Bristande karaktär?

För ett tag sedan debatterade jag på ett forum, rörande religion osv. Det händer väl förvisso ganska ofta, men en kristen herre fick ur sig en mening som jag tyckte var ganska talande, och den lyder som följer: ”Jag förutsätter att du är mänsklig och därmed per definition har brister”. De flesta skulle nog hålla med honom här, men jag skulle vilja dissekera detta en aning.

En brist är generellt definierat som något i vår karaktär som kunde vara bättre, alltså något som i dagsläget inte är bra. Det kan vara att man röker, är överviktig, inte tränar tillräckligt regelbundet, är förälskad i tysk velour-porr eller vad det nu kan tänkas vara. Vi är också väldigt snabba på att identifiera dessa brister, och i många fall kan det snabbt bli det som definierar oss som personer.

Tänk dig en helt perfekt person, en person som saknar brister. Kan du det? Frågan är hur den personen ser ut, fungerar och är. Och framförallt, vilka egenskaper har personen i fråga? Det är här problematiken börjar, eftersom det är omöjligt att objektivt avgöra vad som är bristfälligt och inte. Man kan säga att en klar karaktärsbrist är att röka, för att återkoppla till det, men vem står i position att tala om för någon annan att dennes rökning gör den bristfällig? Vem kan egentligen tala om för någon vilka värderingar som bör appliceras objektivt på deras egenskaper och beteende? Det vill jag påstå att igen står i position att göra.

Religioner och deras företrädare lever i mångt och mycket på att tala om för oss andra hur bristfälliga vi är, hur syndigt vi lever och att vi måste botgöras. Gärna genom dem som säger det, naturligtvis, eftersom det är lite av affärsidén. Tänker du själv, är skeptiskt lagd och lite uppkäftig så finns det ingen plats i himmelriket för dig, oh nej, då behöver du ändra dina syndiga sätt helt och hållet för att få en chans till att prisa gud i all evighet. Tackar man vänligt för sig och väljer att stå över så bespottas man och skall stötas ut, vilket den kristne herren jag citerade i början av inlägget också sysslade med i stor utsträckning. Precis som andra på forumet.

Men jag tror att det är extremt provocerande för de flesta av oss om en person säger sig vara felfri. Men faktum är ändå att det endast är du själv som kan avgöra detta om dig själv, ingen annan står i position att avgöra detta, oavsett vilket påhittat mandat de ljuger om att de har. Vi har dock detta lite till mans, hela principen med att man ska inte tycka att man är färdig, eller komplett som det blir, eftersom då känns det lite som att det bara är att lägga sig ner och dö, eftersom det inte finns så mycket kvar att slåss för längre.

Men å andra sidan behöver ju inte allt handla om att förnya sig själv eller justera karaktärsdrag, man kan ju bara vara med på resan också, och lära sig saker som man sedan kan föra vidare till yngre generationer. Hela grejen med att bara racka ner på sig själv för dessa fabulerade brister och fel i karaktären blir så fruktansvärt gammalt efter ett tag, och mest tråkigt att lyssna på.

Så definiera dig själv som felfri snarare än att gnälla om alla små skitsaker du ändå inte kommer göra något åt. Livet är för kort ändå, och det är, som i alla lägen, alldeles för kort för att lyssna på religiösa företrädare.

Annonser

Elitism i sin renaste form

Just termen ”elitism” är ganska laddad. Termen som sådan betyder att dem som anses tillhöra eliten ska man ta mer hänsyn till i fråga om åsikter och inflytande. De allra flesta använder det som ett skällsord, och menar på att elitister endast vill trycka ner tänkande som skiljer sig deras, och skapa en obalans i allas rätt att tycka och tänka.

Men är vi inte alla elitister, i grunden? Låt mig ställa frågan såhär: Om du behöver opereras, skulle du tycka att det var egalt om operationen utfördes av mig (jag saknar helt träning inom medicin) eller en licensierad kirurg? I detta fall föredrar nog alla kirurgen, men detta grundar sig naturligtvis i att han är mer lämpad för uppgiften. Kirurgen tillhör eliten inom området medicin, och när det kommer till kritan är det nog eliten vi vill ska ha sådana positioner.

Inom medicin kan elitism te sig som självklart, men tänker man lite bredare så är det självklart inom de flesta yrkesområden där det krävs någon form av kompetens. Det krävs exempelvis viss kompetens för att bli polis, och det är få som anser att det är elitism att inte en rullstolsbunden kvinna med reumatism i hela kroppen inte kommer ta sig igenom polishögskolan, det bara är så att vi ställer vissa krav på den yrkesrollen, krav som endast eliten inom detta område kommer kunna uppfylla. Naturligt och rimligt.

Men, det finns en yrkesgrupp där detta är extremt kontroversiellt, nämligen inom politiken. Inom denna bransch ska man respekteras bara för att man har en åsikt, och den kan framföras på bred skala oavsett hur obildad och skadlig den än må vara. För att bli politiker krävs det inga kvalifikationer, alltså är det så att när man kommer så högt upp på makt-stegen som det bara går så finns det helt plötsligt inga som helst krav alls. Det enda kravet som finns i USA för att du ska kunna bli president är att du är född i USA, inga krav på utbildning, erfarenhet eller övrig bakgrund. Och det är detta som gör demokrati destruktivt på sina sätt.

Mitt system skulle se annorlunda ut, och det kan låta helt tokigt, men varför inte låta människor med expansiv erfarenhet inom säg medicin och patienthantering vara med och fatta beslut rörande just medicin och patienthantering? Varför inte ha en panel med människor från skolan, allt från gymnastiklärare till rektorer på högskolan, som fattar beslut rörande skolväsendet? Varför inte ha en panel med ekonomer från olika branscher som kommer överens om vilka skattesatser och liknande som lönar sig mest just för tillfället, och varför inte låta dessa organ samarbeta i frågor så som invandring och social politik?

Det räcker inte med en åsikt för att tillföra något, åsikten behöver grunda sig i något också. De funktioner jag föreslår ovan ska inte vara folkvalda, dock kan det reglerande och rent administrativa organet gärna vara det, det spelar ju ingen större roll, då detta endast ska ha som roll att samordna, och inte att värdera. Då kan vi ha folkvalda representanter som övervakar systemet och garanterar dess funktionalitet, medan eliten kan fatta beslut om det som eliten förstår sig på.

Jag har fått nog av sossar och moderater vars enda argument tycks vara skatteplanering hit och dit. Jag är trött på idioter som vill inskränka abort-rätt och andra rättigheter vi har bara för att driva på sin egen agenda. Jag blir matt av allt spill vi har på grund av människor som fuskar med ett system som tillåter fusk, och människor som på grund av stramare reglering drabbas av detta trots att de behöver hjälp.

Detta kommer vi ifrån om vi kommer till insikten att visst kan alla ha rätt till att ha en åsikt, men detta betyder inte att samhället har en skyldighet att lyssna.