Kampen om någon

Precis efter att den mycket roliga brittiska komikern Ricky Gervais slagit igenom med hit-serien The Office i England så intervjuades han i en engelsk tidning. Han frågade om han hade några tips till alla de unga människor därute som inte ville något hellre än att bli kända, och visst hade han det. Tipset var att knivmörda en prostituerad kvinna.

Rickys poäng med detta är kanske relativt uppenbar för de flesta, men inte för de engelska tidningarna, som rasade i kolumn efter kolumn om hur smaklöst det var att förespråka mord. Men det var ju inte alls det Ricky syftade på, utan vad han menade var det att om kändisskap var det enda man var ute efter i livet så fanns det betydligt mycket enklare sätt att införskaffa det än att faktiskt arbeta hårt för det. Genom att göra en horribel handling som sätter skräck i samhället blir man också känd. Kanske inte på ett vidare positivt sätt, men ändå, man blir kändis. Christer Pettersson vet de flesta vem det är, trots att han aldrig egentligen lyckades med något i sitt liv.

Kändisskap är lite som den hela graalen för många, det blir lite som en besatthet. Känslan av att om andra människor, som i grund och botten är lika obetydliga och ovetande som de själva, inte ser dem och vet vem de är så är det som att de inte existerar. Ju fler som vet, desto större blir man, eller det är åtminstone så myten ser ut.

Man ser det också mer på hemmaplan, ofta i sin omedelbara och högst påtagliga närhet. Dessa i regel högljudda människor som är så övertygade över sin egna förträfflighet att yttre faktorer, som verkligheten, inte ens kan börja påverka hur deras självbild sätter avtryck i deras ändlösa, tillika uttröttande, uttryck och leverne. Personer som kämpar så innerligt med att bli sedda och uppmärksammade på något sätt, till den grad att till slut spelar det ingen roll om folk gillar dem eller ej, bara man vet vem de är. Dessa oupptäckta genier som sitter fast i skitjobb och skitförhållanden eftersom det är verkligheten som är för korkad för att erkänna deras briljans och stämpla deras excentriska upptåg som något gudagivet som vi andra minsann ska vara så jävla tacksamma för att vi får ta del av.

Men vad det innebär att ”vara någon” är något helt annat än vad andras åsikter och intryck någonsin kan etablera eller definiera. Vad det handlar om är att sätta mål för sig själv, att göra sig själv nöjd och att prestera i de egna ögonen. Åskådare kommer och går, så är det, och den enda gemensamma nämnaren i alla dina misslyckanden och framgångar är du själv, vilket betyder att detta är den enda faktor som egentligen betyder något. Framgång är att nå mål, misslyckande är att missa målet eller att inte sätta något alls.

Om jorden exploderar imorgon så kommer ingen i hela universum längre att veta vem George Clooney är. Men vore det inte skönt att stå där, när marken börjar skälva och detonationen hägrar, och tänka att du är ändå ganska nöjd med resan som varit, istället för att för en kort stund kontemplera all ånger du känner inför personen du ”kunde” varit?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s