Något så korkat som att vara lika inför lagen

För bara några dagar sedan rapporterade Aftonbladet om att programledaren Nour El-Refai, från humorprogrammet ”Raj raj” i TV400, dömts för att hon blottat sig för en vilt främmande man. Detta gjorde hon i Humlegården i Stockholm, och detta område är tydligen känt för att frekvent besökas av manliga blottare, och däri låg det paradoxala med att en snygg tjej går ut och blottar sig för främlingar.

Nour ångrar sig inte minsta lilla, utan när reportern frågar om hon ångrar det inträffade så svarar hon såhär: ”Nej, för jag har inte handlat fel på något sätt. Och jag har ju bett om ursäkt. Däremot kan jag tycka att det är sorgligt att en människa känner sig kränkt”. Vidare ursäktar hon sitt beteende med följande: ”Det var inget sexuellt över det. Det är därför det är så befängt”.

Om jag ska tolka Nour rätt här så är det alltså så enkelt att om jag exempelvis svettas kraftigt och känner för att vädra mitt kön i säg en lekpark så är det helt OK, enligt henne, eftersom det endast är på grund av min egna bekvämlighet jag utför handlingen, och inte har några sexuella motiv bakom den. Det lite sorgliga som jag ser det är att det säkerligen finns väldigt många som köper hennes argument. Hur många av dem som köper argumentet skulle köpa det om det var en man som stod åtalad?

Anledningen till att det är olagligt att exponera sina könsorgan på offentlig plats är inte att man ska skydda den som exponerar sig, utan den som detta exponeras för. Den personen skiter nog ganska hårt i exakt vilka mekanismer som för blottaren som sådan motiverar uppvisandet av könsorgan, det är ju inte direkt så att man bifogar en förklarande lapp.

Med all rätt dömdes alltså Nour, eftersom ett brott är ett brott, och det är lika allvarligt oavsett könet på förövaren. Straffet blev böter på 10 800:-, vilket Meter Television (Nours arbetsgivare) bestämt sig för att överklaga. Mitt tips hade snarare varit att betalat dessa böter och sedan hållit god min, istället för att dra ut på farsen ytterligare.

Det positiva i historien är dock domen som sådan, och att rätten inte gjorde något rättsligt undantag beroende på kön. En seger för alla som är för äkta jämställdhet.

Annonser

Kampen om någon

Precis efter att den mycket roliga brittiska komikern Ricky Gervais slagit igenom med hit-serien The Office i England så intervjuades han i en engelsk tidning. Han frågade om han hade några tips till alla de unga människor därute som inte ville något hellre än att bli kända, och visst hade han det. Tipset var att knivmörda en prostituerad kvinna.

Rickys poäng med detta är kanske relativt uppenbar för de flesta, men inte för de engelska tidningarna, som rasade i kolumn efter kolumn om hur smaklöst det var att förespråka mord. Men det var ju inte alls det Ricky syftade på, utan vad han menade var det att om kändisskap var det enda man var ute efter i livet så fanns det betydligt mycket enklare sätt att införskaffa det än att faktiskt arbeta hårt för det. Genom att göra en horribel handling som sätter skräck i samhället blir man också känd. Kanske inte på ett vidare positivt sätt, men ändå, man blir kändis. Christer Pettersson vet de flesta vem det är, trots att han aldrig egentligen lyckades med något i sitt liv.

Kändisskap är lite som den hela graalen för många, det blir lite som en besatthet. Känslan av att om andra människor, som i grund och botten är lika obetydliga och ovetande som de själva, inte ser dem och vet vem de är så är det som att de inte existerar. Ju fler som vet, desto större blir man, eller det är åtminstone så myten ser ut.

Man ser det också mer på hemmaplan, ofta i sin omedelbara och högst påtagliga närhet. Dessa i regel högljudda människor som är så övertygade över sin egna förträfflighet att yttre faktorer, som verkligheten, inte ens kan börja påverka hur deras självbild sätter avtryck i deras ändlösa, tillika uttröttande, uttryck och leverne. Personer som kämpar så innerligt med att bli sedda och uppmärksammade på något sätt, till den grad att till slut spelar det ingen roll om folk gillar dem eller ej, bara man vet vem de är. Dessa oupptäckta genier som sitter fast i skitjobb och skitförhållanden eftersom det är verkligheten som är för korkad för att erkänna deras briljans och stämpla deras excentriska upptåg som något gudagivet som vi andra minsann ska vara så jävla tacksamma för att vi får ta del av.

Men vad det innebär att ”vara någon” är något helt annat än vad andras åsikter och intryck någonsin kan etablera eller definiera. Vad det handlar om är att sätta mål för sig själv, att göra sig själv nöjd och att prestera i de egna ögonen. Åskådare kommer och går, så är det, och den enda gemensamma nämnaren i alla dina misslyckanden och framgångar är du själv, vilket betyder att detta är den enda faktor som egentligen betyder något. Framgång är att nå mål, misslyckande är att missa målet eller att inte sätta något alls.

Om jorden exploderar imorgon så kommer ingen i hela universum längre att veta vem George Clooney är. Men vore det inte skönt att stå där, när marken börjar skälva och detonationen hägrar, och tänka att du är ändå ganska nöjd med resan som varit, istället för att för en kort stund kontemplera all ånger du känner inför personen du ”kunde” varit?

Dumhet och okunskap är inte samma sak

Jag vill börja med att rikta din uppmärksamhet till en artikel som väldigt nyligen publicerades i Aftonbladet. Du finner denna artikel här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1429633.ab

Vad man förfäras över är att den före detta Idol-deltagaren Kellie Pickler inte vet vilket land Budapest är huvudstaden i. Det heter att hon ”slog nytt rekord i pinsam okunnighet” och att hon ”är inte smartare än en femteklassare”. Det första man bör fråga sig då är naturligtvis huruvida detta är något alla femteklassare vet, speciellt i USA, men det lär vi aldrig få veta. Men vi kan ju gissa, och jag gissar att nej, det vet de inte.

Vad som ofta sker när folk pratar om USA är att man förutsätter att de är så förbaskat korkade, eftersom de kan så pinsamt lite om övriga världen. Speciellt när det gäller geografi så tycker vi att vi i övriga väst-världen kan briljera fritt, eftersom vi har sådan stenkoll på dessa saker. Men det vi inte ska glömma är ett USA i sig är ett enormt stort land, fullt jämförbart med exempelvis Europa, rent principiellt sett.

Så, om vi nu låtsas att exempelvis vi svenskar har så bra koll på geografi som vi tycks kräva av amerikanarna, så bör vi ju med enkelhet kunna svara på liknande frågor om USA. Eller hur? Så då antar jag att medel-Svensson vet vilken av delstaterna Utah och Iowa som är den nordligaste, eller vad huvudstaden i Wyoming heter? Är det vidare troligt? Nej, inte direkt.

Om vi tittar på världens geografi i övrigt då, vilka länder angränsar Thailand till? Och vilket land ligger lägst åt söder av Syd-Korea och Japan? Per definition är du ju lika ”dum” som en amerikanare om du inte vet detta, och jag kan det inte heller utan att kolla upp det, men ändå känns det för min egen del inte riktigt som att jag passar in på den stereotypen.

”Lokal” geografi har vi bättre koll på, som att vi vet var Frankrike ligger osv, men det är precis samma koll som amerikanarna har. Känns det inte lite vansinnigt då att blanda ihop begreppen så gravt att man förutsätter att människor är korkade för att de inte vet vissa saker?

Aftonbladet har knappast varit en ledstjärna när det gäller rim och reson tidigare heller, och jag tror inte att dem som skriver åt Aftonbladet förstår bättre än såhär, ärligt talat. Det är tryggt med fördomar, speciellt när man kan hitta på att de bekräftats, för när man själv sätter normerna och reglerna för en bekräftelse så är det inte värst svårt att finna en heller. Men när grundpremisserna är helt åt skogen, som i ovanstående fall, så krävs det lite mer reflektion från skribentens sida.

Men åter igen, det är ju Aftonbladet vi pratar om.