Månadsarkiv: mars 2007

Alla dessa människor man vill träffa

Publicerat den av

Ni som tagit en så kallad Quiz på nätet någon gång har förmodligen stött på frågan rörande vilken person man helst skulle vilja träffa. Jag har också fyllt i sådan information vid några tillfällen, och frågan ter sig alltid lite märklig för mig, kanske mest för att jag inte brukar ha värst mycket att svara just där.

Det finns egentligen två alternativ. Antingen skriver man namnet på någon död släkting som man saknar, eller så skriver man namnet på nån person man av någon anledning beundrar, och vill träffa av just den anledningen. Första alternativet lämnar jag därhän, visst skulle jag kunna skriva ”mormor” när jag får frågan, men jag har sett tillräckligt många zombie-filmer för att inte ge mig in på det. Så, kvar är alltså alternativ två, något man beundrar.

Nog för att det kan finnas människor man tycker har gjort något bra, eller så kanske man ser upp till dem av andra anledningar, som att de är kända, eller rika, kanske. Jag tycker exempelvis att Ingvar Kamprad är beundransvärd, men jag kan detta faktum till trots inte påstå att jag är speciellt intresserad av att träffa honom. Varför skulle jag vara det?

Idén som sådan är inte helt främmande, ens för mig, då jag misstänker att det handlar lite om det jag skrivit om för ett bra tag sedan, att ha någon sorts meningsfullt utbyte med ”nya” människor. Och visst är det bra, men att träffa någon är inte det samma som att umgås med någon, och vid en kortare träff hinner nog inte värst mycket av den genialitet man kallt räknar med finns där att gnugga av sig. Eller som att jag önskade att träffa Kamprad, för att jag hade fått för mig att han då skulle trycka en bunt sedlar i näven på mig. Det är ungefär lika troligt.

Visst, det är väl inga fel att drömma osv, men att fantisera om träffar med folk man beundrar ser jag bara som meningslöst, de är nog precis lika tråkiga som du själv.

Annons

Ofelbara argument – En tankevurpa

Publicerat den av

1999 började jag debattera på nätet. På den tiden var det Aftonbladets forum som var innestället för debattsugna, och det var faktiskt ett ganska stort forum. Man kunde debattera det mesta där, och det fanns en stor variation på folk, i fråga om åldersgrupper, erfarenhet osv.

Det var på detta forum som jag efter en tid utvecklade en argumentation som på sitt sätt var, om jag får säga det själv, en aning genialisk. Anledningen till att just denna argumentation, runt ett specifikt ämne, var så genialisk var att jag var faktiskt den enda som kunde bemöta det. Ingen annan på forumet klarade av att ens börja, men om det berodde på dem eller mig ska jag väl förvisso låta vara osagt. Det påstående jag inledde med såg ut som följer: ”Människor som är rökare ska inte tillåtas att ha barn”.

Inga oklarheter där, eller? Ganska rakt. Och det var väl något av en fast åsikt jag hade vid den tidpunkten, men låt mig nu påminna om att detta var åtta år sedan. Forumet formligen exploderade när jag startade en tråd om detta, och vad som direkt kom upp var vad man skulle göra med alla dessa barn, eftersom jag inte på fullaste allvar kunde mena att staten skulle gå in och rycka barnen ur de rökande föräldrarnas armar? Men jo, det var precis vad jag skrev att de skulle göra. Efter en stunds debatt så var det en som sade att jag var ”död för honom” (han var naturligtvis rökare). Det var också det bästa motargument som kom fram. Min tankekedja, som jag också presenterade ser ut som följer:

1. Precis alla vet att rökning är skadligt. Okunskap kan man inte gömma sig bakom längre.
2. Alla vet precis lika väl att rökning även skadar dem som befinner sig i ens omgivning, eftersom gifterna sprids ganska friskt.
3. Alltså skadar rökande föräldrar medvetet sina barn.
4. Är någon som medvetet skadar sina barn en lämplig förälder, och är det inte samhällets uppgift att skydda barn från föräldrar som medvetet skadar dem?

Titta nu på vad jag sagt ovan. Eftersom jag i steg fyra helt kliver bort från rökningen, och blandar in ALLT som föräldrar gör mot sina barn, och helt och fullt medvetet jämför rökning med säg ren misshandel eller andra övergrepp. Fult sätt att debattera på, visst, men jag idkar inte välgörenhet.

Hur ska någon kunna bestrida att samhället ska skydda utsatta barn? Det är ju det som är det fina, för detta går inte att bemöta, såvida man inte är öppet för att skada barn. Det var inga på forumet, därav reaktionerna.

Jag själv kan alltså bemöta ovanstående. Det är inte lätt, men jag ska nu försöka montera isär mina egna argument. Detta avslöjar en del om hur jag tänker i debatter och på forum, men det må väl vara hänt, det finns mer att tillgå än ovanstående. Jag debatterar ”renare” nu, inte lika fult.

Kort sagt är det ju så att allt vi gör mot oss själva och andra får konsekvenser. Vad som utgör en bra förälder tycker jag inte handlar om vem som följer ”regelverket” för föräldraskap bäst, och gör precis alla rätta val som finns, utan vad det handlar om är väl snarare att man måste ha ett genuint intresse i barnens välmående. Ska man inte begränsa sig vid rökning så måste man ju ta med precis allt, som jag indikerar ovan, men väljer att utelämna själv, av uppenbara skäl. Man skulle behöva hålla ungarna på en strikt diet, utan socker, för mycket salt, transfetter och allt vad det nu är.

Kontentan av det hela är att faror finns överallt, och trots att det aldrig är en bra anledning för att införa nya riskfaktorer så är det så att väldigt få saker är absolut rätt och fel. Människor som utsätts för passiv rökning behöver inte nödvändigtvis påverkas alls, och definitivt inte mer än andra riskfaktorer. Kontentan av alla faktorer kan naturligtvis bli värre, men det är ändå magstarkt att låta något så oklart och flyktigt som dessa faktorer få en så absolut och konkret konsekvens som att man ska förlora sina barn.

Så argument som verkar idiotsäkra kan mycket väl vara säkra från idioter, men vi andra, som inte passar in där, behöver gå lite djupare än så. Om det är något jag lärt mig efter år av argumentation så är det väl just detta, och argument är sällan så enkla och endimensionella som de först kan se ut som. Bryt alltid isär allt i komponenter och ifrågasätt var del för sig, det fungerar alltid.

Och om allt annat skiter sig, slå under bältet. Då förlorar du åtminstone inte.

Macho-BS och andra lögner

Publicerat den av

Det är av många ett ganska välkänt faktum att vikingarna hade hjälmar. Åtminstone när de slogs. Ganska många tror också att dessa hjälmar var beklädda med horn, men om sanningen ska fram, vilket jag i regel tycker är målet, så var inte riktigt så fallet. Dock avbildas vikingahjälmar alltid med horn, och gissningsvis beror detta helt enkelt på att det ser mer macho ut på det sättet. Trots att det är en visuell lögn.

Men det är väl lite det som är grejen med macho, det är ju inte tufft och manligt om ingen ser det. Jag kan exempelvis inte föreställa mig att någon vuxen man går i träskor för att det är skönt. Det är nog mest för att förankra den där otroligt hippa raggar-looken, om något. För den looken är ju inte mycket att hänga i julgranen i sig, det tycker nog inte ens raggarna, då de har ögon, men den säger ju ack så mycket om personen som nedvärderar sig till den grad att den kan gå och klampa runt i träskor på Konsum.

Det besvärliga i sammanhanget är ju dock inte att komma fram till vad folk egentligen tycker och tänker, faktum är att det blir ganska avlägset. Eftersom det egentligen inte spelar någon direkt roll, vad som istället kanske spelar lite mer roll är vad som drar igång denna våg av intern osäkerhet, det som gör att vi desperat måste försöka övertyga andra om att vi är det ena eller det andra, risken är ju att de snarare blir besvikna när de upptäcker att det inte stämde.

Men det kanske är så cyniskt enkelt, att vi snarare är en summa av våra försök och intentioner än någon form av grundläggande personlighet. Då är ju allt påklistrat, och krasst sett, lögner. Skillnaden kanske är att vi tror på den själva, men då kan man ju också resonera som så att om vi själva köper våra personlighetsillusioner så kanske de genast blir sanna? Förutsatt att man vet hur ”modellen” ser ut, då. Ja, vem har sagt att personlighet är enkelt…

Men ska man hårddra det så kan man ju då med enkelhet säga att vi ljuger för varandra hela tiden, eftersom alla som bär deo osv kanske egentligen inte alls bryr sig om att duscha gott. De vill bara inte lukta som en raggare.

7586318296547792562742865

Publicerat den av

Siffror är rätt otroliga egentligen. Rent krasst sett är de ju abstrakta, de finns inte i naturen, utan är en mänsklig uppfinning. En metod för att förklara och göra verkligheten mer greppbar, så att säga. Och det mest fantastiska med dem måste väl vara det att de är oändliga i sin presentation, och sina användningsområden. Det finns ju som bekant en oändlig mängd tal, och mellan varje tal finns det också en oändlig mängd tal. Fascinerande, minst sagt.

När man säger att något är oändligt så brukar man använda den termen för att beskriva människans ack så tydliga begränsningar. Man säger att den mänskliga hjärnan inte kan förstå oändlighet, men så svårt är det väl inte, det är helt enkelt något som inte tar slut. Som universum, eller en opera. Att rita en bild av oändligheten, på något plan alls, är ju dock lite svårare, av självklara anledningar. Men att det skulle vara begränsande tycker jag inte.

Liknande idéer finns det gott om. Alla har väl exempelvis hört påståendet att vi bara använder 10% av hjärnan? Snillen spekulerar då i vilka fantastiska bedrifter vi skulle kunna uträtta om vi använde de andra 90 procenten. Sanningen är dock den att vi visst annvänder hela hjärnan, men inte samtidigt. Så den lilla magi man vill krama hur den grå massan finns nog inte där, är jag rädd.

Men det handlar väl om information. Att vara informerad, helt enkelt. Att hålla sig uppdaterad, och vilja lära sig saker, ifrågasätta dumheter och korkade påståenden. Som att man inte ska bada efter att man ätit, för att man kan få kramp, eller varför inte att 85% av kroppsvärmen lämnar kroppen genom huvudet? Rena påhitt, men de finns där, i etern.

Och etern är snabbare än någonsin. Dumma människor är inte fler idag än för säg 20 år sedan, det tror jag åtminstone inte alls, de är bara mer högljudda, och ny teknik har givit dem medel för att sprida sin smörja via alla tänkbara medier. Tarot-läsare som sitter på andra sidan av telefonkonversationen och påstår sig stirra in i ungefär samma oändlighet som talrymden erbjuder, fast på ett mer påhittat och lögnaktigt sätt. Människor som vill att du ska tro dem bara av den enkla anledningen att deras egen tro då blir starkare, och lögnerna inte lika tydliga.

Så nu när informationsflödet går att styra så mycket mer aggressivt än tidigare måste nog något göras snart. Jag är helt emot all form av censur, det är inte lösningen på något alls, men vad man ska göra är att utrusta människor för den värld vi lever i, och det är ju i princip definitionen av vad skolans ansvar är. Man behöver inte göra ett helt ämne runt detta, men något bör göras. Exempelvis föreläsningar. Bara någon som tydligt visar hur mycket smörja de omges av, och lära dem att sålla mer aktivt. Annars har vi snart schamaner på gatorna, som försöker bota cancer med katthuvuden, idioter med plakat som försöker tala om för dig och din familj hur fel det är med abort, och gamla kärringar i hucklen som påstår sig kunna se din stundande död i kaffesump (för en smärre donation, självklart).

Som individer blir vi mer intelligenta för varje generation, men populationen i helhet är på väg utför. Beror nog på att dumhet också är oändligt, men det är inte alls lika imponerande som siffror.

Tidsbegränsade attribut = moral?

Publicerat den av

Min styvfar slutade röka för ca 25 år sedan. Morfar slutade när han var 65, så han har varit rökfri i sju år nu. Ingen av dem är alltså rökare längre. Eller?

Vissa attribut som vi applicerar på andra är vi väldigt strikta med att släppa på. Kort sagt så försvinner de aldrig, då vissa attribut på något sätt är alldeles för grova för att vi ska kunna skaka av oss dem. Exemplet ovan är en sådan sak som vi egentligen inte bryr oss värst mycket om, har man slutat röka i den mån att suget försvunnit osv så kan vi enkelt acceptera att personen i fråga inte längre är en rökare, men tänk dig att vi då applicerar samma princip precis överallt.

Den tanken är värd att grubbla lite på, eftersom det instinktivt låter fel för oss alla att exempelvis kalla någon för ”före detta mördare”. Rent krasst sett borde ju en mördare snarare vara någon som aktivt mördar med jämna mellanrum, och sedan när personen slutat med detta så blir den då en före detta mördare. Men så säger man ju inte, det låter ju helt sjukt. Har man mördat någon ÄR man ju en mördare.

Tänk då på vilka attribut vi lägger samma värderingar i. Jag menar då sådana stämplar som pedofiler, våldtäktsmän och liknande. Man säger ju inte att en person var våldtäktsman tidigare, men nu har det gått över.

Det finns i grund och botten inga andra argument än våra egna reaktioner i frågan, eftersom man inte kan dra några konkreta och speciellt bra gränser mellan de saker som vi anser är så oförlåtliga att det ska brännmärkas på vederbörande och de saker vi tycker kan viftas bort med orden ”före detta”. Något man mer eller mindre kommit över, och på ett visst sätt besegrat, nästan motsatsen till det andra, kan man säga.

Som jag skrivit om tidigare så är vi väldigt bekväma med att etikettera varandra och rubricera beteende och människor, och detta är väl en del av det hela, och jag säger inte att det nödvändigtvis är fel, eller ens dåligt, men jag tycker bara det är märkligt att precis alla reagerar så instinktivt på just detta. Dock kan man ju inte heller hymla med att viss moral är inblandad in det hela, eftersom det har hela den där auran av oförlåtlighet runt sig, men det är ju å andra sidan så vi fungerar.

Så tänk på det, håll dig till mer hälsosamma aktiviteter, som är förlåtliga, och till och med kan leda till viss hjälte-status. Som rökning.