Månadsarkiv: juli 2007

Pengafobi

Publicerat den av

Människor som saknar pengar är ofta rädda för pengar. Själv saknar jag pengar ganska ofta, men det beror mest på att jag är riktigt bra på att spendera dem. Vad man dock ser rörande pengar är det jag nyss sade, att folk mer eller mindre fruktar dem.

Det man ofta hör i sammanhanget är att ingen blir lycklig av pengar, att någon vinner ”för mycket pengar”, eller varför inte att ”ingen kan vara värd så mycket pengar”. Pengar är svåra för oss att greppa, speciellt nu när i princip alla våra tillgångar är virtuella, i form av summor på ett konto hos banken. Pengarna går direkt in på kontot från arbetsgivaren, och vi spenderar dem oftast utan att ens se några sedlar eller mynt.

Så helt plötsligt blir det bara tal. Stora och små tal. Och i praktiken kan jag hålla med om att stora tal generellt sett förmodligen inte gör människor gladare än små tal, men pengar är ju å andra sidan inte värda något innan man omsätter dem i varor och/eller tjänster.

Vips så handlar det alltså inte längre om tal heller, utan vi har gått vidare till varor och tjänster. Dessa saker däremot, kan självklart göra människor lyckligare. Varför skulle de inte göra det? Hade jag en riktigt cool bil skulle jag nog vara lyckligare. Stor villa med grym hemmabio så vore jag mycket lyckligare. Och det får jag ju för pengar, så alltså kan man definitivt bli mycket lyckligare av pengar.

Tanken bakom konceptet med ”för mycket pengar” kan jag i viss mån förstå mig på. Folk tänker i moderation, det tycks ofta vara farligt att tillåta sig njuta av diverse utsvävningar, som att önska sig häftiga saker eller att kanske förverkliga drömmar. Det finns mig veterligen ingen satt definition för vilken krona i ordningen det är som gör att man överstiger gränsen för ”för mycket pengar”, men den tycks anlända när man har råd att köpa Ferrari-bilar i bulk och skjuta dem ut på en åker med en katapult. Eller motsvarande aktivitet. Att bara slösa, och samtidigt ha roligt, ser man ofta ner på. Det är farligt att leva lös lite, och att inte ta allt på så förbannat stort allvar hela tiden, då kan man ju sluta vara sådär härligt jordad som det är så fint att vara.

Mer skruvat är hela principen med att exempelvis en VD eller en fotbollsspelare får så mycket pengar som ”ingen människa kan vara värd”. Frågan är då hur man värderar säg en fotbollsspelare som genererar hundratals miljoner i intäkter varje år genom att attrahera sponsorer och fylla läktarna? Ska han få 20 000:-/månaden, och vara nöjd med det? Nej, för marknaden säger att faktiskt är han värd mer än så. Och ja, jag skriver HAN med flit, eftersom det vore fantasi att skriva han/hon.

Självklart finns det inget tak för hur mycket pengar en människa ska kunna vara värd för ett företag eller en organisation, eftersom det är marknaden och efterfrågan som bestämmer detta. Vem ska annars behålla alla pengar som personen i fråga faktiskt genererar? Allt annat än att låta individen ta del av sin skörd känns orealistiskt.

Pengar i sig är aldrig farliga, de är som sagt bara siffror numera, och siffror har inte skadat något. Pengar korrumperar inte, människor korrumperas av deras egna drömmar och inbillningar. Inbillningen att pengarna förändrar karaktär och sinnesbild, för det gör de inte. Pengar är ingen bra räddare speciellt ofta egentligen, men de är ingen dödsdom heller.

Girighet och dumhet, däremot…

Annons

Chockterapi

Publicerat den av

Svenska staten drar varje år in miljardsummor i form av böter. Medborgarna bötfälls till höger och vänster, oavsett om det handlar om fortkörning eller inbrott.

För en tid sedan mördade en 17-årig kille ett kioskbiträde i Göteborg. Killen var ute efter pengar helt enkelt, och för detta behövde biträdet tydligen dö. 17-åringen hade dömts tidigare, så han var alltså känd av polisen. För det är få mördare och andra grova brottslingar som är helt okända för polisen, det sker i princip aldrig.

Så frågan är: Hur ska vi förändra rättssystemet så att folk inte upprepar brottsliga handlingar? Finns det kanske tillochmed en modell som skulle göra alla fängelser överflödiga? Det gör det faktiskt.

Något jag är helt säker på skulle fungera är chockterapi. Åtminstone i en annan form än den vi tar för given idag. Tänk dig ett system där den som döms till brott inte döms till vissa böter eller ett straff, utan att skalan snarare är en volt-skala, där ampere naturligtvis följer med proportionsenligt. Alla doser är på säg fem sekunder, och alla överträdelser har en gradering. Inga fängelser skulle ju då behövas, eftersom systemet helt enkelt skulle se ut som sådant att man döms, sedan zappas man, och sedan får man gå hem igen.

Tänk dig att detta system träder i kraft och används fullt ut. Tror du verkligen att småbuset som åker fast för snatteri på ICA går vidare till grövre brott efter detta? Det tror inte jag. Faktiskt är jag ganska säker på att de inte skulle göra det. För elektricitet är inte vidare trevligt att få i kroppen, och man skulle helt enkelt inte ta den risken. För min egen del kan jag säga att jag skulle sluta köra för fort samma dag som detta infördes.

Visst förlorar vi pengar genom att vi inte får in dessa böter längre, men när inga fängelser behövs sparar vi förmodligen mer än vi förlorar.

Det fina är ju också det att ingen döms till något specifikt, eftersom man endast avgör om personen är skyldig eller ej, och sedan är det skalan som avgör stöten, så att säga. Har man yxmördat tre personer så kommer förmodligen inte kroppen klara av den smäll som utdelas, men då är det ju så. Och vet man med sig att man har svagt hjärta får man helt enkelt låta bli att begå brott, ganska enkelt.

Även jag är medveten om att detta problem skulle vara komplicerat att införa rent praktiskt. Trots det är jag helt säker på systemets funktionalitet, men som sagt, det blir svårt skulle jag tro. Dock ser jag inte att vi har så mycket att välja på, när 17-åriga göteborgare tycker att någon annans liv är värt några hundralappar så är det något som är fel, och något måste göras. Och inget är högre än självaktningen, så spela på den istället för att försöka få folk att respektera varandra. När allas välbefinnande knyts till alla andras välbefinnande på ett tydligt sätt så lovar jag att intresset kommer stiga, att folk per automatik bryr sig mer.

Men vi får nog inte se en sådan förändring inom min livstid, om någonsin. Såvida jag inte blir diktator då.

Vad vet läkarvetenskapen, egentligen?

Publicerat den av

Eftersom min projektorlampa nu är trasig så har jag lite tid över på dagarna. Ganska mycket tid, faktiskt. Detta gör att jag vid flera tillfällen funnit mig framför TV:n, insupandes allsköns välproducerade serier. En av dessa heter ”So you think you can dance?”.

Jag har aldrig sett programmet tidigare, men jag har sett roliga klipp från det. Diverse sidor på nätet uppfyller ju önskemålen för oss som gärna sorterar bort all alldaglig smörja och fokuserar mer på den hoppfulla tonåringen som under en frivolt mitt under ”What a feeling” landar på ansiktet, istället för fötterna.

Hur som haver så var en tjej med i programmet som hade varit inblandad i en stor olycka för några år sedan. Av en händelse har ovan nämnda siter även lagt ut filmer från den olyckan, så jag nickade igenkännande när de även visade detta i programmet. En massa folk dog, men hon överlevde. Annars hade programmet ökat flera tusen procent i intressegrad, iallafall för min del. Men hon överlevde som sagt, med ganska ordentliga skador på kroppen. Hon hade behövt operera höfterna flera gånger, och läkarna informerade henne om att nu var det dags att lägga dansen på hyllan och fokusera mer på att hålla ihop det ömtåliga pussel som hennes kropp förvandlats till.

Då kanske du undrar varför hon ens visar sig i ett program som heter ”So you think you can dance?”, men anledningen till detta är helt enkelt den att nu skulle hon bevisa för läkarna att hon visst kunde dansa. Tydligen kan hon självdiagnostisera så väl att hon känner sig säker med den bedömningen. Hon river iaf av ett bra nummer inför domarna, och en domare säger: ”So, the doctors told you that you couldn’t dance anymore?”. Varpå hon svarar ja, och då säger domaren: ”Well, what do they know!”. Precis som att där fick de allt, sug på den jävla läkare, hon kan visst dansa. I flera sekunder.

Det jag satt och väntade på var när hon hoppar och höften går ur led i luften, varpå hon kraschar handlöst i parketten och slår ut alla framtänder. Men icke, hon höll hela numret, och jag berövades min underhållning. Och dessa sekunder av hoppande och skuttande var tydligen bevis nog både för henne och domarna att läkarna hade ju faktiskt fel.

Detta tycker jag är skrämmande. Eller ja, Madonna utan smink är skrämmande, men detta är åtminstone oroväckande. Betänk nu att de läkare hon så aktivt avfärdar och mer eller mindre idiotförklarar är de läkare som faktiskt pusslade ihop hennes sargade kropp. Det är samma personer som gjorde att hon fick ett helt ansikte igen, samma läkare som gjort att hon ens lever idag. Men hon vet bättre vad kroppen tål och inte? Är hon helt jävla dum i huvudet? Eller är detta något större?

Faktum är ju det då att många reagerar såhär. Man hör ofta i debatter talas om att ”X hände med en jag kände, och iiiingen läkare kunde förklara det, vad säger du nu då?!”. Alla är väldigt pigga på att gå till läkare när de skadar sig, men efteråt är det precis som att vi vet bättre, eftersom vi på något larvigt sätt kan känna efter och därmed veta exakt var våra begränsningar finns.

Det finns gott om exempel där exempelvis religiösa ledare påstått sig hela människor med cancer osv, bara för att de sjuka sedan ska trilla av pinn bara några dagar senare. Att tro på saker och ting kan få oss att känna oss bättre och att göra saker vi inte trodde vara möjliga, och som kroppen kanske egentligen inte klarar av fullt ut, men det betyder inte att dessa saker är bra för kroppen.

Så även om du tror på gud så gör inte dina tumörer det. Även om du tror dig veta bättre än läkarna som under flera år pusslat ihop dig så köper inte ditt bäcken det argumentet, tro mig. Läkare säger inte saker till dig för att vara elaka, utan för att de kan ämnet bättre än dig.

Väljer du att ignorera det är det upp till dig, men då ska du se att du sorteras ut fortare än kvickt, det brukar sluta så för dumma människor.