Stora initiativ, ofta sponsrade av statliga medel, talar regelbundet om för oss hur otroligt mycket vi kan göra för miljön, och hur enkelt det är för oss att rädda denna jord. Premissen är den att bara vi Svenssons slutade slösa så förbannat mycket överallt så skulle denna kris vara borta inom bara några korta år, eftersom det tydligen då i samma premiss är invävt att det från början är vi och vårt syndiga leverne som orsakat denna stundande kris. För det är faktiskt en kris, tro inget annat.

I Norge är förbud mot plastpåsar en het potatis, och man häpnas samtidigt över att vi inte är lika engagerade i Sverige. Man säger att plastpåsar bör förbjudas helt, eller åtminstone att folk ska sluta använda dem och gå över till tyg eller papper. Det tar i dagsläget ca 100 år för naturen att bryta ner en plastpåse, och anledningen till detta är att mikrober, som bryter ner saker i naturen, helt enkelt inte kunnat jobba på plast tillräckligt länge för att lära sig hur man bryter ner det. Det var det samma med cellulosa för miljoner år sedan, och det är därför man kan hitta hela träd i lermassor, eftersom de vid den tidpunkten när trädet dog inte fanns mikrober som bröt ner trädet.

Vi uppmanas ständigt att göra rätt för oss i denna cirkus. Man ska inte ha elektriska prylar på stand-by, eftersom det drar hela 3 watt, och så vidare. ”Många bäckar små” säger en självgod smilfink med mina skattepengar i fickan, och försöker få mig att återvinna förra sommarns sandaler, för om jag väljer något annat kommer polar-isen jaga ner och döda barn, åtminstone om man ska tro den högst informativa film dessa initiativ skiter ut på löpande band för att skrämma ungar i skolan. Ok, kanske lite överdrivet, men du vet lika väl som jag att jag knappast är ensam om att överdriva i den här frågan.

Faktum är dock att jag vågar slå vad om att jag skulle kunna lägga all min lediga tid på att slänga plast i naturen, spraya ozon i atmosfären och sprida koldioxidgas utan att något av det jag gjorde skulle få ens en mätbar effekt på längre sikt. Åter igen, om många gör detta får det effekt, men det är inte vi som är bovarna. Det är inte medborgarna som under 1930-talets depression grät sig till söms för att det inte fanns plastpåsar eller våndades över att TV-apparaten inte kunde dra ström när jag inte använde den. Detta är företagens initiativ och konstruktioner, deras bild av vad vi vill ha för att göra våra liv bättre och enklare är vad som tar död på oss, inte det faktum att jag inte tankar med E85.

Alltså är det inte du som ska spara på plasten, det är företagen. De får komma på bättre alternativ, helt enkelt. Och det gör de i regel om de tjänar pengar att göra det, eller tvingas, vad som nu är snabbast. Ärligt talat skiter jag i vilken väg man väljer, men det är slut med att lasta smältande isar på mig för att jag inte återvinner glasflaskor. Utsläppen och föroreningarna står kommersiella giganter och kommersiella intressen för, och de har skitit på planeten konstant under de senaste hundra åren. Inget av det vi bränner är rent, men ska man sätta upp vindkraft klagas det på att propellrarna är fula.

Kontentan av det hela är att den bästa present, och det största tack, som företagen världen över kan ge oss människor som tack för århundraden av kommersiell stjärtsexande av hela kundstocken är en framtid. Och det är dags att sluta hymla med var ansvaret ligger, och börja ställa lite krav.

Vissa personer gillar att samla på saker. Detta finns inom alla samhällsklasser och grupper, folk som helt enkelt samlar på vad som för andra kan te sig vara en aning meningslöst skräp. Det kan handla om allt från antika tavelramar till såssnipor. Sådär spontant så känns det som ett rimligt antagande att detta i störst utsträckning kan knytas till att vi för några tusen år sedan var samlare, eftersom det var så vi överlevde, men personligen tror jag inte detta är relaterat.

Anledningen till min skepsis är helt enkelt den att man samlade av helt olika anledningar. Det finns ingen överlevnadsmotivation bakom att samla frimärken, utan dessa samlare drar på sig dessa objekt för att sedan sortera och arrangera dem så att de stolt kan visa upp dem för dem som några sekunder senare bittert ska ångra att de frågade om samligen.

Så vad det då helt plötsligt handlar om är alltså inte längre objekten i fråga, utan snarare en sorts trofé-tänkande, vilket helt skiljer sig från det samladen jag pratade om initiellt (överlevande).

Personligen måste jag säga att jag tycker hela beteendet känns lite suspekt. Det känns nästan lite psykopatiskt och maniskt att samla på saker på det sätt som vissa gör, eftersom det ingår lite i sakens natur att man aldrig ska vara riktigt nöjd och kunna säga till sig själv att det räcker så. Det måste vara mer precis hela tiden, och den känsla av välbefinnande som infinner sig när man kommit över ett udda objekt kvävs snart av känslan av att man ännu inte hittat nästa objekt ännu. Och jag kan faktiskt inte komma på någon form av manisk fixering som skulle kunna rubriceras som positiv.

Men visst, det är harmlöst, till en viss nivå. Börjar man offra barnens sparkonton för att köpa en antik vägskylt bör dock ett varningens finger resas av vänner och bekanta, men få hamnar väl där antar jag. Och vi ska väl kanske vara glada över att dessa individer väljer att samla på knappar istället för mjältar och bukspottskörtlar. Så mycket stökigare sånt.