När misslyckande är omöjligt

Idag åkte jag pendeltåget in till Sthlm sådär på morgonkvisten, och på tåget satt en man som var lite speciell. Kanske jag som är ovan med storstan och tindrade förtjust med ögonen när jag såg något så annorlunda, men jag vill nog ändå vidhålla att han var lite speciell. Han var väl runt 55 år gammal, stort helskägg, inte duschat sedan Palme sköts och satt och pratade för sig själv. Han verkade vara arg på sig själv också, åtminstone av tonläget att bedöma.

Vad den här mannen satt och muttrade var diverse osammanhängande svammel om alla stackars vilseledda människor som nu var på väg till jobbet. Hela konceptet var för honom sjukt, och det var som att vi (alla andra på pendeln) var med i någon sorts helt sjuk global dokusåpa. Det måste vara skönt att med sådan självsäkerhet och ytterst spydighet kunna avfärda precis alla runt omkring en. Nog för att jag gör ungefär detsamma, men kanske med lite mer finess.

Det ironiska i detta var också det att han satt och smuttade förnöjt på en flaska Coca-Cola Zero. Han hade små hörlurar på sig, och dessa var säkerligen kopplade till något, samt att han faktiskt satt i ett tåg. Alla dessa saker, rakt ner till kläderna på hans lusbitna kropp, är produkter av dessa otroligt hemska mekanismer som vi, den arbetande skaran av mänskligheten, producerar. Känns lite som att inte bara såga av grenen man sitter på, utan att även hata grenen för att man får sitta på den. Man kan också anta att herren i fråga därmed inte arbetade, och således förmodligen lyfte någon form av bidrag, som alla vi stackars satar givmilt ger honom varje månad.

Men vem vet, det kanske är mer av denna attityd vi alla skulle må lite bättre av? Det jag tänkte när jag såg honom var att trots att varenda person på pendeltåget såg ner på honom så såg han ner på oss andra precis lika mycket. Kan man sitta med ca hälften av tänderna kvar i munnen, luktandes sprit och urin klockan sju på morgonen och ändå vara glad över hur otroligt bra man lyckats i livet jämfört med precis alla andra så kanske det trots allt ligger lite av receptet för lycka i just detta?

Ibland önskar jag att jag själv kunde se passivitet och icke-engagemang som bedrifter och mål. Tänk om jag hade den mentaliteten att jag spontant kunde säga upp mig imorgon och känna att jag faktiskt uträttat något, trots att det är tvärt om. Visste vore jag nog på vissa sätt lite gladare? På vissa ja, men på andra nej, eftersom jag gillar att kunna försörja mig själv. Men ändå, detta kanske är en falsk dygd som i slutändan inte betyder vidare mycket alls!

Det måste vara skönt att aldrig misslyckas, och därmed aldrig se några nederlag eller se sig själv som en förlorare. Men jag gillar att jag har den mekanismen, för det är den som driver oss framåt, det är den som gör att vi vill vara bättre, att vi vill leva bättre och få det bättre i livet.

Annars kan man ju lägga sig ner och dö direkt. Och vissa på pendeln luktar som att de gjort detta för längesedan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s