Sydkoreaner testar missionären?

Nyligen släpptes de sydkoreaner som av talibaner hölls som gisslan under en tid. Dessa sydkoreaner plockades av talibanrörelsen av en enda anledning, och den var att de var där för att missionera. Något som vissa kritiker ansåg var ganska korkat från första början, men vem har hört talas om en rationell kristen, å andra sidan.

Nej, de var så säkra på att dessa stackars islamister skulle välkomna dem med öppna armar. Kristna verkar i regel tro att om man inte redan är kristen så har man helt enkelt inte hört talas om Jesus (Kristus, inte han i Robinson). Och har man hört talas om Jesus i förbifarten någon gång så måste man helt enkelt inte ha förstått budskapet, för vem kan undvika räddningen när den erbjuds?

Tänk dig nu en sportbar i London. Sportbaren drivs och besöks i princip endast av Liverpool-fans, men ett Manchester United-fan har fått för sig att enda anledningen till att de är Liverpool-fans är att de inte hört talas om just Manchester United. Så detta fan bestämmer sig för att klänga sig in på puben, ställa sig på bardisken, och sedan förklara för alla att de egentligen har helt fel, de är totalt fel ute, eftersom Manchester United är det enda ”riktiga” fotbollslaget. Det var vad sydkoreanerna gjorde i Afghanistan, men talibanerna är inte lika förlåtande mot kristna som Liverpool-fans är mot Manchester United-fans.

Det var ungefär detta kritikerna menade också, redan innan denna gisslansituation uppstod. Snacka om att provocera fram en våldshandling, men likt de flesta missionärer så tyckte dessa aningslösa idioter att detta var en bra idé, och förmodligen tänkte de lite så att det var deras skyldighet att så att säga sprida det kristna budskapet.

Ignoransen i sig är naturligtvis slående, men inte helt ovanlig för troende av alla de slag. De är så enormt säkra på sin sak att sedan spelar ingenting någon roll längre. Sydkoreanerna fick möjligheten att bli frisläppta, om de bekände sig till talibanernas tro. Själv hade jag gått med på vad som helst i det läget, och suttit på nästa flyg hem, men inte dessa människor. Två var tvungna att dö innan de släpptes fria, efter en lösensumma på 20 miljoner dollar, och löften om att inte visa sina missionerande ansikten där igen.

Alltid synd när människor dör, men ärligt talat var ju detta lite som att lägga sig framför tåget, med motivationen att gud kommer stoppa tåget. Dumhet ska alltid bestraffas, men man ska inte heller glömma att de mord som begicks i sammanhanget begicks under samma premisser som dem som sydkoreanerna försökte införa. Alltså under religiösa premisser. Ingen religion är egentligen godare eller mer förlåtande än någon annan, ingen kommer undan när det gäller sådant. Allt från korståg till häxbränningar besudlar även våra svenska traditioner, så vi kan inte svära oss fria från denna totala barbarism.

Religion är ett uttryck av mänsklig natur, inget annat. Det är därför det finns överallt, fast i helt olika former. Får det hållas tillräckligt länge så slutar det i fundamentalism och kontroll. Det är egentligen mest därför jag tycker att all religion måste stoppas, men eftersom det är i vår natur så kommer det som sagt aldrig att inträffa. Det kommer bara ta nya former, människor som älskar U2 kommer möra dem som inte gör det osv, det är helt enkelt så det fungerar. Andra blir så värdelösa och oförstående att de måste utrotas.

Men ett bra första steg är ju att ta bort missionerandet, och tydligen kostar det ”bara” två sydkoreaner. Några frivilliga?

Annonser

De överbeskyddade barnen

För ett tag sedan läste jag i Aftonbladet om en ny ”lek” som ungdomar i de lägre tonåren sysslade med. Vad det gick ut på var att de stryper varandra framför en kamera, tills personen som stryps svimmar av. Jättefarligt säger läkarna, eftersom om man är svag i kroppen sedan tidigare är detta inte vidare nyttigt. Och det är ju inte direkt någon hälsokur för de andra heller, för den delen.

Idag står det att läsa om droghandeln på internet, och hur den ökat. Förmodligen ska det vara en ”chock” eller ”explosionsartat” med i det någonstans, men det lämnar jag därhän. Ungdomarna i ovan nämnda ålderskategori nöjer sig alltså inte längre med stryplekar, utan nu trycker de i sig avmaskningsmedel för katter också.

Först och främst kan man ju faktiskt åberopa någon sorts Darwin-ism i dessa två fall, eftersom jag misstänker att dessa individer antingen kommer sorteras ut ganska tidigt, eller så kommer de ändå inte direkt vara praktexempel i genpoolen när det är dags att föröka sig. Tänk er tanken; en avmaskningsmedelknaprande tonårstjej och en lika gammal strypleksentusiast knoppar av sig. Ungen skulle explodera vid födseln.

Men det jag funderar på mer primärt är ändå vad detta kommer av. Ingen unge med huvudet påskruvat korrekt skulle låta sig strypas på skoj, och hur kommer det sig då att dessa ungar totalt saknar detta djupt rotade biologiska spärr vi alla egentligen har, som säger att sådant som direkt riskerar våra liv för inget alls kanske vi ska hålla oss undan ifrån?

Min vilda gissning är att det har med dagens föräldrar att göra. Mycket kan spåras till dessa ofta välmenande idioter, som skadar sina barn med all smörja de kan komma på. Det är samma föräldrar som skyddar sina barn från bakterier, så ungarna blir tokigt allergiska mot allt förutom deras egna tårar (och knappt ens det) som vuxna. Samma föräldrar som barnskyddar alla lådor och skåp, samt ser till att ungarna inte får deltaga i några farliga aktiviteter i skolan, som att spela fotboll eller umgås.

Tänk dig själv att växa upp i en miljö där du aldrig kan bränna dig, slå dig, skrapa upp knät, såga dig i handen eller vad som helst. Jag har själv sågat mig i tummen, har fortfarande ett stort ärr kvar, exempelvis. Man skulle ju tro att man var odödlig, att ingen riktig fara existerar, eftersom man aldrig sett den. Det måste vara smått överväldigande att komma ut i verkligheten efter en sådan behandling, att så totalt överraskas av att man faktiskt kan dö av att överdosera skittabletter man köper på nätet, eller att hjärtat kan ge sig om man blir strypt.

Till sist är det väl förvisso klart att man kan inte skylla allt på föräldrarna heller, individen bär också ansvar för sina egna handlingar. Och märker man att den uppfattning man har inte stämmer överens med verkligheten är det ju individens ansvar att justera denna bild av hur saker och ting fungerar. Alla klarar dock inte av detta.

Det är väl dem man senare hittar grillade vid ett järnvägsspår, efter att de har kissat på ledningarna över spåret, medan de var höga på en cocktail av laxermedel för sköldpaddor och förkylningsvaccin för igelkottar.

Men som sagt, det är nog inga forskare, jurister, läkare eller lärare mänskligheten berövas.

Påtvingade gruppkänslor

En väldigt grundläggande, och i regel självklar, mekanism hos i princip alla människor är att man vill att omgivningen ska dela ens sinnestillstånd, och därmed också känslor. Pratar man extremfall så märks detta extra tydligt när en person svängt ordentligt i någon riktning, och är antingen riktig glad eller riktigt ledsen/arg.

Tänk dig själv, man vill ju inget hellre än att sätta en storlek 44 i ansiktet på den där glada jäveln som försöker muntra upp en när man är sur för något. På samma sätt umgås man inte gärna med sura och gnälliga människor när man är glad, eftersom allt sådant tenderar att sprida sig, och man vill ju inte sätta den egna lyckan på spel.

Nu när vi alla kan konstatera att ovanstående är självklart så kan man applicera exakt samma principer och tillvägagångssätt på en hel grupp människor. Det kan vara en grupp som jobbar ihop, eller som är knutna till varandra under andra former. Det viktiga i sammanhanget är endast att dessa personer fungerar och opererar som en grupp.

Relevansen spelar in när man snabbt ska avgöra gruppens hälsa. För en grupp går i regel att hobbydiagnostisera som en helhet, utan att bryta isär gruppen i individer. Detta mönster, och den princip som jag just nämnde, fungerar alldeles utmärkt i detta syfte. Vad som märks tydligt i grupper är attityden och inställningen gentemot andra i gruppen. Denna attityd speglar också gruppens hälsa. Detta kan vara väldigt nyttigt att känna till, speciellt om man är antingen ny i en grupp, eller om man ska sätta ihop en grupp av något slag. Det är ju individerna som utgör gruppen, kort sagt.

Ett exempel är om individer i gruppen jobbar under olika former. Några kanske har det bättre av någon anledning, man kanske har egna kontor, jobbar andra tider eller liknande. Mår gruppen bra, om gruppmedlemmarna är positiva och har en god inställning gentemot det arbete som gruppen är dedicerad till så är attityden den att: ”Nu ska vi se hur vi kan göra det bättre för fler”. Om gruppens hälsa är dålig, och om attityden är dålig, så blir det tvärt emot så att attityden säger att: ”Varför ska de ha det så bra? Detta måste vi ta bort!”.

Dålig grupphälsa lyser igenom även på andra sätt. En utstuderad misstro gentemot andra i gruppen är ett typexempel. I en väl fungerande grupp med god grupphälsa försöker man lära sig av varandra, av dem som gör något rätt/bra. I en grupp med dålig grupphälsa förutsätter man att dem som producerar eller gör något annat på ett bra sätt antingen fuskar, ljuger eller fifflar via andra metoder. Man fokuserar i det läget på att hitta vad de gör för fel, istället för att försöka lära sig att göra rätt själva.

Detta finns precis överallt, och det pratas aldrig om det. Gruppen som sådan har i regel svårt att ta till sig liknande information, och det blir i regel så att om man är en del av en positiv grupp så ser man faktiskt dessa mönster, men negativa grupper tenderar att ignorera denna information, av diverse olika anledningar. Men om du tänker efter själv, och mentalt modellerar upp vilka grupper du själv tillhör så känner du säkert igen beteendet.

Naturligtvis finns det nyanser, men i regel är grupper lätta att kategorisera enligt ovanstående. Självklart kan man vända trenden, men då måste man veta vart man är på väg också, samt huruvida man verkligen vill vända allt till något positivt, för långt ifrån alla vill det.

Som individ kan man dock påverka detta, så tänk på det nästa gång när gruppen börjar beklaga sig över petitesser. Det går att vara bättre, men då måste man orka stå emot tillräckligt länge också. För om du är positiv smittar det faktiskt också, även om det inte alltid känns så.