Det är med stor oro jag som svensk medborgare vittnar vad som tycks pågå inom den svenska Polisen. Jag har tidigare försvarat Polisen och deras ageranden, men det finns naturligtvis gränser även här. Vi har sett alldeles för mycket misstänksamt handlande från den här yrkeskåren under en väldigt kort tid, handlar det inte om att de skrattar åt döda människor så förolämpar de invandrade eller rent av hotar bilister. På det sista där finns det en video på Aftonbladet där en man smygfilmade två civilpoliser som börjar attackera hon verbalt.

Anledningen till att jag tycker det är viktigt att hellre fria än fälla just när det gäller polisväsendet är att de är förmodligen den absolut viktigaste myndighet vi har när det gäller samhällsuppehållande funktioner. Utan Polis blir det mer eller mindre anarki, och det är bara rakade småungar som förespråkar sådant larv. Så varför beter man sig såhär som polis? Varför tar man inte sitt enorma ansvar på mer allvar än att man beter sig som stötta skolbarn med grav svågerpolitik?

Jag ska börja med att konstatera att nej, det finns faktiskt ingen ursäkt för att bete sig som de gjort senaste tiden. Man säger inte vad som helst om folk, och man beter sig inte hur som helst, oavsett om det råkar stå Polis på uniformen. Det Polisen gör, säkert helt utan att förstå det, är att de sätter sig själva i en arbetsmiljömässigt rent av farlig sits. Tänk dig två konstaplar som patrullerar Rinkeby en fredagskväll, och bevittnar ett tumult, varpå de lämnar bilen för att komma till undsättning. De två gäng som börjat slåss inser att två Poliser, som alla ”vet” är rasistiskt lagda, närmar sig med hastiga steg. Det sitter inte långt inne att tänka sig att dessa två gäng begraver stridsyxan en stund till förmån för att begrava Poliserna. Ett omöjligt scenario?

Samhällets struktur är beroende av Polisen, så vad håller de på med? Jag tror att det i grund och botten handlar om att ha ett förhållningssätt till vad man sysslar med. En ventil för att kunna klara av att gå till jobbet varje dag och verkligen i princip uteslutande arbeta med det absolut värsta samhället har att erbjuda. Ska man palla det rent psykiskt så måste man distansera sig från det, och jag skulle tro att det inte är helt ovanligt att denna distans uppfattas som ren arrogans och att man är kall gentemot det yrke, och den yrkeskår, man faktiskt representerar.

Polisen skyddar oss från oss själva, så jag tycker allt till trots att de är värda förtroende och tillit, men det måste också betyda att de fångar upp kollegor som har trampat snett eller uppenbarligen inte mår bra av det de arbetar med, eller har det svårt av andra anledningar.

Nog för att detta är något samhället kunde bli bättre på över lag, men Polisen har, till skillnad från många andra arbetsgrupper, ett större ansvar kombinerat med ett enormt egenintresse i att deras organisation och anställda ska må så bra som möjligt. Något måste hända, så mycket har poliserna själva demonstrerat. Bara inte några poliser ska behöva begravas i Rinkeby innan det sker.