Gudomligheten finns i verktygen

De flesta av oss skulle nog villigt erkänna att människan har vad man närmast kan kalla för en ”spirituell dimension”. Detta är vad vi brukar se som den del av oss som ändå känner att det finns lite mystik i vardagen. Sedan behöver inte detta betyda att man skär i barns genetalia (omskärelse), utan det kan helt enkelt handla om att man har en grundläggande respekt för allt det vi ännu inte vet hur det fungerar.

Jag har sett präster använda detta i debatter, som ett bevis för att det skulle finnas gudar och skapare. Alltså det faktum att de flesta av oss har den här känslan ibland, att det på något sätt skulle styrka den tes de framför. Naturligtvis ren nonsens, men man kan fråga sig vad grunden till den här känslan är, och vad det är som gör att vi känner på det sättet. Inga andra djur gör ju det.

Ta en snabbtitt runt om dig just precis nu, och titta på rummet du befinner dig i. Oddsen är goda för att du just precis nu är omgiven av tusentals komponenter och prylar, som alla på något sätt producerats av människor, allt från byggnaden du befinner dig i till prylen du använder för att läsa detta. Producenter av byggmaterial, eletronik och kanske även matvaror och liknande. Allt detta, allt du använder dagligen och allt du ser och rör i princip, hade inte varit möjliga utan verktyg. Och verktyg är vad vi människor kan, det är vad vi är bra på. Vi kan utveckla och förfina våra verktyg ad inifitum.

Tänk dig två män som slåss på savannen för hundra tusen år sedan. Männen slåss om mat, och den ena mannen upptäcker att det gör ont i händerna att slåss, så han tar upp en pinne och börjar slå den andra mannen med. Den andra mannen följer snabbt efter, men upptäcker också till sin egen fördel att om han slipar spetsen på pinnen kan han skada den andra mannen mycket mer effektivt. Inte sen att följa efter så tar den första mannen också till den metoden, men han gör sin pinne längre, för att inte behöva gå lika nära. Den andra mannen hakar på, men gör sin pinne rakare, för kunna kasta den. Detta gör att han får ett stort övertag över den första mannen, som i sin tur bygger en båge för att kunna skjuta sitt spjut. Den andra mannen tar krut från kineserna, och ponerar att det egentligen bara är en liten del av spjutet som behövs, och kan nu avfyra en kula med hjälp av krutet. Efter en tid så har man gått ifrån att slå med pinnen till att träffa sin fiende i ögat på en kilometers håll.

Så, när vi nu kan utveckla och evolvera våra verktyg, så betyder det att vi har detta tänk redan från början. Vi ser en sak och sedan använder vi den, i princip allt du har i din omgivning finns där för att det gagnar dig. Det är inte ditsatt för att gagna dig, vi har ofta burit dit det och förfinat det för att det ska passa oss. Detta tänk är grundläggande för oss, och det finns ända från dess att vi är spädbarn. Titta på ett några månader gammalt barn så ser du att denne försöker använda allt den får tag i på olika sätt, och därmed lära sig. Tankesättet är att: ”Vad är detta till för, och hur kan jag använda det?”

Därmed ter det sig fullt logiskt att vi även tillämpar samma tankesätt på den värld vi lever i och även oss själva och varandra. Detta är en avart av vad som gjort oss så framgångsrika här på jorden, men en oundviklig sådan är jag rädd. Det handlar om att vi måste ha svar, oavsett vilka svar det än må vara, att inte veta vad något är till för eller hur det SKA användas ter sig enormt frustrerande för oss.

Grunden i all religion är alltså denna för oss människor mycket fundamentala fråga: Vad är livet och vad är det till för? Allt ”måste” fylla ett syfte, det ter sig ologiskt för oss att vi inte är här av en anledning, och att det inte finns någon tanke bakom allt, precis som det alltid gör i vår egen vardag. Grannen måste vara placerad här av en anledning, det måste finnas goda skäl till att människor föds med handikapp och hela jorden måste fylla någon sorts övergripande syfte.

På detta sätt är vi ytterst begränsade, eftersom ovanstående är en stor källa till frustration för oss. Men den är så viktig att vi gång på gång mördar för att vidhålla bilden av att visst är verkyget människan relevant och knuten till ett specifikt syfte, eller användningsområde.

Men det handlar om något större än så, för vi behöver också lära oss att förstå att syfte och användbarhet är strikt subjektivt. Våra datorer, elnät, bilar, hus och liknande är bara användbara för oss människor. På samma sätt som våra andra påhitt, som Jesus, kristendom, gudomlighet, spiritualism och astrologi endast är användbara för oss, och inte är verksamma faktorer i universum i övrigt.

Människan är det enda djuret som behöver läras från barnsben att det inte är universums centrum. Och trots att vi nickar och säger att visst förstår vi att vi inte är det, så tror jag inte att det helt går ur oss. Det är denna kännedom och lärdom som kommer visa sig vara den absolut viktigaste för mänsklighetens överlevnad, det råder inga tvivel för mig om detta.

Min förhoppning är dock att vi inser det i god tid, för att ångra sig när det är för sent hjälper dessvärre inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s