FRAmsteg

Det absolut hetaste ämnet just nu är den lag som röstades fram i Riksdagen igår, den som gör att FRA (Försvarets RadioAnstalt) får rätt att lyssna på trafik som passerar Sveriges gränser. Ämnet diskuteras högt och lågt på både nätet och arbetsplatser, men som vanligt svärtas hela diskussionen ner av okunskap, ignorans och rena påhitt.

I korta drag kan man säga att FRA-lagen går ut på att FRA får rätt att övervaka trafik som passerar riksgränsen. Så långt är alla med. Men vad många sedan tror över lag är att detta på något sätt skulle påverka hur man sedan följer upp den information man kommer över rent juridiskt. Lagen gör inte att polisen får sparka in din dörr och slänga dig i en fängelsehåla, du har fortfarande samma juridiska skydd som medborgare som du hade tidigare.

Men hur ska då denna lag fungera? Först och främst får FRA inte söka efter precis vad som helst, utan aktuella sökord ska godkännas av en nämnd, som består av jurister. Sökorden får inte vara rena personuppgifter, om inte mycket speciellt omständigheter föreligger. All sökning är fullständigt automatiserad, och ingen människa kommer i direktkontakt med den information som genomsöks. Det är ju bara att tänka själv så förtår man snabbt att det vore helt omöjligt att granska den datamängden manuellt på något vis. Alltså mappas endast information som går att härleda direkt till det mycket specifika område man söker efter, vad du surfar på för porrsidor osv lagras således inte.

När man ser ovanstående tänker vissa konspiratoriker att tänk om de söker efter ordet ”terrorist”, då skulle de ju kunna övervaka i princip vem som helst, eftersom alla använder det ordet! Och det är klart att så är fallet, men vem ska gå igenom den mängden ackumulerad data? Även detta är omöjligt, och därför blir detta ett självreglerande icke-problem.

Vissa beklagar sig också över hur att detta på något sätt skulle vara en stöt för demokratin, men demokrati har absolut inget med saken att göra, tvärt om så röstades den fram av demokratiskt valda representanter, vilket bara demonstrerar att processen fungerar.

Så, varför finns lagen då och vad ska man använda den till egentligen? Jag ser FRA-lagen som en ganska naturlig reaktion på hur samhället utvecklas. Vi tycker alla att det är självklart med polis i vår närhet, som också är ett reglerande organ, men vi kan ärligt talat inte förvänta oss anarki på ett globalt nätverk som Internet, det är inte rimligt. Lagen känns lite som en panik-insats, men den kommer absolut inte påverka varken ditt eller mitt liv minsta lilla. Och ärligt talat, om din granne sitter och mailar fram och tillbaka med en terroristorganisation som vill sprida mjältbrand i hela norra Europa, vill inte även du att vederbörande ska fångas då? Under förutsättningen att detta är världens mest korkade terroristorganisation.

Nu kanske det låter som att jag är för FRA-lagen, jag är medveten om att min hållning kan uppfattas som det, men det blir ofta så när man inte hakar på skitsnack-tåget som många andra är så ivriga att lösa biljett till. Jag är faktiskt inte för lagen, men jag är inte direkt emot heller, mest för att jag gissar att den inte kommer mynna ut i något annat än en enorm kostnad för skattebetalarna. Tar de en enda faktisk terrorist med denna lag kommer jag vara den första att bli mäkta imponerad, det kan jag lova. För inga terrorister kommunicerar ju öppet på det sätt som denna övervakning kräver, de använder som allra minst kodord och liknande som FRA garanterat inte söker efter, och de gömmer budskap i bilder osv.

Det enda detta kommer att göra är att det kommer flagga en otrolig mängd information som potentiellt farlig, för att sedan granskas och avfärdas som skräp. Och då får de naturligtvis inte lagra informationen heller. Det som sätter dit terrorister är att jobba på marken, infiltrera och liknande. Att jaga dem på nätet har blivit lite av en trend, men du måste ut ur serverhallen för att faktiskt få tag på terroristen.

Internet har gjort att vår vardag rör sig snabbare, men vissa saker kommer alltid vara fysiska objekt. Brottslingar av alla de slag är en sådan sak, och de jagas bäst i den verklighet där de verkar och lever.

Total blondifikation, när det passar, naturligtvis

Jag slökollade lite på TV alldeles nyss, såhär på fredagskvällen, och jag såg då slutet av programmet Plus. Det handlade om en herre som ville ha lite kartor till sin Nokia-mobils GPS, och tänkte tanka ner dessa från Nokias hemsida, eftersom det stod på hemsidan att dessa kartor var gratis. Problemet var att han laddade ner dem på fel sätt. Metoden man skulle använda var att tanka ner dem till datorn, och sedan föra över dem till telefonen med hjälp av en USB-kabel. Han tankade ner dem via GSM-nätet istället. Notan? 10000:-, från hans mobiloperatör, som råkade vara Telenor.

Tio lapp för några kartor låter naturligtvis saftigt, men det var flera hundra MB han tankade ner, och datatrafik via mobilnäten är dyrt. Så att det var en reell kostnad råder det inga tvivel om. Herren i fråga skyllde dock detta på precis alla andra än han själv, eftersom Nokia ”borde” ha informerat om denna eventualitet på sin hemsida, samt att han klagat på Telenor. Och han kunde inte för sitt liv förstå hur det kunde bli så dyrt med kartor som SKULLE vara gratis.

Jag tycker det är lite trist att vi kommit hit faktiskt. Att man kan sitta och beklaga sig över hur lite man själv begriper om de tjänster man nyttjar, och hur otroligt dåligt det är av alla andra att de inte håller handen mer. Men jag är ledsen, det duger inte. Man kan inte alltid sucka, säga att man är blond och sedan tro att all skit man satt sig i bara ska redas ut sådär hux flux. Nokia var dock så snälla att de tog kostnaden, något jag inte alls anser att de hade behövt göra. Telenor hade ju ingen skuld alls i rådande situation, eftersom de helt enkelt endast stod för leveransen av det som han beställt.

Men det är precis detta jag pratat om tidigare, denna enorma handfallhet, som gör att folk i större och större utsträckning sitter med öppna munnar och väntar på att bli matade. Det duger inte att rycka på axlarna och säga att man helt enkelt är för sanslöst blåst för att begripa vad man godkänt, gått med på eller skrivit under. Företagen i världen har inte antagit någon sorts kollektiv föräldraroll, åtminstone inte i den utsträckning att de ska mata oss med all den information vi behöver och informera oss om precis alla snedsteg och dumheter man kan tänka sig att vi sätter oss själva i.

Själv blir jag mest uppgiven när jag hör självutnämnda idioter som sitter och beklagar sig över hur dåligt de serveras allt på silverfat. Och tidigare tjänster och service spelar ingen som helst roll när de trampar i skiten helt på egen hand, man ska inte tro att i princip någon service bär mer än momentär relevans i denna kultur, eftersom detta snarare förutsätts än uppskattas. Och när den inte finns där förfäras man.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, var glad för motgångarna, eftersom det är dessa som lär dig ta hand om dig själv. För till slut finns det ingen kvar som är intresserad av att sopa bort din skit längre, och då står du där själv med kvasten. Och då är det bra att veta vilken sida av kvasten man ska sopa med.

När ateister förtjänar högre makter

Att tro på makter utöver det vi kan se eller känna av på andra sätt är något som ligger lite i människans natur. Vi är den enda varelse som kan göra detta, och det är ganska naturligt att vi med vårt relativt välutvecklade psyke ställer oss dessa högst existentiella frågor. Allt för ofta tar man de egenpåhittade svaren som gospel, men det är inte vad jag tänkte skriva om nu.

Det jag snarare tänkte reflektera över är hur även den mest icketroende ofta vänder sig till, och i många fall räknar med, att mekanismer och i viss mån varelser som vi inte kan se eller röra ändå håller ett vakande öga över vår kollektiva existens.

Om du tänker efter har du garanterat stött på detta själv. Det åberopas varje gång någon uttrycker hur orättvist något är, och hur saker och ting ”egentligen” borde vara. Man skulle kunna se på det som en sorts modern tappning av konceptet med karma, att universum på något sätt på individnivå söker en balans mellan rättvist och orättvist, eller rätt och fel, om man så vill. Som att det dels fanns universella regler för vad dett är, samt att universum har en revisor som ser till att man håller balansen.

Dem som förväntar sig detta är också dem som uttrycker stor frustration när de inte får saker för ingenting alls. Dem som förväntar sig att samhället, andra människor eller intergalaktiska krafter ska ställa all orätt till rätta, och justera vågen så att det kanske inte blir just till deras egen favör, men som minst så att den väger jämnt. Kass lön, ogynnsamma arbetsförhållanden och ett raserat privatliv MÅSTE förr eller senare mynna ut i guld och gröna skogar, för att balansen ska vidhållas.

Men lycka är inget som faller under kvantfysikens lagar. Trots detta sitter fler och fler som fågelungar och grinar över att ingen matar dem med den lycka som de inte klarar av att skapa på egen hand. Och hatet gentemot oss andra för att vi inte erbjuder denna service tycks vara enormt frusterande, likväl som att man måste fråga sig vad man gjort för att ”förtjäna detta”, och liknande smörja.

Om detta system skulle fungera som det påstås av dessa individer skulle ju inga domstolar osv egentligen behövas, eftersom att alla skulle straffas per automatik. Men nu behövs domstolarna, för universum fungerar inte så att det håller balansen. Faktum är att universum skulle klara sig alldeles utan dig, rakt av, så varför inte se till att jobba lite och sluta gnälla? Varför detta konstanta tjat om allt som andra ska ge dig, när du själv inte ger ett skit tillbaka?

Men det är väl bara för mig och alla andra att acceptera att hur mycket folk än konstaterar att de är ateister och liknande så är tänket väldigt svårt att få bort, eller bota, hur man nu vill uttrycka sig. Det blotta faktum att jag påpekar fenomenets existens här och nu kanske gör lite skillnad, man kan ju alltid hoppas.

Det kaos som är nutiden

Det är lätt att misströsta, onekligen. Speciellt i tider som dessa, kan tyckas, då media tycks rapportera på löpande band om mord, självmord, kidnappade barn, sadism, incest och liknande. Det blir mer och mer kaotiskt, och det kan lätt upplevas som att vi sitter fast i en stadigt nedåtgående spiral av otäckheter och ofta ren och förbannad ondska. Men frågan är om det verkligen är så illa som det verkar, är hela världen på väg att gå åt helvete över natt, mer eller mindre?

Vår största fiende i livet är i regel de förväntningar vi sätter upp för oss själva. För det kan vi faktiskt bara göra själva, visst kan andra ha förväntningar och förhoppningar, men det är bara när vi absorberar dessa och gör dem till våra egna som de får ett verksamt värde i våra egon. Hade jag tagit åt mig av alla förväntningar som riktats mot mig genom åren så hade jag börjat skjuta ner främlingar på öppen gata för länge sedan. Vårt samhälle försöker konstant lasta oss med saker vi helt enkelt är varken skapta eller redo för att hantera. Alla gör detta på alla andra, hela tiden. Människor beklagar sig inte gärna om de inte förväntat sig bättre, oftast utan att helt enkelt fråga sig varför de förtjänar bättre, och vilken universal makt som ska hålla balansen och se till att de får allt detta de nu förtjänar. Vad det nu betyder, egentligen.

Men tillbaka till nutiden. Frågan är ju om det verkligen är så mycket värre nu än det var förr. Vi har trots att gått från tider med systematisk förföljelse av enormt många minoritetsgrupper, massutrotningar, inkvisitioner och krig utan dess like. Allt detta är dock yttranden av mänsklig natur, inget annat. Att förfölja och försöka ta bort det som agerar eller fungerar på ett annat sätt än man själv gör, fast skillnaderna egentligen bara finns i fantasins underbara värd. Människor säger ofta att religion i sig i regel inte skapar krig, utan att makthavare endast använt detta som ett medel för att motivera krig, men faktum är att religiositet har varit en extremt stor katalysator i dessa konflikter, historiskt sett. Och med tanke på att det var ett ganska bra tag sedan Sverige var involverat i ett krig så ska vi kanske snarare vara tacksamma för att vi snarare lugnat oss, om något.

Relativt sett ”dåliga” människor kommer alltid att finnas i samhället, den största skillnaden numera är att människor över lag är så pass välinformerade och har tillgång till så pass mycket information och bildning att det är svårt att få propagandamaskiner att fungera lika effektivt som för bara säg 20 år sedan. I exempelvis Afrika så pågår ju dessa saker fortfarande, i vissa afrikanska länder är tillochmed slavhandel fortfarande tillåtet, men detta kommer också att förändras, i en rasande takt.

Så jag ser inte det som vi nu kan uppleva som en aning kaotiskt som vidare misströstande, med tanke på vilken förbättring det är jämfört med tidigare synder. Våld och död är uttryck av människans natur, dessvärre, men detta har också förändrats till det bättre på relativt sett väldigt kort tid. Vi kommer också bli bättre på att stävja och finna dessa avarter som lever i destruktiva mönster, och antingen skadar sig själva eller andra. Det är tvunget, och faktiskt även det ett uttryck av mänsklig natur, eftersom den flock vi refererar till som vårt samhälle faktiskt är beroende av individens välmående och förtroende för flocken.

Men visst kan det verka hopplöst, men tänk då på att din egna förfäran och önskan om bättring är vad som är vitalt. För det finns inget värre än att bli blassé, det är snarare vad som är farligt.