Trons psykiskt sjuka ansikte

Tro heter tro just för att man tror, därav skillnaden mellan tro och exempelvis kunskap eller vetenskap. Vi tar ett mycket konkret exempel, säg att dina föräldrar är på väg att åka hem till sig, och du får känslan av att något kommer att hända. Du tror att något kommer att hända. Naturligtvis blir du lite nervös, men ingen fara på taket. Jämför detta med att vi antar att du VET att något kommer att hända, då hade du inte riktigt reagerat på samma sätt. Eller ja, dina föräldrar kanske är idioter, men du förstår poängen.

Troende vill gärna påstå sig veta, eftersom det låter mycket bättre än att erkänna det faktum att man inte alls vet, utan mest tror/hoppas. Samt att det naturligtvis även känns bättre, eftersom det ger mer säkerhet, vilket egentligen är syftet med all form av tro. Man hoppas ju att förstå sådant som antingen är för stort för en att förstå, eller att rationalisera sådant som motsvarar ens egna förhoppningar och behov. Det är få som tror på saker som går rakt emot deras egna hopp och värderingar, tro är väldigt anpassningsbart på det sättet.

För hur skulle en människa som verkligen trodde agera och reagera? Vad som slår mig är att en person som med ro kan konstatera att jag, ”på grund av” min anti-teism och grundläggande skepsis till allt astralt och andligt kommer att brinna i helvetet för all evighet efter det att min sista stund är kommen måste vara extremt ond, eller helt enkelt inte säker på konceptet med himmel och helvete. För om de VISSTE att man var på väg till helvetet så skulle de naturligtvis inte ta det mer ro. Ser du nu hur detta knyter an till mitt tidigare exempel?

Det finns faktiskt troende som reagerar som att de vet helt säkert. Vi har några sådana här i Stockholm, jag har sett två, båda äldre kvinnor, säkert över 80 år. Båda gick runt på tunnelbaneperrongen, och även i tunnelbanan och på pendeltåget, och var eld och lågor över allas vårt leverne. De var inte heller sena med att förklara vad som skulle hända om vårt syndande fortsatte. De själva var ju på väg till himmelen, men så var inte fallet med oss andra. Ingen pratade med dem, för vem vill initiera en dialog med en tok som bara babblar? Men är det bara babbel, eller är det egentligen det enda (ironiskt nog) rationella att göra om man nu är helt säker på att vi alla är dömda? Det tycker jag tål att tänkas på.

Men visst är den lite skrämmande; den ”sanna” bilden av tro? Det skulle nog de flesta hålla med om, jag tycker den är mer tragisk än skrämmande dock. För vilket liv är det att gå runt och predika på Stockholms lokaltrafik i sin ålders höst? Där kan man prata om att slösa bort både sitt liv och sina sista dagar. Det mest tragiska och samtidigt avslöjande är ju hur påstått troende faktiskt agerar gentemot denna egna tro, för inte ens påven tror på att någon gud skyddar honom. Då hade han ju knappast behövt flera centimeter pansarglas mellan sig och omvärlden när han visar sig offentligt. Han vet lika väl som du och jag att ingen osynlig hand kommer styra bort den eventuella kula som avfyras mot honom.

Den enda slutsatsen jag kan dra är att dem som verkligen tror, dem som VERKLIGEN tror, är extremt sällsynt. Och när vi väl ser det så uppfattar vi det som psykisk sjukdom, vilket det säkerligen också kan vara. Och så finns det folk som säger att tro aldrig skadat någon?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s