Samlare

Vissa personer gillar att samla på saker. Detta finns inom alla samhällsklasser och grupper, folk som helt enkelt samlar på vad som för andra kan te sig vara en aning meningslöst skräp. Det kan handla om allt från antika tavelramar till såssnipor. Sådär spontant så känns det som ett rimligt antagande att detta i störst utsträckning kan knytas till att vi för några tusen år sedan var samlare, eftersom det var så vi överlevde, men personligen tror jag inte detta är relaterat.

Anledningen till min skepsis är helt enkelt den att man samlade av helt olika anledningar. Det finns ingen överlevnadsmotivation bakom att samla frimärken, utan dessa samlare drar på sig dessa objekt för att sedan sortera och arrangera dem så att de stolt kan visa upp dem för dem som några sekunder senare bittert ska ångra att de frågade om samligen.

Så vad det då helt plötsligt handlar om är alltså inte längre objekten i fråga, utan snarare en sorts trofé-tänkande, vilket helt skiljer sig från det samladen jag pratade om initiellt (överlevande).

Personligen måste jag säga att jag tycker hela beteendet känns lite suspekt. Det känns nästan lite psykopatiskt och maniskt att samla på saker på det sätt som vissa gör, eftersom det ingår lite i sakens natur att man aldrig ska vara riktigt nöjd och kunna säga till sig själv att det räcker så. Det måste vara mer precis hela tiden, och den känsla av välbefinnande som infinner sig när man kommit över ett udda objekt kvävs snart av känslan av att man ännu inte hittat nästa objekt ännu. Och jag kan faktiskt inte komma på någon form av manisk fixering som skulle kunna rubriceras som positiv.

Men visst, det är harmlöst, till en viss nivå. Börjar man offra barnens sparkonton för att köpa en antik vägskylt bör dock ett varningens finger resas av vänner och bekanta, men få hamnar väl där antar jag. Och vi ska väl kanske vara glada över att dessa individer väljer att samla på knappar istället för mjältar och bukspottskörtlar. Så mycket stökigare sånt.