, men slutprodukten blir ju oundvikligen att barnet tänker mindre än det borde och tror på saker som är uppenbart nonsens. Det verkliga testet och prövningen i det hela uppstår när andra än jag själv presenterar dessa idéer för honom.

För så kommer ju att ske, det råder inga tvivel om den saken. Och innan dess är det upp till mig som förälder att förbereda honom för dessa påståenden och inbillningar, naturligtvis på ett positivt sätt. Den bästa metoden för att stävja icke-tänkande är ju att demonstrera värdet i tänkande. Och förhoppningsvis ska min son redan när detta introduceras för honom förstå och kunna tillräckligt mycket för att en sådan övertygelse ska vara praktiskt omöjlig. För det är tveklöst så att religiös övertygelse är en kunskapsfråga.

Om jag misslyckas och min son blir troende kommer jag se detta som ett klart och markant nederlag i mitt föräldraskap, och som ett svek från min sida.

Annonser

Åkessons tiotusenkronorsfråga

Om du håller dig minsta lilla a jour med antingen den skeptiska eller mediala sfären så har du knappast missat att för några veckor sedan exponerades det fysiska mediet Anders Åkesson som bluffmakare. Ingen skeptiker blir vidare chockad över att dessa saker kommer upp till ytan, eftersom all form av mediumskap är bluff och båg, men vad som var överraskande i historien var att det var mediet Per Ola Thornell som avslöjade Åkessons bluff. Om du inte redan gjort det så föreslår jag att du lyssnar på Skeptikerpodden, avsnitt 27, där John Houdi intervjuar Per Ola, en mycket intressant intervju.

Händelsen skickade en chockvåg genom hela det mediala samfundet, som då snabbt delades upp i två läger. Ett läger som försvarade Åkesson med allsköns nonsens, och ett läger som insåg att hela företeelsen med fysiskt mediumskap nog mest är en massa larv. För er som inte vet; fysiskt mediumskap går ut på fysiska manifestationer, så som andar som blåser i trumpeter osv.

Anders Åkesson har varit utbildare inom det mediala i flera år, och var enormt välrenommerad. Han har också varit med i programmet Det Okända, som går på TV4+, där Caroline Giertz är programledare. Det är även hon som har skapat hela programidén. På sin blogg skriver Caroline följande om händelsen:

Men så kom jag på – alla som fuskar blir nog avslöjade förr eller senare. Och ingen annan har blivit det. Alltså kan man förmoda att det inte fuskas särskilt mycket. Jag vet att många granskat Det okända genom åren, i hopp om att komma på oss med nåt fuffens, men det finns inget att komma på. Om det fanns hade det uppdagats.

Så – Anders Åkessons fusk kan också ses som ett bevis på att vi inte fuskar.

För det första så stämmer det inte alls att ingen annan avslöjats, det fysiska mediet Colin Fry avslöjades för inte alls längesedan, men oavsett så måste man beundra den graden av ignorans som krävs för att yttra sig som Caroline gör ovan. Jag och en skeptiker till påpekade detta i bloggen, varpå hon rättade sig själv en aning:

Ni har rätt, det är att greppa efter halmstrån, att försöka vända Anders fusk till vår fördel. Och bevis är verkligen fel ord, möjligtvis kan ”argument” användas. Ber om ursäkt.

Bättre, men nej, det är knappast ett argument heller. Men det är väl så när man försvarar sitt leverbröd; sanningen blir inte speciellt noga.

Vad jag hakade upp mig på i hela den här historien är dock något som jag undrat länge, och frågat väldigt många om, men aldrig fått ett svar på. Faktiskt inte ens ett försök till svar, nu när jag tänker efter. Betänk att Anders Åkesson varit enormt stor inom det mediala, han har hållit kurser i det mediala, och väldigt många såg/ser honom som en personlig mentor. Åkesson är alltså en bevisad och erkänd bedragare, och har ändå kunnat komma in i branschens kärna, utan att ha några speciella egenskaper eller förmågor alls. I vilken annan bransch hade detta varit möjligt?

Jag brukar jämföra med andra branscher, där man faktiskt kan vara skicklig och veta vad man sysslar med. Personligen är jag värre än oanvändbar när det handlar om rörmokeri. Om jag sålde mina tjänster som rörmokare, hur många kunder skulle jag behöva besöka innan folk började misstänka att jag inte har någon aning om vad jag pysslar med? Förmodligen skulle detta uppdagas redan första dagen. Inom rörmokeriet skulle det inte vara möjligt för mig, som inte kan ett dugg om detta, att bli så välrenommerad och känd att barn ville ha min autograf och att jag fick åka på rörmokerikonvent och prata om mina bravader och personliga insikter. Det är helt enkelt inte ett rimligt scenario, men inom det mediala är det uppenbarligen inga problem.

Så, vad är då frågan? Jo, det är ju så att alla medium håller med om att bedragare finns det ju i branschen, det finns ju ”överallt”, och det är viktigt att sortera bort dessa. Så, frågan jag ställer är: Om man tar ett erkänt falskt medium och ett medium som anses vara äkta, vad skiljer deras resultat åt? För det är ju detta som är den avgörande faktorn i att kunna spola ut bedragare i alla andra branscher, och det är ju fullt rimligt att förutsätta att en bedragare inte kan producera samma resultat som en äkta utövare.

Men är det inte då lite lustigt att inget medium jag pratat med till dags dato kunnat besvara denna fråga konkret?