För ett tag sedan debatterade jag på ett forum, rörande religion osv. Det händer väl förvisso ganska ofta, men en kristen herre fick ur sig en mening som jag tyckte var ganska talande, och den lyder som följer: ”Jag förutsätter att du är mänsklig och därmed per definition har brister”. De flesta skulle nog hålla med honom här, men jag skulle vilja dissekera detta en aning.

En brist är generellt definierat som något i vår karaktär som kunde vara bättre, alltså något som i dagsläget inte är bra. Det kan vara att man röker, är överviktig, inte tränar tillräckligt regelbundet, är förälskad i tysk velour-porr eller vad det nu kan tänkas vara. Vi är också väldigt snabba på att identifiera dessa brister, och i många fall kan det snabbt bli det som definierar oss som personer.

Tänk dig en helt perfekt person, en person som saknar brister. Kan du det? Frågan är hur den personen ser ut, fungerar och är. Och framförallt, vilka egenskaper har personen i fråga? Det är här problematiken börjar, eftersom det är omöjligt att objektivt avgöra vad som är bristfälligt och inte. Man kan säga att en klar karaktärsbrist är att röka, för att återkoppla till det, men vem står i position att tala om för någon annan att dennes rökning gör den bristfällig? Vem kan egentligen tala om för någon vilka värderingar som bör appliceras objektivt på deras egenskaper och beteende? Det vill jag påstå att igen står i position att göra.

Religioner och deras företrädare lever i mångt och mycket på att tala om för oss andra hur bristfälliga vi är, hur syndigt vi lever och att vi måste botgöras. Gärna genom dem som säger det, naturligtvis, eftersom det är lite av affärsidén. Tänker du själv, är skeptiskt lagd och lite uppkäftig så finns det ingen plats i himmelriket för dig, oh nej, då behöver du ändra dina syndiga sätt helt och hållet för att få en chans till att prisa gud i all evighet. Tackar man vänligt för sig och väljer att stå över så bespottas man och skall stötas ut, vilket den kristne herren jag citerade i början av inlägget också sysslade med i stor utsträckning. Precis som andra på forumet.

Men jag tror att det är extremt provocerande för de flesta av oss om en person säger sig vara felfri. Men faktum är ändå att det endast är du själv som kan avgöra detta om dig själv, ingen annan står i position att avgöra detta, oavsett vilket påhittat mandat de ljuger om att de har. Vi har dock detta lite till mans, hela principen med att man ska inte tycka att man är färdig, eller komplett som det blir, eftersom då känns det lite som att det bara är att lägga sig ner och dö, eftersom det inte finns så mycket kvar att slåss för längre.

Men å andra sidan behöver ju inte allt handla om att förnya sig själv eller justera karaktärsdrag, man kan ju bara vara med på resan också, och lära sig saker som man sedan kan föra vidare till yngre generationer. Hela grejen med att bara racka ner på sig själv för dessa fabulerade brister och fel i karaktären blir så fruktansvärt gammalt efter ett tag, och mest tråkigt att lyssna på.

Så definiera dig själv som felfri snarare än att gnälla om alla små skitsaker du ändå inte kommer göra något åt. Livet är för kort ändå, och det är, som i alla lägen, alldeles för kort för att lyssna på religiösa företrädare.