Saddam Hussein är död

I morse hängdes Saddam Hussein. Då var det slut med alla larviga utspel från den forna diktatorn, allt tjat och allt trams, man knäckte helt enkelt nacken på honom med hjälp av ett rep.

Ledarsidor och skribenter här i Sverige konstaterar nu direkt att visst är Saddam död, men vi är ju självklart fortfarande så politiskt korrekta att vi principiellt sett är emot dödsstraffet. Det är den ”bildade” inställningen. Endast obildade kan nämligen förespråka dödsstraff.

Och visst, jag håller med, Saddam har ju faktiskt inte lärt sig någonting. Men å andra sidan gör dödsstraffet det helt ovidkommande. Straffet avskräcker inga andra heller, men straff är ju inte till för att skrämma, utan för att straffa. Det viktigaste av allt är ändå det att nu finns det ingen risk för att han på något outgrundligt sätt skulle kunna göra någon illa igen.

Det är svårt för oss som svenskar att förstå vad en nationell symbol som Saddam Hussein innebär för ett land som Irak. Försök själv tänka dig att under större delen av din livstid konstant matas med propaganda som utan ifrågasättande höjer upp en enda individ till vad som närmast kan likna gudalik status. Du får inte bara hans gudomlighet matad till dig, utan staten demonstrerar på daglig basis att du äger inte rätten till något alls själv, utan detta kan de ta ifrån dig precis när som helst. Regeringstrupper kan skjuta din familj och bomba din by om de känner för det, mer eller mindre.

När man levt på detta sätt som folket i Irak gjort under väldigt lång tid så är det svårt för oss att relatera till hur det känns när tyrannen blir gripen. Jag kan inte relatera till det heller egentligen, självklart, men vem tror att dem som är terroriserats i årtionden verkligen riktigt kan tro på att denna gudalika figur, denna obeskrivliga tyrann, inte längre har fingrar som på något sätt kan nå dem om de ens vågar fundera på att bekänna sig till ”fel” sida? Man tar nog inte den risken.

Men nu, nu finns bilderna. Nu finns vittnen, allt finns. Informationen sprider sig som en löpeld, ja, han var bara en vanlig människa. Han är död, och ligger där i sanden. Tusentals människor kan äntligen andas ut, och även om de bor där det fortfarande krigas så kan jag inte tänka mig att känslan är riktigt den samma.

Och det är ju detta dödsstraffet är till för. Trygghet hos dem som förtjänar det, och att man raderar dem som förverkat sin ”rätt att leva”, så att säga. Men tänk på att inte ens på den skala som det demonstrerats här så finns det någon större förståelse för mekanismen som sådan.

Men det kan vi väl tacka trygga Sverige för. Trygga, naiva, Sverige.

Annonser

En hel timma jul

Nu har det varit julafton i ungefär en timma, och jag måste säga att än så länge är jag inte värst imponerad.

För min egen del så betyder inte julen värst mycket längre. Man åker hem till föräldrarna och träffar dem som man alltid träffar, det är inte värst mycket mer spännande än så. Eftersom jag inte tittar på TV så får jag inte vidare mycket julstämning den vägen, och jag julpyntar inget heller. Var på Ikea idag, och på vägen hem var det gröna ängar kvar, vilket inte direkt gör att det känns sådär värst juligt att vara utomhus heller.

Men julen är tradition, och det gör ju per automatik att den är viktig. Trots det så betyder julen väldigt olika saker för folk, och alla vet nog faktiskt inte ens varför den firas. Men som sagt, innebörden är extremt olika, från person till person. Många jag pratar med associerar julen med stress, andra med stora utgifter (presenter osv). Vissa tycker att julen är en ren familjehögtid, och för andra så betyder den i sig knappt något alls.

Därav går ju själva tanken med julen i kras, eftersom det faktiskt är så att vi på julen ska samlas runt det faktum att det var detta datum man hittade på att Jesus föddes, och inget annat. Rent krasst sett ska man alltså inte fokusera på något annat än just denna fabulerade födelse, så syftet är alltså en aning svagt numera.

Men det är väl som med allt annat, det utformas efter individens behov, inte efter kyrkans kontrollbehov.

Ska man vara en sådan människa som beklagar sig över att samhället inte tar de vägar som man själv önskat så kan man ju alltid framhäva att det är lite trist att julen, som så mycket annat, blir mer och mer kommersiellt för varje år som går. Årets julklapp spås exempelvis av elektronikbranchen bli platta TV-apparater. Ganska massiv julklapp.

Men om man å andra sidan ska vara lite sådär kallt distanserad till allt så kan man väl också säga att det är synd att vi måste samlas runt något som jul för att ge varandra saker, träffa släkt och bara ha det bra tillsammans. Det känns som att det kanske skulle kunna spridas ut mer över året, men jag är faktiskt inte så inne på julmat att det känns som att vi behöver den oftare än jul och påsk.

Så det kanske är bra som det är, egentligen, människor behöver ju inte träffas hela tiden, det kanske är roligare att träffas när alla inblandade är överens om att det ligger någon högtidlig anledning bakom, något vi alla kan samlas runt. Även om syftet är påhittat så behöver ju inte gemenskapen, samhörigheten och alla eventuella associationer vara det.

Så God Jul! Vem du än är, och varför.

Han var säkert svenne

Jag har sällan fördomar, men ibland är det svårt att undvika alltså. Man får dem ju inte helt sällan bekräftade heller, man behöver bara gå till en vanlig affär, så ser man dem stående där. De där vitingarna, eller om vi ska vara politiskt korrekta, ”gammelsvenskarna”.

Man ser dem ju överallt numera, inte bara på affären. De samlas ofta på samma ställe i diverse förorter också, farligt att blanda sig med andra tydligen. Men på affären är de som mest enerverande, när de står där i sina skinnvästar och träskor, grävandes i nån jävla Rea-korg fylld med underkläder, skräpiga DVD-filmer eller vad det nu må handla om.

Måste vara därför Ullred är så populärt bland ”gammelsvenskarna”, de flockar ju dit i horder. Det är tydligen inte viktigt för detta pack just vad för skit man handlar, bara det är mycket och det är billigt. Jävla slödder.

Inte kan de hålla koll på spriten heller, den timida och annars så försiktiga vitingen drar i sig en kvarting hembränt, som han så stolt destillerat hela tre gånger (woow) ute i garaget, så är han redo att tala om för chefen vad han tycker sedan. För det kan man tydligen inte annars. Och att dricka bara en halv flaska vin går ju inte, det känns tydligen som att slösa på den värdefulla alkoholen.

Klart att ett folk utan egen kultur är snabba på att anamma andras, hälften av viting-ungarna idag tror väl att kebab är ett svenskt ord. Ja jösses, man blir mörkrädd, just på grund av det där med ungarna. Svenne-föräldrar håller ju ingen koll på sina ungar alls, en bekant till min mor exempelvis, hennes son är karriärbrottsling. Viting, naturligtvis. Men ingen är väl förvånad, värderingarna får de ju från TV-spel och TV3, det är ju ”gammelsvenskarnas” sätt för att umgås med familjen. Inte konstigt att så många av dem går på socialbidrag och lever på oss andra.

Men som sagt, jag är absolut inte rasist, många av mina vänner är ”gammelsvenskar”, men de går mig lite på nerverna ibland. Kan inte hjälpa det.

Carina Landin är galen, och ganska farlig

Aftonbladet publicerade idag en artikel om det självutnämnda mediet Carina Landin. Carina hävdar själv att hon kan prata med döda, hon hör alltså röster. Inte nog med att hon hör röster, dessa röster säger inte alltid sanningen till henne, då den information som rösterna har att komma med väldigt ofta faktiskt inte stämmer. Vilket har testats, och bevisats.

Trots att det alltså är bevisat att det Carina slänger sig med är ren smörja så kan hon alltså inte acceptera detta. För rösterna verkar ju inte ge sig, tvärt om så tjänar hon pengar på detta faktum. Och hon konstaterar med all önskvärd tydlighet att hon aldrig kommer sluta ”tro”, oavsett vad några futtiga bevis må säga.

På frågan ”Tror du att vissa kan prata med döda?” svarar ungefär 35% av läsarna ja. Jag blir alltid lite förundrad när jag ser dessa resultat. Varifrån kommer detta obegripliga larv? Vilka människor kan utan att skoja hävda att de på fullaste allvar tror något dylikt? Är det verkligen så att vår generella bildningsnivå är så förbannat låg att folk verkligen, på riktigt, tror detta? Jag vet inte, kanske jag som är optimist, men jag tror faktiskt inte det är så illa som det verkar.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Viljan att tro är ofta större än tron i sig. Klart att alla vill att det ska finnas ett himmelrike osv, men det krävs en speciell typ av dumbom för att tro på det på allvar, för att ta ett exempel. Att kläcka ur sig ovanstående i någon undersökning på nätet är naturligtvis jättelätt, men förde man en logisk diskussion med dessa människor så skulle nog de flesta sedermera erkänna att det kanske inte ligger så mycket bakom detta.

För då tycker man ju ett en liten stackars människa borde kunna bevisa att den har denna förmåga, men det har aldrig hänt. Man tycker ju att kanske någon hade kunnat få fram en uns privilegierad information från någon som avlidit, men inte då. Och varje rimlig individ bör ju anse att det är en aning märkligt att inga av de frågor som vi vill ha svar på går att komma fram till utan att ställa pinsamt många ”kontrollfrågor” först.

Kort sagt, Carina, och alla andra som bekänner sig till denna smörja, far med osanning. Huruvida det är medvetet eller ej är väl skillnaden mellan bedrägeri och galenskap.

Är du verkligen säker på det?

Ödmjukhet är något som förväntas av samtliga människor idag. Det spelar egentligen ingen större roll vem man är eller vilket jobb man har, man förväntas lägga på ett lager av ovisshet och osäkerhet på allt man säger och gör. Om man i någon situation vågar yttra sig på ett sådant sätt som ens antyder att man faktiskt är helt säker på det man säger så blir folk väldigt skeptiska, oavsett vad det handlar om.

Jag tror det är mycket därför som vi har sådant politikerförakt idag. Politiker har ju som jobb att vara säkra och leverera besked, men så fort en människa säger att ja, så är det, så finns det alltid någon (eller några) som sitter och tänker: ”Hur fan kan han veta det?”. De behöver inte veta bättre själva, de har bara svårt att tänka sig att någon annan egentligen kan veta bättre än dem.

Det är således inte vidare komplicerat att vara kontroversiell idag. Om jag vill höja några ögonbryn så räcker det ju egentligen att säga sådana saker som att jag vet att det inte finns något liv efter döden. Ett påstående som möts av extremt stor skepsis på många håll, och folk börjar direkt fråga hur man kan VETA något sådant. Hur jag vet att inte jultomten finns, att Tor och Oden bara är påhittade, samt att sjöjungfrur inte existerar är det dock få som ifrågasätter. Men det hör ju inte riktigt hit.

Kort sagt, många blir lite förnärmade av att någon annan är säker på sin sak. Anledningen vet jag ironiskt nog inte riktigt, men spekulera kan man ju göra. Dels tror jag att det är som jag skrev tidigare, man har svårt att tänka sig att andra nödvändigtvis vet bättre än en själv. Speciellt när det handlar om sådant som ofta uppfattas som subjektivt, som exempelvis huruvida livet efter döden existerar.

Men den mer djupt rotade förklaringen lär nog vara att vi inte riktigt litar på folk och deras påståenden. Absolut sanning är ju av naturen mindre flexibel än lösa antaganden, och vi vill nog gärna tro att saker och ting kan vara lite mer mystiska och flexibla än vad vi nu kan anta är sant. Om det är något historien lärt oss så är det ju att vad man ”vet” förändras ju allteftersom, och så blir det ju snarare lite larvigt att någon har mage att komma och säga vad som är vad.

Men oavsett så finns det vissa saker som alltid varit sanna, och alltid kommer att vara det. Som att det inte finns något liv efter döden.