Schlagern har blivit blind idealism

Igår torpederades Sveriges schlagerdrömmar åter igen, precis som traditionen dikterar ska hända varje år, som det verkar. Jag har inte själv sett en sekund av varken kval, semi-finaler och liknande, faktum är att jag hörde vårt bidrag Hero första gången några veckor efter att den varit med i TV. För schlager i sig har faktiskt aldrig intresserat mig något vidare, men däremot tycker jag att den enorma patriotism som omger schlagern kan vara ganska intressant.

Så, igår natt kom resultaten in, och i ESC (Eurovision Song Contest) landade vi alltså på plats 18. Trots att hype, att vi var favorittippade och att ”alla” trodde att vi skulle vinna. Men vad som visade sig ganska snabbt var att folk helt enkelt måste ha struntat i att ens lyssna på låten Hero, för ärligt talat, är den egentligen vidare bra?

Alltså tog det ett tag för mig att höra Hero, men vad jag trots detta hörde direkt var att låten faktiskt är medioker. Och hur kan man förvänta sig att vinna ESC med en medioker låt? Det ter sig för mig obegripligt. Folk omkring mig pratar mycket schlager, och när jag nämnde för dem att jag var helt säker på att Hero inte skulle klara sig in på topp-tio så tittade man på mig som att det var jag som låg bakom förintelsen, prisessan Dianas död och skotten som dödade JFK. Hur jag ens kunde föreslå något liknande var obegripligt, och oförlåtligt. Ungefär lika oförlåtligt som att föreslå att svenskt kött kanske inte är bäst i världen bara för att det är svenskt.

Men varför tror då folk att man kan vinna världens största musiktävling med medioker musik? Den enda rimliga förklaring jag kan se är att vi helt enkelt skiter i musiken, och endast bryr oss om andra faktorer. Det glada 80-talet tycks ha lurat oss till att tro att vi är någon sorts gurus när det gäller just schlager, och att alla länder skulle klara sig så mycket bättre om de var mer som vi. Men det har vi ju bevisat att så är inte fallet. Storhetsvansinne kan man dock leva väldigt länge på.

Så om du är en av dem som på fullaste allvar trodde att Hero kunde vinna ESC så är du antingen tondöv eller en idealist som har fått för dig att det handlar om något annat än att göra bra musik. Och det är trist, eftersom Sverige faktiskt ligger så långt fram när det gäller musik. Men när det gäller schlager har vi halkat före, kan man säga, för våra recept fungerar inte på en internationell nivå längre, inte när det gäller schlager.

Kort sagt, ni som egentligen bryr er, fjäska för Björn & Benny. Jag tror faktiskt att de är några av de få som kan lyfta upp oss ur detta. Och om vi för en sekund låtsas att seger/förlust i ESC faktiskt spelar roll så finns det få andra alternativ.

Vi är inte så våldsamma som vi verkar

Jag pratar en hel del om hur människor fungerar och tänker på den här sidan. Anledningen till att jag gör det är att jag ofta intresserar mig för hur människor fungerar. Och anledningen till det är att jag inser att alla individer i viss mån är summan av alla andras karaktärsdrag, i olika mängd och proportioner, vilket alltså betyder att man lär sig mycket om sig själv genom att granska andra.

Många på jobbet pratar just nu om en TV-serie som heter ”Sanningens ögonblick”, går på Femman på söndagar, om jag minns rätt. Ska villigt erkänna att jag aldrig sett programmet själv, eftersom jag inte tittar på svensk TV, men jag har hört så pass mycket om det att jag vet vad det handlar om. Det har säkerligen även du. Men för att summera lite snabbt så är det så att dem som ”tävlar” kopplas upp mot en polygraf (lögndetektor) och får svara på frågor. Talar de sanning (enligt polygrafen) så går de vidare, och så fortsätter det. Frågorna är naturligtvis rörande vad de har för favoritfärg osv, utan det är mycket sex och mycket förbjudet med. Självklart.

Programmet fick mig att fundera på om vi människor går igång på denna typ av ärlig och öppen sadism. För det som skapar rubriker och intresse är inte hur mycket folk vinner, utan det är relationerna programmet krossar och vilka enormt pinsamma och jobbiga frågor som ställs. Och tittarna kurrar förtjust hemma i TV-sofforna när dessa offer ska försöka slingra sig ur en riktigt jobbig och i allra högsta grad personlig fråga. Jag är inte ett dugg bättre själv, jag sympatiserar snarare, då man med lite (ganska) skruvad logik faktiskt kan hävda att det är ju inte Femman som gör detta mot dem, utan de själva, eftersom de är dumma nog att vara med. Sedan bör man också tillägga att polygrafen i sig är enormt opålitlig, rakt i motsats till vad Hollywood försöker övertyga oss om. Uppfunnen av mannen som skapade den tecknade serien Wonder Woman, om du är sugen på en liten rolig bit fakta.

Men nog om fantasins värld, där tillochmed kvinnor kan vara hjältar, och vidare till den sadism jag började skrapa ytan på tidigare. Man kan peka på många rena sjukligheter vi människor utsatt varandra för genom tiderna. Men många av dessa är faktiskt ganska överdrivna, speciellt när det ofta är ren sadism det tycks handla om. Gladiatorspelen som hölls i Rom är ett exempel på detta. Vad de flesta inte vet rörande dessa är att i Rom hade gladiatorerna en i snitt längre livstid än medborgarna i övrigt, samt att endast 10% av alla gladiatorer faktiskt dog i dessa strider, och då var det mer eller mindre olyckshändelser. Anledningen till att de levde längre var att de behandlades mycket väl, och levde gott. De flesta stred bara några gånger per år, och bland befolkningen i övrigt trillade hela 60% av pinn innan de fyllde 20, på grund av sjukdomar och värdelösa levnadsförhållanden. Låter det som den bild vi har av gladiatorspelen?

Man pratar också om häxbränning väldigt ofta, och att detta var vanligt speciellt i England, eftersom det under väldigt lång tid rådde oroligheter över vilken religion som skulle vara den gällande förslavningsmekanismen. Vad man sällan läser är dock att över 75% av alla påstådda häxor som gick till rättegång faktiskt frikändes, och att det endst finns TVÅ dokumenterade fall av bränning. De andra hängdes. Men bränning är lättare att sälja, eftersom vi fortfarande som art är barnsligt fascinerade av eld.

Själv lärde jag mig i skolan att dem som förr påstod att jorden var rund dödades av kyrkan. Det låter förvisso som något kyrkan skulle kunna göra, men ingen, i princip, har någonsinn trott att jorden är platt. Inte de senaste 3000 åren, hur som helst. Grekerna trodde det inte, det är snarare väldokumenterat sedan den perioden att jorden är rund, eller har en liknande form. Columbus trodde den var päronformad, exempelvis. Inte ens bibeln säger att jorden är platt, dock säger den lite annat konstigt om jordens form, men inte att den är platt. Bibeln är ganska vag på den punkten, till skillnad från så mycket annat…

Vissa saker vi människor gjort är sadistiska och förkastliga, men i grund och botten tycks vi mest vara ute efter underhållning. Och då är ju ”Sanningens ögonblick” ändå ganska harmlöst.