Några väl valda ord

Egentligen är det helt otroligt vilket hopp folk kan sätta till så extremt små och osannolika saker. En sak som är lite extra poppis just nu är att man sprider mass-utskick med ofta behjärtansvärda saker, och dessa utskick trillar in genom diverse forum.

För några veckor sedan damp en dikt ner i min mailbox. Den påstods vara skriven av en flicka som var döende i cancer, på ett sjukhus i USA, och flickans sista önskan var att så många som möjligt fick hennes dikt. Den var ju så djup och känslofylld, att detta var något alla bara var tvungna att läsa. Och folk stannade till, över ett ögonblicks introvert reflektion, för att sedan totalt skita i innehållet och inte förändra sina liv alls.

Vad denna påstådda flicka önskade uppnå med dikten i fråga vet jag inte, men enligt mailet så var hennes önskan att man skulle skicka dikten till minst fem kompisar. Men visst, hon kanske kände att hon bidragit med något och att vi alla minsann skulle reformera hela vår vardag tack vare hennes klent formulerade hjärnkräkning (som dikten faktiskt var, och ja, jag är ett hård kritiker), men vad resultatet blev var ändå att skiten blev ju spam. Precis som alla Viagra-annonser, löften om smarta lån och Nigeria-brev. Man tycker att man kan spendera sina sista veckor på denna jord på ett bättre sätt än att författa spam, men alla är tydligen inte av den åsikten.

Senast idag ramlade ett annat mail in, denna gång via Facebook. Och via gmail, eftersom gmail kvider som en katt i kläm så fort något händer på Facebook. En pojke vid namn Evan Trembley saknas tydligen, och nu ska världen engageras i att leta. Han är 15 år gammal, hans bild är bifogad i meddelandet, och nu ska jag trimma skallen för att hålla utkik efter honom.

Två alternativ har vi här. Antingen har han stuckit frivilligt, vilket egentligen skulle vara det enda alternativet om han befann sig här i Sverige. Eller så har han inte stuckit frivilligt, vilket förmodligen betyder att han ligger i nåt dike i Utah och sväller just nu, och då kommer jag garanterat inte heller att få syn på honom. Oddsen för att han försvunnit mot sin vilja OCH hamnar i Sverige är ganska elakt. Och vad vet jag om hans försvinnande, han kanske misshandlades hemma och flydde? Ska jag då skicka hem honom till det helvetet igen bara för att någon på Facebook säger det? Nej, det låter jag han lösa själv.

Men hoppet är ju det sista som dör, säger de, så folk håller krampartat fast vid dessa astronomiskt otroliga saker. Dessa totalt osannolika faktorer, som egentligen inte fyller något annat syfte än att trygga jaget.

Evans mor sade förresten detta: ”With GOD on his side he will be found”. Ouch, gud hatar verkligen många små barn därute, som aldrig återfinns.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s