Det är onekligen turbulenta tider vi lever i, med en världsekonomi som rasar och nästan på gränsen till kränkande korkad lagstiftning som röstas igenom. Man sitter där, mitt i en pendeltrafik som fungerar uselt och en massa svettiga och allmänt illaluktande människor omkring en och svär över hur jävligt allt är. Men sedan, på helgen, kommer räddningen. Det där som gör allt lite mer OK, lite lättare att svälja.

För det handlar om en balans i tillvaron, en balans som så fort den efterfrågas och behövs alltid fylls av något specialintresse. Oftast är dessa intressen rent kommersiella. Nej, det är ingen massiv konspiration, det bara är så att balansen på något sätt hålls per automatik. Det finns inga män i svarta höghattar som sitter i ett rökfyllt rum på Rosenbad och smider onda planer, faktum är att jag misstänker att intentionerna ofta är ganska goda, om än felinformerade.

Vad jag pratar om är det faktum att när ena handen tar bort, så ger den andra tillbaka. Kollektivet som vi alla är en del av och refererar till som ”stat” finner det just nu lämpligt att genom lagar som IPRED-lagen och FRA-lagen försöka inskränka vårt privatliv ytterligare. Samtidigt ökar arbetslösheten iochmed den rådande ekonomiska krisen, och många i samhället ser sakta men säkert att deras trygghet monteras ner steg för steg. Saker som tidigare varit självklara försvinner, och helt plötsligt blir det inte ens säkert att man har råd med tacos varje fredag. Frustrationen ökar.

Men, då helt plötsligt kommer de. De enorma MTG-jättarna, med sin schampoo-reklam och värdelöst dubbade tyska reklamfilmer för äckligt godis. Med sina påklistrade leenden och en än mer tragisk Linda Rosing som tydligen ska ha sex i TV igen. Allt för att du, konsumenten, ska lägga dina absolut sista pengar på ett par vindrutetorkare du ”egentligen” inte behöver. Men detta räcker inte längre, för det finns andra sätt att tjäna pengar på nu, nämligen att ge dig tillbaka den kontroll som andra handen berövat dig. Detta tycks vara världens bästa affärsidé.

För kan det vara en slump att Melodifestivalen under våra absolut ekonomiskt mörkaste år på mycket länge slår röstningsrekord? Är vi verkligen, ute i riktiga livet, så engagerade i huruvida Hasse Aro fortsätter dansa i TV att vi är villiga att lägga pengar på detta? Spelar det oss personligen egentligen någon roll om kören från Borlänge sjunger även nästa vecka? Idén, som i sig är helt brilliant, är att vi tittare numera ska betala för att titta på reklamfinansierad TV. Önskar jag kommit på den.

Men frågan är ju om det räcker. Visst är det så att en klar majoritet av den kontroll vi upplever oss ha i våra vanliga liv även den är fiktiv, men det känns bättre att veta varje dag att man bara kan skita i allt och säga upp sig snarare än att tvingas till uppsägning. Jag misstänker att vi behöver mer än att ringa och rösta på precis allt, men den självklara följdfrågan är inte då huruvida vi kommer återfå kontroll i våra liv, för det kan nog vara slut med det på ett tag. Frågan är vad alla polotröjsbärande analytiker och vattenkammade producenter på de tvättmedelssäljande jättarna kommer skita ut härnäst.

Jag ser dock ingen lösning på problemet, så hade du väntat dig annat än att bli deprimerad behöver du nog acceptera att mycket annat inte står att finna. Men glöm inte att du kan återfå kontrollen genom att ringa flera gånger, för det är VÄLDIGT jämnt just nu…