Överväldigande positivt

Jag har haft mycket att göra på senaste tiden, väldigt mycket faktiskt. Vi ska ha barn i maj, så man har förberett detta, flyttat om så att barnet får ett eget rum, så att jag kan jobba ostört och liknande saker. Allt detta gör man, och gläds åt, trots att man ändå har kännedom om handlingarnas ultimata meningslöshet. Låt mig förklara.

Man brukar säga att allt är relativt, men det är naturligtvis bara struntprat, då allt är långt ifrån relativt. Tid är dock relativt, väldigt relativt, och uppfattas olika helt beroende på var man befinner sig och vilka referensramar man har.

Så tid är egentligen allt vi har, det är vad som flödar konstant. I denna referensram finns egentligen inget som heter ”nu”, då det är mängden 0 tid mellan dåtid och framtid, man kan aldrig säga att ”nu” = 3 sekunder. Vi har tiden konstant emot oss, då det är vår största fiende. Även om vi dör av cancer eller i ett brinnande bilvrak så är det en satt mängd tid kvar tills detta inträffar.

Det samma gäller allt annat, allt når vid någon tidpunkt en kritisk punkt i dess existens. I början fanns bara elementarpartiklar, som sedan började bilda väte och liknande, men det mest troliga är att precis varenda atom har en liknande klocka som tickar ovanför sig, som talar om när dennes tid är slut, och den ska gå tillbaka till dess ”ordinarie” form.

Alltså; att du kommer att dö i framtiden är du säkerligen på det klara med, men det samma gäller allt och alla. Jorden kommer att förstöras på ett eller annat sätt, och precis alla djurarter har en klocka som tickar nedåt i bakgrunden, det gäller även människan.

Faktum är att om det finns andra livsformer ute i universum kommer vårt avtryck på kosmos vara så fantastiskt litet att efter vår undergång kommer förmodligen alla spår av vår existens vara bortblåsta. Alla framsteg, all vacker musik, alla blommor vi försiktigt odlat fram över årtionden, alla kraftansträngningar vi gör dagligen för att hjälpa oss själva och våra medmänniskor. Summan kommer förr eller senare att bli noll, och då kommer precis allt vi någonsin gjort, i alla tider, ha varit helt förgäves och totalt betydelselöst.

Men denna insikt till trots så kämpar man på, jag gör det iaf. För att bara lägga sig ner och dö är liksom inte ett alternativ, våra instinkter förbjuder sådant destruktivt beteende. Det är detta driv, denna känsla vi måste förmedla, för om det ska finnas mening med något alls måste det vara just viljan att gå vidare, och att göra så tillsammans.

Religion och liknande idioti förespråkar dock motsatsen till detta, då den i regel förespråkar att bara dem som har samma låtsaskompisar ska leva vidare i harmoni, och resten ska mördas. Men om det är något jag ser som överväldigande positivt just nu så är det att denna syn börjar marginaliseras, och vi börjar sakta men säkert inse vikten av samarbete snarare än motarbete.

Värt att tänka på, i tider som dessa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s