När misslyckande är omöjligt

Idag åkte jag pendeltåget in till Sthlm sådär på morgonkvisten, och på tåget satt en man som var lite speciell. Kanske jag som är ovan med storstan och tindrade förtjust med ögonen när jag såg något så annorlunda, men jag vill nog ändå vidhålla att han var lite speciell. Han var väl runt 55 år gammal, stort helskägg, inte duschat sedan Palme sköts och satt och pratade för sig själv. Han verkade vara arg på sig själv också, åtminstone av tonläget att bedöma.

Vad den här mannen satt och muttrade var diverse osammanhängande svammel om alla stackars vilseledda människor som nu var på väg till jobbet. Hela konceptet var för honom sjukt, och det var som att vi (alla andra på pendeln) var med i någon sorts helt sjuk global dokusåpa. Det måste vara skönt att med sådan självsäkerhet och ytterst spydighet kunna avfärda precis alla runt omkring en. Nog för att jag gör ungefär detsamma, men kanske med lite mer finess.

Det ironiska i detta var också det att han satt och smuttade förnöjt på en flaska Coca-Cola Zero. Han hade små hörlurar på sig, och dessa var säkerligen kopplade till något, samt att han faktiskt satt i ett tåg. Alla dessa saker, rakt ner till kläderna på hans lusbitna kropp, är produkter av dessa otroligt hemska mekanismer som vi, den arbetande skaran av mänskligheten, producerar. Känns lite som att inte bara såga av grenen man sitter på, utan att även hata grenen för att man får sitta på den. Man kan också anta att herren i fråga därmed inte arbetade, och således förmodligen lyfte någon form av bidrag, som alla vi stackars satar givmilt ger honom varje månad.

Men vem vet, det kanske är mer av denna attityd vi alla skulle må lite bättre av? Det jag tänkte när jag såg honom var att trots att varenda person på pendeltåget såg ner på honom så såg han ner på oss andra precis lika mycket. Kan man sitta med ca hälften av tänderna kvar i munnen, luktandes sprit och urin klockan sju på morgonen och ändå vara glad över hur otroligt bra man lyckats i livet jämfört med precis alla andra så kanske det trots allt ligger lite av receptet för lycka i just detta?

Ibland önskar jag att jag själv kunde se passivitet och icke-engagemang som bedrifter och mål. Tänk om jag hade den mentaliteten att jag spontant kunde säga upp mig imorgon och känna att jag faktiskt uträttat något, trots att det är tvärt om. Visste vore jag nog på vissa sätt lite gladare? På vissa ja, men på andra nej, eftersom jag gillar att kunna försörja mig själv. Men ändå, detta kanske är en falsk dygd som i slutändan inte betyder vidare mycket alls!

Det måste vara skönt att aldrig misslyckas, och därmed aldrig se några nederlag eller se sig själv som en förlorare. Men jag gillar att jag har den mekanismen, för det är den som driver oss framåt, det är den som gör att vi vill vara bättre, att vi vill leva bättre och få det bättre i livet.

Annars kan man ju lägga sig ner och dö direkt. Och vissa på pendeln luktar som att de gjort detta för längesedan.

Det mest skrämmande som existerar

Jag har en bild av dig som läser på min sida. Om du är en trogen läsare så tänker jag mig att du är ateist, eller åtminstone agnostiker, någorlunda intresserad av världen omkring dig, och att du kanske inte är politiskt aktiv, men ändå har ett visst intresse i liknande frågor. Detta medför förmodligen även att du har visst intresse i vetenskapliga rön, och tänket som hänger med detta intresse i omvärlden.

Med detta i åtanke kan det därför vara lite spännande att jag nu tänker ponera något som jag misstänker resulterar i lite obehag hos de flesta, om det verkligen sjunker in. Något som jag själv faktiskt har kommit att bli tillfreds med, men ett faktum som miljontals människor motarbetar och förnekar hela sina liv. Hur mycket mycket ateist man än må vara, och hur mycket man än ser sig som en slagkämpe för vad som kan ses som rätt och riktigt så är det jag nu tänker ponera obekvämt. Betänk följande:

Din omvärld är nästan helt och hållet reglerad av slump och faktorer som du inte på något sätt kan styra över eller påverka.

I princip ingen vill överlämna kontrollen så totalt till ”ödets makter”, om man nu kan kalla dem för det. Öde i sig förutsätter ju en färdig stig att gå, men slump-påståendet i sig talar ju rakt emot detta, så ”öde” är fel ord, men så nära vi kommer.

Vad vi kan börja med att konstatera är att det finns inga universala karma-vågar som håller reda på allt bra och dåligt vi gjort. Alltså kan man vara hur god man vill och ändå få cancer imorgon. Känns naturligtvis pessimistiskt och kanske lite cyniskt att säga det, men du vet lika väl som jag att det stämmer. Det är inte dåliga barn som får polio. Men vårt psyke tillåter oss i regel inte att tänka så, eftersom det medför problem för de flesta.

Vidare kan man också konstatera att om vi antar att du hatar någon på ditt jobb, och flera gånger tänkt att visst vore det skönt om den personen försvann, för att den sedan skulle avlida i en bilolycka så skulle garanterat majoriteten av oss känna viss skuld i det inträffade. Trots att våra tankar naturligtvis inte kan påverka dessa händelser. Åter igen, man söker mening där mening inte står att finna, och man söker mönster där inga mönster finns.

Detta demonstrerades redan på 1960-talet av en amerikansk psykolog vid namn B.F. Skinner. Vad han gjorde var att han satte duvor i ett akvarium, och i slumpmässiga intervall släpptes det in mat i en liten lucka. Efter en tid av detta började duvorna bete sig märkligt, och anledningen till det var att de upplevde det som att deras handlingar i akvariet påverkade när maten kom. De började vandra i cirklar, följa ett satt mönster längs ena väggen osv, alla såg olika mönster för när maten skulle komma. Fast det var helt slumpartat. Vi människor fungerar på exakt samma sätt, vilket liknande experiment demonstrerar mycket tydligt. Och allt vad religion, astrologi och liknande företeelser heter demonstrerar precis samma mekanism; att finna mönster där inget mönster finns, och att se mening där ingen mening står att finna.

Så visst är det egentligen ganska självklart, allt detta? Men summerar man det som jag gjort nu och sätter det lite i perspektiv så blir det nästan lite obekvämt. För det skulle ju faktiskt innebära att vi inte har vidare mycket kontroll över våra liv, åtminstone inte till den grad vi gärna vill tro. Och slumpartade händelser kan vi inte styra över, hur mycket vi vill och önskar att det vore så. Jag lovar dig att du kan krossa tusen spindlar idag, och att det för den delen inte nödvändigtvis måste regna imorgon.

Dock ska vi aldrig glömma att bara för att det saknas en objektiv och universell mening med allt så betyder det ju faktiskt bara att det endast är våra subjektiva värderingar och meningar som räknas. Ingen är därmed bättre eller sämre än någon annan egentligen, de bara upplevs så. Och är du lycklig med din flickvän, glad över att ha en hund eller stortrivs på jobbet, varför skulle du egentligen behöva mer än det? Jag gör inte det, och jag kunde inte trivas bättre med saker och ting.