En tjej på mitt jobb berättade för ett tag sedan om att hon hade problem med magen. Dessa problem gjorde att hon var tvungen att ta en väldigt spciell, och extremt dyr, medicin. Köpte man denna medicin själv kostade den smått fantastiska 15000:- (ja, femton tusen) för en liten flaska. Dock är det så att högkostnadsskyddet vi har inom den svenska sjukvården gjorde att hon betalade några hundra för den. Det tycker jag är fantastiskt.

Faktum är att man kan se sig om i världen, precis som man bör göra. Man inser ganska snabbt att vi är enormt snabba på att döma och gnälla som små barn i Sverige. Det är väl lite det som jag tycker är så synd med oss, och en annan arbetskamrat beskrev samma fenomen för mig igår. Han är inte från Sverige från början, så han kunde ge ett lite annat perspektiv på det hela. Han upplever att vi är så bortskämda att vi mer eller mindre räknar med att bli matade och behandlade som små barn hela livet, vi ska inte behöva anstränga oss, utan räknar alltså kallt med att andra människor ska se efter våra behov.

Och det är självklart så. Men är det verkligen så dåligt att vara så bortskämda som vi är? Är det inte snarare så att vi egentligen borde önska den lyxen till andra länder och kulturer också? För det är ju faktiskt fullkomligt onödigt att behöva slåss och kämpa för sin överlevnad, åtminstone i Sverige. Men det är ju ett tve-eggat svärd, som så mycket annat. För skiter det sig klarar vi oss nog inte värst bra.

Den enda slutsatsen jag kan dra av allt jag sett är att vi faktiskt har det riktigt bra i Sverige. Kan DU komma på ett land som har det bättre? För det kan inte jag. Men vi är inte nöjda med vad vi har, utan vi fokuserar på vad vi inte har. Sådan lyx har vi, och det är faktiskt rätt att använda den på det sättet i det läget, för trots att man har det bra betyder det ju inte att man inte kan få det bättre.

Men det är här problemen börjar, eftersom VAD är BÄTTRE, egentligen? Skulle ett privatägt sjukhus ge mig bättre vård, mer så kallad ”frihet” i mitt liv? Det tror inte jag. Privatisering är bra i vissa fall, katastrof i andra. Se bara på hur den amerikanska sjukvården fungerar, du kan nekas vård om du inte är försäkrad.

Problemen hopar sig dock ännu mer när man börjar titta på hur Sverige ser ut och ställer det i relation till hur andra partier än sossarna vill att det ska se ut. För det är detta som är den största poängen man kan göra egentligen, nämligen att Sverige är ett socialdemokratiskt land, rakt igenom. Landets struktur, med allt från skola till landsting osv är konstruerat efter den socialdemokratiska modellen. Och självklart blir det så, eftersom de styrt landet så länge som de har.

Alltså är det så att om ett annat parti än just socialdemokraterna ska styra Sverige måste de antingen göra det enligt sossarnas politiska principer eller så måste de rasera det system och den struktur vi har idag, för att göra plats åt sin egen. Och varför vill vi då det? Det är den mest relevanta frågan av alla, tycker jag. Det är den fråga vi alla måste ställa oss egentligen, kan ett annat parti än sossarna styra Sverige på ett tillförlitligt sätt, eller vill vi verkligen att samhällsstrukturen som vi numera tar för given ska raseras till förmån för något som påstås vara så mycket bättre? Vem kan ge mig, dig, och alla andra garantier för att det blir bättre, och vad är egentligen oddsen för att det faktiskt blir det? Jag kan ärligt säga att jag tycker Sverige är världens bästa land, och jag har rest och läst en hel del i ämnet.

Vad, exakt, är det vi tror ska bli bättre, vilken typ av förbättring är det vi strävar efter? Moderaternas sänkta A-kassa kanske, den som de hävdar ska ge FLER jobb, fast inte kan förklara hur det ska gå till? Det kanske handlar om Folkpartiets ordningsbetyg? Betyget som bara kommer sätta ännu en spik i kistan för eleverna som fullkomligt skiter i betyg ändå, det kanske är denna reform vi väntat på?

Nej, jag lever inte på det korkade hoppet, faktiskt. Jag tror inte att det blir bättre, jag tror bara att det blir annorlunda, och förändring betyder inte nödvändigtvis förbättring, vilket jag tycker man ska sträva efter i alla lägen. Det kommer mycket skit från sossarna också, faktum är att jag säkerligen står närmare högerblocket när det gäller politiskt ställningstagande, men det skiter jag i, för Sveriges skull. För strukturens skull, och för forms skull, mer eller mindre.

Jag röstar alltså inte på Socialdemokraterna av ideologiska skäl, jag gör det för att jag inte ser att en annan struktur skulle gagna Sverige. Jag vill inte rasera det vi har, för jag tror lika lite/mycket på alternativen.