Samlare

Vissa personer gillar att samla på saker. Detta finns inom alla samhällsklasser och grupper, folk som helt enkelt samlar på vad som för andra kan te sig vara en aning meningslöst skräp. Det kan handla om allt från antika tavelramar till såssnipor. Sådär spontant så känns det som ett rimligt antagande att detta i störst utsträckning kan knytas till att vi för några tusen år sedan var samlare, eftersom det var så vi överlevde, men personligen tror jag inte detta är relaterat.

Anledningen till min skepsis är helt enkelt den att man samlade av helt olika anledningar. Det finns ingen överlevnadsmotivation bakom att samla frimärken, utan dessa samlare drar på sig dessa objekt för att sedan sortera och arrangera dem så att de stolt kan visa upp dem för dem som några sekunder senare bittert ska ångra att de frågade om samligen.

Så vad det då helt plötsligt handlar om är alltså inte längre objekten i fråga, utan snarare en sorts trofé-tänkande, vilket helt skiljer sig från det samladen jag pratade om initiellt (överlevande).

Personligen måste jag säga att jag tycker hela beteendet känns lite suspekt. Det känns nästan lite psykopatiskt och maniskt att samla på saker på det sätt som vissa gör, eftersom det ingår lite i sakens natur att man aldrig ska vara riktigt nöjd och kunna säga till sig själv att det räcker så. Det måste vara mer precis hela tiden, och den känsla av välbefinnande som infinner sig när man kommit över ett udda objekt kvävs snart av känslan av att man ännu inte hittat nästa objekt ännu. Och jag kan faktiskt inte komma på någon form av manisk fixering som skulle kunna rubriceras som positiv.

Men visst, det är harmlöst, till en viss nivå. Börjar man offra barnens sparkonton för att köpa en antik vägskylt bör dock ett varningens finger resas av vänner och bekanta, men få hamnar väl där antar jag. Och vi ska väl kanske vara glada över att dessa individer väljer att samla på knappar istället för mjältar och bukspottskörtlar. Så mycket stökigare sånt.

Annonser

2 thoughts on “Samlare

  1. Nu är det här en ruskigt gammal post, men jag kan inte låta bli att go besserwiesser här.

    Jag är biolog, med specialkompetens kring djur (etologi närmare bestämt) och om det är något jag lärt mig under min utbildning genom den samlade forskningen så är det att beteenden som förr fyllde en funktion kan manifesteras i andra former i dagsläget när behovet av beteendet egentligen inte längre existerar. Alltså kan man inte avfärda frimärkssamlingens evolutionära förklaring på det sätt du gjorde. För mig är det snarare ett mycket troligt samband, att frimärkssamlaren sedan upplever stolthet över sin samling kan knappast användas som motbevis. Kanske tom. tvärtom, stoltheten är en känsla han upplever när han samlat. Stoltheten kommer att få honom att vårda sin samling väl. Något som troligtvis var riktigt viktigt back in the days. Du hade ju inte mycket nytta av den där pinnen eller kryddsamlingen och knippet morötter om du var vårdslös och slarvade bort den, eller hur? Resultatet av beteendet är inte alltid det viktiga, många beteenden är viktiga i sig självt. Exempelvis hönan som är utan sandbad men ändå ”sandbadar”, dvs. gör de specifika rörelsemönster precis som om hon sandbadade. Resultatet är ju noll om inte sand finns, men beteendet är så starkt motiverat att hon utför det även när hon inte har sand eller annat material att vaska i.

    En del djur som inte får äta i den (tids)utsträckning de är evolutionärt konstruerade för självmutilerar. Många gnagare kan tugga av sig päls och morrhår när de stressas av att inte kunna utföra sina naturliga beteenden (ättider, habitatsval, ensamhållning, ytrymmesbehov etc.) Vad jag vill ha sagt är att ett ursprungligt beteende (samla för att överleva) kan ändras och yttra sig på helt andra sätt i en annan kontext, när beteendet inte längre behövs men en inre motivation existerar. Av den anledningen så är det inte heller helt otroligt att samla – överleva är kopplat till samla – visa upp.

    • Ja, det var en rätt gammal post, och hade jag skrivit om samma sak idag hade jag säkerligen snarare konstaterat att den förnöjdhet som kan observeras hos dagens samlare säkerligen är en kvarleva av den stolthet man förr kände när man försett stammen med ett matförråd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s