Människor behöver känna hopp. Vad som får oss att känna hopp skiljer sig extremt från person till person. Vissa söker religion, andra söker karriär eller pengar. Andra lever efter ideal och förhoppningar om att själva kunna känna att de uträttar något, eller att de av andra uppskattas som goda människor. Syftet är i regel att uppfattas så, men det kan ofta gå ganska fel.

När man tänker på extrem godhet så kommer namn som Gandhi, Moder Theresa och Dalai Lama inte helt sällan upp på tapeten. De behandlas om gudafigurer, som genom sitt liv och agerande visat världen och mänskligheten att det går att bättra sig, att leva ett fint och värdigt liv, samt att kämpa för något större än jaget. Det faktum att Gandhi såg afrikaner som djur hör man dock väldigt lite om. Att Moder Theresa hade täta kontakter med organiserad brottslighet samt utsatte personerna som bodde på hennes ”sjukhus” innan de dog för extrema smärtor (man var enligt henne närmast Jesus när man hade ont) innan de avled talas det inte högt om. Och att Tibet, innan Kina tog över, var en totalitär stat som styres av munk-klassen, där tortyr och blodigt förtryck var vardagsmat tidigare, är inget som celebriteter och tidningar nämner i samma andetag som man pratar om Dalai Lama.

Adolf Hitler befinner sig på andra sidan av samma skala. Han är bilden av renodlad ondska. Hitler ville säkerligen på sitt egna psykotiska sätt ”väl” med det han gjorde, eftersom han ansåg att han gjorde mänskligheten en enorm tjänst, men han var på alla sätt och vis psykotisk. Dock såg han till att autobahn byggdes, han skapade Volkswagen, och många andra saker som finns kvar än idag. Dessa saker är inga ondskans redskap, bara för att Hitler låg bakom dem. De ursäktar inte allt annat han gjorde, men jag tycker det är viktigt med nyanser.

Och det är lite min poäng, att det alltid finns nyanser. Det kan tyckas vara lite sådär lagom festligt cyniskt att ens föreslå att det finns inga konkreta och renodlade varken goda eller onda saker att prisa eller frukta, utan snarare handlar det om att se saker och ting för vad de är.

Människor kondenseras lätt ner till summan av deras handlingar. En person som antingen begått enstaka handlingar som konsensus anser är onda blir således en ond människa, och det samma gäller goda handlingar och människor.

Man kan fortfarande jobba för att vara god osv, det är inga fel med det, men om man jobbar mot en bild eller idé som i grund och botten är falsk så kommer man garanterat bli besviken, och i värsta fall misslyckas med det man håller på att försöka uträtta endast av den enkla anledningen.

Det är i alla lägen och situationer viktigt att inse att människor är i grund och botten extremt själviska, och gör dig i regel inte tjänster utan att själva känna att de kommer få något ut av det antingen direkt eller framöver. Alla människor fungerar så, oavsett vilken del av den fabulerade godhetsskalan de befinner sig på, och det gäller att se människor för vad de är.

För detta är egentligen inte kritik eller nödvändigtvis något negativt, eftersom det är mänsklig natur. Det är våra själviska tendenser och den självbevarelsedrift som är knuten till dessa som driver oss framåt, och det ska vi snarare vara tacksamma för. Vad som är gott och vad som är ont är åsikter och mänskliga värderingar, och inte objektiva och universala sanningar. Trots att det ibland kan verka så.

Så stirra dig inte blind på handlingar osv, se personen bakom, och beskåda dennes karaktär. För det är i regel vad som räknas.