Bara Aftonbladet är modiga nog att på en specialsite sammanställa material runt de 153 kvinnor som i Sverige mördats av sina män under 2000-talet. Man berättar dessa kvinnors historier, och ställer sedan frågan: ”Kunde någon av dem ha räddats?”. Och svaret är naturligtvis att ja, förmodligen alla, om 153 män stoppats.

ROKS, som är militanta feminister och driver kvinnojourer, anser dock inte att detta är speciellt relevant, då män är våldsamma av naturen och inte går att hjälpa. De föredrar alltså att fokusera på symptomet, som i det här fallet är misshandeln och det resulterande dödsfallet, snarare än den psykiskt sjuka mannen bakom händelsen. För den mannen går ju inte att hjälpa.

Jag ska vara så tråkig att jag tittar på de faktiska siffrorna. Vi har rätt få mord i Sverige, faktum är att exempelvis 2001 så mördades ”bara” 63 kvinnor, enligt statistik från BRÅ (Brottsförebyggande Rådet). Med ett snitt på 17 mördade av sin man/sambo varje år så motsvarar detta 27 procent. Detta betyder, ganska förvånande faktiskt, att hela 73 procent av alla kvinnor som mördades 2001 mördades av någon annan än sin sämre hälft.

Ska vi titta lite på hypotesen att män är såhär av naturen så kan vi ju fundera på att 2001 var det alltså 17 män som mördade sina fruar, med en bas av 4,5 miljoner män så är ganska få av oss kvinnomördare. Jämför detta med att ca 500 personer per år dör i trafiken, så är oddsen för att bli ihjälslagen hemma ganska minimala.

Därmed inte sagt att man inte ska göra något åt detta, men de mördare som vi skapar genom att inte hjälpa sjuka män som behöver hjälp är vad vi behöver fokusera på. Vi behöver inte veta något om dessa kvinnors barn eller hur gärna de ville lämna sina män, fokus borde ligga helt på att se till att det inte händer igen. För om det är något som är garanterat så är det ju att det kommer att ske igen. Och igen.

Vad vi sett över de senaste åren i det här landet är att psykvården, speciellt den akuta sådana, behöver bli betydligt mycket bättre. Problemet som jag ser det är att tidningar och organisationer inte har som primärt intresse att göra saker bättre, utan vill mest profitera på hur dåligt det är just nu, när de snarare borde höja röster för vilka förändringar som måste genomföras.