Joseph Smith var urtypen

År 1830 släppte Joseph Smith och en av hans polare boken The Book of Mormon. Detta var i USA, och det är ju inte så konstigt, eftersom USA blev en fristad för alla religiösa avvikelser när alla vita människor började flytta dit. Det var alltså runt detta period som den mormonska kyrkan bildades.

Texterna i The Book of Mormon baserades på information som Smith sade sig få från änglar. Boken reviderades dock några gånger, då några saker i den var lite för tokiga, tillochmed för mormonerna, men efter ett tag blev boken gångbar.

Den amerikanska presidentkandidaten Mit Romney är mormon, och han kandiderar alltså för presidentposten i USA nästa år. På grund av detta har mormonernas kyrka varit lite extra på tapeten under senaste tiden. Vanligtvis avfärdas de som en skock galningar, men Mit Romney verkar nästa för stabil för att vara mormon, vilket naturligtvis är skäl för att ana att något fuffens är i görningen.

Men som sagt, mormonernas tro revideras. Fram tills mitte på 50-talet predikade mormonerna exempelvis att det enda sättet för en svart man att komma in i himmelen var som slav. Kul att vara slav i himmelen, för övrigt, men det lämnar vi därhän. Hela det uttalandet visar ju ganska tydligt vilken inställning kyrkan hade till svarta. Men detta reviderades alltså, och nu säger man inte så längre. Vad man däremot säger är att om man och hustru lever ett gott liv tillsammans, och helgar äktenskapet, så kommer de efter sin död få en egen planet att styra över.

Hur vet man då detta? Jo, Joseph Smith fick det ju sagt till sig.

Grundproblemet jag ser med alla dessa saker är att religioner i sig alltid klart konstaterat att människor inte går att lita på. Vår påstådda fria vilja ställer alltid till det som det verkar, och för detta finns ingen direkt lösning, förutom total underkastelse. Men hur kan man då lita på någon religiös text eller teori, eftersom alla dessa, precis ALLA dessa, kommer från människor i slutändan? Hur ska man kunna verifiera att det faktiskt ligger steg bakom personen som säger det, som exempelvis gudar eller änglar, när vi alltid tycks behöva lita på andra människor och deras förslagsvis rena motiv när vi ska välja vad vi ska tro och inte? Det enda självklara och intellektuellt försvarbara svaret är naturligtvis att det kan vi omöjligen göra.

Men på det sättet skjuter ju all religion sig själv i foten. Alla konstaterar ju att lita inte på er själva eller varandra, men lita på oss, vi som ger er denna information.

Om man tänker efter lite, är det verkligen så galet med andra religioner? Visst, scientologi och liknande förstår ju alla är smörja, åtminstone alla tänkande människor, men är det verkligen MER långsökt att vi alla bebos av utomjordingars själar än att en osynlig man i himmelen har givit oss tio regler att följa, och gör vi inte det kommer han, trots sin kärlek för oss, se till att vi brinner i all evighet? Hur gör man en sådan bedömning, i galenskap alltså, vilken skala kan man använda för att se vad som är mer troligt att stämma?

Det enda som finns, det enda man kan lita på är att inget av det stämmer. Allt är påhittat, av olika människor, men av samma anledning. Anledningen är kontroll. Säger man till folk hur de ska tänka är de extremt enkla att styra över, och många har detta som mål. Pengar är också en viktig faktor. Alla gudar tycks behöva väldigt mycket pengar. Eller åtminstone utövarna, så de kan göra sin guds arbete.

Religionen har alltså rätt i ett avseende, och det är ju då att människor inte går att lita på. Paradoxalt nog gör ju det att ingen religion går att lita på heller, vilket blir den enda vettiga slutsatsen.

Två år – Ett år kvar

Nu var det två år sedan jag började skriva på den här sidan. Inte mycket av direkt intresse har väl egentligen hänt under det gångna året, visst, vi har bytt regering osv, men det påverkar ju aldrig värst mycket.

Jag har dock i dagarna fattat ett beslut som garanterat kommer påverka mig för resten av livet. Jag har bestämt vad jag vill jobba med. Precis som de flesta annars så har jag jobbat på som vanligt med något jag är bra på, men inte brunnit för. Eller ja, brunnit har jag väl, men gör man det så kommer snabbt en trögtänkt individ springandes med en brandfilt.

Jag är ju chef idag, för ganska många personer, men jag tycker själv inte att jag passar som chef. Anledningar till det är väl många, men jag känner hur som helst själv att det inte passar mig vidare väl. Jag är inte vidare administrativt lagd, och enformiga uppgifter klarar jag inte av. Samt att jag tenderar att prioritera ner sådant jag tycker är irrelevant, oavsett vad chefer osv säger, vilket tycks skapa irritation ibland.

För ett tag sedan var jag ledig, och hade som vanligt ganska tråkigt. Under denna period tankade jag ner alla avsnitt av TV-serien Hell’s Kitchen, och kollade igenom samtliga. Vad jag snabbt insåg när jag såg vilken typ av mat de lagade var att jag också vill göra det. Jag lagar väldigt mycket mat själv, har i princip alla köksredskap som uppfunnits, samt att jag har varit med i köket sedan innan jag kunde gå. Så intresset har alltid funnits där, men jag har aldrig sett det så självklart som efter att jag kollat klart på Hell’s Kitchen.

Så om ganska precis ett år bär det av till värmländska Grythyttan, för att börja på programmet ”Kulinarisk kock och matkreatör”. Det håller på i tre år, och när programmet är färdigt ska jag jobba som kock i några år, för att sedan starta eget.

Det märkliga är att trots det faktum att intresset alltid funnits där så har det aldrig känts självklart att jag ska sadla om så totalt. Är ju utbildad ”IT-tekniker”, och har alltid jobbat med datorer, men nu är det alltså dags för något annat. På måndag slutar jag som chef, eftersom jag helt saknar ambitioner inom företaget framöver, och kommer jobba med andra saker. Saker jag trivs med, det är jag helt säker på.

Så, vi får väl se hur det går. Rapport om ett år igen, för nu är det bara ett år kvar.

Åsiktshybris

I mitt bläddrande bland amerikansk media såg jag nyligen en debatt som spelats in på en TV-kanal som riktas mot homosexuella i USA. Dem som intervjuades i denna debatt var hoppfulla presidentkandidater inför presidentvalet nästa år. Frågorna som ställdes var naturligtvis ställda av homosexuella män och kvinnor, och handlade om deras vardag, för att de skulle få en klarar bild av vilka kandidater som försvarade just deras intressen.

Så långt var väl allt bra, men sedan kom frågan som jag blev fundersam på. Nämligen: ”Anser du att homosexualitet är medfött eller ett val”. Och en av kandidaterna svarade att det helt klart var ett val. Men det jag frågar mig är när i helvete vi började rösta om fakta, egentligen?

Till poängen hör det att man inte helt säkert vet vad just homosexualitet kommer av, men det finns ingen seriös gren av vetenskapen som ens antyder att det skulle vara ett val. Frågans relevans är dock inte helt förlorad, då det är intressant att se hur kandidaterna svarar på dessa typer av frågor, men svaren blir helt fel när man lutar sig mot åsikter och inte fakta. För alla är väl med på att det faktiskt finns ett svar på frågan, och att åsikter egentligen inte är relevanta?

På samma sätt som att folk stolt konstaterar att det inte är ett val så är det precis lika korkat som att säga att det inte är det, egentligen, då detta som sagt inte är en åsiktsfråga.

Men detta är inte på något sätt en isolerad händelse. Detta typ av fullkomligt idiotiska åsiktshybris har börjat krypa runt lite överallt i samhället, och helt plötsligt så är det precis som att våra tankar och idéer är så starka och dominanta att de kan förändra verkligheten. Eller så är det helt enkelt så att verkligheten inte är lika intressant längre.

Samma mekanik träder i verket när människor pratar om exempelvis spåkärringar. Skit i att precis allt tyder på att ingen i hela världen har några psykiska krafter, vad man tror och tycker i frågan är viktigare. Dock kommer man aldrig ifrån att vi låtsas att vi har en kanin och hela Sverige ska rösta på vilket kön man anser att kaninen har så påverkar inte röstningens resultat kaninens kön alls.

Förmodligen är denna typ av hybris en naturlig reaktion gentemot det faktum att verkligheten ofta visar sig se ut på ett annat sätt än vad vi tänker oss från början. Då är det enklare att förneka och köra på sitt spår än att acceptera förändring. Förändring i sig är ju oftast något negativt, så varför chansa?

När det finns fakta att tillgå, ska man alltid göra det. Vad folk tycker och tänker är inte ens sekundärt, det är helt irrelevant egentligen. Nu kanske jag låter som något av en militant pragmatiker, men det må vara hänt. Vad som är säkert är dock att detta kommer inte att sluta, det kommer bli värre innan det blir bättre.

Det enda man kan tyckas ta för givet är att folk över lag är för korkade för sitt eget, och alla andras, bästa.

Martyrinflation

För att underhålla mig själv har jag under senaste veckan åter igen tagit upp debattråden på diverse forum på nätet. Eller ett forum, snarare, men det är alltid något. Jag kunde förr hålla mig aktiv på ett flertal forum samtidigt, och på de flesta hade jag i regel ackumulerat tusentals inlägg innan jag lade av. Och det var inga korta inlägg heller, utan ofta i stil med vad du kan läsa här. Men det är skönare att skriva här, eftersom man inte får en massa mentalt uttröttande svar av timida idioter som annars inte skulle våga säga flaska i det öppna forumet. Något jag inte har några vidare problem med själv, rakt tvärtemot vad jag förmodar att en någorlunda bildad och skicklig psykolog skulle bedöma efter att ha läst bara några få spalter på en sida som denna.

Vad ovan nämnda timida idioter tillför dessa forum är i regel precis det som de tillför den allmänna debatten när de för en gångs skull vågar yttra sig, och stolt pressar ur sig ett marginellt genomtänkt svar. Vad det handlar om är nämligen i regel självutnämnda martyrer, av alla de slag.

Grundregeln är att det ska handla om ett kontroversiellt ämne. Personen i fråga ska sitta på en kontroversiell, tillika ogenomtänkt, åsikt, och sedan inte kunna bemöta sagd åsikt med något annat än en uppgiven suck. Precis som att det helt enkelt är så att folk begriper inte, det är inte personen i fråga som är för blåst för att förklara, utan folk begriper helt enkelt inte det de begriper, de ser inte vad de ser.

Dessa personer börjar i regel sina åsikter med: ”Jag är inte X, men…”. Du känner säkerligen igen det. ”Jag är ingen mansgris, men…”. Eller varför inte klassikern: ”Jag är inte rasist, men…”. Newsflash: Om du behöver lägga till ett MEN, så är du förmodligen rasist. Det är som att säga att man har absolut inget emot kattungar, men man anser att alla borde pressas till en rykande varm puré.

Vad som också är typiskt här är det jag pratat om tidigare, nämligen att man grupperar människor. Gör man det med svenskar, som jag också gjort, så ser man hur absurt det blir. Det är dock så att vi av naturen är programmerade att inte ta detta till oss fullt ut, eftersom det gör våra liv så mycket enklare, men i dagens samhälle är vi så illa tvungna att tänka lite mer. Jobbigt, visst, men det bränner kalorier att tänka, så unna dig lite extra motion vettja.

Att uppgivet sucka och säga att ”nu blir jag väl stämplad som rasist, men jag tycker faktiskt att islam borde förbjudas”, det är faktiskt rasistiskt. Tro det eller ej. Vad som behövs är inte en massa självutnämnda martyrer som uppgivet försöker få igenom sina klena poänger genom korkad retorik, det finns alldeles för många sådana redan. Vad som behövs är människor med egenskapen att se andra människor som individer, och inte som gruppen de tillhör. Tänk om alla från andra länder trodde att Knutby var den svenska normen för hur vi beter oss i Sverige.

Om du har åsikter, stå för dem, så bemöter vi dem i det allmänna forumet, oavsett om det är på nätet eller verbalt. Försök inte gömma dig genom att maska dina åsikter som något det inte är, då kommer du aldrig att bli tagen på allvar, och ingen kommer lyssna på dig. För inga lyssnar på fega skitar, så enkelt är det.