Skräcken för singular

Det börjar så smått lacka mot jul, faktiskt är det bara några timmar kvar innan det brakar lös på alla fronter, och precis som så många andra svenskar så firar jag jul i Norrland i år. Många svenskar bor ju trots allt häruppe, trots att det allt som oftast inte riktigt verkar så.

Det genomgående temat i väldigt många av de diskussioner som föres både runt middagsbord och under bilfärder från punkt A till punkt C berör alla dem som faktiskt inte ”har någon”, alltså alla de personer som är ensamma såhär vid högtiderna. De sjuka och eländiga som sitter hemma utan någon att dela tillvaron med. Visst skiter man lite sådär extra i dem alla andra 364 (365 vid skottår) dagar på året, men vem ska egentligen behöva vara ensam just på självaste julafton?

Ensamhet är över lag något som många är väldigt rädda för, och man ser på det som något mycket farligt. Som att ensamhet i sig nästan skulle vara ett väsen, som sänker sina klor i en och sällan släpper taget. Men hur gör då alla dem som faktiskt inte lever med någon annan men ändå inte nödvändigtvis känner sig speciellt ensamma? Hur löser man livet som hopplöst ensam om det helt enkelt är så att familjen inte finns i närheten och man är ensamstående?

Ensamhet i sig är ingen best, det är en inställning, en fråga om motivation och hur man själv relaterar till världen omkring sig. Den som sitter ensam har i regel valt att vara detta, på ett eller annat sätt. Det finns alltid saker att göra, man kan engagera sig i föreningsverksamhet, skaffa sig en hobby som involverar mer än en själv eller varför inte rakt av annonsera på nätet efter en livskamrat? Möjligheterna är oändliga.

Eftersom det handlar om inställning så är det inte heller så att ensamheten nödvändigtvis botas av andra människor, tvärt om kan ohälsosamma relationer orsaka att man känner sig mer ensam än man gör utan dessa relationer. Är det inte mer ”synd” om alla dem som sitter fast i ohälsosamma förhållanden där den ena parten kräver mer energi och tid än vad relationen är värd? Eller exempelvis vänskaper där det är tveklöst upp till ena parten att bibehålla all form av kontakt och intresse? Det tycker åtminstone jag, för jag är en sådan person som föredrar ensamhet framför ohälsosamma idioter som bara kostar kraft och energi.

Så låt dem som vill sura i ensamhet göra det ifred, de behöver inte din sympati. Låt istället julen stå för att fira det man faktiskt har, och gör det i det sällskap du har, även om det bara är dig själv.

Och glöm aldrig att tvåsamhet botar inte ensamhet, det är det bara gemenskap och respekt som gör. Kärlek fungerar också, alltså äkta kärlek utan en massa krav och förbannat gnäll, men vi behöver inte överdriva sentimentaliterna.

God jul, och gott nytt år!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s