Att koppla hot till berättigande

Människor reagerar ofta väldigt förutsägbart. Det är lite trist och ospännande att det ligger till på det sättet, men alla känner vi någon som vi i regel vet hur den kommer att reagera på vissa saker etc. Det är inget konstigt med det. En reaktion som alla har är att vid de tillfällen när en alldeles för överhängande hotbild existerar så handlar vi, vi sätter igång en motreaktion, som ska stoppa denna hotbild.

Tänk dig något så enkelt som att ett syskon misshandlas, eller att din sambo blir slagen på krogen. Utan att tänka skulle de flesta ingripa, av den enkla anledningen att med dessa personer känner man så starka band att det nästan är som att bli anfallen själv.

Men i dagens samhälle, och med den enormt skruvade mentalitet som följer med det, ser jag ett mycket allvarligt problem.

Vad jag pratar om handlar om en sorts känsla av berättigande. Jag läste nyligen om en man som fått vatten sprutat på sin bil, av en 13-åring. Det var inga direkta mängder, det kallades snarare ett stänk, så vidare farligt kan det inte ha varit. Mannen svarade genom att i ett vansinnesutbrott köra över 13-åringen med bilen i fråga. Vad man direkt kan dra för slutsats då är naturligtvis att ingen frisk människa agerar på det viset, så enkelt är det ju. Men grader av samma agerande finns precis överallt idag.

Agerandet som sådant grundar sig i den känsla av berättigande som gör att många idag känner att de ska få något för inget. Andra ska respektera dem bara för att de finns, och vi ska mer eller mindre dyrka makten de går på. Det kan handla om kunder som vrålar över några ynka kronor på Konsum, killen som smällde till dig i ansiktet på krogen av en så enkel anledning som att du vågade stå i hans väg när han ville fram, eller grannen som anser att han har rätt att skita i att betala elräkningen bara för att han inte känner för det.

Den finns där igen alltså, den där känslan av att vi är så förbannat unika att vi ska vårdas och vördas. Av andra, vi ska inte ge den respekten tillbaka. Men faktum är att alla går att byta ut, jag är faktiskt rätt säker på att det finns inte en enda person i lilla Sverige som vars bortgång skulle orsaka att hela landet rämnade. Oh nej, tvärt om, det står alltid någon smilfink med CV i hand vid ditt skrivbord och bara väntar på att den där artären ska täppas igen för sista gången.

Men tankesättet är faktiskt väldigt farligt, och destruktivt. Det är fullständigt idiotiskt att bara se sig själv som berättigad, utan att ge något tillbaka. Precis som att barn ska respektera en endast på grund av bedriften att man nått vuxen ålder, eller att man kan bete sig hur som helst för att man råkar vara kund hos företag X. Visst krävs det en viss nivå på dumheterna för att man ska koppla denna känsla av berättigande till konkreta hot mot jaget, och agera kraftfullt därefter, men medan samhället, och framför allt media, ger bilden av att det faktiskt är såhär vanliga människor ska fungera och agera så kommer det inte bli bättre. Tvärt om.

Det bästa och nyttigaste man själv kan göra är nog att markera att nej, detta är inte OK, och det är inte så det ska vara. Rättigheter är inte något man tar sig, det är något bara andra kan ge en.

Principer som dödar

Den nederländska kanalen BNN, som givit oss hits som Big Brother och Extreme Makeover, har nu skapat ytterligare en dokusåpa. Den heter ”De Groete Donorshow”, och om min nederländska inte sviker mig så betyder det nåt i stil med att det är en stor donationsshow. Donation av organ, då.

Konceptet är riktigt simpelt, tre personer som behöver en njure ska övertyga en dödssjuk tjej om att de förtjänar hennes njure mest. Sedan får hon välja vem som ska få den. Lisa, som hon med fungerande njure heter, har en dödlig tumör, och kommer inte leva värst länge till, så nu ska alltså någon ”värdig” få denna njure.

Rösterna höjs naturligtvis direkt, vilket inte är värst chockerande. Detta är extremt osmakligt, och man ska inte göra sådan TV. Tittarna ska som vanligt inte få bestämma själva, utan det handlar om att man ska censurera media, kort sagt. Det sägs nedlåtande om programmet att Lisa ska sitta som en sorts gud och säga vem som ska leva och inte, osv.

Men jag ser inte detta som vidare problematiskt. För det är inte Lisa som bestämt att dessa tre behöver hennes njure, det beror på helt andra faktorer. Utan henne skulle alla tre dö, istället för bara två av dem. Vad är att föredra, ärligt talat? Jag skulle hellre försöka få en ny njure i TV än att inte få någon alls.

Dokusåpan ämnar enligt skaparna att belysa det enorma problem som finns med organdonation idag. Folk dör på löpande band, men trots detta kan inte deras organ rädda andra, då de oftast av princip inte vill att det ska fifflas med organen när de är döda. Precis som att de behöver dem längre. Och det är så fantastiskt trist att när våra egna handlingar direkt kan rädda någon annans liv så är det helt plötsligt ett så fantastiskt svårt beslut. Larv är vad det är, och allt grundar sig med största sannolikhet i den image som religionerna värden över tutat i oss rörande våra egna kroppar, och så säger folk att religion inte skadar.

Men visst, det är ett obekvämt ämne, den egna döden. Men tycker du själv att det ska hindra dig från att utan ens behöva bry dig alls rädda någon annan? Visst skulle det kännas prima att dö själv av den ytterst löjeväckande anledningen, det skulle väl inte kännas som en vidare värdig död?

Här finns en länk till Organdonationsregistret, och här kan DU anmäla dig direkt:

https://app.socialstyrelsen.se/donation/anmaldon.aspx

Jag är naturligtvis med själv, och om man tycker att ovanstående dokusåpa är upprörande kan man helt enkelt visa att man försöker förändra det faktum att den faktiskt BEHÖVS.

För det är vad alla patetiska gnällkärringar borde uppröras över istället, inte det faktum att en person faktiskt kommer räddas.

SD är helt i tiden

Sverigedemokraternas slagdängor och smekande ord skulle sitta som ett smäck för mig om det inte var på grund av en liten detalj; jag har en hjärna som fungerar.

Men att inte tänka och/eller ifrågasätta är ju i tiden, som det verkar, så varför inte? Varför inte rösta på ett främlingsfientligt parti som inte kan erbjuda annat än hat, hyckleri och renodlad idioti? För det är onekligen extremt korkade människor vi har att göra med här, ingen tvekan om den saken.

Faktiskt är Aftonbladet bra på att visa SD för vad de egentligen är och står för. Skumma lite snabbt igenom denna lista över partiets så flexibla medlemmar:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1072098,00.html

Imponerad? Det var inte jag. Men vad jag tycker är intressant är dessa fina ord, som SD slänger sig med, och låtsas som att de betyder något. Jag skulle faktiskt vilja träffa en sverigedemokrat, se vad personen i fråga har att säga om saker och ting. Det vore mycket intressant. Men det de säger till Aftonbladet är bland annat detta: ”Sverigedemokraterna vill sätta familjen i fokus, för att underlätta för denna grupp i samhället och förebygga vardagsstress”.

Detta är ett vanligt mantra inom politiken, som inte betyder ett skit. Vilken familj ska sättas i fokus? Invandrarfamiljerna skiter man ju tydligen i, så vilka familjer, mer exakt, ska man ha fokus på? Och hur ska detta fokus manifestera sig i den tänkta politiken?

Och vad i helvete betyder ”vardagsstress”? Vad är det för påhitt, och hur ska man förebygga det? Om jag finner SD stressande, betyder det att de ska arbeta bort sig själva?

De säger sig också stå för så kallade ”svenska värderingar”. Och vad skulle det vara för värderingar? Har vi värderingar som inga andra nationer delar? Det är medvetet grumlig retorik man använder sig av, och det är fantastiskt vanligt att människor som inte har något att säga beter sig på det sättet.

Så vad säger det om SD? Det är inte ens ett parti i mina ögon, det är en skock idioter som lyckats samla sig på samma ställe vid någon tidpunkt, och bestämt sig för att bevisa tesen att man aldrig ska underskatta dumma människor i stora grupper. De är slödder, och ska behandlas därefter.

Skräp-böter

En ceterpartist vid namn Erik A Eriksson och en folkpartist som heter Sven Gunnar Persson föreslår i dagens Aftonbladets debatthörna att nedskräpare ska bötfällas. Detta tilltag motiveras med att nedskräpningen påstås kosta ”minst” en halv miljard per år.

Först och främst är jag lite nyfiken på hela bilden av kostnaden. Enligt en stiftelse som kallar sig för ”Håll Sverige Rent” så begår vi i Sverige mellan 100 och 150 miljoner fall av nedskräpning varje år. Precis som med kostnaden så vet man alltså inte alls vad det egentligen handlar om, det finns inga konkreta siffror att tillgå, utan som med mycket annat så gissar man friskt, och sätter en summa på detta.

När man lägger fram det som debattörerna gör, med att det kostar minst en halv miljard per år, så låter det ju faktiskt lite som att böter då skulle råda bot på denna enorma kostnad. Men icke att förglömma är ju det att det också kostar enorma summor att faktiskt bötfälla.

För att ta ett konkret exempel så kan vi titta lite snabbt på alla de fortkörningskameror som ställts upp landet runt. Planen där är att det inom bara några år ska finnas 700 sådana kameror i Sverige. Kostnaden per kamera? Bara utrustningen som sådan kostar i runda slängar 400 000:-. Sedan ska el och nät dras fram till kameran också, vilket snittar på ytterligare 100 000:-. En halv miljon, per kamera, ger en kostnad på hisnande 350 miljoner kronor. Och det är bara för att ha möjligheten att bötfälla! Vad driften kostar har jag inte siffror på, men det är naturligtvis inte gratis det heller. Kort sagt kostar det sjuka pengar.

Och om vi nu antar att svenska polisen ska jaga dessa miljöbovar, som kastar skräp på våra gator och torg, vem ska ta den kostnaden? Själv är jag inte vidare sugen, ärligt talat. Rent krasst så krävs det ju bra mycket skräp för att naturen, eller någon annan, ska rent av skadas av nedskräpningen, så då handlar det ju mest om estetik. Att det ska se bra ut, och det är faktiskt värt ännu mindre skattepengar för mig.

Den andra aspekten av det hela är den urbota korkade bilden av att man kan fostra människor genom att bötfälla dem. Det kommunicerar endast ut att utförd handling kostar pengar, precis som fortkörningsböter, men inte lär sig personen i fråga något. Om folk anser sig ha rätt att kasta sin skit överallt så blir det inte bättre fostrade genom att få öppna plånboken, det blir bara mer försiktiga, och slänger prylarna på andra ställen.

Men då syns de förvisso inte för politikerna längre, så kan de klappa varandra på axlarna och försäkra varandra om böternas förträfflighet. Vi kanske ska bötfälla dumhet också?